Re: Nej...
En dag i maj för 19 år sedan så gick Björn, 17 år, in på Gumperts bokhandel i Jönköping. Han hade läst fantasy i ett par år, och betat av det fåtal böcker som fanns i bibliotekets SF & fantasyhylla. Något nyfiken kastade han en blick på bokhandelns hylla med engelsk pocket. En bok fångade uppmärksamheten, "Pawn of Prophecy" av nå'n snubbe som hette David Eddings. Boken hade visst publicerats för första gången en månad tidigare. Nyfiken läste Björn baksidestexten och kollade den obligatoriska kartan. Han hade visserligen inte läst något mer på engelska än en bok i skolan, men det här verkade intressant. Beväpnad med Prismas engelsk-svenska ordbok började han ta sig igenom PoP, och blev fast. Att vänta ett helt år på nästa del var en pina, och det tog ju ytterligare tre år innan den femte och sista delen kom. Det blev att läsa om böckerna under tiden. Stort nöje! Popcornfantasy, visst, men popcorn är gott ibland.
Så kom Malloreon. Whoa! Déjà vu! Inte lika bra (ön med riddarna var särskilt krystad), men det gick ner. Sedan kom Eländium. Förment goda "västerländskt kristna" riddare mot fanatiska "araber" anförda av "Khomeini" (varför är alltid motståndarna "fanatiska", medan hjältarna är "hängivna"?). Ytterligare en unge med en sten var i fokus för handlingen. Dubbel-déjà vu!!! Mer text, samma innehåll, mindre nöje. Som om det inte vore nog, så kom sedan Tamefanuli. Här blev det trippel-déjà vu. Ungjävel, stenjävel, onda ondingar, goda godingar, putslustig dialog medan huvuden höggs av, och "hjältar" som kände en halv sidas moraliska betänkligheter innan de tog beslutet att utrota 10.000 misstänkta agenter. Fascism och övermänniskotro firade triumfer. Sedan dess har Björn undvikit Eddings - det finns så mycket annat, så mycket bättre att läsa (och "Wheel of Time" hör
inte dit)! Eddings (och Brooks och Jordan) är fantasy för folk utan fantasi.
http://www.algonet.se/~enda