Vindsjäl - Kristallkrönikan (SPOILERS!)

[Brödbane]

Jag tänkte att jag här ska förmedla rollspelskrönikan över när jag och min spelgrupp spelade igenom kampanjen Kristallkrönikan till Vindsjäl. Det var ett speltest som gjordes i samband med att kampanjen kom med i Tadonro vol.II, som kickstartades under hösten. Tadonro vol.II snart finns att få tag i via Bläckfisk förlag:
https://blackfiskforlag.com/product/vindsjal-tadonro-vol-ii-swe-book-pdf/

Kampanjen har genomförts i sin mest avskalade form och kunde spelas igenom på ett antal tillfällen på 3 timmar vardera. Den inkluderar själva kampanjen samt händelser som skett till följd av reglerna för resor och Spelledarens erfarenhet.

Spelargruppen bestod av sex personer med blandad rollspelserfarenhet sedan tidigare. Allt från en som var helt ny för hobbyn till några med lite mer erfarenhet och en med flera decenniers vana.

Jag planerar att släppa typ 1-2 inlägg i veckan med start imorgon tisdag!
Nedan följer en kort genomgång av bandet och rollpersonerna.


Hjältarnas skara
Ett band av vindsjälar som kallar sig Östanvindens svalor söker ryktbarhet genom upptäckande och empatiska handlingar. Bandet har färdats tillsammans under en tid och består av:

Karam-Pa: En äldre kartritare och vandrare från Yeon som färdas över Agweon för att dokumentera dess hemligheter och landskap.

Firi-Sewi: En säregen, impulsiv och akrobatisk wael som tappat bort sin familj.

Paso-Fara: En sökare efter esoterins gåva. Känner sig dragen till det andligas sfär efter att upplevt ett välsignat regn. Möts dock ofta av skepsis kring denna gåva men uppskattas av gruppen för hens kunskap i läkekonst.

Ahoka-Kiwa: En gaonsk bjässe till kämpe som söker ett sammanhang.

Iwa-Iwe: En yeonsk vandrare som kan djungelns stigar och dras till skogen och dess varelser.

Roha-Sabiki: En färgstark underhållare från Asai som vill slå sig fri från släktens krav.

 

[Brödbane]

Det första mötet: Vulkanens vrede
Östansvindens svalor, en blandad grupp av vindsjälar, vandrar över Yeons djungeltäckta kullar. Vår krönika börjar när de bestigit krönet på en kulle och ser en enslig by i dalen nedanför. En olycksbådande svart rökpelare stiger i fjärran. Den ålderstigne kartografen, Karam-Pa försöker att se vad som händer medan hen vandrar nedför den leriga stigen men halkar och glider en bra bit i leran. Med stukad värdighet linkar hen in i byn med sina medresenärer.

När de väl stiger in i byn inser de att marken och byggnaderna är fläckade av gråsvart aska. Byborna berättar att byn heter Maloyawe men verkar inte speciellt pratglada, många kastar oroliga blickar mot den mörka rökpelaren vid horisonten. Vindsjälarna blir hänvisade till byälsten Paso-Modas hus mitt i byn. Paso-Moda tar emot dem och berättar över en rykande kopp te att berget Hwako i närheten börjat ryka för ett par storveckor sedan. Något har vredgat berget som nu både mullrar och skakar emellanåt. Exakt vad som är orsaken är oklart men Paso-Moda misstänker att det hänger ihop med en grupp resande vindsjälar som besökte byn för att handla proviant och ställa frågor om Hwako. De kallade sig Ödesbrytarna och leddes av en esoteriker. Byborna håller sig för det mesta borta från Hwako, då berget emellanåt avger illaluktande duster.

Medan Paso-Moda berättar sin historia smyger Iwa-Iwe iväg och undersöker den märkliga askan som fallit från himlen. En snabb analys visar att den både har en underlig stickande doft samt är extremt finfördelad, som någon typ av mjöl.

Samtidig avslutar Paso-Moda sin berättelse inne i huset och berättar att hela byn är orolig för utvecklingen. Efter lite interna diskussioner bestämmer sig hela bandet för att besöka Hwako. Paso-Moda blir mycket tacksam och utlovar en stor bunt Gawa-ägg från Maloyawes bestånd av de domesticerade ödlorna. Hen nämner också att det finns en stor glänta på den sydvästra bergssidan. Gruppen bestämmer sig för att bege sig relativt snart inpå och får med sig lite proviant av byborna (mestadels Gawa-ägg). Iwa-Iwe visar upp den illaluktande askan för Karam-Pa och den vittbereste kartritaren erinrar sig att doften påminner om ett gult ämne som finns i vissa djupa bergssprickor i Gaon.

Resan till Hwako går över byns terrassodlingar, numera fläckade av grå aska, och på djungelstigar över rullande kullar. Den akrobatiska waelen Firi-Sewi klättrar och slänger sig i lianer för att speja i förväg. Från toppen av ett djungelträd kan hen se det stora berget och dess mörka rökplym. Vid bergets fot syns en stor glänta och i dess närhet, även ett stort stenblock som vid noggrannare undersökning påminner om en trappa.

Hela sällskapet beger sig mot gläntan och möts av en asktäckt öppen plats. I gläntans kant finner de resterna av en sedan länge utbrunnen eldstad. Den nyfikne Roha-Sabiki och klätterapan Firi-Sewi vänder sin uppmärksamhet mot stentrappan: en sliten och eroderad konstruktion som leder upp mot den växtbeklädda bergssidan. Trots att trappan vittrat sönder är det tydligt att den måste vara av tianakisk design. En våghalsig klättring upp för de sönderfallande resterna av trappan leder dem upp till klippväggen, där man under kan skönja resterna av reliefer och en stängd stenport. Efter att ha spänt upp rep klättrar resten av bandet och börjar riva bort mossan och klängväxterna för att se vad som finns under.

De finner att den enorma stenporten har en stor spricka på cirka en halvmeter, som skulle gå att klämma sig in igenom. På andra sidan väntar ett outgrundligt mörker och varm luft strömmar ut från den. Roha-Sabiki tar fram en oljelampa ur sin packning och för försiktigt in den i mörkret….

 

[ceruleanfive]

Vad roligt att läsa hur det kan gå till i praktiken! Har själv inte fått tillfälle att testa kampanjen än, då min spelgrupp hellre ville ut och jaga bestar.

Verkar som ett gemytligt gäng rollpersoner. Ska bli spännande att se hur de tar sig an allt!

 

[Brödbane]

Det andra mötet: Sprickor & svek
Östanvindens svalor står utanför porten i berget Hwako medan aska sakta singlar ned runt omkring dem. Underhållaren Roha-Sabiki stirrar in i mörkret genom den stora sprickan i stenporten. Innanför ser hen en lång gång, som längre in är överväxt med tjocka rankor.

Gruppen vågar sig innanför portarna och betraktar gången. Dess väggar och golv har tidigare varit släta men nu är den fylld av sprickor. Plötsligt skakar gången till, som att berget vrider sig i smärtor, men det bedarrar snabbt. Vindsjälarna börjar röra sig framåt och den ständigt pigga Firi-Sewi tar täten. När hen och Roha-Sabiki kliver in i buskaget längre in i gången börjar det plötsligt att röra på sig. Den lärde Karam-Pa inser att de har gått rakt in i en Dewitaka!

Dewitakan är en fruktad köttätande växt som snärjer sina offer med tjocka rötter och rankor för att sedan suga näring ur deras kvarlevorna. Firi-Sewi kastar sig ut på andra sidan av växtkolonin medan den långsammare Roha-Sabiki försöker använda sin brinnande lykta för att hålla de piskande rankorna borta. Tyvärr är hen inte särskilt framgångsrik utan lyckas enbart bränna sig själv på den flammande oljan. Resten av gruppen griper in för att försöka rädda sin vän ur kolonins klor och en desperat strid tar vid i den mörka tunneln. Både Iwa-Iwe och Karam-Pa håller på att dras in under det gröna täcket av kvävande växtrötter innan lyckan vänder och de besegrar rovplantan. De spenderar en stund med att slicka sina sår och den läkekunniga Paso-Fara använder sin färdigheter för motverka det växtgift som många av vindsjälarna drabbats av i striden.

