Nekromanti Vilket svenskt rollspel är lättast att SL:a?

[Ram]

Sorry, här sitter jag och svarar på någon annans frågor...

 

[Björn Wärmedal]

Sorry, här sitter jag och svarar på någon annans frågor...

Är inte det själva syftet med ett forum?

 

[Ram]

Är inte det själva syftet med ett forum?

Jord, men jag läste för lite av tråden och var out of context.

 

[Rymdhamster]

Jag skulle helt klart säga att Fantasy! är det bästa rollspelet under förutsättningarna att det ska vara 1 svenskt, 2 enkelt och 3 funka för längre kampanjer.

Tar man bort det sista kravet hade jag nog sagt "Äventyr". Men jag hade nog valt Fantasy! istället. Märk dock väl att jag använder första versionen av Fantasy!, som bara hade fyra grundegenskaper exempelvis. Men jag tror att vad jag säger gäller även för senare versioner.

För mig är det viktigaste att det inte är så mycket regler att läsa, och framförallt finns det inte tusen moduler som innehåller extraregler som man behöver tänka på.

Sen är dessa regler ganska tydliga i vad de gör och hur de fungerar med andra regler. Vad jag menar med det är att om du vill husregla något så är det väldigt uppenbart vilka effekter den husregeln kommer att få. Detta gör det ganska enkelt att balansera saker. Till skillnad från andra spel där en till synes väldigt liten ändring på ett område kan få väldigt stort genomslag på ett helt annat område man inte tänkte på.

Det är också ganska billigt, så det är ingen större belastning om exempelvis alla spelare i gruppen vill skaffa sin egen regelbok (om ni är en sån grupp där man gör så).

Utöver detta så finns det ganska många "ettbladscenarion" till Fantasy!, som är ett väldigt trevlig koncept med små, korta (ett blad) scenarion som kan köras som de är, eller tjäna som inspiration till längre scenarion.

Det finns ett par längre äventyr i form av spindelkonugens pyramid och ormkungens dal, och dessutom ett par monsterböcker som jag tycker är rätt inspirerande att bläddra i och basera äventyr kring specifika monster.

Det som möjligen gör Fantasy lite mer krångligare än andra spel som exempelvis Symbaroum är att det inte har en färdig spelvärld (än... vi får väl se vad resultatet av världsbokssatsningen blir) så det är mycket man får hitta på själv där.

 

[kaptendral]

Det som möjligen gör Fantasy lite mer krångligare än andra spel som exempelvis Symbaroum är att det inte har en färdig spelvärld (än... vi får väl se vad resultatet av världsbokssatsningen blir) så det är mycket man får hitta på själv där.

Jag är inte OP, men för mig gör det här faktiskt ett spel enklare att både spela och spelleda. Är jag ensam om det? Dels behöver man inte läsa på en massa och dels kan man bara hitta på precis vad som helst utan att råka sabba nåns favoritdel.

 

[wilper]

Jag föredrar absolut att det inte finns en fast spelvärld som vi måste förhålla oss till.
Däremot får det gärna finnas en metod eller ett ramverk för oss att förhålla oss till när vi skapar spelvärlden tillsammans.

Men jag är samberättare.

Hela grejen med spel som tex Eon är ju att någon redan har tänkt åt en.

Vad som är enklast att spela tycker jag är svårt att säga, antagligen beror det på hur deltagarna är beskaffade. ????

 

[Bifur]

Jag är inte OP, men för mig gör det här faktiskt ett spel enklare att både spela och spelleda. Är jag ensam om det? Dels behöver man inte läsa på en massa och dels kan man bara hitta på precis vad som helst utan att råka sabba nåns favoritdel.

Nja, ett visst mått av sammanhang för SL tycker jag underlättar, om vi talar om vilket behov av egen input som krävs. Skapa själv är väl generellt sätt jobbigare tycker jag. Sedan behöver det inte handla om långa världsbeskrivningar som ska studeras men en karta, några områden av vikt (geografiska miljöer, politiska enheter etc.) och så. Det gör inget att det innehållsmässigt är tunt, det kan vara på 10 sidor, bara det är något. Något som sätter lite ramar för äventyrsskaparna (om vi nu pratar om att man vill spela färdigskrivna äventyr) så att man inte står där och ska köra öken-scenariot direkt efter det arktiska scenariot och måste slänga ihop all geografi däremellan själv.

