Nekromanti Vilket var ert favoritland i Ereb Altor?

Pendragon;n57934 said:
Nejdå! Det var ett helt rätt och historiskt japan, med historiska detaljer som överlägsen österländsk spiritualitet och den överlägsna japanska svärden väl infogade. Plus orcher. Med Japanska namn. Och den briljanta iden att ändra namnet från "Japan" till något helt annorlunda, så det inte blev uppenbart varifrån inspirationen kom ifrån. GENIUS!

[/sarcasm mode]


Höll på att fråga vilka dessa överlägsna japanska svärd var. Men efter att ha läst slutet om att det inte var uppenbart varifrån inspirationen kom så förstod jag sarkasmen. och sedan att det hela avslutades med det lite övertydliga "sarcasm mode" så insåg jag att denna fråga var överflödig :)
 
Det finns tre länder som ligger varmt om hjärtat. Berendien, Kardien och Zorakin
 
Tänker jag tillbaka på Ereb Altor så tänker jag spontant på två platser, Trakorien och Kandra.
 
Trakorien blev något av ett favoritland. Mycket för Granströms underbara beskrivning i modulen med samma namn samt att Femte Konfluxen utspelade sig där. Och ön Marjura, som får räknas till Trakorien, är ett kapitel i sig. Underbar äventyrsmiljö. Vi tillbringade mycket tid i Trakorien. Både på huvudöarna och på Marjura.


Jag, liksom flera andra här verkar det som, har också lockats av Cereval men det blev tyvärr inte mycket spelat där.
 
För mig är Ereb synonymt med Aidnehalvön (Zorakin, Kardien m.m.), och även om jag tycker att Trakorien är betydligt intressantare så passar det bättre in i sitt eget spel.

Och Kandra naturligtvis.
 
Helt klart lite småkär i Majura och Marskladet (inga egna länder men geografiska platser iaf.)
 
Toman;n58002 said:
Helt klart lite småkär i Majura och Marskladet (inga egna länder men geografiska platser iaf.)

Marsklandet är den coolaste rollspelsplatsen någonsin! Tror jag spelat det äventyret tre gånger. När kommer det ett marskland till Eon??
 
Evokee;n58019 said:
Marsklandet är den coolaste rollspelsplatsen någonsin! Tror jag spelat det äventyret tre gånger. När kommer det ett marskland till Eon??


Det finns ju tigrar OCH en drake där :)
 
Själv är det två länder som främst blev mina favoritland. Barbia, eftersom modulen med samma namn hade typ världens mest häftiga antagonist i form av Siratisa. Modulen i sig var riktigt välbeskriven och öppen. Det är mest äventyret som fångat mitt intresse där.

Den stora kärleken var dock helt klart Cereval, jag menar: drakmästare med sina drakar och mystiska månalver med sitt månsilver. Det här var saker jag petade lite i men aldrig gjorde något ordentligt med. Det ångrar jag lite än idag. :(
 
Basenanji;n57886 said:
Erik Granströms Trakorien är ju i en klass för sig.

Men jag var faktiskt mer fascinerad av Jorpagna som koncept: gammalt bronsåldersrike som gick under i någon sorts bortglömd katastrof (fjärde konfluxen?) där laglösheten, barbarer och ruiner är de enda resterna.

Om jag minns rätt?

Det var den tredje konfluxen som ödelade Jorpagna. Bra riktlinje: de ojämna konfluxerna sker på västra halvklotet där Ereb fanns, de jämna på östra halvklotet där Chronopia finns.
 
Robert Jonsson;n58344 said:
Den stora kärleken var dock helt klart Cereval, jag menar: drakmästare med sina drakar och mystiska månalver med sitt månsilver. Det här var saker jag petade lite i men aldrig gjorde något ordentligt med. Det ångrar jag lite än idag. :(
Det är först när du har dragit jordtäcket över dig som det är för sent.
 
RasmusL;n57958 said:
Det jag verkligen gillade med DoD var att det kändes som att "hjältarna" bara blev mer och mer trasiga ju längre de höll på med sitt äventyrande och att effekten av förbättringen till följd av erfarenheterna med råge åts upp av alla permanenta åkommor från kritiska träffar, snedtändningar, etc. Jag vill minnas att vi efter fyra eller fem delar av Det Solunska Ödet hade fler proteser och anpassningar till förlorade kroppsdelar än kvarvarande lemmar i gruppen :)

Det här väcker glädjen hos min inre sadist. Tack!