Efter att ha pustat ut fortsätter de vidare in bergets djup. Gången leder dem till en större hall. När de kliver in ser de hur vågor av rörelse börjar spela över väggarna. De är täckta av en myriad små, tunna stenstavar. Karam-Pa blir extatisk och konstaterar att detta måste vara en tianakisk teknologi. När de närmar sig börjar stavarna att röra på sig och ändra djup. I oljelyktans sken ser vindsjälarna hur en levande relief formas. Reliefen visar ett våldsamt vulkanutbrott som dödar djur och människor med flygande eldklot. Utbrottet avbryts av ankomsten av fyra storväxta gestalter hållandes varsitt lysande klot. De storväxta gestalterna placerar kloten runt vulkanen, som slocknar – och livet återvänder.

Förundrade av väggarnas budskap börjar de undersöka resten av rummet och finner i dess bortre ände ytterligare en stängd stenport. Stenporten har dock slagit ned över en fallen, enorm stenstaty som ligger halvt utfläkt på hallens golv. Statyns eventuella ben finns på andra sidan porten, men det är omöjligt att se vad mer som som döljer sig där. Hallen har, förutom den stängda stenporten, två öppningar till höger respektive vänster. Den högra leder in till ett mindre rum med en underlig tianakisk konstruktion i dess mitt. I den vänstra finner de resterna av nutida besökare samt en smal spricka som leder djupare in i berget. Bland resterna hittar Firi-Sewi en kampkäpp, en utbrunnen fackla samt en stråhatt. Någonting med kampkäppens utformning får den akrobatiske waelen att associera den med hens familj, så Firi-Sewi behåller den. Stråhatten ger hen bort till Roha-Sabiki.

Under tiden börjar Karam-Pa och Iwa-Iwe inspektera den tianakiska konstruktionen i rummet bredvid. Den består av en serie ihåliga och sammankopplade runda stenskivor placerade på en piedestal. Karam-Pa gissar att det är någon form av låsmekanism och försjunker i djupa tankar kring hur den kan öppnas. Paso-Fara tittar närmare på den fallna stenkolossen och ser spår av torkat blod på golvet under den.

Den otålige Firi-Sewi börjar under tiden åla sig genom sprickan hen funnit. Den är så smal att akrobaten måste lämna all packning bakom sig för att komma igenom. På andra sidan slår en vägg av skållhet luft mot hen och hen kommer in i ett stort rum upplyst av ett dovt sken. Rummet är uthugget ur berget och öppnar sig åt ena hållet mot en gigantisk kaldera, från vars botten kokande lava bubblar ilsket, långt nedanför. I rummets mitt kan hen se fyra manshöga stenpelare stå centrerat. Tre av dem har brutna toppar men den fjärde kröns av en rund lysande kristall infattad i stenen. Vid dess fot vilar en skrumpen människoform.

Samtidigt som Firi-Sewi skyndar fram för att inspektera kroppen lyckas Karam-Pa lista ut stenringarnas gåta och den stängda stenporten glider upp med ett mullrande och hela gruppen överväldigas av en våg av kokhet stank. De ser alla rummet, kalderan och den skrumpna kroppen. När Firi-Sewi närmar sig den märker hen hur kyla strömmar från pelaren och hur området precis runt den är frostigt. Kroppen är märkt av teagiska tatueringar och har blodiga och lindade ben. I dess famn håller den en dolk och en sliten skrivbok.

Iwa-Iwe och Karam-Pa börjar bläddra i boken och inser att den är fylld av den dödes dagboksanteckningar. Kroppen tillhör Koro-Keda, en av de andra vindsjälarna, de som kallade sig Ödesbrytarna. Anteckningarna skvallrar om en brokig och ganska dysfunktionell skara med rötter från hela kontinenten. Deras inofficiella ledare verkade vara Orem-Kara, en ambitiös luftesoteriker. Utöver det fanns både en godmodig bjässe vid namn Ban-Are, en våghalsig vandrare, Yorin-Mawe och den nu avlidne Koro-Keda.

Ödesbrytarna verkar ha sökt sig till Hwako för att plundra dess skatter men enbart funnit de iskalla kristallerna som något av värde. Efter att ha hackat loss tre av kristallerna aktiverades dock en enorm stenstaty som anföll gruppen. I det efterföljande tumultet lyckades gruppens esoteriker dra ned stendörren över statyn och försegla Koro-Keda ensam kvar på insidan. Skadad av striden med kolossen spenderade Koro-Keda sina sista stunder med att förbanna sina svekfulla kamrater. Hen antecknade också att lavan långsamt börjat bubbla fram ur botten av den tidigare tomma kalderan och hur rummet fylldes av het och obehaglig luft.

Plötsligt slits gruppens uppmärksamhet från de ödesmättade anteckningarna av att hela berget börjar skaka och de ser hur en våg av svart rök börjar välla upp från den kokande lavan. Vindsjälarna flyr i vild panik för att undkomma den skållheta röken som rusar upp och mot dem. På vägen ut blir bjässen Ahoka-Kiwa och Iwa-Iwe ikapphunna av det askfyllda molnet, som bränner deras hud och lungor med eldfängt sot. Svedda och hostandes kastar de sig ut på trappan utanför, där resten av gruppen väntar. Skyndsamt påbörjar de resan tillbaka till byn Maloyawe, med vetskapen om att Ödesbrytarnas girighet och stölden av de tre iskristallerna har väckt vulkanens vrede.

 

[Brödbane]

Det tredje mötet: Färd mot fjärran
Östanvindens svalor återvänder till byn Maloyawe, svedda och trötta. De möts av den upprymda byäldsten Paso-Moda och berättar om stölden av kristallerna från det tianakiska templet i Hwako. Paso-Moda blir märkbart nedstämd av nyheten om en stundande katastrof.

En mycket begeistrad Firi-Sewi och Roha-Sabiki erbjuder sig impulsivt att försöka leta rätt på Ödesbrytarna och återbörda kristallerna för att rädda byn. Resten av bandet vill dock att byborna ska förstå allvaret i situationen och förbereda en evakuering av byn, vilket de känner att man kanske inte riktigt lyssnar på. Istället hålls en storslagen fest för våra hjältar med sju sorters tillagade Gawa-ägg samt sång och dans. I slutet av festen håller Paso-Moda ett tal och presenterar hövdingafamiljens klenod, en tianakisk ljusklinga. Ett enkelt stenhandtag som med tankens kraft blir till ett strålande och mäktigt svärd. Den skröpliga åldringen visar upp klingans kraft genom att skära igenom ett gäng råa Gawa-ägg med stor finess och lätthet. I deras jakt på Ödesbrytarna får bandet låna denna respektingivande klenod. Vindsjälarna tar tacksamt emot den och den döps direkt till Äggklyvaren.

Morgonen därpå beger de sig iväg i gryningen. Deras packsäckar är fyllda med proviant (Gawa-ägg) från de tacksamma byborna. Den upphittade dagboken från den övergivna Ödesbrytaren Koro-Keda nämner att åtminstone en av kristalltjuvarna, Yorin-Mawe, har haft sin hemvist i en waeliska kustbyn Feronali. Kartritaren Karam-Pa lokaliserar denna by med hjälp av sina kartor och bandet börjar den långa färden ditåt. De färdas i många dagar och frågar de som de möter om de hört eller sett någon av Ödesbrytarnas medlemmar, men utan framgång. De passerar många sällskap och byar på sin resa till Mogwari. En kväll, medan de tältar i vildmarken försöker kämpen Ahoka-Kiwa aktivera ljusklingan under en improviserad ceremoni, men utan framgång. Man resonerar om att svärdet kanske bara vaknar när nöden kräver det.