(Brasklapp: Mitt resonemang bygger så klart på att sammanhanget ändå är viktigt och huruvida det då är enklast att hitta på allt själv eller få grunden med spelet. Då tycker jag det senare är överlägset.)

 

[kaptendral]

Däremot får det gärna finnas en metod eller ett ramverk för oss att förhålla oss till när vi skapar spelvärlden tillsammans.

Det låter genialt. Med risk för att gå lite OT, har du några exempel på spel som gör det bra? För min del behöver dom inte vara svenska.

 

[Rymdhamster]

Jag är inte OP, men för mig gör det här faktiskt ett spel enklare att både spela och spelleda. Är jag ensam om det? Dels behöver man inte läsa på en massa och dels kan man bara hitta på precis vad som helst utan att råka sabba nåns favoritdel.

Därav mitt användande av "möjligen"

Jag vill förvisso ha en spelvärld att utgå ifrån, men i ärlighetens namn har jag ingen brist på världar jag vill både spela och spelleda i, så jag föredrar nästan ett spel utan egen värld så det är lätt att stoppa in i nån av de världar jag redan har.

 

[kaptendral]

Nja, ett visst mått av sammanhang för SL tycker jag underlättar, om vi talar om vilket behov av egen input som krävs. Skapa själv är väl generellt sätt jobbigare tycker jag. Sedan behöver det inte handla om långa världsbeskrivningar som ska studeras men en karta, några områden av vikt (geografiska miljöer, politiska enheter etc.) och så. Det gör inget att det innehållsmässigt är tunt, det kan vara på 10 sidor, bara det är något. Något som sätter lite ramar för äventyrsskaparna (om vi nu pratar om att man vill spela färdigskrivna äventyr) så att man inte står där och ska köra öken-scenariot direkt efter det arktiska scenariot och måste slänga ihop all geografi däremellan själv.

(Brasklapp: Mitt resonemang bygger så klart på att sammanhanget ändå är viktigt och huruvida det då är enklast att hitta på allt själv eller få grunden med spelet. Då tycker jag det senare är överlägset.)

Vi verkar ha olika utgångslägen här, så det är inte så konstigt att våra slutsatser blir annorlunda. Jag pallar helt enkelt inte med färdigskrivna äventyr längre. Som spelare tycker jag alltid det känns för rälsat och som SL vet jag helt enkelt inte hur jag ska använda dom.

 

[wilper]

Det låter genialt. Med risk för att gå lite OT, har du några exempel på spel som gör det bra? För min del behöver dom inte vara svenska.

http://www.lulu.com/shop/wilhelm-person/while-the-world-ends/paperback/product-23102594.html

While the World Ends / Medan Världen Går Under är fantastiskt bra (av en av landets stiligaste och mest ödmjuka spelskapare).
Det finns en svensk version i närheten på samma sida. Föredrar du PDF, kika på DriveThruRPG.

Rent allmänt är det en vanlig teknik i samberättarspelen. När du spelat några sådana så har du teknik så du kan köra dem i vilket spel du vill.

 

[Mogger]

Det låter genialt. Med risk för att gå lite OT, har du några exempel på spel som gör det bra? För min del behöver dom inte vara svenska.

