Nekromanti Vill du spela konventsscenario baserat på ångest?

[EchonCique]

Jag har funderingar och har haft så en längre tid, om att skriva ett riktigt mörkt konventsscenario. Inte för att jag älskar att vältra mig i det, utan för att jag får en kick av att spela ut händelser och skeenden som framkallar ångest, depression och misär. På samma sätt som man kan få kick av att gå ut i ett scenario och fetröja med automatvapen mot en zombiehär, eller sitta klistrad på stolen av spänning för hur berättelsen skall te sig längre fram och om ens karaktär kommer överleva eller ej.

Scenariot skall också innehålla en del saker ärvda från teatermonologer och filmer såsom Sånger från andra våningen av Roy Andersson.

Så skulle du spela ett konventsscenario som tar sitt avstamp i en förvirrad tonårings liv och få inblick i det genom att spela ett antal nyckelscener i dess liv? Scener som innehåller våld, droger, självmutilering, misär, hopplöshet och bottenlös angst.

 

[Dante]

Njaäej …

Nix! Gladvåld och problemlösning för hela platinumpengen. Annars får det vara. Känslor och rollgestaltning kommer bara ivägen för xp:andet.



Avslutar med en sanslöst usel ordvits (som dessutom inte gör sig något vidare i skrift):

– Ångest, ångest är min arvedel.
…
– Hurra! jag har ärvt ett lokomotiv.

 

[Arfert]

Re: Vill du spela konventsscenario baserat på ånge

hmmm, tack men nej tack tror jag... om du inte kan sälja in det bättre ;-)

 

[Rickard]

Re: Vill du spela konventsscenario baserat på ånge

Jag svarade "Ja". Tyckte frågan var lite dumt ställd. Vad spelar det för roll om folk vill spela eller inte? Du kan ju ändå aldrig skriva ett scenario som passar alla. Så länge du skyltar med att det är ett ångestscenario, så att folk inte kommer och upptäcker det på plats så tycker jag det är ok. Faktum är att jag antagligen tycker det är ok med allt i scenarioväg, så länge folk får reda på det innan.

Min undring är hur du ska få tag på spelledare som fångar ångesten och hur du ska "utbilda" dem, för alla har liksom inte erfarenheten att spelleda ångest. Något som jag själv skulle göra om jag arrangerade var att spela igenom scenariot med spelledarna dagen innan konventet och/eller sitta och diskutera vad man kan åstadkomma i de olika scenerna (och vad du vill att man ska åtstadkomma). Just det har jag saknat lite i de ytterst få spelledargenomgångar som jag har varit med på.

/Han som undrar om han kan göra en trådkapning i och med detta inlägg

 

[Rävnos]

anegst is what makes the world go around [NT]

NT = No Text (Ingen text)

 

[Dante]

Re: Vill du spela konventsscenario baserat på ånge

När rubriken klipptes såhär blev det genast intressantare.

Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att spela ett scenario baserat på Ånge.

 

[Arfert]

Re: Vill du spela konventsscenario baserat på ånge

DET skulle nog vara FÖR läskigt

 

[Rising]

skulle du spela ett konventsscenario som tar sitt avstamp i en förvirrad tonårings liv och få inblick i det genom att spela ett antal nyckelscener i dess liv? Scener som innehåller våld, droger, självmutilering, misär, hopplöshet och bottenlös angst.

Jorå. Det enda som gör mig lite reserverad mot just det här upplägget är att det låter lite som om det skulle kunna röra sig om frossa i olyckskonventioner på ett nästan fetischistiskt sätt. Vilket jag iofs tror beror på att jag bara misstolkar dina intentioner.

Men; vad jag menar är; det är med ångest som med all annan form av rollspel. Om någon skulle försöka sälja ett dungeoncrawlscenario till mig med "hey, det innehåller fällor, skatter, orcher, en drake och en labyrint!" så skulle jag kanske bli lite orolig. "Det är väl inte bara klyschor, va? Du har väl inte försökt göra ett best of dungeonbash-medley, utan du har väl någon egen vision också, någon egen vinkel eller knorr?"