Efter ett tag förändras landskapen, terrängen blir sankare och djungeln tätare. Hettan stiger och bandet inser att de nu är i Mogwaris regnskogar. De når till slut Feronali, men inser att byn drabbats av en omfattande förstörelse. Byn och dess odlingar är sönderslagna som om en tyfon eller naturkatastrof slitit sönder hus och lösöre. Byborna rensar sorgset i ruinerna. Gruppen frågar en bybo som håller på att laga ett tak om vad som hänt. De får höra att ett enormt sjöodjur anfallit byn i frenesi. Besten går under namnet Roro-Age och har tidigare plågat byn genom att länsa deras algodlingar, men detta är första gången den anfallit på detta sätt. Takläggaren tror att bestens vansinne hänger ihop med att en tidigare bybo, Yorin-Mawe, återvände till byn och lovade göra slut på Roro-Ages räder. Med sig hade hen en stor underlig kula som hen skulle dräpa monstret med. Men detta var flera veckor sedan och Yorin-Mawe återvände aldrig från odjurets ö.

Vindsjälarna diskuterar hur de ska göra och letar rätt på en fiskare som känner till vägen till odjurets atoll. Fiskaren, som går under namnet Karam-Ga, visar sig ovillig att följa med på denna vådliga färd. Efter lite övertalning och en saftig betalning i yina lyckas gruppen dock få Karam-Ga som guide. Den storväxte kämpen Ahoka-kiwa lider av djup vattenskräck och vägrar följa med ut på haven (Ahoka-Kiwas spelare var tvungen att avvika från kampanjen och hade inte möjlighet att komma tillbaka). De säger adjö till den robusta gaonen och fortsätter planera färden till atollen.
De får låna en rund flatbottnad båt av byborna som Roha-Sabiki dekorerar med färgglada band och kastar sig ut på den nyckfulla oceanen. Båten saknar segel så gruppen får gemensamt ro och koordinera sig. De visar sig vara naturbegåvningar hela bunten och får upp god fart. När de väl nått ut på öppet hav ser de hur en mörk stormvägg av moln tornar upp mot dem. Innan de vet ordet av dränks de av ett monsunregn av fruktansvärd kraft! De kastas mellan vågtopparna men lyckas undvika att spolas överbord genom gott samarbete. När stormen dragit förbi dem ett par timmar senare pustar de ut. I fjärran ser de hur molnen bryts upp och solljuset strålar ned mellan dem. Högt ovanför kan de också se en majestätisk Gwalo sävligt sväva på vindarna, ett gott omen!

Efter att ha spenderat större delen av eftermiddagen med att paddla västerut ser plötsligt Iwa-Iwe något som guppar bland vågorna framför dem. De skyndar sig fram och ser resterna av en kapsejsad fiskebåt. En kraftig reva syns i vrakets skrov men besättningen finns det inget spår av. De märker att området runt revan i båten är täckt av ett tunt lager frost, vilket är underligt då temperaturen är relativt behagfull. De undersöker vraket närmare, men blir inte klokare av det. I horisonten ser plötsligt fiskaren Karam-Ga konturen av en grå klippa som stiger ur havet. Den väderbitne sjöfararen reser sig och pekar:
“Där är atollen, där är odjuret Roro-Ages håla!”

 

[Brödbane]

Det fjärde mötet: Havets hunger
Östanvindens svalor ror försiktigt mot den karga klippön där odjuret Roro-Age ska ha sin håla. Det är en rund och hög stenformation som höjer sig ungefär åtta till tio meter över havet. Dess väggar är kala och branta och dess topp kröns av en platå där ett par vindpinade buskar och träd slagit rot. På öns södra sida kan de skönja en smal strand samt en bred och hög grottmynning som går ned under vattenytan. De lyckas besegra bränningarna och anlägger vid den tunna grusremsan. Runt en sten ser de resterna av en avsliten tamp. De kikar försiktig in i den halvt vattenfyllda grottgången när ett vildsint vrål får alla att hoppa till. Från den mörka tunneln ekar ett fruktansvärt djuriskt läte!

Akrobaten Firi-Sewi bestämmer sig för att försöka klättra upp för den blöta och kala klippan för att nå platån ovanför. Halvvägs upp tappar dock den annars så smidiga waelen fotfästet och faller handlöst ned till stranden nedanför och skadar sig rejält. Vindsjälarna sätter den väderbitne fiskaren Karam-Ga att vakta båten medan de försiktigt vågar sig in i den mörka tunneln. De är tvungna att vada i midjedjupt vatten och hålla sig nära tunnelns väggar för att få fotfäste. Med stor tillförsikt kommer de till slut framåt och kan ana ljus i slutet av passagen. En stor öppning släpper in solljus och de inser att tunneln leder till en enorm lagun innesluten mellan höga bergväggar. I lagunens bortre ände ser de ett gigantiskt odjur kastar sig fram och tillbaka på en sandstrand. Roro-Age är en jättelik varelse med fyra kraftfulla simfenor, en tjock bepansrad ryggplåt av ben och en muskulös, ormlik hals krönt av en utdragen rovdjursmun och små, vilda ögon. Den är en av havets riktiga titaner, minst fyra meter hög och sju meter lång. Besten är märkbart upprörd och avbryter sitt stampande ofta för att ge ifrån sig ilskna vrål.

Med skarpa ögon lyckas Iwa-Iwe se hur området runt odjurets mun är skadat och irriterat som av en infektion. Hen anar också att något glänser mellan monstrets tänder. Vindsjälarna gissar att det kan vara en av de eftersökta tianakiska kristallerna!

Bandet överlägger och bestämmer sig för att Iwa-Iwe och Roha-Sabiki ska försöka smyga sig närmare Roro-Age. De simmar och ålar sig försiktigt upp på strandens bortre sida. Tyvärr får odjuret syn på Iwa-Iwe och rusar mot hen. Iwa-Iwe reser sig lugnt och försöker visa att hen inte är ett hot. Monstret vrålar i den yeonska vandrarens ansikte med går inte till anfall (Iwa-Iwe har talangen Djurvän). Överväldigad av Roro-Ages rytande kan Iwa-Iwe se en gnistrande kristall fastkilad mellan två tänder i överkäken på odjurets enorma gap! Det är tydligt att den tianakiska artefakten orsakar monstret smärta då käkområdet är inflammerat och uppsvällt. Hen försöker närma sig besten och lugna den, men misslyckas. Odjuret vänder sig hastigt om och råkar oavsiktligt smälla till den spenslige vandraren med sin kroppshydda i vändningen. Iwa-Iwe kastas genom luften och slår huvudet mot en sten i sanden, utslagen och medvetslös.

Roha-Sabiki som legat och tryckt bakom en sandbank på stranden försöker förtvivlat ta sig fram till sin medvetslösa kamrat. Hen krånglar av sig sin tygrustning och placerar den som en docka med hjälp av en bit drivved. Den talangfulla underhållaren lyckas sedan locka bort besten mot distraktionen genom att kasta sin röst. Tricket fungerar och Roro-Age rusar mot lockbetet och sliter det i stycken. Under tiden skyndar Roha-Sabiki fram till sin utslagna vän men lyckas inte väcka hen.

Under tiden har resten av gruppen sett det dramatiska skådespelet från andra sidan lagunen och skyndar sig för att hjälpa sina vänner i nöd. Den läkekunniga Paso-Moda börjar desperat simma mot stranden tillsammans med Firi-Sewi, medan Karam-Pa letar efter släta stenar att ladda sin slunga med. Firi-Sewi smyger upp bakom besten på stranden samtidigt som en andfådd Paso-Moda kravlar fram till den skadade Iwa-Iwe. När havsodjuret börjar vända sig mot de skadade på stranden slungar den spröda kartritaren en välplacerad sten mot monstrets huvud och fångar dess hela uppmärksamhet. Samtidigt kastar sig den viga akrobaten upp på Roro-Ages ryggplåt med sitt spjut!