Mest formaliserat borde vara Burning Empires, men egentligen var det så här alla indiespel funkade förr. Kolla på Poison'd eller varför inte Lady Blackbird. Svenska Järn gör det här bra med. Apocalypse World kan du kika på med. Jag har inte haft någon koll på indiescenen på några år, men min uppfattning är att det förhållningssättet har smugit sig in i spelandet på många håll. Vilket kanske inte är så konstigt för det var så vi gjorde innan det fanns settingböcker till spelen vi spelade

 

[Nässe]

Mest formaliserat borde vara Burning Empires, men egentligen var det så här alla indiespel funkade förr. Kolla på Poison'd eller varför inte Lady Blackbird. Svenska Järn gör det här bra med. Apocalypse World kan du kika på med. Jag har inte haft någon koll på indiescenen på några år, men min uppfattning är att det förhållningssättet har smugit sig in i spelandet på många håll. Vilket kanske inte är så konstigt för det var så vi gjorde innan det fanns settingböcker till spelen vi spelade

Håller helt med! Men vill påpeka att Burning Empires inte hör hemma i en tråd om spel som är enkla att SLa, så det inte blir några missförstånd. Burning Empires är sjukt sjukt kul, men svårt. Solar System är ett annat exempel där man bygger sin setting efter ett ramverk, och det är enkelt att spela. Också kul.

 

[Mogger]

Jag är inte OP, men för mig gör det här faktiskt ett spel enklare att både spela och spelleda. Är jag ensam om det? Dels behöver man inte läsa på en massa och dels kan man bara hitta på precis vad som helst utan att råka sabba nåns favoritdel.

Fördelen med att ha någon form av bas är att det är så mycket enklare att ha en gemensam bild av vad som faktiskt händer och inte minst hur det ser ut. När vi spelar så interagerar vi men en fiktiv värld och vissa vill ha en hel del hård fakta medan andra bara behöver ges ett lillfinger innan de går igång. Men oavsett vilket så är det gruppen som behöver en gemensam plattform att stå på. Det är ingen slump att många indiespel använder sig av redan kända miljöer; historiska eller nutida. Det finns för och nackdelar med båda sätten.

 

[Bifur]

Vi verkar ha olika utgångslägen här, så det är inte så konstigt att våra slutsatser blir annorlunda.

Så är det säkert. I just i detta fallet försökte jag förhålla mig till ursprungsfrågan "bra stöd av moduler och äventyr" som väl antyder att man vill spela färdigskrivet, och som sagt om ramarna för en spelvärld i så fall hjälper eller är ett hinder.

Men givet att vi inte talar om samberättande spelstil: hur ser du på scenarion som du eller den som är SL konstruerar? Blir inte upplevelsen av dem också att de är rälsade? Och är sammanhanget i spelvärlden viktig för upplevelsen eller inte?

 

[Rangertheman]

FATE Accelerated och en av alla spelare känd setting är tämligen enkelt att spelleda. Eller QuestCore.

 

[kaptendral]

Men givet att vi inte talar om samberättande spelstil: hur ser du på scenarion som du eller den som är SL konstruerar? Blir inte upplevelsen av dem också att de är rälsade? Och är sammanhanget i spelvärlden viktig för upplevelsen eller inte?

Det beror nog hur dom är uppbyggda. Jag är tex väldigt, väldigt förtjust i Fronts och Threats från Apocalypse World (jag är förtjust i allt med AW) och med den typen av prepp som är mest SLPer med agendan behöver det inte kännas rälsat. Om det däremot är mer som ett manus är risken överhängande att det blir det.

Vad menar du med ”sammanhanget i spelvärlden” mer exakt? Att allt utspelar sig i en värld som känns hyfsat på riktigt? Isf ja det tycker jag är viktigt. Men för mig handlar det nog mer om att världen reagerar på ett trovärdigt sätt när RPerna härjar runt än att världen är utarbetad i förväg. Sen skadar det inte med lite inspiration såklart.

 

[Bifur]

Det beror nog hur dom är uppbyggda. Jag är tex väldigt, väldigt förtjust i Fronts och Threats från Apocalypse World (jag är förtjust i allt med AW) och med den typen av prepp som är mest SLPer med agendan behöver det inte kännas rälsat. Om det däremot är mer som ett manus är risken överhängande att det blir det.

Vad menar du med ”sammanhanget i spelvärlden” mer exakt? Att allt utspelar sig i en värld som känns hyfsat på riktigt? Isf ja det tycker jag är viktigt. Men för mig handlar det nog mer om att världen reagerar på ett trovärdigt sätt när RPerna härjar runt än att världen är utarbetad i förväg. Sen skadar det inte med lite inspiration såklart.

