Okej, jag drömde just något tvärskruvat featuring en forumit.
Jag lever i en värld, uppenbarligen en återkommande drömvärld, för jag minns att jag kände igen den — på riktigt alltså, inte den där sortens drömminne — som är lite lik den i ToeJam and Earl såtillvida att den består av stora chunkar landmassa som hänger i tomma rymden, och tydligen är det ont om vatten där, åtminstone färskvatten, för jag får i uppdrag av min stads hemliga tjänst att dra till en annan skiva, den hade ett namn men jag minns det inte, St. nånting, tror jag, och undersöka en grej där som påstås leda till vatten, och det är statshemligheter på hög nivå, secret history och hela skiten, liksom. Trots det verkar det vara en jävligt rutten säkerhetstjänst, för jag vägrar med hänvisning till att det låter ominöst, men de ger mig ändå detaljerade instruktioner och en fyrhjuling, och jag sular genast iväg dit, förstås, tydligen i avsikt att försöka sko mig själv på whatever, eller av ren nyfikenhet. Jag bränner över en del nästan öde, gräsbevuxen skivmark där det är lite skumt belyst (det verkar som om all belysning är artificiell här utom ett visst, lågt, sken från ingenstans) och ett fåtal människor dräller. Inom kort når jag fram till St.... T, nånting? Tristan, kanske, och det är en jävligt liten skiva långt ute i ett hörn, bara en ramp som leder neråt; down I go, buggy and all.
Därnere är det dunkelt av bara fan. Rakt framför mig finns en sorts pelare upp till ungefär bröstbenshöjd — tydligen är det inte gräsbevuxen marken är, materialet skivorna består av är visst bara gräsgrönt — som går att öppna; från denna pelare, en bit nedanför toppen går ett smalt spår eller en skena i något lägre höjd in i en mörk, jävligt mörk, kolsvart öppning rakt in i urberget, ominous as all fuck. Dessutom sitter sex pers runt ett uthugget ovalt bord och, fan, jag vet inte, spelar kort eller bara jiddrar, kanske. Jävligt olika folk, en stor blond skäggig kille, en utmärglad och stram medelålders kvinna, m.fl jag inte kommer så noga ihåg. De verkar rätt nervösa, lite håglösa och kanske en smula farliga eller mystiska eftersom de sitter här i mörkret i utmarken vid en hemlig antik installation och lirar kort.
Nåväl, jag har mina order, jag vet hur skiten ska gå ner; jag öppnar pelaren, som är en låda överst, genom något sorts hemligt handgrepp mina säkerhetstjommar just listat ut; därinne finns en bunt böcker jag känner igen från andra drömmar som verkar ytligt harmlösa och endast ångestframkallande i så måtto att det är sjuttiotalsdiskbänksrealismromaner till största delen, men eftersom jag känner igen dem och vet att de har diverse ohyggliga hemliga budskap inkrypterade ger de omåttligt dåliga vibbar, de ställer mina jävla nerver helt på ända. Tydligen drömmer jag rätt mycket om att jag upptäcker illabådande hemliga budskap i till synes normala böcker, utan att jag minns det, för medan jag drömde kände jag alltså igen allihop från andra drömmar. (Författarporträttet på baksidan av en av dem föreställer en kvinna som är någon sorts zombie/monster; det gör inte saken bättre direkt.)
Under dessa böcker, som jag antar avses innehålla till uppdraget relaterad information i den här drömmen (vilket indikerar att vad det än är som finns i grottan är riktigt överjävla farligt) ligger en briojärnväg(!) i särskilda därför utskurna fack, och en ficklampa som jag vet att mitt undermedvetna knyckt från loggen av Nightowls et al. senaste PE-session, för den är stor och av orange plast. Jag vet att mina instruktioner är att bygga ihop Briotåget och ställa det på skenan (Ja! Den är ett Briotågspår hugget ur urberget, som går in i en mörk och farlig grotta!), men jag skiter i det och hugger ficklampan, för att se vad som finns i grottmynningen. Men men, batterierna är dåliga, ljuset är mycket dåligt och grottöppningen kunde lika gärna vara en svartmålad skiva. Jag kan inte se ett skit därinne.