Monstret slänger sig ut i lagunens vatten och far likt en tyfon fram mot den ensamma Karam-Pa. Kartritaren inser sin position och börjar skyndsamt och förtvivlat klättra upp för lagunens branta väggar. Driven av desperation får hen upp en rätt bra fart och kommer en bra bit upp innan monstret når fram. Firi-Sewi försöker avancera över monstrets ryggplåt medan den kastar sig genom vattenmassorna men tappar greppet och slungas av. Roro-Ages långa piskande hals når högt och dess stora gap hugger efter Karam-Pa som precis lyckats komma utom räckhåll.

På andra sidan lagunen vaknar Iwa-Iwe till medvetande med hjälp av Paso-Modas vana hand och de ser på avstånd hur kartritaren skyndsamt klänger upp på klippväggen, bort från den ursinniga besten. Paso-Moda försöker aktivera Äggklyvaren, den mäktiga tianakiska ljusklingan, men artefakten vaknar tyvärr inte. De ser på hur Karam-Pa till slut når upp till platån ovanför lagunen. Nedslagna och skadade av sin dust med havsmonstret väljer de att retirera och omgruppera sig. De lyckas smyga bort till tunnelöppningen och med en (för tillfället) besegrad blick över axeln så skyndar de in i tunnelns mörka valv..

 

[Brödbane]

Det femte mötet: Striden & svärdet
Alla hjältar utom Karam-Pa återgrupperar sig efter sitt nederlag mot havsodjuret Roro-Age.
Till ljudet av bestens rasande skrin skyndar de igenom den vattenfyllda tunneln ut till båten. Den spröde kartritaren är fast på platån ovanför och försöker få överblick över sin situation. Nere i lagunen vrålar och vankar Roro-Age upprört av och an.

Resten av bandet väljer att snabbt kasta loss och röra sig runt ön till en säkrare plats. På den norra sidan ser de en mer tillgänglig klippbrant och lägger till med sin lilla båt vid de karga klipporna. Karam-Pa söker igenom den avskalade platån och finner inget förutom vindpinade buskar och tjocka slingrande rötter. Hen hjälper sedan bandmedlemmarna och fiskaren Karam-Ga att ta sig upp för den vågpiskade klippväggen och gruppen samlas på platån för att slicka sina sår. De behandlar sina värsta skador, inventerar sina resurser och börjar lägga upp en plan för att kunna snärja besten och avlägsna den fastkilade kristallen ur dess gap. Efter mycket dividerande kommer de fram till att inte försöka dräpa odjuret. Medan de diskuterar hör de plötsligt hur Roro-Age beger sig av, ut på havet genom den snäva tunneln.

Medan monstret är borta börjar de förbereda sig. De tvinnar rep av de slingrande rötterna som täcker platån och bygger ett improviserat nät. Stämningen höjs allt medan solen sjunker över horisonten. Bandet sätter sig att vänta på platåns kant och i solens sista strålar lyckas en mässande Paso-Fara aktivera Äggklyvaren, den uråldriga tianakiska klingan de fått till låns av byäldsten i Maloyawe. Detta ses som ett gott omen av alla och man hoppas nu att deras lycka har vänt! I ljuset av denna mäktiga artefakts blad ser de hur natten faller över havet och hör hur besten återvänder till lagunen. De ser hur Roro-Age fortsätter sitt vandrande på stranden, plågad av iskristallen som är fastkilad i dess käft...

När midnatt närmar sig lägger det enorma odjuret sig att vila på den svala sanden och Östanvindens svalor förbereder sig för att verkställa sin plan. Karam-Pa väcker besten abrupt med en sten från sin slunga och den kastar sig upp mot klippväggen så att berget skälver. Smällen får Paso-Fara att tappa balansen och nästan falla över kanten. Den viga Roha-Sabiki kastar sig fram för att bort Paso-Fara men lyckas byta plats med hen och hamnar hängande över den lodräta klippväggen. Under tiden tar Roro-Age spjärn mot klippväggen med sina kraftiga bakfenor och skjuter sig upp till en stående position. Det innebär att dess långa hals når upp över klippväggens kant och bandet ser hur det enorma huvudet vettvilligt hugger mot dem! På ett gemensamt tecken snärjer de snabbt bestens huvud i nätet av tvinnade rötter och lyckas låsa fast den mot klippkanten. Under tiden lyckas Roha-Sabiki kravla sig upp från avgrundens kant och med en mästerlig manöver köra in sin kampstav i odjurets mun. Med en snärt bänder hen bort kristallen och den flyger i en hög båge genom luften! Samtidigt släpper resten av gruppen sina rep och Roro-Age rasar ned till stranden nedanför. Bandet återvänder till lägret och vilar segervissa i att de nu har en av de tre saknade iskristallerna.

På morgonen väcks de av fiskaren Karam-Ga som berättar att odjuret begett sig iväg ut till havs igen, men att den är betydligt lugnare. Försiktigt klättrar de med de tvinnade repens hjälp ned till lagunens strand nedanför och finner där dels sin tappade utrustning men också en sönderslagen människokropp halvt begravd i sanden. Fiskaren Karam-Ga pekar ut den fallne som Yorin-Mawe, den försvunne Ödesbrytaren. På likets kropp finner de en skära och en mystisk karta över provinsen Gaon. På kartan är en särskild bergskedja tydligt utmarkerad, men väldigt lite annan information går att utröna. De bestämmer sig för att återbörda Yorin-Mawes kropp och lastar på den i båten innan de beger sig ut på de glittrande vågorna igen.

Färden tillbaka till kustbyn Feronali går smärtfritt och när de återvänder möts de av en försiktig men tacksam skara bybor. De är glada att besten verkar lugnare, även om de tror att den kommer återgå till att plundra deras grödor, nu när den inte plågas av iskristallen längre.

I skymningen kremeras den fallne Yorin-Mawe och bandet bjuds på en enklare måltid. Morgonen därpå i gryningens gråa ljus sätter de på sig sina packningar, vinkar adjö till fiskaren Karam-Ga och beger sig ut på vägarna igen. Det är fortfarande två iskristaller till som måste återbördas och nya äventyr väntar när deras fötter vandrar österut!

 

[Brödbane]

Det sjätte mötet: Överraskningar i ödemarken
Bandet Östanvindens svalor fortsätter sin jakt på de försvunna iskristallerna. En ledtråd på den döde Ödesbrytaren Yorin-Mawes kropp pekar mot Gaon. Med siktet inställt på en bergskedja i denna höglänta region börjar de sin färd från Mogwaris kust. De reser länge, upp från Mogwaris träsk och låglandsdjungel till Yeons grönskande kullar. Här lämnar de den kända stigen och tar en ny väg norrut mot Gaons högland. Vägen tar dem via en smal klippstig som går högt ovanför en grönskande dal. Stigen är så smal att de måste binda ihop sig med rep för att inte riskera att rasa ned för bergsidan. Färden fortsätter långsamt medan solen sjunker i horisonten. Till sist tvingas de övernatta vid ett mäktigt träd som växt upp till stigen från branten nedanför. Trädkronan bildar en skreva där de kan få ro.

I morgonljuset vaknar Karam-Pa och ser yrvaket att packväskan med iskristallen är borta!
Med ett ryck väcker hen hela bandet och den skogsvana Firi-Sewi skyndar upp bland trädet grenar för att speja efter väskan och dess bortrövare. I grenarna ovanför ser hen plötsligt förrövaren: en klåfingrig Sobara. Denna viga och nyfikna primat har plockat med sig packväskan och gräver febrilt i den efter något att äta. Flera av bandets medlemmar börjar klättra upp i grenverket och en vild jakt efter Sobaran bland kvistar och blad följer. Flera av våra hjältar faller och skadar sig men till slut får Iwa-Iwe fast den vettskrämda krabaten i trädets översta grenar. Hen märker då att primaten skadats av iskristallen, som har frusit fast i djurets päls under jakten, och en vit frost sprider sig oroväckande över primatens arm och torso. Iwa-Iwe lyckas avlägsna kristallen med en varm hand och vinner Sobarans tillit. De klättrar ned från trädet och återförenas med gruppen. Firi-Sewi blir mycket förtjust i den klåfingriga lilla gynnaren och Iwa-Iwe väljer att adoptera den till gruppen.