Alltså typ karaktärsdrivet spel? Ja, då är ju scenarion mindre intressanta som helhet. Men så spelar ju inte alla eller vill inte göra det hela tiden. Och nog kan man vara hjälpt av en spelvärld även där? Något ska ju spelarna ta spjärn mot.

Sammanhang i specifikt detta fallet är för mig att relationen mellan det äventyren (som vi tänker att vi vill spela - för att vi är trötta på karaktärsdrivet, inte har tid att skriva något själva, vill ha en viss typ av drama etc) och spelvärlden. Att företeelser i produkt A inte motsäger förhållanden i produkt B. På den lägsta nivån handlar det att åtminstone geografin ska vara rimlig, i varje fall i lågteknologiska spelvärldar där resor är en faktor. Personligen tycker jag det är surt att skapa något eget som bygger in ett scenario för att inse att nästa scenario inte alls passar med min bild av spelvärlden. Då får jag antingen arbeta om spelvärlden, arbeta om scenariot eller lägga det åt sidan och göra ett eget, och vad jag än väljer får jag jobb jag inte bett om, speciellt inte om jag betalt för det. Då är det helt klart föredra att spelvärlden finns som idé redan innan, om så bara som en karta.

(Sen finns det folk som inte bryr sig om motsägelser, de kör på ändå. Men det funkar inte för mig.)

 

[Lambendil]

Vad är "lätt"? Är det "lätt" med enkla regler? Måste man inte improvisera mer då? Vara lätt på foten och har stort tolkningsföreträde? Jag skulle säga att det är "svårt" snarare än "lätt".

Något som Pathfinder, med extremt täckande och extensiva regler, är tvärtom "lätt" då reglerna täcker nästan precis alla tänkbara situationer. Det "svåra" i det är att lära sig grundreglerna och lära sig hitta i regelboken.

Sen har vi det här med att skapa äventyr. Kör man bara med färdigskrivna moduler så är det aplätt att spelleda. Gör bara som det står. Måste man skapa egna äventyr beror det mycket på spelet. Finns det väl skriva regler för att generera äventyr (Varselklotet ex) så är det lättare, men kanske också tråkigare.

Har du mer ett dockskåp/sandbox så är det istället svårt. Du har en hel värld att leka i, men måste komma på alla moment, platser och personer själv för att skapa ett äventyr.

 

[Lambendil]

Mycket relevanta frågor! Min känsla är att 80-talets lägga-massor-av-tid-på-att-förbereda är på väg att ersättas av dra-ett-kort-och-sätt-igång-att-spela. Jag vet vilket jag själv föredrar, men ser inte det ena eller det andra som "finare" eller "bättre". Det är helt upp till tycke och smak.

Jag har oerhört svårt för "dra ett kort och kör". För mig känns det som höjden av lathet. Samtidigt inser jag att alla inte längre har den tid som krävs för att spelleda på 80-talsvis, även om jag själv gör det, om jag så går in i väggen av allt förberedande. Men jag hade exempelvis sjukt svårt att sätta mig in i Mutant: Genlab Alfas väldigt brädspeliga stil med "du går in i ett rum, här finns tre artefakter. Dra tre kort." Eller att man kunde dra vafan som helst ur en väska vid behov. Det kändes väldigt brädspeligt och tog mig helt ur stämningen.

Det är givetvis optimalt för folk som vill komma igång fort och ha minimal förberedelse (dvs som spelar ofta eller inte har tid att förbereda). Själv spelar vi kanske med tur en gång i månaden, vilket ger mig massa tid för förberedelse.

Så det är väl en smaksak. Jag hade kanske också mjuknat för "från-höften"-spel om jag varit stressad för tid. Men som det är nu så är det nästan med avsmak jag ser på det. Jag ser inte ner på någon annan som gör det, men själv så är det så väldigt inlevelseförödande att jag inte klarar av det.