Nekromanti Western IV: Tumult i Taos

[Ymir]

Spelmöte 5 (onsdag 04/11): The Gunfight at Tres Cruces (med extra vapenporr!)

John, Lucinda och Molly når Cresswells farm strax innan gryningen. Allt verkar lugnt när de stiger av sina hästar och närmar sig byggnaderna, men de påträffar snart en medvetslös och piskad Ruth Cresswell, bunden vid en pelare i stallet. Lucinda och Molly skakar liv i henne, tar in henne i huset och lägger om hennes sargade rygg, och givet att en piska varit inblandad kan man misstänka deras soon-to-be-nemesis, Latigo (som konfronterade Molly i Taos för ett par spelmöten sedan). Ruth bekräftar att barnen kidnappats, och såvitt hon vet förts till en plats i norr som kallas Tres Cruces, en ödelagd gammal spansk mission. John vill att gruppen ska rida tillbaka till Taos så hon kan få vård, men Molly motsätter sig det eftersom tiden kan vara knapp att rädda barnen, och hade hellre lämnat Ruth ensam i stugan. Men Ruth tänker inte lyssna på någondera; hon ska prompt med till Tres Cruses, och sedan hon smärtsamt tagit sig på fötter klär hon om och beväpnar sig till tänderna. Ute på gården fyller man på vattenskinn medan John rider i förväg för att scouta; Molly förmanar honom att inte göra något förhastat, och invänta att damerna kommer ikapp. Molly gör även ett tappert försök att provskjuta Ruths winchestergevär (hon är bekymrad över sin brist på långdistansskjutande), men är rätt värdelös på det och Ruth tar snart ifrån henne geväret och räcker henne menande ett hagelgevär istället.

Tres Cruses är en samling adoberuiner kring en sönderfallande och övergiven kyrka. För att komma dit följer rollpersonerna en uttorkad flodfåra, men där Tres Cruses ligger viker fåran av, och vägen till ruinerna är en besvärligt flat killing zone, endast avbruten av kaktusar och mindre stenblock. John har placerat sig i säkert skydd, på en dold position cirka 500 meter från kyrkan, och iakttagit den via kikarsiktet på sitt mausergevär. Han har sett cowboys gå ut och pissa, och en vaktpost uppe i kyrktornet; nog är kidnapparna här, alltid. När Lucinda, Ruth och Molly anländer uppstår en stor osäkerhet kring vad man ska göra härnäst, men de rycks fort ur sin tvekan då fyra män kommer ut ur kyrkan, släpandes på en femte som placeras i en snara för att hängas. Denna femte är Hans Brinkerhoff (som ju försvann spårlöst från Taos tidigare). Rollpersonerna har förvisso absolut inget till övers för Brinkerhoff, men de är inte heller på humör att stillatigande iaktta en lynching, och detta är ett tillfälle så gott som något. Molly och Lucinda börjar springa mot ruinerna, försiktigt i sicksack från skydd till skydd, medan John och Ruth täcker dem. John är en fruktansvärt dödlig skytt på långt håll med sitt nya, förstklassiga gevär, och den första av männen i lynchmobben, den skäggige Thomas Canton, skjuter han rakt genom halsen så att huvudet nästan klipps av i en kaskad av blod och splittrat ben. "Kaisern hälsar, kuksugare!". Detta verkar göra intryck, och de andra männen dyker i skydd och tar sig tillbaka mot kyrkan för allt vad tygeln håller. Brinkerhoff lämnas ensam på gårdsplanen utanför kyrkan, bunden och med en snara om halsen.

Molly och Lucinda är nära att bli nedskjutna av mannen i klocktornet, Wilhelm Fischer, men ögonblicket innan han hunnit trycka av med sitt gevär skjuter John honom genom huvudet för besväret. Kvinnorna når en adobevägg att ta skydd vid. Lucinda är inte vidare stridsvan och väldigt nervös, men hon gör som Molly säger och täcker ett hörn medan Molly rusar vidare mot kyrkan (men lovar att komma tillbaka snart). Hon springer mellan hus mot kyrkporten, som hon närmar sig i skarp vinkel från vänster, och när hon kommer runt ett hörn konfronteras hon av en mustaschprydd hantlangare, Ramon Cruz, som står positionerad precis vid portvalvet, och drar för att skjuta skarpt. Molly är dock snabbare, och skjuter honom i armen med sin nya Colt Peacemaker. Flera skott utväxlas, till Cruz ligger döende med en kula i bröstet, och Molly tar betäckning bakom ett hörn på kyrkobyggnaden för att ladda om. En andfådd Lucinda sluter snart upp, redo med dynamiten man tagit med sig från Taos.

Johns chevalereska ådra tillåter honom inte att låta damerna konfrontera banditerna ensamma, så han sitter upp på sin häst och sätter av mot Tres Cruses, medan Ruth lämnas med gevären att täcka honom bäst hon kan (hon är, vad vi har sett, långt ifrån en dålig skytt dock). Skott slungas iväg i hans riktning, men han väjer undan och lyckas ta sig till en position där han kan sitta av hästen och närma sig kyrkporten från en säker vinkel.

Inifrån kyrkan hörs nu Latigos hånfulla stämma. Han manar rollpersonerna att komma in och, implicit, ge sig. Molly svarar med att ropa att han är en fähund och ska komma ut så de kan göra upp man mot man (eller ja, man mot kvinna, men patriarkatet ni vet). Latigo eskalerar då med att om de inte kommer in ögonaböj, så skjuter han en av ungarna. Som för att demonstrera sin poäng skjuter han ned Brinkerhoff, som fortfarande stod bunden ute i det öppna på gården. Sagt och gjort; in måste de komma, men inte på hans villkor. Molly och Lucinda kokar på sekunder ihop en plan, där Molly ska ta sig in genom ett av fönstervalven på kyrkoruinens bakre sida, och försöka sätta barnen i skydd för att sedan ropa åt Lucinda, som då ska slänga in en dynamitgubbe. Innan de hinner mer än påbörja denna plan tar John eget initiativ, från sitt håll, och går fram till kyrkoporten och för att konfrontera skurkarna, ädel som han är.