Så jag bygger ihop tåget. Det åker in i grottan under någon mystisk, träanimerande kraft, det försvinner i mörkret, för ett ögonblick blir allt kolsvart, bara en blinkning som ett ögonblickligt strömavbrott i hela världen, och kort därefter hör jag något sorts krasch, BLENGL KLONK BLANG liksom. Helvete, det här kan inte vara bra, något måste ha gått snett. Skulle den röda tankvagnen ha suttit bakom den gröna rätblocksvagnen, kanske? Nu är det kapiert, liksom, jag kan inte gå in där ensam, jag fixar det bara inte och dessutom verkar det farligt nog att backup är en bra idé. Jag försöker frantiskt få någon av de kortspelande människorna att följa med mig ner i grottan, helst allihop; jag utlovar ändlösa rikedomar i belöning — Vatten!, alltså, vi kommer att sitta på allt världens vatten!, vi kommer att kunna styra världen som en marionett! Men de vägrar allihop, stoiskt och ordlöst.
En brud kommer nerspringande för trappan för att hon »registrerat en energispik på sina instrument här, jag ska bara kolla er i tur och ordning«; det låter ju vänligt och så, men jag vet att hon är sinister agent egentligen och att bad shit kommer att hända om jag låter henne plocka mig. (Tydligen kan hennes instrument känna av att det är jag som är skyldig, på något sätt.) Därför hoppar jag helt sonika på fyrhjulingen, kör rakt över henne(!) och uppför trapporna, som nu verkar vara en rulltrappa, tillbaka över utmarken och ner i närmaste stad för att dra iväg till tunnelbanan.
Här kanske jag bör förklara att alla byggnader verkar ligga under marken (med ett undantag, se nedan), inbyggda i stora skivor, och att det egentligen är rätt konstigt att prata om flera skivor eftersom alla sitter ihop och man kan röra sig mellan dem ovan jord, men så gör de. Varje stad ligger i/under en skiva och utgör en suverän stat; ju större ens skiva är desto mäktigare är stadsstaten, av skäl som torde vara uppenbara. Stadsstaterna är allesammans förbundna med ett tunnelbanenät (som kan vara delvis byggt rakt ut i tomheten) som sköts lika informellt som vilken tunnelbana som helst; inga tullar och passkontroller här inte.
Long story short, jag bränner ner för en rulltrappa, hoppar av buggyn och slänger mig runt ett hörn, agenten hack i häl. Här följer nu en lång stund av försök att skaka henne av mig, vilket inte går trots flera iterationer av att kasta sig runt ett hörn och snabbt därefter ett till när det finns flera att välja på, försök att blanda bort mig i folkmassor etc. Det verkar dock sinka henne en del, för jag lyckas liksom få korta respiter och vidga avståndet mellan oss. Vid ett tillfälle förlorar de mig ur sikte — ja, någonstansifrån har hon fått en manlig kollega nu också, verdammt — och jag rycker av mig min tjocktröja för att förklä mig i folkmassan. Först funkar det inte, men sedan gör det det (hep! Drömlogik ultima) och jag lyckas gäcka dem en stund, men jag vet att det bara är en tidsfråga innan de får upp spåret igen.
Jag springer in i polisens hemliga, privata tunnelbana; alla städerna delar visst snutkår. Gångens väggar och tak är helt klägga i ljusbrunt läder — vafan tänkte de på, vem är deras inredare — och det står en typisk tunnelbanestädare och svabbar golvet precis innanför öppningen. Jag kutar förbi och in i närmsta vagn. Tunnelbanevagnen är liten och uppdelad i två delar, den snajdiga kupén och den ännu snajdigare, med större lädersäten. Jag lyckas ta mig ombord och tunnelbanan går utan att agenterna hinner på mig, och jag sätter mig förstås i den snajdigare delen. Polisen verkar också vara någon sorts agenter, de har grå kostymer och granatäppelröda slipsar hela bunten, men de har lägre security clearance eller något, de har ingen aning om vem jag är och de tror tydligen att jag också är polis trots att jag är klädd helt fel, svarta slacks och grå t-shirt. Jag är dock orolig att de ska komma på något, och en av poliserna i min vagn är han som spelar huvudrollen i någon TV-serie (fan, jag har glömt vem det var nu, men det var den oljiga hjältetypen. Han hade Phoenix Wright-frisyr här, men det brukar han nog inte ha); jag börjar fråga ut honom om detta för att deflektera uppmärksamheten bort från mig (skitsmart, ställ dig och orera mitt i vagnen bara). Konversationen gör honom nervös, han vill visst inte heller bli avslöjad, men det funkar, och vid nästa station slänger jag mig av, fort, innan agenterna hinner borda tåget och jag blir fast med dem och en bunt snutar i en liten kupé, men helvete, där är de ju, de har stått och väntat hur det nu gick till, och de hugger mig!