Hjältelivet ska inte vara en dans på rosor. ;)
 
Jag tror Barbia var min favorit. Det var ett trevligt episkt äventyr av sandbox-typ som knöt an fint till platsen. Jag ägde även Trakorien som var en seriös setting, men eftersom jag aldrig spelade i den så blev den aldrig lika häftig.
 
Toman;n58002 said:
Helt klart lite småkär i Majura och Marskladet (inga egna länder men geografiska platser iaf.)

Marsklandet är nog den märkligaste äventyrsplats jag stött på.

Första gången jag spelledde det i tonåren rockade det fett. Allting var ascoolt. En riktig ankdamm att plaska runt i.

Nästa gång Marsklandet besöktes var för några år sedan med min spelgrupp "35+are" och jag försökte skapa lite mer realism i spelvärlden. Marsklandet var hopplöst. Inom ett begränsat område finns onda präster, pirater, drake, najader, magiakademi, alver, dvärgar, svartfolk, vilda djur osv. Alvernas ö ligger bara några hundra meter från de onda prästernas ö. Det blev lite problematiskt och inte helt lyckat. Men slutet vid tempelön blev dock återigen ett härligt dungeoncrawl. Precis som jag mindes det från första gången.
 
Clercon;n57989 said:
Tänker jag tillbaka på Ereb Altor så tänker jag spontant på två platser, Trakorien och Kandra.
Kandra ja! Var det inte Ereb Altor vol. I? En fin samling hus i en spelvärld man då inte visste mycket om.

Mycket spring upp och ner längs dess gator blev det. Och ett kärt återbesök i Enhörningshornet. Var det inte i Kandra det fanns en magiakademi med magiker som hade märkligt låg INT (eller om det var PSY). Märkliga stats var det på dem.
 
Torbjörn;n59189 said:
Inom ett begränsat område finns onda präster, pirater, drake, najader, magiakademi, alver, dvärgar, svartfolk, vilda djur osv. Alvernas ö ligger bara några hundra meter från de onda prästernas ö.

Gör om skalan med en faktor på 5 eller 10.

Eller, som jag själv skulle gjort: betrakta alla avstånd som abstrakta, och relativisera tidsuppfattning. ;)
 
Jag är lite provocerad av att ingen föreslagit min givna favorit (förutom Trakorien): Hynsolge! Bara jag nämner namnet kan jag känna hettan, se olivlunderna och höra stridslarmet från bondehärarna.

Jag vill minnas att hynsolgerna som ras, i monsterboken, dessutom var "som en vanlig människa, fast lite sämre", vilket bara det gör att jag nog måste dra ihop en hynsolgisk kampanj i Burning Wheel!
 
Jag spelledde i Berendien, mest för att det kändes som ett vanligt feodalt bondeland som det inte fanns så mycket information om. Då fick jag friheten att skapa något eget.

Jag var alltid fascinerad av Cereval av redan tidigare nämnda anledningar. Kändes väldigt pre-Trudvang.

Krilloan, även om det inte var ett eget land, hade jag mest kul i. Kändes väldigt pre-Chronopia.
 
RasmusL;n57958 said:
Haha, så var det ja :)

Det jag verkligen gillade med DoD var att det kändes som att "hjältarna" bara blev mer och mer trasiga ju längre de höll på med sitt äventyrande och att effekten av förbättringen till följd av erfarenheterna med råge åts upp av alla permanenta åkommor från kritiska träffar, snedtändningar, etc. Jag vill minnas att vi efter fyra eller fem delar av Det Solunska Ödet hade fler proteser och anpassningar till förlorade kroppsdelar än kvarvarande lemmar i gruppen :)

Ur detta är LoL sprunget. Kritiska skador och hjältar med så många lyten så de blev ospelbara trots alla de där hjältepoängen.

Svavelvinter är således en favorit. Lång och episk kampanj med många karaktärsbyten, förlorade lemmar och vansinne.

Barbia är troligen min favorit modul i övrigt så Barbia är det freshaste landet. Siratsias vita formelbok är nog det äventyret som jag spelett flest gånger.
 
Jag sörjer lite att jag antagligen slängde bort Barbia boken. Modulen var bra men bokkvalitén bedrövlig. I klass med Mutant Chronicles.
 
Back
Top