Efter denna dramatiska morgon fortsätter vindsjälarna sin resa längs bergsstigen och vidare. Färden går stadigt uppåt och efter ett par dagar blir terrängen flackare. Den tjocka djungeln tunnas ut och övergår till bladskog, sedan buskar och till sist till höga och vajande gräsfält. De ser hur Gaons vidsträckta högland av hedar och böljande gräs breder ut sig framför dem.

Under den öppna himlen vandrar de vidare norrut och gör god fart. När natten faller och himlen fylls av tusentals stjärnor försöker de hitta en bra lägerplats, men utan större framgång. De slår sig ned på den öppna heden och somnar med vinden vinades i gräset runt omkring dem.

Plötsligt slits de ur sömnens famn av ett vildsinta rop. Firi-Sewi kommer först på benen och ser sex stycken bastanta och hotfulla kämpar, beväpnade med stora nät och klotrep, kasta sig över dem. Paso-Fara aktiverar den tianakiska Äggklyvaren och resten av gruppen bereder sig för en bitter strid.

Med ryggarna mot varandra försöker gruppen slå tillbaka de vildsinta angriparna i mörkret. Det är en rasande och svår kamp men till slut lyckas de få överhanden mot anfallarna och börjar driva dem på flykten. Då slår plötsligt en kraftig stormvind till gruppen och de alla kastas i gräset och ger anfallarna tid att fly. Osäkra på visdomen att följa efter antagonisterna ut i mörkret ser de över lägret och sina skador. De märker dock raskt att Roha-Sabiki inte är med dem längre, den färgglada underhållaren saknas!
I mörkret är de alla skadade och skräckslagna för det som hänt. De försöker återhämta sig och tack vare ett starkt brandtal från Paso-Fara lyckas de flesta repa sig.

När gryningen kommer börjar de undersöka lägrets omgivningar efter ledtrådar och ser hur fotspår leder västerut. Dock inget som avslöjar vad som hänt med Roha-Sabiki. Iwa-Iwe använder sin intuition och ser att på den västra horisonten, högt upp i luften, fladdrar ett av Roha-Sabikis färgglada tygband. Med morgonsolen i ryggen beger sig vindsjälarna iväg över hedarna för att befria sin förlorade vän!

 

[Brödbane]

Det sjunde mötet: Frusen frihet
Vindsjälarna i Östanvindens svalor rusar över Gaons böljande hedar och högland i jakt på de okända överfallarna som kidnappat deras vän Roha-Sabiki. De söker fotspår i gräset och finner fler av Roha-Sabikis färgglada tygband. Efter ett par timmars språngmarsch ser de en skara framför dem som skyndar västerut. De springer ikapp de flyende kidnapparna och i paniken släpper dessa den bundna Roha-Sabiki i gräset bakom sig. Gruppen återförenas äntligen mitt på det smaragdgröna fältet! De ser hur kidnapparna flyr västerut mot en bergsparti. Efter att försiktigt följt efter dem ser de ett område vid foten av en hög klippa omgärdat av en halvcirkelformad, hög jordvall med en rejäl port i dess mitt. De kan ana spejare på vallen och en handfull tält och/eller byggnader på insidan.

Bandet bestämmer sig för att försöka smyga sig närmare, då det också visar sig att området de befinner sig i överensstämmer med det som var utmarkerat på den döde Ödesbrytaren Yorin-Mawes karta. En diskret infiltration verkar vara det mest lovande alternativet, men också svårt då området runt befästningen är flack och öppen gräsmark. De kamouflerar sig genom att täcka sig med långt gräs och väntar tills natten faller innan de smyger sig närmare.

I skenet av en brinnande fackla får dock den ensamma spejaren på jordvallen syn på något som rör sig i mörkret utanför. För att skapa en distraktion använder Roha-Sabiki igen sin förmåga att kasta sin röst och härmar ett enormt odjur. Befästningen vaknar plötsligt till liv och flera nervösa spejare dyker upp på jordvallen. Roha-Sabiki kastar sin röst mot den stora porten medan resten av gruppen smyger runt vallen, mot området nära den branta klippväggen.

Plötsligt hör de ljudet av en mäktig vind och ser hur den stora portens slås upp. Ut kommer en reslig gestalt omgiven av en fruktansvärd esoterisk virvelvind av hagel och snö. I gestaltens händer lyser en isblå kristall med ett kraftigt sken och gruppen inser att detta måste vara Orem-Kara, Ödesbrytarnas inofficiella ledare och en kraftfull luftesoteriker. Föremålet i hens händer måste vara en av de tianakiska iskristallerna som gruppen söker för att stilla vulkanen Hwakos vrede.

Orem-Karas maktuppvisning verkar återge modet hos resten av befästningens kämpar. Under tiden klättrar bandet i smyg över jordvallen och ser tre tält, två grottöppningar och ett stadigt stenhus innanför vallen. De skyndar in i en av grottöppningarna och upptäcker att de befinner sig i en kall och karg gruvgång. Det är oklart vad Orem-Kara och hens hantlangare gräver efter, men gruvan är just nu tyst och tom. De gömmer sig i mörkret och väntar på att lägret utanför ska lugna ned sig.

Efter ett antal tysta, spända timmar nere i det fuktiga mörkret verkar lägret somna. Den viga Roha-Sabiki och modiga Feri-Sewi smyger sig ut för att undersöka byggnaderna. Feri-Sewi skyndar fram till stenbyggnaden men finner att den hålls stängd med en tung trästock till bom, som hen inte kan rubba. Under tiden närmar sig Roha-Sabiki ett av tälten, när plötsligt en sömndrucken kämpe vandrar ut. Efter ett par nervpirrande sekunder lyckas den viga underhållaren knocka den omedvetne kämpen medvetslös med ett kraftigt slag från sin kampkäpp.

Med den avtuppade kämpen liggandes mitt på befästningens borggård inser de båda vindsjälarna att tiden är knapp innan situationen eskalerar och de skyndar båda fram till det finare av de tre tälten. Firi-Sewi tittar in under tältfliken och ser ett vackert klätt rum, fyllt med kartor och underliga ting. I den bortre änden sover Orem-Kara på en pälsfäll och vid hens fötter lyser den eftertraktade iskristallen stilla. De två vindsjälarna tassar försiktigt in i tältet och försöker i ett raskt överfall binda och tysta den sovande luftesoterikern. De misslyckas dock med sitt företag och den nyvakna och rasande Ödesbrytaren fyller tältet med en tromb av vildsinta vindar. Allt lösöre i rummet kastas runt i ett virvlande kaos! Roha-Sabiki kastar sig över iskristallen och lyckas med tur och smidighet akrobatiskt slänga sig ur det stormfyllda tältet med den tianakiska artefakten i behåll. Firi-Sewi kommer strax efter och de båda lägger benen på ryggen medan lägrets invånare vaknar.

När resten av vindsjälarna i gruvgången ser hur Orem-Karas tält blir epicentrum för en vildsint storm inser de att de är ertappade och gör sig redo att fly. Paso-Fara tänder Äggklyvaren och gruppen skyndar ut i lägrets mitt.