Inne i kyrkruinen väntar Latigo och fyra av hans hantlangare. Dave Russel och Pancho Campos håller varsin av Cresswellungarna gisslan med sina revolvrar redo. Panchos bror Paco täcker John med sitt winchestergevär och Gabriel Herrerra gör detsamma med ett hagelgevär. Latigo står kaxigt framme vid altaret och har inte ens dragit sin revolver. Deras hästar står bundna i bakre delen av kyrkan. Det visar sig att en mörbultad och avväpnad, men inte bunden Dumont är här också. Latigo blir en smula övermodig, och har uppenbarligen inte lärt sig läxan att aldrig krånga till det när han har hjältarna på fallrepet. Så han ger tillbaks Dumont hans revolver (en glassig Colt Navy) mot att han dödar John i den där duellen John är skyldig honom. Dumont spänner på sig revolvern och ställer upp mitt emot John medan allt blir stilla och stämningen mycket laddad.

Dumont drar betydligt snabbare än John, men istället för att ta god tid på sig fannar han revolvern från höften. John håller sig lugn medans kulor viner runt honom. Ett träffar hans knä men orsakar bara (tack vare ett ödespoäng) en lätt skada. När han väl fått upp sin Le Mat har Dumont redan slängt iväg fyra skott, men John skjuter inte Dumont. Istället vänder han 90 grader och sätter en kula i bröstet på Dave Russel, som släpper lilla Alma Cresswell och segnar blödande till marken. Dumont sista två kulor missar.

Sen tar det hus i helvete.

Latigos gäng öppnar alla eld mot John, som besvarar elden som sliter igenom hans kläder utan att ge honom mer än småsår och skråmor. Molly häver sig upp i ett fönstervalv och avfyrar två skott mot Latigo med sin Colt Peacemaker och sin British Bulldog, men Latigo har sett henne i ögonvrån, snor runt och skjuter tillbaka. Molly får en kula från Latigos avkortade Smith & Wesson Schofield rakt genom armen och faller omtöcknad ut ur kyrkoruinen igen; hon lyckas med nöd och näppe landa utan att slå sig fördärvad. Lucinda fattar klokt beslutet att strunta i dynamiten, drar istället sin Remington Army och rusar till kyrkporten där hon stöter ihop med Dumont. Han har slängt sin tomma revolver och rusat ut för att ta den nu saligt bortgågne Ramon Cruz revolver istället. Lucinda och Dumont konfronterar varandra med dragna vapen, och Lucinda försöker övertyga honom att lämna striden. Dumont överväger saken ett ögonblick, men John har retat upp honom för mycket och eftersom han inte tror att den damiga Lucinda är ett allvarligt hot skjuter han föga gentlemannamässigt John i ändalykten. Han har dock gravt underskattat Lucinda, som med en värjfäktares blixtsnabba händer rycker revolvern ur handen på honom och innan han vet ordet av har Lucinda tagit honom som mänsklig sköld med revolvern han nyss hade i handen upptryckt under hakan.

John, som uppenbarligen har änglavakt, lyckas hålla sig på fötter trots Dumonts nesliga skott, men blir tillräckligt distraherad för att Paco ska få in en ordentlig träff i bröstet på honom. Tack vare Johns cigarilletui i silver (och ett ödespoäng till) är det dock inte allvarligt, och John kan fortsätta skjuta. Latigo har, efter att ha tömt sin revolver utan större effekt, tagit skydd bakom altaret för att överväga sina möjligheter. Molly har vid det här laget insett att hon inte är så illa skadad (tack vare sitt sista ödespoäng) och rusar runt kyrkan till porten. Samtidigt som Molly stormar in kyrkan, skjutandes vilt med båda revolvrarna, sätter Lucinda ett välriktat skott i Pancho. När han faller är även Abner Cresswell fri och kastar sig till marken med händerna knäppta över huvudet.

Latigo har vid det här laget bestämt sig för att fly hellre än illa fäkta, och kastar sig upp på sin häst. Galloperande genom kyrkan och skjutande med ett avsågad hagelgevär i en hand lyckas han med konststycket att fälla Molly med en hagelsvärm i foten. Lucinda står med Dumont mitt i kyrkporten och de slänger sig åtsidan i en ihoptrasslad hög. Tyvärr har Lucinda en revolver riktad mot Dumonts huvud med fingret på avtryckaren, och givetvis råkar hon trycka av när de dunsar i marken. Kulan sliter upp ett fult men inte allvarligt sår längst Dumonts kind, men han hinner inte besväras mycket av saken. När Latigo rider förbi tömmer han andra pipan på sin hagelbössa och Dumont som råkar ligga överst får hela magen uppsliten i en kaskad av blod och inälvor.

Gabriel och Paco har följt sin ledares exempel och rusat mot sina hästar. En nedblodad Lucinda fäller Gabriel med ett skott i ryggen, men Paco lyckas komma i sadeln och gallopera mot utgången. Molly öppnar dock eld från där hon ligger skadad på golvet och skjuter honom ur sadeln. Han landar olyckligtvis på huvudet och stendör. När den sårade Pancho raglar på fötter möts även han av Mollys kulor och stupar, den här gången permanent. (Well, inga hämndlystna bröder kvar åtminstone...) Latigo rider i sporrsträck mot horisonten medans krutröken ligger tät i den gamla ruinen, där sju man nyss gått hädan.

 

[Ymir]

Sidokommentarer: Det här var vår första riktigt stora fajt i Western IVs system. Det var sjukt nervigt och kändes både realistiskt, dramatiskt och genremässigt korrekt, så betyget är väldigt gott. Ödespoängen ledde till en schysst dynamik, eftersom de är såpass få och det finns så väldigt mycket att spendera dem på att det blir en ständig avvägning hur många man vill spara för att överleva det väldigt oförlåtande skadesystemet. (Jag var riktigt orolig när Latigo sköt Molly med sitt hagelgevär på slutet, eftersom jag inte hade några ödespoäng kvar). Aftermath:en kommer bli intressant eftersom Molly och John är sårade och blöder, Latigo har smitit, vi har två svårt skadade fångar, men fortfarande inte en aning om vilken roll Brinkerhoff och Dumont egentligen spelade i det hela - för att inte tala om den evigt frånvarande McCaffrey.

 

[Pendragon]

Spelledarens tankar: Rollpersoner med 15+ i försvar är ett litet helvete att träffa. Winchesters och LeMat är bra att ha om man inte kan stoppa allt motstånd med fem-sex skott.

Fun fact: När jag räknade efter blev det drygt 60 skott på drygt 30 sekunder från och med att John och Dumont började skjuta.

Det är också kul att Ymir naivt förutsätter att mamma Campos bara hade två söner.

