Nekromanti Walium inspireras av....

[Feuflux]

Feuflux ignorerar...

... att han totalt har tappat bort sig i handlingen.
_____________________

Cornelius hamnade efter lite klättrande på taket till lägenhetskomplexet där han bodde. Hans svärd blänkte till och från i gatlyktornas sken. Väl uppe på taket kunde han skymta en gestalt i skuggorna, han visste givetvis att det var Boxarn.
- We meet at last, sa Boxarn med sin vanliga segervissa röst.
Cornelius hatade filmcitat och undrade om Boxaren gjorde såhär för att psyka honom.
- But now I am the master, fortsatta Boxaren hänsynslöst.
Cornelius pekade på honom med svärdet och genom hans sammanbitna läppar hördes ett irriterad väsande.
_____________________

Malloy sparkade upp dörren till Cornelius lägenhet och försökte dra sin pistol, innan han för tredje gången på kort tid kom på att han inte hade någon. Lägenheten var dock lika öde som en kyrka i Sodom eller Gomorra och dessutom jäkla dragig. Malloy såg sig omkring och upptäckte det trasiga fönstret. Fan, tänkte han, jag hatar höjder. Innan han klättrade ut för att leta efter Cornelius så beväpnade han sig med en kökskniv.
_____________________

Cornelius gjorde ett klumpigt utfall med svärdet. Om jag ändå hade tagit den där fäktningskursen, tänkte han irriterad. Boxaren hånlog mot honom där han dansade runt med nävarna redo. Även nästa hugg missade och plötsligt kände Cornelius en brännande smärta i sidan. Boxaren hade fått in sin första träff. Å nej, hann Cornelius tänka innan slag 2,3,4 och 5 var över honom och han låg raklång på marken och gjorde ett tafatt försök att få tag på sitt svärd igen.
- Have you ever danced with the devil in the moonlight? undrade Boxaren.

I bakgrunden kunde de höra en helokopter närma sig.......

 

[Berserk]

Berserk återfår inspirationen...

Malloy väntade inte. Så fort trappans knarrande slutat och ljudet av fotsteg dött ut smög han så tyst och snabbt han kunde ut ur rummet, och in i den korridor varifrån mannen, för det var en man, hade kommit. Han fann den ligga i mörker, men genom dörrspringan längre bort sken en tunn ljusstrimma. Malloy satte örat mot dörren.

---

"Boxarn är på väg för en liten ´pratstund´ med Cornelius. Han lovade att hämta hit Stjärnekransen före midnatt." sade Benson.
"Utmärkt. Alldeles utmärkt." svarade Fish med en röst som sade att han inte heller väntat sig något annat. "Och nu drar tycker jag vi drar oss tillbaka till soffrummet. Middagen var utmärkt, som alltid! Och, ja, ta med dig konjaken, Benson."
"Genast, sir."
"Och så ska vi se vad den där plågoanden Malloy hade här att göra, bara Miss Mirandas gorilla, vad kallade hon honom? Hank? Bara han kan få hit honom någon gång."

---

Malloy hörde kristallglas som klingade under Bensons behandling, men sedan blev allt tyst.
"Hämta mig? Naturligtvis!" sade Malloy tyst för sig själv, på det sätt som han alltid gjorde när han var nervös. Sakta öppnade han dörren till rummet där Fish varit för mindre än en minut sedan.
"Jag får ta hand om dig senare." muttrade han när han drog sig emot ytterdörren. Men plötsligt stannade han i steget, något hade fångat hans intresse. På matbordet stod ett litet juvelprytt skrin. Utan att slösa någon tid började Malloy öppna skrinet. Det var låst. Malloy satte sin dolk i det lilla låset. Med en ljudlig klang gick eggen av.
"Nej, nej!" tänkte Malloy. "Det kan inte vara sant!" Han tog en gaffel och vred om den del av eggen som fortfarande stack ut ur låset. Gaffeln böjdes, men låset gick upp efter lite lirkande. Inuti skrinet fanns.. kryddor.
"Detta måste vara den värsta dagen i mitt liv." tänkte Malloy. Just då hördes steg från korridoren han precis lämnat.
"Någon kompensation ska jag ha." mumlade Malloy och rykte till sig en förgylld pepparkvarn innan han smet ur matsalen och genom ytterdörren.
"Måtte det inte vara för sent! Åh, Cornelius!" tänkte Malloy medan han sprang mot sin bil. Just då hördes ett massivt tumult bakom honom när ytterdörren slogs upp och tre män störtade ut och blev stående på trappan. Malloy stannade utanför järngrinden och vände sig om.
"Jag kommer tillbaka!" ropade han i vinden och regnet. På övervåningen såg han en gestalt stå i ett fönster. Det var den rödhåriga kvinnan. Miss Miranda.