I just dungeoncrawl är nog ändå toleransen mot klyschor förhållandevis hög, men i ett tyngre rollgestaltningsscenario så skulle det kunna bli olidligt med för många konventioner.

Så jag skulle gärna se att det inte "bara" blev ett ångestäventyr, och att det brändes för mycket krut på att göra karaktärerna uttryckligt trasiga. Det blir lätt "hey, inte nog med att du är heroinist och har AIDS och att du är schizofren... utan nu på din tolfte födelsedag så dör din pojkvän samtidigt som du blir elallergiker också!"

Så... Gärna ångest, men allra helst ångest som målar med subtila färger och lätta penseldrag; som använder få utropstecken och som hittar sin egen vinkel och skapar sin egen berättelse.

 

[The_Gorger]

Det är jag som röstade annat.

Um, jag är liksom alltid öppen på att testa något nytt, men men

 

[ripperdoc]

Re: Vill du spela konventsscenario baserat på ånge

Ångest, ja, men som du väljer att presentera det njae... (jag röstade ja dock, eftersom frågan var ganska allmän). Som redan påpekats, det låter lätt klyschigt. Tonårsångest är inte direkt det mest originella - om man inte angriper det från ett annat håll. Jag ser hellre att ångesten smyger på än att det är uppenbart angst från början. Monologer är bra, men teatermonologer ger mig dåliga associationer. Mitt tips - angrip ångesten från ett helt annat perspektiv.

Läs för övrigt Risings inlägg extra noga, för det har som alltid väldigt bra poänger

/RD

 

[EchonCique]

Ånga

För det första skulle det bli skoj att faktiskt springa på dig på ett konvent!

För det andra skriver du en hel del bra saker, tankar och funderingar som jag delar till hundra procent. Det är inte min tanke att bara stapla genremässiga ångestskapande moment på varandra för att på så sätt försöka bygga det ultimata ångesttornet. Absolut inte. Det är inte effektsökeri för effektens skull jag är ute efter, utan en upplevelse att sätta sig in i en karaktärs livsöde och personliga livsval som den gör och försöka guida den rätt.

Och de karaktärer jag har i åtanke har inga av de attribut eller egenskaper du drar upp, utan hamnar i situationer där vänner eller bekanta gör saker och ting. Där rollpersonen ifråga måste ta ställning och agera, eller passivt se på när dess vän tar steg för steg i riktning mot liemannen som kan skymtas i dörröppningen. Just det svarta uppskattade jag i Mun mot Mun som gick på bio för inte så länge sedan, även om den i sina bitar haltade allvarligt.

Vilket är varför jag nämnde Sånger från andra våningen. Den filmen kastar inte ut ångest i ansiktet på betraktaren, utan det är upp till betraktaren att faktiskt identifiera och känna igen sig i de situationer som utspelas på duken. Om man dessutom läste Roys förord och hade de som tolkningsramar när man såg filmen fick man mycket mer ut av filmen, än om man såg den med samma inställning som man ser en hjärndöd actionrulle med Arnold.

Så nej, jag vill inte bygga det ultimata vältra-sig-i-ångest-oh-jag-tror-jag-dör-scenariot.

 

[Rising]

Re: Ånga

Och de karaktärer jag har i åtanke har inga av de attribut eller egenskaper du drar upp, utan hamnar i situationer där vänner eller bekanta gör saker och ting. Där rollpersonen ifråga måste ta ställning och agera

Just nu skriver du det allra viktigaste (som jag helt och hållet missade): Det här med att ångest inte bara handlar om uppgivenhet när man måste utstå en massa grejer, utan också om kval där man måste välja mellan många (dåliga) alternativ och sedan genomlida konsekvenserna.

Just det här med kvalen brukar man säga att vi kufrollspelare (friformare, ångestspelare och liknande) är dåliga på, och kanske ligger det en hel del i det. I vilket fall som helst så blir jag jättesugen på ditt scenario så som du presenterar det här.