 

[Ymir]

Spelmöte 6 (onsdag 11/11): Goodbye, Taos + Jävelskap i Jolla (med extra obskyr vapenporr!)

I den rökdammiga kyrkan ser sig Molly om, och inser att allt är stilla. Hon river av en död cowboys skjorta och försöker omtöcknat förbinda sin egen blödande arm, men Lucinda rusar till hennes hjälp. Lucinda tar sig sedan an en bångstyrig John, som skäms lite över att vara skjuten i rumpan och insisterar på att det inte behöver läggas om. Molly drar under tiden av sig sin blodiga stövel för att lägga om foten också, och kan med viss lättnad konstatera att hon får behålla alla tår om hon har tur. Hon tar sig sedan an sin sekundära prioritet; hitta sprit, vilket hon snart gör i form av en flaska mezcal i en död cowboys sadelväska. Hon tar en rejäl klunk, och stänker liberalt på sina blodiga bandage.

Så hörs ett ensamt skott eka, långt utanför. Lucinda och John blir oroliga för mrs Cresswell, som vi lämnade borta vid hästarna, och skyndar sig båda dit. Det visar sig dock vara lugnt; skottet var Ruth som sköt efter den flyende Latigo, men inte lyckades träffa honom. Molly kollar under tiden vilka av de fallna skurkarna som fortfarande lever, och lägger om såren på Dave Russel och Gabriel Herrera, även om hon för ett ögonblick brottas med om hon bara borde barmhärtighetsmörda den mest allvarligt skadade av dem. Men hon fruktar dålig karma, och gör allt hon förmår i sitt omtöcknade tillstånd för att hålla dem båda vid liv. Efter detta gör hon ett enfaldigt försök att trösta Alma och Abner, Ruths barn, som ligger och trycker och kramar om varandra i chocktillstånd i ett hörn. Abner trugas att dricka en klunk mezcal och ser mycket besvärad ut, varefter Ruth stormar in med Lucinda och John i släptåg, och en lättad Molly kan ägna sig åt likplundring istället. Ruth kramar sina barn och snyftar av lycka.

John gör ett försök att förhöra Dave Russel, genom att ägna sig åt milt våld gentemot honom. Russel är omtöcknad och får bara ur sig svamlande svar, och Molly och John är nära att ryka ihop när hon härsknar på att John riskerar Russels liv, och John snäser åt henne att hålla käften. Molly backar dock ur konflikten med en fnysning och en axelryckning, och linkar istället och ser till att stoppa på sig alla likens pengar medan John och Lucinda är upptagna. John ger snart upp sitt förhör när han inser att det inte kommer ge något; Russel insisterar bara på att allt var Latigos plan, och det förblir oklart om Lucas McCaffrey var inblandad.

Efter en stunds förvirrad diskussion om vad man ska ta sig till härnäst erbjuder sig Ruth att hämta sin vagn, så att hon kan köra John, Molly och de andra skadade till sin gård, där de kan vila. Sagt och gjort. Lucinda hämtar under tiden sällskapets hästar, och hittar en död Ramiro Barrero, Latigos kusin, i en angränsande ruin; han måste ha varit den som John sköt i ryggen under striden på sheriffkontoret, och blivit förd hit av Latigos mannar i hopp att han skulle överleva. Ur loothögen av vapen och andra prylar förvärvar Molly de nu döda bröderna Campos två säregna Allen & Wheelock-revolvrar, som hon genast fastnar för (nytt signaturvapen! jääj! intressant överkurs här).

Omsider återvänder Ruth med vagnen. Utan vidare omsvep hjälps John, Molly och de två medvetslösa cowboysarna upp i den, medan Lucinda tar plats på kuskbocken (Alma och Abner har redan lämnats i säkerhet på Ruths gård). Gruppens fyra hästar och de man kommit över från de fallna binds baktill på vagnen på en lång rad. Medan John ligger utslagen av utmattning och Molly bara lyssnar på halvt öra ger Lucinda för Ruth uttryck för en viss ångest över våldet hon nyss varit delaktig i. När man väl nått Cresswells gård placeras Molly i Ruths säng, John i ett sidorum, och Russel och Hererra läggs i ett uthus. Ruth och barnen börjar förbereda lite mat. Efter en lång stund blir Molly bekymrad över att inte ha hört Lucindas röst sedan de kom till gården, och haltar ut för att leta efter henne, med det som återstår av den gamla flaskan med kinesiskt brännvin. En ångestfylld Lucinda står ensam på halvökenslätten och iakttar präriehundar som springer upp och ned ur sina hålor. Hon försöker närma sig dem, men de flyr så fort hon kommer nära. Molly traskar bort till henne och erbjuder henne några klunkar brännvin. Molly har förstått på ett ungefär vad som pågår, men hon anser sig inte förstå sig på rika vita kvinnor till den grad att hon vet vad hon borde säga. Så hon trevar lite, och säger sedan "Lucinda, allt som du har gjort idag, har bara fått dig att stiga i anseende för mig", varefter hon tar sig tillbaka till huset och låter Lucinda vara ensam. Ruth blir väldigt orolig när Molly kommer tillbaka och berättar om Lucinda, och kärvt poängterar att Lucinda är beväpnad och att om vi hör ett skott finns anledning att vara bekymrad. Men oron är obefogad, för lagom till maten kommer Lucinda tillbaka och verkar ha fått de värsta av grubblerierna ur sig.

Senare på dagen kör Ruth till Taos, och återvänder med läkaren och sheriff Ashton samt en tillförordnad deputy. Läkaren ser först till John, som suttit i en gungstol på verandan med ett hagelgevär i knät, såsom seden är i West Virginia, och pysslar sedan om Molly, som suttit i köket och ätit solrosfrön, såsom seden är i Guangdong. Sheriff Ashton får läget förklarat för sig, och den här gången, när hon märker av att han verkar lite osäker på situationen, blir även den invant auktoritetsskygga Molly lite mer tillmötesgående. Ashton håller efter ett tag med rollpersonerna om att "they needed killin'", men påpekar att icke desto mindre, om han skulle göra sitt jobb rätt, hade han behövt släpa både John, Lucinda och Molly till Taos för ordentligt förhör och rättegång i en jury av deras "jämlikar". De har tidigare internt debatterat detta alternativ; John var säker på att agerandet i Tres Cruces var rättfärdigt och skulle frikännas även i Taos domstol, men Lucinda och Molly var mer skeptiska, och poängterade att Johns vittnen till händelseförloppet var Latigos mannar, samt två kvinnor, två barn och en kines, som dessutom är en kvinna, och inte en kotte av dessa är ens remotely populär i stan. John såg problemet där, och när sheriffen nu föreslår att han diskret undviker att leta efter Lucinda, John och Molly på Cresswells gård, och säger till andra i Taos att han redan letat här, så är de inte sena att anta anbudet, även med villkoret att man försvinner från trakten så fort såren har fått läka lite.