Sedan följer en serie händelser där de alla i bandet försöker ta sig över vallen och iväg i natten. Det håller på att sluta illa, då de kämpar mot ödet och välbeväpnade motståndare, men Paso-Fara stannar sist kvar med Äggklyvaren i högsta hugg för att skydda de andra och hamnar öga mot öga med den rasande esoterikern. Tack vare sina vänners snabba handlande lyckas Paso-Fara precis kasta sig över vallen innan en bastant vedstock likt ett leviterande spjut detonerar där hen stod bara en sekund tidigare! I kalabaliken tappar hen stora delar av sin packning i flykten. Våra hjältar flyr ut i natten med vredgade rop från den försmådda esoterikern och hens hantlangare ekande efter sig…

 

[Brödbane]

Det åttonde mötet: Bad & brottslingar
På flykt från den mäktiga luftesoterikern Orem-Karas befästning i Gaons berg skyndar sig Östanvindens svalor genom natten över de daggtäckta hedarna. När gryningen kommer gömmer de sig i ett buskage och pustar ut ett par timmar samt slickar sina sår. Kartritaren Karam-Pa undersöker sina kartor och upptäcker att det finns ett område västerut, Wogwehara, som är känt för sina varma, välgörande källor. De bestämmer sig för att söka sig dit och sedan tänka över situationen. Då de är rädda att de förföljs av en hämndlysten Orem-Kara skyndar de vidare.

Efter en dags ilmarsch genom landskapet ser de hur de böljande hedarna sakta byts ut mot stenigare och växtfattigare terräng. Efter en kall natt på den grustäckta marken utan vare sig lägereld eller tillräckligt med vila når de tillslut Wogewehara. De ser på avstånd hur enorma gejsrar kastar upp gigantiska kaskader av hett vatten, och runt omkring öppnar flera gölar och naturliga bassänger upp sig, fyllda med varmt vatten i underlig färger. På eftermiddagen skymtar de byggnader och tecken på civilisation. De når ett antal vackra och ombonade kurhus omgivna av bassänger och välskötta stenträdgårdar. De tar in på ett kurhus och får sig ett mycket stärkande bad i en av de rykande källorna. Med ett rejält mål varm mat och välgörande sömn i riktiga sängar i kroppen ser gruppen över sina alternativ. De har nu två av tre saknade iskristaller. Efter att ha konsulterat den slitna dagboken de fann i berget Hwakos innanmäte gissar de att den bästa chansen de har att hitta den sista Ödesbrytaren, Ban-Are, ligger i den asaiska staden Manayani. Deras gissning är att hen kanske vet vad som hänt med den sista iskristallen. Sagt och gjort så spänner de på sig sina packningar och börjar vandra den dammiga vägen mot Asai.

Vägen är vältrafikerad och de passerar flera sällskap och karavaner som färdas med bytesvaror. Färden går genom det grusbetäckta landskapet för att sedan övergå till röd stenöken och till sist till svajande dynor av röd sand. När natten faller slår de läger vid foten av ett enormt, sällsamt format klippblock. När de lägger sig ned för att sova finner Paso-Fara en underlig ring i gruset. Det välsnidade stenföremålet har tydliga tianakiska inskriptioner. När hen sätter på sig ringen är det som att hens intellekt öppnas för helt nya nivåer. Inspiration och idéer kring hur konstruktioner och uråldriga mekanismer fungerar fyller Paso-Faras sinne. Samma sak händer när fler medlemmar i sällskapet testar att bära ringen. Den verkar få bäraren att förstå tianakiska föremål bättre.

Efter ett par dagars resande genom den röda öknen når de till slut sitt mål: staden Manayani, en enorm metropol som vilar på stranden till en mäktig flod. Staden är omgärdad av en hög och vindpinad stenmur och doften av nybakat bröd, aromatiska kryddor och solstekt tegel sprider sig på vinden. När de når stadens portar och de vakter som skyddar den frågar en försynt Karam-Pa om namnet Ödesbrytarna eller Ban-Are säger vakterna något. Till sällskapets stora förvåning vet vakterna precis vem Ban-Are är!

En storväxt bjässe med det namnet hålls just nu häktad vid hövdingens palats, misstänkt för mordet på en handlare. Vakterna är buttra över att de emellanåt tvingas vakta den tystlåtne brottslingen, i väntan på att hövdingen ska tillfriskna. Hövdingen har nämligen varit svårt sjuk under flera storveckor och inte kunna utföra sina sysslor. Men nu är hen på bättringsvägen och snart ska rättvisa skipas för den misstänkte mördaren! Karam-Pa ställer fler frågor, men får rådet att ta och prata med den häktade själv eller hens partner, en bensnidare vid namn Yesa-On-Kali som har en butik i staden.

Gruppen beger sig in i den myllrande storstaden och förundras av den uppsjö varor, människor och boskap som lever bland de trånga gränderna och högresta tegelhusen. De finner Yesa-On-Kalis butik. Inne i den dammiga och obesökta byggnaden möter de den den unga bensnidaren, märkbart bedrövad. De frågar hen om Ödesbrytarna och Ban-Ares öde och får reda på att Ban-Are skiljts från sina forna bandkamrater efter att Orem-Kara börjat driva en gruva med tvångsrekryterad arbetskraft i Gaon. Ban-Are och Yesa-On-Kali träffades för ett par månader och blev våldsamt förälskade. Sedan dess har den forne Ödesbrytaren flyttat in hos Yesa-On-Kali och börjat hjälpa till i bensnideriverksamheten. Lyckan krossades för ett par storveckor sedan när en konkurrerande handlare, Domo-Ayi-Lomi, hittades mördad. Yesa-On-Kali är övertygad om Ban-Ares oskuld. Hen hade inget skäl mörda handlaren! Straffet för mord är evig förvisning från staden...

Yesa-On-Kali blir mycket upprörd och ledsen av att återge historien och Roha-Sabiki och Firi-Sewi försöker trösta hen. Gruppen ställer också ett par försiktiga frågor om den tianakiska iskristallen som de söker. Den upprörda Yesa-On-Kali berättar upprört att hen inte bryr sig om något sådant, men om de på något sätt kan hjälpa Ban-Are ur sin knipa så lovar hen att de ska få den. Roha-Sabiki och Firi-Sewi lovar att de ska prata med Ban-Are.

Bandet beger sig mot hövdingens palats, förskansat på en stor kulle i staden och vars väggar är märkta med en enorm solrelief. När de kommer fram ser de att ett av gårdsplanens små uthus verkar ha byggts om till ett improviserat häkte, vaktat av två välbeväpnade kämpar. De närmar sig den lilla byggnaden och kan genom en glugg i dörren ana en storväxt och smutsig person röra sig inne i det trånga och mörka utrymmet. Ett ansikte inramat av ett yvigt kritvitt hårsvall tittar på dem från skuggorna och Firi-Sewi börjar prata med den misstänkte mördaren genom gluggens galler. Ban-Are är sliten och själsligt bruten. Ett omåttligt vemod vilar över den storväxta vindsjälen. Hen berättar öppet om hur det gick till när hen lämnade Ödesbrytarna till följd av Orem-Karas omoraliska handlande i gruvan.

Även om hen nu förnekar att ha mördat nasaren tror Ban-Are att detta är ödets straff för sina tidigare synder. Hen verkar resignerad över sitt öde, men vill gärna återförenas med sin älskade Yesa-On-Kali. På frågor om själva mordet berättar Ban-Are att hen greps efter att ett vittne rapporterat att Ban-Are setts i samband med mordet, som också ska ha utförts med ett av Yesa-On-Kalis benspjut.

Under tiden vandrar Iwa-Iwe runt byggnaden och ser att den verkar ordentligt fortifierad. Att bryta ut den misstänkte mördaren verkar inte vara ett enkelt alternativ. Bandet diskuterar vad de nu ska göra och bestämmer sig för att besöka brottsplatsen, Domo-Ayi-Lomis hem och butik. De beger sig ut bland de smala gränderna, bort från den bedrövade fången, fyllda av tankar kring brott, straff och rättvisans natur.