Jag står mellan agenterna, greppad av bägge två och kanske handklovad, jag minns inte, och vi åker upp för en lång rulltrappa, som visar sig utmynna ovan jord, i Husby(!). Där står då Dnalor och väntar med sin flickvän; jag viskar åt honom (hur jag nu kommer nära nog att göra det) att jag är klykad, och han säger att han vet, ta't lugnt, och så lyckas han på något vänster byta plats med mig: detta är en fritagning, flickvännen är medtagen för att det inte ska verka suspekt att Dnalor står och glor ner i tunnelbanan i väntan på något (tydligen verkar det inte alls misstänksamt att man gör så om en tjej lutar huvudet mot ens axel och också kollar). Jag inser nu att det är en dröm; i verkligheten skulle han hånskratta rått åt mig, inte baila mig från döds-FBI. Jag kutar ner i tunnelbanan igen, springer åt närmaste håll, vilket visar sig leda till fyra toalettbås and then nuthin'. Skit också. Jag tittar paniskt till höger mot utgången — fan, där är de i dörröppningen — till vänster för att kolla om jag kanske inte, snälla snälla såg fel, var där inte en till dörröppning istället för en vägg — jo!, det gör det; en smal passage med mörka och grönlila väggar som till ett antikt disco. Jag ska precis till att slänga mig ditåt, men den manlige agenten drar iväg tre gröna pjäskott rakt in i öppningen så att jag måste slänga mig rakt in i eldgivning om jag ska ta mig dit (en civilist i vit tröja blir visst träffad, men det gör inget, ingen bryr sig, det är rätt åt honom, killen har lila byxor för fan) och där jag står inträngd alltså i ett hörn greppar den kvinnliga agenten min handled. Nu är det kört, alltså, nu är jag nitad for good and all; escape failed. Jag vänder mig mot agenten och flinar diaboliskt åt henne, innan jag spelar mitt sista trumfkort, den definitiva flykten; jag... vaknar. Precis i tid för att stänga av min väckarklocka också, how lucky is that?
/Feliath — no more matcha and watermelon just before bedtime
Jag lever i en värld, uppenbarligen en återkommande drömvärld, för jag minns att jag kände igen den — på riktigt alltså, inte den där sortens drömminne — som är lite lik den i ToeJam and Earl såtillvida att den består av stora chunkar landmassa som hänger i tomma rymden, och tydligen är det ont om vatten där, åtminstone färskvatten, för jag får i uppdrag av min stads hemliga tjänst att dra till en annan skiva, den hade ett namn men jag minns det inte, St. nånting, tror jag, och undersöka en grej där som påstås leda till vatten, och det är statshemligheter på hög nivå, secret history och hela skiten, liksom. Trots det verkar det vara en jävligt rutten säkerhetstjänst, för jag vägrar med hänvisning till att det låter ominöst, men de ger mig ändå detaljerade instruktioner och en fyrhjuling, och jag sular genast iväg dit, förstås, tydligen i avsikt att försöka sko mig själv på whatever, eller av ren nyfikenhet. Jag bränner över en del nästan öde, gräsbevuxen skivmark där det är lite skumt belyst (det verkar som om all belysning är artificiell här utom ett visst, lågt, sken från ingenstans) och ett fåtal människor dräller. Inom kort når jag fram till St.... T, nånting? Tristan, kanske, och det är en jävligt liten skiva långt ute i ett hörn, bara en ramp som leder neråt; down I go, buggy and all.
Därnere är det dunkelt av bara fan. Rakt framför mig finns en sorts pelare upp till ungefär bröstbenshöjd — tydligen är det inte gräsbevuxen marken är, materialet skivorna består av är visst bara gräsgrönt — som går att öppna; från denna pelare, en bit nedanför toppen går ett smalt spår eller en skena i något lägre höjd in i en mörk, jävligt mörk, kolsvart öppning rakt in i urberget, ominous as all fuck. Dessutom sitter sex pers runt ett uthugget ovalt bord och, fan, jag vet inte, spelar kort eller bara jiddrar, kanske. Jävligt olika folk, en stor blond skäggig kille, en utmärglad och stram medelålders kvinna, m.fl jag inte kommer så noga ihåg. De verkar rätt nervösa, lite håglösa och kanske en smula farliga eller mystiska eftersom de sitter här i mörkret i utmarken vid en hemlig antik installation och lirar kort.