Det gnager på Molly att saker inte riktigt är avslutade, och lite undermedvetet pushar hon på Ruth att försöka be Lucinda att ändå uppsöka McCaffreys gård, för att ställa honom mot väggen och få klarhet i hela händelseförloppet. Men Ruth har inte hjärta att begära mer av oss, och pysslar istället om John och Molly intensivt under de följande tre dagarna. Molly känner sig efterhand mer och mer entusiastisk inför Lucindas plan att fortsätta söderut till Santa Fe; det är trots allt en större stad, och Molly saknar intensivt den mer urbana känslan från Denver. Dessutom har vi fortfarande inte sett röken av Lucindas kusin, som vi ju skickade efter när läget i Taos började kännas farligt; har han kanske skjutit sig på fyllan, eller fastnat halvvägs på något horhus? Efter tre dagars vila sätter sig Lucinda, Molly och John till häst med tvättade och lagade kläder och en ordentlig matsäck, tar farväl av Ruth och barnen, och rider söderut genom det karga landskapet, om än i ganska maklig takt (Western har extremt oförlåtande skaderegler, vi vill inte att sår ska gå upp och börja blöda igen). Ruth får dock välja och vraka ur vapenbeslaget från Tres Cruces-striden, och lämnas med uppmaningen att skjuta skarpt mot alla fortsatta inkräktare, som en äkta amerikan. VI får se om vi någonsin i framtiden får veta hur det gick för henne, och McCaffreys anspråk på gården.

På den ensliga vägen söderut träffar John, Lucinda och Molly inledningsvis inte en själ, men stöter omsider på Texas rangern John Killdeer, som är på väg i motsatt riktning. Han är långt hemifrån på jakt efter en brottsling, Raul Esperanza, som Molly spekulerar skulle kunna vara Latigo. Men det måste förbli en spekulation tills vidare, och vi lämnar honom med tipset att besöka Cresswells gård på vägen och kanske rentav ge henne ett handtag, då hon skulle behöva en lagman på sin sida. (För han gav ett respektabelt intryck). Molly har demonstrerat med ögonen att hon inte har en susning om vad Texas rangers är. Lucinda och John förklarar och säger att de är hårda och dem bråkar man minsann inte med, lika lite som man bråkar med Texas, men Molly muttrar surmulet att hon minsann hade spöat honom. Lucinda och John uttrycker skarpa tvivel. De rider i tystnad i två timmar, varpå Molly muttrar åter igen: "jag hade visst spöat honom..."

Härnäst siktar man Jolla, en gudsförgäten håla, men en gudsförgäten håla invid den nybyggda järnvägen mellan Denver och Santa Fe. Lucinda föreslår att man skulle kunna sälja de överflödiga hästarna och vapnen här, och sedan ta tåget till Santa Fe. Molly har aldrig åkt tåg förr och är lite skeptisk (och orolig att typ tvingas åka i en godsvagn because of stupid apartheid), men hennes sårade fot gör fortfarande ont som fan och hon är inte svårövertalad. Men först ska vi göra Jolla osäkert!

Denna plan grusas lite när vi når skylten med stadens invånarantal, där man även stoltserar med en notis att guns are prohibited. Molly och John funderar lite på vad "prohibited" betyder, och blir båda väldigt kränkta när Lucinda nyktert förklarar läget. Molly med sitt förtroende för Lucinda ger med sig ganska fort och stuvar surmulet undan alla revolvrar utom sin british bulldog, som hon har gömd i axelhölster under sin kinesiska jacka, men John, som inte är den skarpaste kniven i lådan (många har undrat hur han kan vara en sån korthaj detta till trots, men det ryktas att han helt enkelt är en turgubbe), blir förbryllad över hur man isåfall ska få med sig sina vapen överhuvudtaget. Omsider förvärvar han dock en jutesäck att fylla till brädden med gevär. Lucinda och Molly lustar efter mjuka sängar och ett varmt bad, och tar in på ett anständigt hotell på Lucindas bekostnad (med Molly som "kammarjungfru" som vanligt), medan John kraschar på ett billigt boarding house. Efter att tillfälligt ha förväxlats med stadens väntade präst lämnar John in hästarna på ett livery, där ägaren lovar att komma med ett bud på de vi vill sälja av djuren framåt morgonen. Han får dock höra om Johns tur i spel, och bjuder med honom till en skum lokal där folk ivrigt hejar på en tuppfäktning. Djurvännen John får flipp när han upptäcker vad som pågår, och läget håller på att eskalera till slagsmål, men han lyckas i sista stund desarmera situationen genom att sätta fruktan för gud i folket genom ett väl cherrypickat bibelcitat, och folkhopen skingras (de återupptar snart tuppfäktningen i en annan lada).

Molly har gått ut för att leta upp John och be honom sälja hennes Colt Peacemaker när han ändå säljer de lootade vapnen (hon har förlorat förtroendet för den efter att hon inte lyckades träffa Latigo). När hon kommer tillbaka till rummet hon delar med Lucinda berättar hon om tuppfäktningen och de har kul åt ett gemensamt "aah, vår John, what a guy". Molly, kinesisk som hon är, kan inte stå emot en blodig fajt mellan konstiga djur, och samtalet med Lucinda övergår snart i en anekdot om det lilla Molly minns från Kina om gubbar som sysslade med syrsfäktning. Lucinda är ganska fascinerad av fenomenet och de kommer överens om att leta efter kineser med syrsor i Santa Fe. Molly byter av Lucinda i badkaret, och de för en smått existentialistisk diskussion om livet och döden in på småtimmarna, över en flaska medioker whisky.

Nästa dag avyttrar sällskapet både en hög med vapen och alla överflödiga hästar, och inkasserar en stor handfull dollar. De delar den jämnt men ger en belåten Molly det överskjutande dollarmyntet, och släpar sedan sitt pick och pack till 3.15-tåget mot Santa Fe.

