Nekromanti Virtuella verkligheter

[Krille]

Jag tror faktiskt inte att jag har sett ett enda cyberspace-system som jag någonsin har varit nöjd med. I gamla Cyberpunk så betraktas till exempel cybersurfande som ett fall av tunnelkräl med program istället för vapen - och det är ju inte riktigt den känslan som jag är ute efter. Till och med interfacen är gjorda för att se ut som tunnelkräl. I Shadowrun finns, om jag inte minns fel, en förklaring på att ju högre upplösning samurajprogrammets avatar har, desto starkare är det. En del system ger sig in i minnesstorlekar som borde vara rätt knas givet till exempel Moores lag. Höjdaren här är Mutant 2089, som mäter minne i tetrabyte (alltså fyra bytes), när de borde mena terabyte, en nivå som till exempel troberg redan är uppe i idag, 85 år före Mutant 2089. Ett vanligt spelmässigt problem är att tid i cyberrymden går så mycket fortare, så en hel fajt i cyberrymden motsvaras av en timme realtid och en runda speltid, vilket innebär att övriga icke-cybersurfande spelare sitter sysslolösa i en timme.

Det känns helt enkelt som att cybersystem missar målet.

Åkej, beskrivningen av cyberrymden är en sak som kanske bäst lämpar sig för diskussion på det vanliga rollspelsforumet, men jag är mer intresserad av mekaniken. I vanlig ordning så vill jag också ha ett system där användaren (spelaren) påverkar, inte bara klienten (rollpersonen). Jag börjar fundera på om ett öppet fritt icke-besvärjelsebaserat magisystem skulle kunna fungera.

Ska jag sätta upp ett mål på hur jag vill att mekaniken ska funka så är nog Ghost in the Shell: Stand Alone Complex den närmaste riktlinjen jag kan komma på.

---

För övrigt så stämmer problematiken rätt bra in på astralrymder, shamanresor och annat spirituellt utomkroppsligt.

 

[Snow]

det här är ett ämne som jag har tänkt över många gånger. Synen på hacking, cracking, intrång och sabotage har ju ändrats nåt grymt under de senaste åren då sådant hör till vardagen numera (det är inte bara en liten grupp nördar som är drabbade och intresserade längre)

Exempelvis är det nog inga rollspelsmakare som har tänkt över DOS-attacker (Denial of service) där ett stort antal datorer engageras i en attack. Istället kör man ett attackprogram som på ett mystiskt sätt bryter ner målets brandväggar (vilket låter lite osannolikt i en programmerares öron(mina alltså)).

De som läst William Gibson förr och nu märker en väldigt tydlig förändring. Förr var det mystiskt och coolt (Herr Gibson hade ingen aning om hur saker och ting funkade utan fantiserade fritt). Senare har han lärt sig att en dator har en hårddisk och att det är magnetskivor som snurrar. Genast tappar det en del av den fantastiska mystiken. Jag tänkte nu på en jämförelse mellan Neuromancer-trilogin jämfört med Virtual light och Idorun (m fl?).

Vilken känsla strävar du efter?



Menar du ett fritt magisystem i stil med Ars Magica?

Knäcka - Programmera - Undersöka - Crascha - Avläsa
Kommunikationsprotokoll - Hårdvara - Servrar - Mobilt - Fibernät - Program - Hemdator - Brandvägg - Virus - databas

Med programmera och virus kan man skapa virus.
Med knäcka och hemdator kan man ta sig in i en privatpersons dator.
Med Avläsa och Mobilt kan man avlyssna folks mobilsamtal.
Med Undersöka och Servrar kan man ta reda på hur en server är uppbyggd, kanske för att placera bakdörrar i den

 

[Krille]

"De som läst William Gibson förr och nu märker en väldigt tydlig förändring. Förr var det mystiskt och coolt (Herr Gibson hade ingen aning om hur saker och ting funkade utan fantiserade fritt). Senare har han lärt sig att en dator har en hårddisk och att det är magnetskivor som snurrar. Genast tappar det en del av den fantastiska mystiken. Jag tänkte nu på en jämförelse mellan Neuromancer-trilogin jämfört med Virtual light och Idorun (m fl?)."

Jag är nog ute efter lite av en återgång till den gamla Gibson som närmast poetiskt beskriver hur trådar av ljus tränger igenom den svarta isen som exploderar och vecklar upp sig som en origami-blomma (typ).

Jag är också väldigt mycket ute efter att göra nätet till en community i sig själv, inte bara ett slagfält eller ett tunnelkräl. Ett bra exempel är avsnitt 9 av Ghost in the Shell: Stand Alone Complex. Jag ska försöka att inte spoila allt för mycket, men ett genomgående tema i serien är The Laughing Man, en überhacker vars kännetecken är en leende glad gubbe med ett citat från Salingers Räddaren i nöden*, och som hackar och sänker aktierna för ett antal IT-företag och sedan... försvinner (detta är en gammal historia när SAC utspelar sig). Just avsnitt 9 går ut på att ett antal personer sitter i ett virtuellt chatrum och diskuterar The Laughing Mans första framträdande, visar videofilmer från tillfället och diskuterar deras innebörd.