Nåväl, jag har mina order, jag vet hur skiten ska gå ner; jag öppnar pelaren, som är en låda överst, genom något sorts hemligt handgrepp mina säkerhetstjommar just listat ut; därinne finns en bunt böcker jag känner igen från andra drömmar som verkar ytligt harmlösa och endast ångestframkallande i så måtto att det är sjuttiotalsdiskbänksrealismromaner till största delen, men eftersom jag känner igen dem och vet att de har diverse ohyggliga hemliga budskap inkrypterade ger de omåttligt dåliga vibbar, de ställer mina jävla nerver helt på ända. Tydligen drömmer jag rätt mycket om att jag upptäcker illabådande hemliga budskap i till synes normala böcker, utan att jag minns det, för medan jag drömde kände jag alltså igen allihop från andra drömmar. (Författarporträttet på baksidan av en av dem föreställer en kvinna som är någon sorts zombie/monster; det gör inte saken bättre direkt.)
Under dessa böcker, som jag antar avses innehålla till uppdraget relaterad information i den här drömmen (vilket indikerar att vad det än är som finns i grottan är riktigt överjävla farligt) ligger en briojärnväg(!) i särskilda därför utskurna fack, och en ficklampa som jag vet att mitt undermedvetna knyckt från loggen av Nightowls et al. senaste PE-session, för den är stor och av orange plast. Jag vet att mina instruktioner är att bygga ihop Briotåget och ställa det på skenan (Ja! Den är ett Briotågspår hugget ur urberget, som går in i en mörk och farlig grotta!), men jag skiter i det och hugger ficklampan, för att se vad som finns i grottmynningen. Men men, batterierna är dåliga, ljuset är mycket dåligt och grottöppningen kunde lika gärna vara en svartmålad skiva. Jag kan inte se ett skit därinne.
Så jag bygger ihop tåget. Det åker in i grottan under någon mystisk, träanimerande kraft, det försvinner i mörkret, för ett ögonblick blir allt kolsvart, bara en blinkning som ett ögonblickligt strömavbrott i hela världen, och kort därefter hör jag något sorts krasch, BLENGL KLONK BLANG liksom. Helvete, det här kan inte vara bra, något måste ha gått snett. Skulle den röda tankvagnen ha suttit bakom den gröna rätblocksvagnen, kanske? Nu är det kapiert, liksom, jag kan inte gå in där ensam, jag fixar det bara inte och dessutom verkar det farligt nog att backup är en bra idé. Jag försöker frantiskt få någon av de kortspelande människorna att följa med mig ner i grottan, helst allihop; jag utlovar ändlösa rikedomar i belöning — Vatten!, alltså, vi kommer att sitta på allt världens vatten!, vi kommer att kunna styra världen som en marionett! Men de vägrar allihop, stoiskt och ordlöst.
En brud kommer nerspringande för trappan för att hon »registrerat en energispik på sina instrument här, jag ska bara kolla er i tur och ordning«; det låter ju vänligt och så, men jag vet att hon är sinister agent egentligen och att bad shit kommer att hända om jag låter henne plocka mig. (Tydligen kan hennes instrument känna av att det är jag som är skyldig, på något sätt.) Därför hoppar jag helt sonika på fyrhjulingen, kör rakt över henne(!) och uppför trapporna, som nu verkar vara en rulltrappa, tillbaka över utmarken och ner i närmaste stad för att dra iväg till tunnelbanan.
Här kanske jag bör förklara att alla byggnader verkar ligga under marken (med ett undantag, se nedan), inbyggda i stora skivor, och att det egentligen är rätt konstigt att prata om flera skivor eftersom alla sitter ihop och man kan röra sig mellan dem ovan jord, men så gör de. Varje stad ligger i/under en skiva och utgör en suverän stat; ju större ens skiva är desto mäktigare är stadsstaten, av skäl som torde vara uppenbara. Stadsstaterna är allesammans förbundna med ett tunnelbanenät (som kan vara delvis byggt rakt ut i tomheten) som sköts lika informellt som vilken tunnelbana som helst; inga tullar och passkontroller här inte.