 

[Minimoni]

En fråga till Ymir och en parentes i den annars kanske bästa tråden just nu, när började den japanska invandringen till USA? För även om det inte var någon japansk massinvandring lik den kinesiska under den aktuella tiden så borde ändock en del japaner sökt sig västerut efter meiji-restorationen!?

Intresserad dels för mina egna kampanjer då samurajer och gunslingers har mycket gemensamt men också på grund av att min familj är svensk-japansk.

Sorry för en lång parentes, fortsätt skriva om era äventyr!!!

 

[Pendragon]

En fråga till Ymir och en parentes i den annars kanske bästa tråden just nu, när började den japanska invandringen till USA? För även om det inte var någon japansk massinvandring lik den kinesiska under den aktuella tiden så borde ändock en del japaner sökt sig västerut efter meiji-restorationen!?

Intresserad dels för mina egna kampanjer då samurajer och gunslingers har mycket gemensamt men också på grund av att min familj är svensk-japansk.

Sorry för en lång parentes, fortsätt skriva om era äventyr!!!

Jag tänker helt skamlöst hoppa in och svara här, trots att jag inte (mig veterligen) är Ymir.

Helt korrekt. Japanerna började komma efter 1868, dock inte samma massor som kineserna, och drabbades därför inte lika hårt av lagstiftning förrän 1907. Vid det laget var dock uppåt 1% av Kaliforniens befolkning (drygt 2 miljoner, så runt 20 000) av japansk härkomst, vilket var betydligt mer än vad jag trodde. Innan 1868 rörde det sig främst ett fåtal skeppsbrutna sjömän. Japanerna blev framförallt eftersökta som arbetskraft efter att kineserna effektivt stängdes ute 1882. Denna ökade immigration ledde givetvis till att de drabbades av samma xenofobi som kineserna, med liknande resultat.

Fun fact: Från och med 1790 kunde bara vita bli medborgare i USA. Detta utökades 1870 till att inkludera svarta, men inga andra etniciteter förrän 1952. Detta betyder att asiater nekas rösträtt (och bl a i Kalifornien från och med 1879, laglig rätt att äga land) fram tills dess.

 

[Minimoni]

Nice Pendragon! Sådant som jag ville veta. Det gör att min skiftnyckel inte behöver vara så stor för att få med japaner i en western-kampanj trots allt

 

[Ymir]

Spelmöte 7 (onsdag 18/11): Att göra Santa Fe osäkert (plus lite vapenporr).

Sedan våra tvivelaktiga hjältar klivit av tåget traskar de genom det livliga och (med westernmått mätt) stora Santa Fe, och Lucindas vana trogen tar de givetvis in på stans bästa hotell, Exchange Hotel. Molly får gå in genom bakdörren som vanligt, men hon har glufsat i sig en nygrillad kyckling från ett gatstånd och har nyss fått åka tåg, så hon är ändå glad.

I matsalen på hotellet möter Lucinda och John så slutligen Desmond "Des" Gilligan Murphy, en välklädd och charmig "honest businessman" (dvs charlatan och bedragare), Lucindas kusin. (Och här introducerar vi en ny spelare i kampanjen! välkommen Max!) Des har nyss avslutat en förhandling med en hyvens karl vid namn James Chesterfield, som står i begrepp att under morgondagen av Desmond köpa en lovande jordlott i Colfax County (att Des faktiskt inte äger denna jordlott anges inte ens i det finstilta). Mer eller mindre samtidigt som Lucinda och John hälsar på Des inkommer ett telegram som kom med samma tåg som dem - detta är givetvis brevet Lucinda skickade till Des från Taos, för minst en vecka sen... (så mycket för Mollys spekulationer att han supit ned sig eller fastnat på ett horhus).

Lucinda och Des använder dagen to catch up, medan John också får ett bud; hans släkting, Big John Hoff, är också i stan och ivrigt att träffas. Big John är mest känd för att ha tillbringat lejonparten av sitt liv i fängelse för att han inte kunde hålla sig från att inuti finkan shanka en brokig flora av individer som "needed killin'", och Little John Hoff är väl inte superpepp på att träffa honom. Molly tycker däremot spontant att han låter som hennes kinda guy (lyckligt ovetande om att hans primära politiska sympati är snubbar i vita lakan), så hon följer med, om inte annat så för att skydda Johns rygg om saker går snett, och tillsammans linkar de, fortfarande medtagna efter Tres Cruses-shootouten, ned till en av Santa Fes betydligt sämre syltor.

Big John lyckas mot alla odds ge ett relativt sympatiskt intryck, och är till och med trevlig mot Molly. Efter en hel del alkohol, och ett löfte om ett lovande jobb av mer eller mindre skum art hos en rancher som heter Ben Garner, linkar John och Molly tillbaka till sitt hotell.

Saker hettar dock till redan under frukosten. John, Lucinda och Des försöker i all enkelhet inta ett respektabelt morgonmål i hotellets matsal (Molly äter gröt på trappan till bakdörren...) när ett trehövdat gäng ruffianer klampar in. Molly anar genast oråd och skyndar in, och det visar sig befogat; männen är ledda av Buck Donovan, en påstått ärlig man som (skandalöst!) påstår sig ha köpt stulna hästar av en snubbe som i sin tur köpt dem av Desmond, och är hemskt (mordiskt) angelägen om att få pengarna tillbaka. Folk i salongen ser vartåt det barkar när männen inte låter sig blidkas av Des intygande av sin oskuld, och snart dras vapen. Des tar skydd bakom ett bord, Lucinda drar sin derringer, och John skriker åt Molly att hämta Big John (Molly skulle säga att det är en typiskt dålig idé, men whatever), men det visar sig onödigt, för Big John dras till en fajt som en fluga dras till en skit, och stormar snart in i rummet och kör sin Arkansas Toothpick i njuren på en av männen. (Han är alltså typen som föredrar saker up close and personal; sin Starr 1858-revolver drar han inte ens). Detta eskalerar givetvis situationen radikalt; skott brinner av, och Lucinda skjuter pistolen ur handen på Buck Donovan (hon blir lite putt när ingen märker hennes skitsnygga skott eftersom Big John är i färd med att vivisektera ytterligare en snubbe på matsalsgolvet). Buck lägger benen på ryggen, och blir förvisso fälld av Molly på sin väg ut genom foajén, men tillåts undkomma med blotta förskräckelsen.