Det finns vissa andra intressanta och rent filosofiska aspekter från både gamla vanliga Ghost in the Shell och Stand Alone Complex som jag är intresserad av, till exempel nätet som en "informationsnäringssoppa" i vilken rena informationsvarelser skulle kunna uppträda, eller uppträdandet av en "själ" eller "ande". Jag gillar också tanken på "ghost hacks", och i just mitt fall så skulle det till och med kunna bli bryggan mellan vetenskap och magi.

"Menar du ett fritt magisystem i stil med Ars Magica?"

Cool tanke! Mycket cool tanke! Jag vet inte om jag just kan använda teknik-form som i Ars Magica. Däremot skulle en metodologi liknande Star Wars d6 och dess Force-regler kunna användas (som också har ett fritt magisystem).

* The Laughing Mans lilla logga:

 

[Simon]

Hur är det, är du bekant med hur det går till i Shadowrun 3ed? Det har utvecklat sig ganska mycket - det vill säga från nånting som jag inte skulle vilja ta i med tång till nångting som jag eventuellt skulle kunna tänka mig att titta på.

Betydande framsteg alltså!

S

 

[Krille]

"Hur är det, är du bekant med hur det går till i Shadowrun 3ed?"

Nepp. Av princip bojkottar jag företag som tar betalt av kunderna för att kunderna ska få speltesta deras spel innan det är färdigt.

Eller om man så vill, jag gav upp vid 2nd Ed.

 

[Mask_UBBT]

Jag har ingen aning om vad du är ute efter, så jag tänker bara balla lite allmänt...

Jag har vid ett tillfälle planerat att göra en webserie i "en framtid inte avlägsen nog" som var min tappning av cyberpunk...

Givetvis fanns det Cyberspace. Den första delen av det var givetvis Nätet, som var i princip som internet. Det fanns givetvis slutna nät och öppna, precis som det finns lokala nätverk i vår värld.

Den andra, mycket intressantare delen, var VR-ett gränssnitt, urspungligen avsett för att göra programmering på Megablaffe-nivå möjlig, och även buggfixar och reparationer. Gränssnittet var individuellt för var station, och inneffatade saker som utseendemässig generation, simulerandet av fysiska lagar, osv. Den var det här som såg till att en databas såg ut som den gjorde, att program antaog fysiska former, osv. Alla Cyberrymdens lagar var alltså genererade på stationen, och att kringå eller ändra på dem var likvärdigt som att ändra visningsinställningar i internet explorer. Det gick finfint, förutsatt att informationen inte blivit förinställd.

När man tar reda på saker om VR så ska man alltså ta reda på saker som: Varför ser saker ut som de gör? Var bestäms detta, osv.

Vidare så tycker jag du borde ta en titt på den här inlägget, där jag disskuterar hur man kan få fram ett bra system för att vara interaktiv med andar. Byt ut "andar" emot "program", "åkallan" emot "connection" och "edsbrott" emot "brandvägg", så...

Lixom. I mitt system måste man åkalla andar, och om de är på annan ort måste man kunna deras sanna namn. Byt ut "namn" emot "IP", så...

/Mask - vet inte om han sade något av värde

 

[Rising]

Kortspelet Netrunner kan stundtals få en rätt bra hackningskänsla, där det grundläggande spelvalet hackern får göra är "ska jag fortsätta?"

Spelaren får se hur många försvarsmekanismer det är kvar tills han når målet (men det är inte så häftigt, det hade varit bättre om spelaren inte kunde vara säker), men försvarsmekanismerna i sig är dolda för honom. Spelaren har ett antal poäng med sig när han gör sin "run" (sitt hackningsförsök), och när spelet är som bäst så har spelaren tillräckligt för att tackla varje enskild försvarsmekanism, men inte fler än att han tvekar inför frågan om han kan ta sig igenom dem allihop.

I grund och botten kan man säga att det finns tre försvarsmekanismer:
1. Väggar. Om man inte kan betala för att ta sig förbi dem så slängs man ut (inte så farligt, alltså).
2. Spårare. Om man inte betalar så kan man inte längre logga ut av egen kraft längre.
3. Jägare. Om man inte har poäng att betala så kan ens hjärna grillas (och ibland slänger de ut en, också).

Det här betyder att man kan hamna inför svåra val: Möter man först två tuffa väggar som man slår sig förbi så kan man sedan tänka "ska jag fortsätta, eller är det bäst att logga ut nu om det finns en jägare längre fram?" Ännu mer elegant blir det om man möter en spårare tidigt. "Ska jag offra poäng för att oskadliggöra den, eller ska jag skita i den eftersom jag är säker på att det bara finns väggar och lättare motstånd längre fram?" När man struntar i spårare så kan svetten börja rulla nerför ens rygg medan resterande försvarsverk vänds upp; om det är en lång rad med jägare framför en så lever ens hjärna farligt! Det kan faktiskt (åtminstone i teorin) bli rejält läskigt.

Valet "ska jag fortsätta?" tycker jag känns cyber. I ett grottröj kan man inte bara "logga ut" när man vill ta det säkra före det osäkra.