 

[Brödbane]

Det nionde mötet: Vågskålens vikter
Vindsjälarna i Östanvindens svalor vandrar på gatorna i den myllrande storstaden Manayani, i jakt på den återstående tianakiska iskristallen. Ban-Are, den sista Ödesbrytaren, sitter häktad och anklagad för ett mord en säger sig inte ha begått. Bandet har lovats iskristallen i utbyte mot att hjälpa den bedrövade fången.

Deras steg för dem genom de vindlande gränderna, förbi vandrande teförsäljare, lekande barn och högljudda nasare, till mordoffret Domo-Ayi-Lomis hus. De finner en stor men risig butik där mordoffrets barn nu tagit över verksamheten. Firi-Sewi, Karam-Pa och Iwa-Iwe samtalar med familjemedlemmen och får höra hur Domo-Ayi-Lomi hittades i butikens bakre del, dräpt av ett benspjut som lämnades kvar. Medan de andra två samtalar tittar den nyfikne Iwa-Iwe runt i lokalen. Det verkar som att hushållet tidigare varit rikt, men nu hamnat i fattigare tider. Ett fönster i butikens bakre del är hastigt lagat efter vad som ser ut som en sammandrabbning. Butiksägaren är förkrossad över att ha förlorat sin förälder och talar bittert om hur ett vittne såg någon som måste varit Ban-Are.

Bandet lämnar butiken och den tröstlösa ättlingen. Roha-Sabiki väljer att söka upp en lokal korgbindare som under mycket skvaller berättar allt hen vet om ryktena kring mordet. Hen nämner att Ban-Are är offer för mycket fördomar på grund av sin okända bakgrund och att hen är utomstående. De får reda på att vittnet är försäljaren Ke-Fem-Hego som strosar runt i kvarteret och säljer sina varor. De söker upp Ke-Fem-Hego och får höra att det mycket riktigt var hen som såg en maskerad, jättestor figur krångla sig igenom det lilla butiksfönstret ut i gränden. Ke-Fem-Hego är övertygad om att den storväxta, maskerade personen var Ban-Are, då det är känt att de två butikerna är rivaler och Ban-Are har rykte om sig som känd utböling. De får också hör att det fanns en annan person som bevittnade brottslingens flykt. Det andra vittnet är en yeonsk gatumusikant som är lätt att känna igen på sina yeonska tatueringar och sin dubbelhövdade träflöjt. Roha-Sabiki köper i förbifarten en liten ceremoniell begravningstrumma.

Bandet fortsätter sitt sökande och hittar gatumusikanten spelandes på innergården till ett av de finare tehusen i staden. Efter att ha genomlyssnat en drömsk konsert i skuggan på uteserveringen samtalar de med hen och får reda på att musikern heter Sise-Siwa. Sise-Siwa såg visserligen mördarens flykt men vill inte bli indragen i rättegången. Efter att ha bjudit musikanten på mat och smickrat hen en del får gruppen dock höra att mördaren dels burit på en blå tygväska som klirrade av yina, dels att Sise-Siwa kunde skymta ett ordentligt klarrött hårsvall under mördarens maskering! Då denna nya information styrker tesen att Ban-Are är oskyldig (hen har ju snövitt hår) lyckas de få Sise-Siwa att ställa upp som vittne. Då natten nu hunnit falla väljer bandet att övernatta i tehusets sovsal och skyndar morgonen därpå till Yesa-On-Kalis hem.

När de anländer möts de av en totalt söndergråten Yesa-On-Kali. Hövdingen är tydligen tillräckligt frisk och rättegången är fastställd till att genomföras redan i eftermiddag. Yesa-On-Kali ber förtvivlat att de ska tala för Ban-Ares sak om vad de hört och sett.
Beslutsamma och rakryggade beger sig vindsjälarna mot hövdingens palats

Efter lunchtid börjar folkmassorna samlas i den stora salen i hövdingens palats. Den är utformad som en cirkelrund amfiteater och i dess mitt eskorteras en bunden Ban-Are in. En åldrad och tydligt medtagen hövding stiger fram och manar den stora folkmassan till tystnad, varpå rättegången tar sin början.

Inför de hundratals åhörarna presenterar mordoffrets barn åtalet och anklagar Ban-Are för att ha dräpt hens förälder. Därefter kallas först Ke-Fem-Hego som delger sitt vittnesmål, följt av det nytillkomna vittnet Sise-Siwa. När den spensliga gatumusikanten nämner den flyende mördarens hårfärg går ett sus genom publiken. Då hen avslutar sitt anförande och svarat på hövdingens frågor stiger vindsjälarna fram. De håller ett gemensamt försvarstal för Ban-Are där de med olika pathos och metoder förklarar varför Ban-Are omöjligen kan vara mördare, och att det istället är folkets fördomar som målat upp hen som brottsling. Vem den riktige mördaren är kan de inte svara på, men det vore omoraliskt att döma en oskyldig människa!

Hövdingen lyssnar till deras ord och tar en kort paus. När hen återvänder proklamerar hen att Ban-Are ska frikännas och att signalementet på den riktiga mördare ska spridas i hela staden och dess omgivningar. I den uppståndelse som följer lossas Ban-Are från sina bojor och återförenas med sin livspartner. De båda leder bandet till deras bensnideributik och erbjuder dem under mycket tacksamhet den sista tianakiska iskristallen. Till kartritaren Karam-Pa skänker också Yesa-On-Kali ett av sina många utsökta benspjut. Efter att ha sagt adjö till de återförenade älskarna lämnar Östanvindens svalor staden Manayani. De har nu alla de tre saknade iskristallerna och inser att det är dags att skyndsamt återbörda dem till templet i berget Hwako!

 

[Brödbane]

Det sista mötet: Eldens elegi
Vindsjälarna i Östanvindens svalor lämnar den solsteka storstaden Manayani bakom sig och styr sina vandringströtta fötter tillbaka mot Yeon och den hotande katastrof som väntar om de inte återställer iskristallerna i det rasande berget Hwako. När de vandrar längs Asais dammiga vägar inser de hur långt de faktiskt färdats i sin jakt efter de stulna artefakterna. Stora delar av Agweon har de hunnit se och uppleva i sökandet efter Ödesbrytarnas stöldgods.

Efter flera dagars färd övergår den röda öknen till mer livgivande terräng och de når kullar täckta av buskar och ris. Snart är de inne i de yeonska djunglerna igen. När de vandrar vägen österut stöter de på stora skaror i motsatt färdriktning. De talar om mörka oroväckande moln och svart regn som plågar regionen. Följande dag ser de plötsligt hur självaste solen täcks av en enorm mörk skiva och det blir som djupaste midnatt, trots att det är mitt på dagen. Sedan når mörka moln fram och täcker himlen, varpå de vandrar i en evig dunkel skymning. Ett ödesmättat omen, reflekterar Roha-Sabiki.

Till slut når de fram till byn Maloyawe, där de ser hur ett tjockt täcke svart aska kväver marken. De möts av bybor som desperat lastar tillhörigheter och boskap på enkla trävagnar. Byäldsten Paso-Moda håller på att surra fast ett antal Gawa-ödlor i en bur när hen upptäcker vindsjälarnas återkomst.

Karam-Pa och flera andra i gruppen upprörs över att byborna inte gett sig av tidigare, när hotet från Hwako varit känt sedan länge. De skäller ut Paso-Moda och ber dem skynda sig iväg, innan de snabbt fyller sina vattenskinn och med bistra ansikten sätter kurs mot Hwako.

Strapatsen mot berget är både dyster, långsam och farlig. De tidigare gröna terrassodlingarna och kuperade djungeln är nu täckta i svart aska och bränd, förvriden växtlighet. Vid flera tillfällen trampar de igenom det knähöga asklagret och bränner sig svårt på de flammande lagren under. Efter flera timmars umbäranden ser de till slut berget Hwako. Det lyser ett ondsint rött sken från bergets topp och den svarta rökpelaren förmörkar omgivningarna så mycket att vindsjälarna nästan behöver lyktor för att se.