För en gångs skull är Mollys omedelbara instinkt inte att fly fältet; hon älskar att vara tillbaka i en duglig stad, och tycker att Lucinda och John minsann inte var de första att dra vapen. Men sheriffen och doktorn är antagligen redan på väg, och Big John och Desmond verkar ivriga att lämna stan. Sagt och gjort; possen hämtar sina saker och skyndar mot stallet, för att åtminstone ligga lågt ett tag hos Big Johns arbetsgivare tills det värsta blåst över. På vägen springer Desmond in i James Chesterfield och lyckas till sin stora lycka få honom att skriva kontrakt på studs, om än till en reducerad kostnad av 300 dollar. Chesterfield traskar iväg, lycklig över sitt "kap", medan Desmond ansluter sig till kamraterna och rider ut på slätterna kring staden.

Stämningen under den långa ritten till Ben Garners ranch är lite blandad; allt gick söderut så fruktansvärt fort. Molly litar inte längre ett smack på Big John (även om hon använt sin Människokännare-fördel för att åtminstone få en magkänsla att lojaliteten till släktingar som Little John är obrottslig hos honom), och Lucinda ser inte fram emot att jobba på en ranch i mitten av ingenstans. Desmond och Molly tar försiktigt chansen att bekanta sig lite med varandra, men de har nog inte insett hur mycket de har gemensamt än (utöver dual-gunslinging; Desmond kör ett par matchande Colt Navy, en av västerns mer klassiska pickadoller) Framåt kvällningen når vi Ben Garners ranch, och tas emot av en grupp försiktigt nyfikna (eller misstänksamma...) cowboys. Jobbet vi är aktuella för verkar alltså vara "regulators" i någon form, men det finns givetvis ett arbetsprov - nästa morgon kommer vi behöva visa vad vi går för. (Molly passar på att bestämt hävda att hon kan spöa vem som helst av Bern Garners mannar i en ärlig boxningsmatch, vilket givetvis väcker en del höjda ögonbryn, men själv kan hon inte bärga sig inför potentialen att äntligen få kung fu:a lite). Medan vi installerar oss och hästarna letar Lucinda och Molly lite snabbt, förgäves, efter andra kvinnor på ranchen, men finner att man åtminstone gett dem ett lite avskilt sovutrymme. Lucinda, fortfarande i den fina gula och gröna klänning hon hade på hotellet (om än med en duster över), känner ett påtagligt behov av att byta om, och uttrycker ett visst besvär inför prospektet att bära byxor (egentligen är hon nog mest besvärad av prospektet att jobba med händerna, dock...) Hon lånar hursomhelst lite paltor av kökspojken medan Molly vaktar grytan som puttrar på spisen, och kastar i ett berg av extra chili, bara för säkerhets skull (om det inte bränner som ett buddhistiskt helvete känner man ju ingen smak juh).

Där slutar vi för idag, med många spännande frågor inför morgondagens spelmöte. Kommer vi lyckas imponera på Ben Garner? Vad tycker hans grabbar egentligen om oss? Kommer vi bli trakasserade? Kommer vi lyckas behålla det här jobbet mer än en vecka, och kommer Lucindas, Johns, Mollys och Des individuella moral clasha kring arbetsuppgifterna? Har det goda folket i Santa Fe glömt oss snart (och glömt hotellnotan på flera hundra dollar som Des påpassligt "glömde" betala...) och what about Big John, som rekryterade oss? Är släkten verkligen värst?

 

[Ymir]

Spelmöte 8 (onsdag 25/11): East of the Pecos (just barely)

Idag har SL-Pendragon skrivit merparten av krönikan eftersom den kreativa delen av Ymirs hjärna var nära BSOD efter att ha ägnat hela veckan åt att studera karolingiska minuskler och spamma konstiga texter till Eon och Kult.

Ben Garners Ranch ligger på Pecosflodens östra strand, precis över gränsen till San Miguel County, och därmed utom räckhåll från eventuella lagmän från Santa Fe. Med tanke på våra protagonisters upptåg där förra spelmötet är det nog en rimlig försiktighetsåtgärd. Ben Garner har problem med andra lokala ranchägare som inte ser med blida ögon på att han slagit ned sina bopålar i området. Främst bland dessa är Ed Smith, som Garner påstår har inflytelserika kontakter i Santa Fe. Hittills har trakasserierna mest rört sig om stulen och dödad boskap, samt misshandlade cowboys. Garner är till en början skeptisk till den brokiga skara som ska hjälpa honom med problemen, men blir lite lättad när han får höra att både John och Des är krigsveteraner, och de andra övertygar genom att visa prov på sin skjutskicklighet. De erbjuds jobb för en rätt futtig lön tills det visat vad de verkligen går för.

En vecka förflyter sen på ranchen där nykomlingarna tar tag i sina nya sysslor. Des, John och Big John finner sig rätt fort då de alla i någon mån har lantbruksbakgrund. Molly är visserligen mer urban, men är också van vid diverse skitgöra och tar snabbt över ranchens kök. Lucinda har det däremot lite jobbigare då hon är uppvuxen i med en bekvämare livsstil och har inte varit i närheten av sådana här sysslor tidigare. Därför åker hon på de minst kvalificerade och ofta skitigaste sysslorna som att mata grisar och liknande glamorösa uppdrag.
När lördagen väl kommer avslutas jobbet tidigt och hela Ben Garners sällskap beger sig in till Pecos (staden, inte floden). När våra protagonister, tillsammans med Big John och den fjunige unge cowboyen Jake slagit sig ned på den lokala saloonen för att få en bit mat rullar även en del av Ed Smiths karlar in i staden, och en handfull av dem kommer in. En av dem, en grovhuggen bråkstake vid namn Davey Norris, har tydligen hört talas om Garners nya anställda och spiller ingen tid på att överösa dem med okvädningsord och vaga hot. Molly käftar emot men blir på det stora hela ignorerad förutom lite slentrianmässig rasism. John har fram tills nu varit fullt fokuserad på att diskret hindra sin farbror att löpa amok med kniven, men kräver Davey på en ursäkt å Mollys vägnar. Davey tolkar konceptet "ursäkt" liberalt och lägger en rejäl tobaksloska i Mollys glas. Nu är måttet rågat för Molly och hon kastar sig dödsföraktande på den betydligt större karlen och levererar en stenhård spark i magen på honom som får honom att vika sig dubbel. Utan att tveka följer hon upp med ett knä i ansiktet på honom. Detta träffar honom med kraften av ett skenande godståg och den skrävlande busen är död innan han ens slagit i marken.
En ögonblicks förstummad tystnad faller över saloonen innan båda sällskapen för händerna mot vapnen.