Men i övrigt tycker jag att det som borde känneteckna hackande är sållande och sökande.

Typ; att först se trettio möjliga ingångar till datorn man försöker hacka (eller demonen man försöker frammana), och sedan filtrera bort dåliga alternativ och leta efter den bästa ingången. Detta får gärna ta tid, tycker jag, även om hackern bör känna en tidspress. Själva ingreppet tycker jag sedan borde få kunna vara ganska odramatiskt.

Just det här att planeringsfasen kan få vara viktigare än själva operationen, det diggar jag. Personer som inte litar på annat än fysisk, kroppslig spänning brukar ha svårt för detta. I Matrix så går exempelvis allt datorarbete fel och alla måste skrika en massa. När navelroboten ska avlägsas och när Neo har tagit pillret så utspelas i stort sett ett och samma handlingsförlopp med ett tydligt klimax mot slutet. För min del så skulle hackande gärna kunna få fungera på det omvända sättet; att om man bara planerar rätt från början så fortskrider sedan planerna friktionsfritt (även om hackern förstås aldrig kan veta hur bra han planerat förrän hackningen är färdig - och det är ju det som blir så läskigt, hackern kan bara gissa sig till vilka fällor och hinder han har lyckats undvika).

Jag gillar inte att en bra programmerare har bättre "vapen" mot fientliga program. Jag ser mycket hellre att han har fler möjligheter att sålla och söka bland informationen i den inledande fasen. Det gör det mer interaktivt att gestalta en duktig hacker, medan han saknar det här rent kvantitativa övertaget gentemot sämre kollegor. De kan ta sig igenom samma hinder som honom, men de tvingas förlita sig mer på flax och hamnar därför lättare i fällor.

 

[Snow]

Okej... den stämningen låter som en bra förutsättning. Mystik, community plus informationssoppa (som hänger ihop med mystiken ganska mycket).

En del av mystiken i idorun är ganska trevlig faktiskt. Det är den här snubben som med hälp av det digitala spår en människa lämnar efter sig i form av kvitton, filmer från övervakningskameror, telefonsamtal osv kan dra de mest häpnadsväckande slutsatser.

Jag skulle vilja lägga till ett par grejor. "Nätet finns överallt och genomsyrar allt." Allt är uppkopplat, bilen du åker i, telefonen du pratar i, kreditkortet du betalar med, övervakningskameran som ser dig, reklamskylten som blinkar över ditt huvud, dörren som öppnar sig för dig, hissen som tar dig till femtiosjunde våningen osv. Det finns nät och det finns verklighet, och sen finns det ett gränsland där de som hittar kan påverka saker från andra sidan.

Nätet är också en arbetsplats och ett verktyg. Miljoner legitima användare och deras intelligenta agenter far runt på nätet varje dag för att göra allt möjligt, arbeta, handla, förströ sig osv.


Ett av de stora problemen med system för cyberspace är att det ofta fungerar såhär. En spelgrupp har en hacker och denne följer med de andra som ett annat miffo (alternativt följer deras eventuella framgång med sin dator) tills det är dags att koppla in sig. Då får de andra spelarna vänta på att han ska hacka.

Två lösningar har jag hört talas om.
Ett) Alla hjälper till att hacka. Det blir som att köra ett lätt fraktskepp tillsammans. En är "pilot" och de andra hjälper till så gått de kan. Kanske en av dem sköter kamouflageprogrammet, den andra dödar inkommande virus så fort han hinner, en tredje övervakar deras specialskrivna macro som dumpar åtråvärd info ner till deras egen dator.

Två) Hackern är precis lika mobil som de andra. Gränssnittet förvandlar honom inte till ett dreglande kolli som måste fraktas på bår utan han kan gå runt med de andra. När de andra ser en kontrollpanel så ser han däremot macrokontrollern och isen runt omkring. När de andra drar upp sina automatvapen med överliggande kamaxlar så släpper han en container på fienden, alternativt bara stänger och låser dörren emellan.


systemet då...
stjärnornas krig funkar väl så att man har kontroll, varseblivning och förändring som tre separata färdigheter.
Det går att improvisera "besvärjelser" men ofta finns det man vill göra redan beskrivet. Och då är det olika svårighetsgrader för en eller flera av färdigheterna.
Jag tänker direkt på: Hacking, Scanning och Cracking. Med Hacking gör man konstruktiva grejor, skriva program till allt möjligt. Med Scanning försöker man avlyssna folk, undersöka deras datorer och leta efter data. Med Cracking gör man destruktiva grejor, som att sänka en server, köra ett virus genom en databas, dekryptera krypterad information.

 

[Gügenheim]

Jag har under ett konvent där jag försökte åstakomma Ghostin the shell stämning i Neotech använt mig av tre snabba slag för cyberrymden

hitta
knäcka
göra

för att se om spelarna lyckades med det de ville göra.
Vet inte om det var det du fråga efter men det är ett ganska snabbt sätt att göra det så att de andra spelarna inte behöver vänta en timme för att det ska bli deras tur,