 

[Berserk]

Berserk intresserar...

...sig för fortsättningen!


Boxarn gick sakta runt Cornelius och plockade upp hans svärd.
"Du har nå´t. Det är nå´t viktigt." Cornelius tog sig bemödat upp i sittande ställning.
"Jag har inget. Inget av intresse för dig, i alla fall." Fick han fram mellan tänderna. En spark sände honom tillbaka i liggande ställning.
"Mr Fish blir inte nöjd om han inte får det han vill ha. Och får han inte det, så får jag inga pengar. Och får jag inga pengar, så är inte jag nöjd. OCH DU VILL INTE SE MIG MISSNÖJD!" Slutet av Boxarns vrål ekade i den tysta natten. Regnet hade slutat ungefär en kvarttimme tidigare.
"Jag kan inte ge dig den. Den är förstörd. Det var säkrast så." bluffade Cornelius.
"Ååh, nej. Mig lurar du inte. Den är dig alldeles för kär för att du skulle ha förstört den. Seså, ge mig den nu, så lovar jag att ge dig ett värdigt slut i gengäld."
"Ni är alldeles för vänlig." muttrade Cornelius sarkastiskt. "Men som jag sa, den finns inte längre."
"JAG.. HÅLLER.. PÅ.. ATT TAPPA TÅLAMODET!" vrålade Boxarn och höjde svärdet. "SISTA CHANSEN."
"Nej." sa Cornelius lugnt. Boxarna tog sats för ett mäktigt hugg, men hann aldrig genomföra det. När han höjde svärdet över huvudet träffades han av ett moln peppar.
"Aaah! Mina ög..!" Boxarns förvånade rop tystnade abrupt när kökskniven punkterade hans vänstra lunga.

 

[Sodivra]

Arvidos metar, han med..

"Men vänta nu, jag trodde att Cornelius skulle få vara värsta highlandern ju, och så fumlar han!" hade Arvidos avbrutit striden med, och nu satt han med tärningarna i handen.
"Jaja, men nu besegrade han boxarn ändå, nöjd?" mumlade Walium.
"Ja, okej.. Men han är ju fortfarande ingen haajläänder.." Arvidos muttrade och tittade på sitt rollformulär.
"Varför blir det alltid så när du är med?" frågade Quan'talis medans han hällde upp en kopp te.
"Äh, vadå.. Klart han ska vara, varför tror du att han har ett svärd?"
"Vänta lite.." avbröt Yassilus. "Okej, jag fattar hur Malloy kom hit, men jag har fortfarande inte fattat hur han och dom andra hänger ihop.. Eller hur något hänger ihop.."
Walium bläddrade nervöst i sina anteckningar.
“Fortsätt bara”, skorrade han. “Ni kommer nog att märka hur det hänger ihop.”
"Sluta prata out of character, nu spelar vi!" gapade Morgoth trött.
"Eh, ja.."

Och sagan fortsatte.

 

[Sodivra]

Arvidos ordnar..

Ett slut.

En tystnad sänkte sig över hustaken medans molnen drev bort för att släppa fram månens ljus. Regndroppar föll då och då från de fästen de klamrat sig fast vid, och bröt den stilla natten med mjuka plask.
Staden sov vidare.
Vare sig Boxarn skulle överleva eller inte så var han tyst och stilla nu, bortsett från tysta rosslingar.
Helikoptern var tydligen på väg någon annan stans.

Cornelius reste sig sakta upp och plockade sakta på sig sitt svärd igen. En lätt vind blåste med sig regndroppar när den svepte över honom, och han tittade ut över staden. Historien hade inte tagit slut än. Hur var det med Stjärnekransen egentligen?
Inte ens Malloy visste väl vad hans uppgift var.
Och så skulle det vara tills historieberättaren fick för sig att fortsätta. Kanske fick han aldrig för sig det, men då hade det blivit en historia ändå.

The End?


/Arvidos, som vet att NÅGON väntade på NÅGON och att NÅGON..
Äh vadå, överdrifter är kul..

 

[Ackerfors]

Njaaaaa, snarare...

...to be continued...