Situationen nu är extremt instabil, men Des håller huvudet kallt och släntrar lugnt fram till kroppen på golvet och förkunnar sakligt att dödare än så här blir man nog inte. Molly backar långsamt undan och Lucinda lyckas lugna ned situationen tillräckligt för att Daveys kompisar ska backa ut ur saloonen med händerna på revolvrarna, samtidigt som de svär hämnd.
När sheriffen dyker upp accepterar han våra protagonisters version av händelseförloppet efter att bartendern styrkt den, men meddelar att han kommer hålla ögonen på dem och att de gör bäst i att passa sig.

När Ben Garner får reda på vad hans nyanställda ställt till med blir han mer orolig än upprörd och meddelar kort att de får prata ut om det här tillbaks på ranchen, innan han styr hemåt tillsammans med sin förman Leonard.
När den värsta chocken har lagt sig börjar stämningen i sällskapet inne på saloonen stiga tack vare en inte oansenlig mängd whiskey. John utropar stolt att det Mollys agerande var rentav West Virginianskt, vilket är något är den högsta nivån av komplimang man i regel kan få ut av honom utan att bli jämförd med hans häst, Mister Houston. Lucinda är dock inte riktigt lika förhärdad som de andra och drar sig iväg mot stadens utkanter för att få kontemplera i fred. Efter en stund går Molly efter henne på ostadiga ben medan de andra skålar i allt tätare följd till "the west virginian way".

Utanför stan sitter Lucinda på en sten och beklagar sig över hur skitigt livet i Western är, hur folk dör omkring henne och hur hon jobbar för fjorton dollar i veckan på en jävla ranch. Molly, som känner sig lite skyldig, försöker trösta henne med att de minsann kan dra vidare och göra nåt bättre, att de kan bli rika tillsammans (hon återknyter till ett gammalt halvseriöst förslag om att starta en bank ihop, mest i ett desperat försök att få Lucinda att le). Lucinda avfärdar det med att hon redan befinner sig på en utstakad kurs, att hon måste see things through och följa händelseförloppet till sitt slut som började med den där striden på Ruth Cresswells farm utanför Taos.
"Jag kommer skydda dig vad som än händer", intygar Molly.
"Det gäller åt båda hållen", insisterar Lucinda; hon kommer minsann skydda Molly med.

Efter lite mer trugande lyckas Molly åtminstone få med henne tillbaka till saloonen, där Molly slår sig ned och dricker sig semi-redlös med John, Big John, Des och Jake medan en allt mer berusad Lucinda börjar prata ateistisk existentialism med en besvärad bartender.

Senare på kvällen sitter Des och Jake själva kvar på saloonen, Molly och Lucinda har beslutat sig för att rida tillbaks till ranchen medans de fortfarande klarar att hålla sig i sadeln (Molly är dessutom nojjig att aldrig vakna igen om hon lägger sig och sover där Ed Smiths mannar fortfarande kan vara i krokarna, en oro som snart ska visa sig väl befogad). John har skaffat sig ett rum och däckat när han bara "skulle känna lite på sängen" och Big John har lommat iväg till en bordell. Den unge Jake är mäkta imponerad av Des rövarhistorier, men ursäktar sig för att gå ut och tömma blåsan. Des börjar fundera på att själv skaffa ett rum för natten, men avbryts i sina funderingar av ljudet av ett par skott från saloonens baksida. Han rusar ut med revolvrarna dragna och hittar stackars Jake död, med ryggen full av blyhagel och inte ett spår efter någon gärningsman. Snabbt ryter Des åt en av saloonflickorna att hämta John och sen visa dem till bordellen hon skickat Big John till efter en skarp tillrättavisning om vilka tjänster den här saloonen tillhandahöll. John dyker strax upp med sin "Yellowboy" i högsta hugg, och de beger sig genast iväg för att hämta Big John, vilket alltid är ett bra första steg om man vill eskalera våldsspiralen. Big John blir givetvis rasande när han får höra vad som hänt och våra tre druckna hämnare bestämmer sig för att leta efter Smith-karlar att ta ut sin vrede på på den lokala spelhallen.

Så fort de kommer in på inrättningar hugger Big John tag i första bästa vagt kofösarliknande typ och trycker ned honom på Farobordet och kräver högljutt att få reda på om han är en av Smiths karlar. John försöker desperat lugna sin onkel, men Des eggar på honom genom att konstatera att nog ser han ut som en Smith-karl alltid.
När Big John bestämmer sig för att det bästa sättet att få stackaren att tala är att skära ett öra av honom pekar han panikslaget ut en av de andra, nu vettskrämda, gästerna som en av Smiths cowboys. Billy Briggs, som den utpekade heter, har ingen större lust att försöka reda ut eventuella missförstånd utan rusar genast mot bakdörren. En vild jakt följer, men efter att Billy fått ett varningsskott i häcken av John (att sikta vid sidan av är inte alltid den bästa taktiken på fyllan) blir han nedtacklad och uppklådd av Des, medan Big John förnöjt har skaffat fram ett rep. John och Des lyckas dock med nöd och näppe avstyra Big John från att spontant lyncha Billy, inte minst för att de inte känner igen honom som en av Daveys vänner från Saloonen. De tar det mycket mer sansade beslutet and binda ihop stackars Billy, slänga honom över en häst och rida tillbaks till Garners ranch med honom för att reda ut det här under civiliserade former, och sen, om Big John får som han vill, antagligen lyncha honom oavsett.

 

[Klingonsylt]

Är det uppehåll i kampanjen? Väntar på fortsättningen

 

[Pendragon]

Är det uppehåll i kampanjen? Väntar på fortsättningen

Det har varit upphåll sen december, men kampanjen startar upp på onsdag igen.

 

[Inkognito]

Jag hade helt missat att ni hade en spelkrönika för Western här! Skitkul att läsa!

Campos två säregna http://www.littlegun.info/arme%20americaine/artisan%20a/allen%20and%20wheelock%20lipfire-02.jpg"]Allen & Wheelock-revolvrar,[/URL] som hon genast fastnar för (nytt signaturvapen! jääj! https://www.youtube.com/watch?v=H29_EKM9v9A"]intressant överkurs här[/URL]).

Staaats!!? Förstod jag videon rätt i mitt salongsberusade skick om jag uppfattade att ammunitionen var lite custom made? (Svår att få tag på i mindre samhällen?)