De når den sönderbrutna trappan vid bergets fot och inser att den demolerats ytterligare sedan deras senaste besök. Att bestiga den är mer vanskligt än förra gången och Roha-Sabiki slinter med fötterna halvvägs upp, varpå hens vattenreserv faller och spills ut i askhavet nedanför. Den spruckna stenporten är nu täckt av sot och ur den stora sprickan strömmar varm och illaluktande luft. Iwa-Iwe väljer att lämna sina husdjur utanför, rädd att de trofasta kompanjonerna inte ska överleva templets fasansfulla hetta. Med en viss sorg i blicken skyndar den tama Sobaran iväg nedför trappan. Fast beslutna stiger bandet in i bergets rykande innanmäte.

I hallen där tidigare en rovhungrig Dewitaka-koloni höll till, har nu bergets krafter och skalv förstört golvet. Den avlånga hallen hänger nu över en enorm avgrund i vars botten kokande magma bubblar upprört. Enbart ett par bitar av golvet kvarstår. För att korsa den eldfängda ravinen föreslår Iwa-Iwe att de ska bygga en hängbro. Dock krävs det att någon vågar friklättra över ravinen för att fästa repen. Firi-Sewi anmäler sig frivillig och börjar försiktigt korsa avgrunden med hjälp av dödsföraktande språng och klättrande på hallens spruckna väggar. Övergången ser ut att gå bra, men halvvägs till andra sidan tappar hen greppet om delar av bromaterialet. Lyckligtvis tar den viga waelen sig över till andra sidan oskadd. För att ersätta det förlorade materialet använder Firi-Sewi sitt svärd för att förankra bron.

Efter en dramatisk klättring över repbron når hela bandet ravinens andra sida. Karam-Pa lånar ut sitt smäckra benspjut till Firi-Sewi. De kliver in i stenstavarnas sal. Hwakos skalv har skadat de delikata stenstavarna och där tidigare en vacker berättelse utspelade sig över väggarna har karaktärerna fastnat i en ryckig dödsdans. Illa till mods fortsätter de vidare. De ser att rummet med låsmekanismen verkar ha rasat sönder men vägen in till kalderan är fortfarande öppen. Från dess inre strömmar en otrolig hetta och de kan se den kokande lavan, bara några meter under templets balkong. Men när de närmar sig dörröppningen upptäcker de till sin fasa hur den enorma stenstoden som legat utslagen på golvet plötsligt börjar röra på sig och resa sig upp. Kolossen närmar sig hotfullt gruppen och vindsjälarna inser att de står inför templet sista väktare. Roha-Sabiki, Firi-Sewi och Iwa-Iwe delar upp iskristallerna mellan sig och resten av bandet gör sig redo att skydda sina vänner. Med en svepande rörelse aktiverar Paso-Fara Äggklyvaren och höjer den med ett stridsvrål.

Den monstruösa stenstoden svingar sina tunga armar mot Roha-Sabiki som kastar sig förbi den i en serie volter och saltomortaler. Med enbart ett par millimeters marginal lyckas hen ta sig förbi väktarens försvar. Den viga akrobaten skyndar in i kalderan och trycker fast iskristallen på en av piedestalerna. Den fryser ögonblickligen fast i stenen.

Iwa-Iwe försöker göra samma akrobatiska bedrift men träffas av kolossens enorma arm och flyger över stengolvet. Stenvarelsen verkar mest intresserad av de vindsjälar som bär på iskristallerna. Iwa-Iwe tappar greppet om iskristallen som rullar iväg i striden. Resten av gruppen försöker snabbt hjälpa sin vän upp och Paso-Fara måttar flera kraftfulla hugg mot kolossen. Dess steniga lekamen är dock svår att skada för ljusklingan. Firi-Sewi slänger över sin iskristall till Iwa-Iwe och jagar efter den bortrullade iskristallen. Den har farit iväg in i en av sidokamrarna och är på väg mot en bred spricka i golvet innan Firi-Sewi får fatt i den genom att kasta sig raklång på golvet efter den.

Karam-Pa och Paso-Fara fortsätter slåss mot jätten medan Iwa-Iwe gör ett nytt försök att passera den. Den här gången slänger sig den yeonska vandraren mellan kolossens ben och tar sig in i kalderan. Med snabba händer placerar hen iskristallen på en piedestal, varpå den fryser fast. Både Iwa-Iwe och Roha-Sabiki ser hur kyla pulserar ned genom piedestalerna och vidare in i tempelkonstruktionen.

I hallen utanför står de tre kvarvarande vindsjälarna, trötta och blåslagna. Kolossen höjer sin hand för att gripa tag i Firi-Sewi men Paso-Fara vrider Äggklyvaren i en graciös båge och lyckas med ett kraftfullt hugg kapa den enorma stenarmen. Sporrad av denna krigslycka kastar sig Paso-Fara mot kolossen med ett dödsföraktande skri och klyver den jättelika stenstodens torso från topp till tå. De bastanta stenlemmarna faller livlösa ned och väktaren är besegrad. Firi-Sewi skyndar fram och trycker den sista iskristallen mot sin piedestal.

När den sista kristallen fryser fast känner de plötsligt hur hela templet börjar skaka, och en arktisk kyla börjar strömma ned genom golvet. Berget reagerar våldsamt på aktiveringen och hela templet börjar slitas i stycken av de enorma krafterna. Medan stenblock från taket rasar ned och sprickor slits upp i golv och väggar flyr våra hjältar ut ur templet. De skyndar över den bräckliga repbron och Paso-Fara är nära att rasa ned i ravinen när bron kollapsar, innan Roha-Sabiki skyndar tillbaka och drar upp hen.

Segerviss och ståendes på den yttre sidan av ravinen ser dock plötsligt den asaiska underhållaren något som får blodet att frysa i hens ådror. Den rangliga hängbron faller ned i den kokande avgrunden. På andra sidan ravinen står Karam-Pa. I kalabaliken hamnade den åldrade kartritaren efter och är nu ensam på fel sida!

Medan stentemplet rasar ned runt omkring dem byter de två vännerna på vardera sida avgrunden en lång och insiktsfull blick. Införstådd med sitt öde, kastar den åldrande kartritaren över sin skrivväska till andra sidan och ropar åt Roha-Sabiki att föra hens kartor och anteckningar vidare till eftervärlden. Roha-Sabiki kastar i sin tur över sin begravningstrumma och skriker över det öronbedövande dånet; "vi kommer aldrig glömma dig, Karam-Pa!". Med en sista blick över axeln skyndar sedan Roha-Sabiki ut genom den spruckna porten medan bergsmassorna faller över den åldrade kartritaren.

Uppe på en höjd, på säkert avstånd från Hwakos skalv ser de hur bergets våldsamma transformation långsamt stillas. När det fasansfulla skalvet ebbar ut börjar också rökpelaren minska. Sorgsna över förlusten av Karam-Pa beger de sig tillbaka till byn.

De hinner ikapp de flyende byborna som med glädje återvänder till sin hemvist. En improviserad och uppsluppen segerfest hålls, och hela byn med byäldsten Paso-Moda i täten tackar innerligt bandet för det de gjort. Maloyawe och regionen är äntligen säker från bergets vrede!

I slutet av festen smyger bandet iväg en bit för sig själva. De håller en enkel men aktningsfull ceremoni för sin fallne kamrat. Karam-Pas smäckra benspjut, som Firi-Sewi fick låna, begravs symboliskt under en vördnadsfull sång. Högt ovanför dem i himlen skingras de tjocka molnen tillräckligt för att en ensam stjärnas ljus kan stråla ned över de som är kvar.

Så slutar Kristallkrönikan.

 

[Brödbane]

Nu när kampanjen är slut skulle det vara intressant att höra vad folk tycker om den!
Vilka tankar och reflektioner fick ni av historian?
Fanns det några särskilda höjdpunkter som förtjänar att nämnas?
Skulle ni försöka ändra på något om ni fick?