Long story short, jag bränner ner för en rulltrappa, hoppar av buggyn och slänger mig runt ett hörn, agenten hack i häl. Här följer nu en lång stund av försök att skaka henne av mig, vilket inte går trots flera iterationer av att kasta sig runt ett hörn och snabbt därefter ett till när det finns flera att välja på, försök att blanda bort mig i folkmassor etc. Det verkar dock sinka henne en del, för jag lyckas liksom få korta respiter och vidga avståndet mellan oss. Vid ett tillfälle förlorar de mig ur sikte — ja, någonstansifrån har hon fått en manlig kollega nu också, verdammt — och jag rycker av mig min tjocktröja för att förklä mig i folkmassan. Först funkar det inte, men sedan gör det det (hep! Drömlogik ultima) och jag lyckas gäcka dem en stund, men jag vet att det bara är en tidsfråga innan de får upp spåret igen.
Jag springer in i polisens hemliga, privata tunnelbana; alla städerna delar visst snutkår. Gångens väggar och tak är helt klägga i ljusbrunt läder — vafan tänkte de på, vem är deras inredare — och det står en typisk tunnelbanestädare och svabbar golvet precis innanför öppningen. Jag kutar förbi och in i närmsta vagn. Tunnelbanevagnen är liten och uppdelad i två delar, den snajdiga kupén och den ännu snajdigare, med större lädersäten. Jag lyckas ta mig ombord och tunnelbanan går utan att agenterna hinner på mig, och jag sätter mig förstås i den snajdigare delen. Polisen verkar också vara någon sorts agenter, de har grå kostymer och granatäppelröda slipsar hela bunten, men de har lägre security clearance eller något, de har ingen aning om vem jag är och de tror tydligen att jag också är polis trots att jag är klädd helt fel, svarta slacks och grå t-shirt. Jag är dock orolig att de ska komma på något, och en av poliserna i min vagn är han som spelar huvudrollen i någon TV-serie (fan, jag har glömt vem det var nu, men det var den oljiga hjältetypen. Han hade Phoenix Wright-frisyr här, men det brukar han nog inte ha); jag börjar fråga ut honom om detta för att deflektera uppmärksamheten bort från mig (skitsmart, ställ dig och orera mitt i vagnen bara). Konversationen gör honom nervös, han vill visst inte heller bli avslöjad, men det funkar, och vid nästa station slänger jag mig av, fort, innan agenterna hinner borda tåget och jag blir fast med dem och en bunt snutar i en liten kupé, men helvete, där är de ju, de har stått och väntat hur det nu gick till, och de hugger mig!
Jag står mellan agenterna, greppad av bägge två och kanske handklovad, jag minns inte, och vi åker upp för en lång rulltrappa, som visar sig utmynna ovan jord, i Husby(!). Där står då Dnalor och väntar med sin flickvän; jag viskar åt honom (hur jag nu kommer nära nog att göra det) att jag är klykad, och han säger att han vet, ta't lugnt, och så lyckas han på något vänster byta plats med mig: detta är en fritagning, flickvännen är medtagen för att det inte ska verka suspekt att Dnalor står och glor ner i tunnelbanan i väntan på något (tydligen verkar det inte alls misstänksamt att man gör så om en tjej lutar huvudet mot ens axel och också kollar). Jag inser nu att det är en dröm; i verkligheten skulle han hånskratta rått åt mig, inte baila mig från döds-FBI. Jag kutar ner i tunnelbanan igen, springer åt närmaste håll, vilket visar sig leda till fyra toalettbås and then nuthin'. Skit också. Jag tittar paniskt till höger mot utgången — fan, där är de i dörröppningen — till vänster för att kolla om jag kanske inte, snälla snälla såg fel, var där inte en till dörröppning istället för en vägg — jo!, det gör det; en smal passage med mörka och grönlila väggar som till ett antikt disco. Jag ska precis till att slänga mig ditåt, men den manlige agenten drar iväg tre gröna pjäskott rakt in i öppningen så att jag måste slänga mig rakt in i eldgivning om jag ska ta mig dit (en civilist i vit tröja blir visst träffad, men det gör inget, ingen bryr sig, det är rätt åt honom, killen har lila byxor för fan) och där jag står inträngd alltså i ett hörn greppar den kvinnliga agenten min handled. Nu är det kört, alltså, nu är jag nitad for good and all; escape failed. Jag vänder mig mot agenten och flinar diaboliskt åt henne, innan jag spelar mitt sista trumfkort, den definitiva flykten; jag... vaknar. Precis i tid för att stänga av min väckarklocka också, how lucky is that?
/Feliath — no more matcha and watermelon just before bedtime