Du förstärker ju bara Magnus' poäng här: en falsk anklagelse kan bara ske ifall det finns en sanning om vem som faktiskt är skyldig.
Håller med om att det är ett bra sätt att illustrera något på, att skapa ett spel som visar upp en poäng, men jag tror också att det finns ett värde att samtala om det utan att det behöver reduceras på något vis. Menar, vilka effekter kan vi uppleva om sanningen ÄR satt på förhand? Vilka effekter kan vi uppleva om sanningen INTE är det? Vilka effekter kan vi få om ingen någonsin får säga vem mördaren är, det är helt off the table och kommer aldrig avslöjas? Vilka effekter kan vi få om det helt lämnas till systemet och vår interaktion med varandra kommer tvinga fram systemet att bestämma vem det var? Osv. Och om vi talar om det som saker vi faktiskt upplevt när vi spelar och inte bara antaganden så kommer det ju bli ett intressant samtal tänker jag.
Ja, fast det ligger, för mig, ganska nära "gemensam prepp". Det jag pratar om är att istället för att hålla på och skapa en massa saker innan vi börjar spela, så skapar vi saker genom att sätta scener och ta med sakerna i spel. Så om jag sätter min första scen med en person som är jagad av underliga varelser så har jag skapat de underliga varelserna. De fanns inte innan jag satte scenen, det var inte sagt att vi skulle ha med dem, men nu finns de och det är upp till dig att jobba vidare med dem. Sedan om man prompt vill haka på regler på det kan man ju ge dem någon aspekt eller vad det heter. Men poängen är att istället för att sitta innan spelet och skapa min rollperson så skapar jag hen genom att visa upp hen i spelet.
Jag kan väl då ta tillfället i akt att understryka att jag inte tycker det är fusk att göra som man själv tycker funkar bäst vid sitt spelbord.
The Adventure Zone gjorde det genom att spela The Quiet Year innan de satte igång sin D&D-kampanj i den värld som skapades tillsammans. För den som vill ha exempel på hur det kan gå till så kan man lyssna på avsnitten som heter "Ethersea Prologue".
Beror ju på hur man gör det - en ondsint modulmakare skulle kunna sätta upp det som att vem än rollpersonerna anklagar så var det fel person.
Men det finns heller inget utrymme för tolkning om SL bestämt vem som är mördaren. Då är det ju den personen som är mördaren. I spelvärlden. Om vi nu överhuvudtaget ska tänka oss, medan vi spelar, att spelvärlden "finns" i någon meningsfull betydelse.
Ja, det blir möjligt att ha fel, det stämmer. Och tänker man fel så får man fel. Kan man inte få fel så kan man heller aldrig vara riktigt nöjd med att ha fått rätt – för det spelade ingen roll. Vad man än hittade på som var tillräckligt bra blev "rätt".
Fast det finns inte "flera möjliga" om vi inte spelar med någon form av postmodern samberättarlogik. I spelvärlden, den som existerar utanför rollpersonerna, den måste på något sätt ligga fast. Om det överhuvudtaget ska vara meningsfullt att försöka utröna vem mördaren är så måste det finnas en mördare och det måste gå att både lyckas och misslyckas med att utröna det.
Spelar man blorb är det klart man inte kan gå utanför det förutbestämda. Fullständig rigiditet är ett rätt tydligt kännetecken för den spelstilen.
Hur menar du? Om mina spelare anklagade sotaren, trots att det var bagaren, och de hade fantastiska bevis så hade jag aldrig talat om för dom att dom anklagade fel person. Dom hade mycket väl kunnat få fel person avrättad utan att någonsin få veta att de mördade en oskyldig person. Tänk effekten det skulle få om dom vid ett senare tillfälle sitter och tänker igenom de gamla ledtrådarna och plötsligt gör kopplingen att det nog var bagaren.
Berätta det verkar onödigt, men om bagaren är en seriemördare och morden fortsätter efter att man "löste" fallet blir det ju intressant.
Eftersom rollspel är en kollektiv fantasi kommer det att finnas lika många versioner som det finns spelare. I mitt exempel finns det bevis som skulle kunna peka mot sotaren, bevis som SL faktiskt fört in, ibland oavsiktligt. SL säger att sotfläcken är en del i en miljöbeskrivning, spelarna tror att det är ett bevis. SL har planterat muffins som bevis, spelarna tror det är fika. Och så vidare. Har spelarna fel? Ja, i förhållande till vad SL tänkt sig, men en utomstående betraktare skulle förmodligen inte tycka det. Eller har SL kanske fel? Borde hen insett att bevismaterialen, och även sådant som inte var tänkt som bevis, kan peka i en annan riktning än den avsedda?Det är bara att min hjärna sprängs när jag försöker förstå hur bagaren mördar någon och hur det sedan räknas som en tolkningsfråga. Jag tycker det är intressant att diskutera och fortsätter gärna en stund till
Sotfläcken finns också i spelvärlden. Det har SL själv sagt. Sotarens saknade alibi finns också i spelvärlden. Det berättade SL för tre spelpass sedan. För 8 spelpass sedan berättade SL att bagaren skrev upp "Dagens special" med vänsterhanden. Det finns i spelvärlden. Under förra spelpasset berättade spelledaren att obduktionsrapporten var klar och att dödsorsaken var kraftigt, trubbigt våld som träffat offret framifrån över vänster tinning. Den informationen finns nu i spelvärlden. Men då pekar obduktionsrapporten, etablerad i spelvärlden, mot en högerhänt mördare. Sotaren är högerhänt, bagaren är det inte. Hoppsan, SL hade missat den detaljen. Men det gör inget, för SL har alltid rätt!
Precis! Spelarna är fria att nysta i vilka ledtrådar de vill! Kanske de föreslår en undersökning som jag inte tänkt på? Då kan jag introducera nya ledtrådar som skulle vara logiska att hitta med den undersökningen. Vill de prata med någon som jag inte tänkt på men som borde veta nått? Ja då kan jag som SL låta tiggaren i gränden ha sett något som bidrar till att klargöra bilden!
Det här här vi skiljer oss. Om jag ska vara spelare i en mordgåta kan det inte vara jag som avgör vem som är skyldig i fallet. Jag måste kunna ha fel, även om jag själv tycker att min teori är fantastisk.
Insett och insett, det är ju SL som bestämmer om det faktiskt är bevis eller bara något spelarna fått för sig är bevis. Det finns ingen "utomstående betraktare" vars åsikt spelar roll. Kring bordet är det SL som bestämmer vad som är sant och inte. Ska det vara en meningsfull syssla att ta reda på vad som är sant, så måste det som är sant vara bestämt av något. Så att man kan ha fel, och misslyckas, med att ta reda på vad som är sant. Annars är det ju inte "ta reda på vad som är sant" vi sysslar med, utan "hitta på vad som är sant". Och det är två helt olika typer av utmaningar.
Det här är ju ganska rakt av Czege-principen: Det är inte kul om samma person hittar på ett problem och lösningen på det. Om spelarna ska hitta en lösning på problemet, är det inte kul om det även är de som hittar på problemet.
Som Czege själv sagt att den inte alltid stämmer, bland annat på grund av solorollspel som Ironsworn.
Menar du verkligen friform och inte t ex samberättande? Jag tycker friform är att SL verkligen har kontroll över berättelsen. Trad är väl att SL i stort sett har kontroll, men överlämnar makten till tärningarna ibland.