 

[Sodivra]

Får man välja?

Jag röstade på annat, för jag tycker det står och faller med om jag som spelare får påverka.

Ifall det är just vältrande i ångest, alltså en uppvisning av sekvens efter sekvens, så är jag inte intresserad, inte alls medryckande för mig. Det går fetbort!

Om jag kan få påverka min rollpersons öde, om det finns insikter gömda för mig som spelare att hitta, och ställen där jag får tolka min roll för att välja en väg... Redan från första scenen. Då låter det helcool. Om det bara är statiska scener så usch, nä tack.

(Även om jag spelade ett scenario som var en vältring i knarkande och hade väldigt kul med det, det får jag erkänna)

 

[Johan K]

Ja, jag skulle tänka mig att testa ett konventsscenario som avhandla de just ångest.
Varför ?
Jo, därför att det är en sidan av mitt rollspealnde som jag inte testat så mycket på. Så därför skulle jag tycka att det vore intresant att testa ett sodan scenario. Skulle även kunne ta steget fullt ut & köra ett äventyr elelr mindre kanmanj som har en del ångest i sig.

 

[malmkvist]

Re: Vill du spela konventsscenario baserat på ånge

Absolut! Fler sådana scenarion.

 

[Guest]

Annat

Jovisst skulle jag kunna tänka mig det, med vissa reservationer, det får absolut inte vara fantasy eller att se en massa oförklarade saker, fantasy går ioförsig att få lite ångest över men då vill jag vara säker på det genom att känna sl, angående det med oförklarade saker, saker utan förklaring (oftast räcker det med att tänka sig en men den ska vara någorlunda trolig också) bruger mig bara en känsla av trötthet.

/Zorbeltuss som tycker (möjlig) fakta är den bästa stämningshöjaren.
Dessutom kan han möjligtvis vara för trött för att skriva detta inlägg.

 

[MrG]

Nej, men

Spontant klickade jag nej. Skulle blurben säga att det var ett angst-scenario skulle jag nog inte anmäla mig.

Men när jag grunnade på det, har jag sett det funka. I rollspelsbaren har jag ett par bra upplevelser från det, scenariot "Sweet dreams are..." på GothCon för några år sedan hade massa ångest och var hur skönt som helst och det vi skriver till LinCon blir nog inte helt fritt från det heller.

Samtidigt har jag sett det gå sönder så rejält med sånna tankar. Det är svårare att skriva och att spelleda. Och för vissa blir det inte kul helt enkelt. En gång spelade vi något sånt med överseriösa friformare och det blev bara trist, nån annan gång var det fantastiskt för vår grupp, men med annan spelledare blev det plumpt och grovt.

Det ska nog gå, men speltesta mycket, var nogran med blurben och jag skulle handplocka alla spelledare till något sånt.

 

[Bombu]

Hejsan!

Jag grunnade på ditt inlägg.... och jag grunnade, svaret hade jag rätt tidigt men jag försökte förklara varför jag känner som jag gör, jo det är fråga om känna snarare än en rationell övning.

Så skulle du spela ett konventsscenario som tar sitt avstamp i en förvirrad tonårings liv och få inblick i det genom att spela ett antal nyckelscener i dess liv? Scener som innehåller våld, droger, självmutilering, misär, hopplöshet och bottenlös angst.

Jag svarade nej och det ligger nog mycket hos mig, jag skulle inte lita på att det skulle funka med främlingar...

det betyder inte att det inte skulle funka, men att jag inte skulle lita på det, för om jag skulle släppa loss den typen av känslor så skulle jag vilja att det var tryggt om kring, inte i en miljö där jag misstänkte (mina rädslor inte objektivt) att det skulle vara tävlan om vem som kan vara mest ångest hårdast.

Då skulle det inte kunna bli tillräckligt "på riktigt" för mig för att ställa upp...

Jag förstår att vi alla är olika och därför vill vi också ha ut olika saker från ett konvent..

Bombu