Förresten, hur kommer det sig att kolven är så liten på (alla?) revolvrar från den här tidseran? Hade folk mindre händer? (människor var ju mindre! )

 

[Pendragon]

Staaats!!? Förstod jag videon rätt i mitt salongsberusade skick om jag uppfattade att ammunitionen var lite custom made? (Svår att få tag på i mindre samhällen?)

En väldigt lätt konvertering av lipfire-revolvrar gjorde att de kunde användas med rimfire-ammunition i samma kaliber (detta visas upp i videon vid 5:20). Jag satte värdena för både .38 Lipfire och .38 Rimfire på samma nivå som för .36 slaglåsrevolvrar.

Förresten, hur kommer det sig att kolven är så liten på (alla?) revolvrar från den här tidseran? Hade folk mindre händer? (människor var ju mindre! )

Moderna revolvrar med tjocka biffiga gummigrepp är ofta i kraftfulla magnumkalibrar vilket kräver ett bättre grepp för att hantera rekylen. Det kan också vara för att de ska kännas mer bekanta för de som är vana vid automatpistoler, som behöver en större kolv för att rymma magasinet. Det är också värt att notera att man inte vill ha ett för bra grepp på en single action-revolver. Den ska naturligt rotera upp i handen av rekylen så att skytten lätt kan fånga och spänna hanen i samma rörelse. man kan därför ofta se en tydlig skillnad på kolvarnas form hos single och double action-revolvrar.
Är det dessutom en slaglåsrevolver med lösa tändhattar vill man i regel peka revolvern rakt uppåt när man spänner hanen så att den avfyrade tändhatten inte kan falla ned i mekanismen och låsa den.

 

[Ymir]

Spelmöte 9 (Datum bortglömt): I almost shot the sheriff!

Detta får bli väldigt kort, för det var redan före jul så minnet är lite luddigt. Men se det som ett tecken på att vår långa hiatus har ändats!

Ute i öknen hittar Molly en sten hon i sitt kraftigt berusade tillstånd tycker liknar Budai, och i samma tillstånd känns det som en bra idé att passa på att stanna till för att be lite eftersom hon nyss haft ihjäl folk. Lucinda tittar konstigt på henne.

Lagom tills damerna kommit tillbaka till ranchen väcks de ur sina försök att sova ruset av sig av att Des, John och Big John gör entre med den tilltygade Billy. Lucinda och Molly är inte superglada över karlarnas dumhet. Ben Garner förhåller sig neutral men besvärad medan man förhör Billy, utan att få ur honom något vettigt (till possens försvar ska sägas att vi inte behandlade honom särskilt illa, utöver då det där skottet i rumpan).

På morgonen kommer Ed Smith med en stor och tungt beväpnad posse. Efter en lång standoff släpps Billy, och Ed Smith och hans mannar försvinner iväg med honom - faran är avvärjd. Eller?

Det är nämligen söndag, så John ska prompt gå i kyrkan. Lucinda och Molly är, av radikalt olika skäl, fortfarande lite oförstående inför detta, men det finns ett skäl för oss alla att bege oss in till stan - Ben Garners mannar Francisco och Jorge har nämnligen spenderat natten där, hos Jorges flickvän, och fortfarande inte kommit tillbaka. Givet vad som nyss hände Jake kan det vara läge att hämta dem; Ed Smith är liksom uppenbarligen på krigsstigen. Så medan John går och ber drar Lucinda, Des och Molly och skaffar lite godis och andra förnödenheter, och efter den katolska mässan haffar man flickvännen och hennes familj utanför kyrkan och frågar efter Francisco och Jorge. Men de gav sig visst av redan tidigt på morgonen. Uh-oh.

Långt om länge, i utkanten av stan, stöter gruppen på en bondgrabb med en av de försvunna männens hästar. Han påstår sig ha hittat den ute i bushen en bit bort, och ger villigt ifrån sig den till de fyra beväpnade orosstiftarna (tänka sig). Molly använder sin tusenkonstnär-förmåga för att spåra, och hittar olycksbådande tecken på tämligen många hästar. I en glänta hänger Jorge och Francisco, högt upp i ett träd, och mycket döda.

Rätt ska vara rätt, så vi tillkallar sheriffen. Han verkar dock inte särskilt engagerad i det inträffade, trots Lucindas och Des försök att argumentera för skändligheten i det. En lynchning i broad daylight? Av nästan vita män? Gudbevars! Molly aktiverar dock en annan fördel, människokännare, och stirrar rakt på sheriffen för att genomskåda honom. Hon får omedelbart dåliga vibbar. Fuck! Han är köpt! Ett tag blir stämningen mycket laddad, paranoid mot lagmän som Molly är, och handen är nära revolvern. Men de andra märker vad som sker och desarmerar situationen, och den korrupte sheriffen ger sig av. Des hittar en tappad sporre, och påminner sig själv att vara på sin vakt mot Ed Smith-mannar med saknade sporrar. För vem som låg bakom detta behöver vi ju knappast tveka på.

Efter ett besök hos begravningsentreprenören, som får rundhänt betalt för att ge Jorge och Francisco en värdig jordfästning, återvänder possen till Ben Garners ranch och förklarar läget. Garner verkar överväga att fly fältet helt, och vem kan klandra honom, med avslöjandet att till och med sheriffen är på Ed Smiths sida? Men man bestämmer sig för att avvakta Ed Smiths nästa drag, och ägna några dagar åt att ta in boskapshjorden så Ed Smith inte kan komma åt den.

 

[Ymir]

Spelmöte 10 (Onsdag 27/1): No guns allowed.

Några dagar har gått. Efter att ha tagit in hjorden åker Ben Garner och hela hans posse in till stan för att gå på Jakes, Jorges och Franciscos begravning. De möts av en nymålad skylt som tydligt proklamerar att skjutvapen numera är förbjudna, vilket gör att alla nervöst börjar smussla undan sina revolvrar efter bästa förmåga.

Jordfästningen blir en mycket obekväm affär, av två skäl. Dels har begravningsentreprenören satsat på mängdrabatt, och således kommer Francisco, Jorge och Jake att begravas i samma veva som Davey Norris, som Molly sparkade in skallen på. Vad värre är; kyrkogården är proppfull av Daveys kompisar från Ed Smiths ranch, mycket uppenbart utrustade med revolvrar samt blänkande nya sheriffstjärnor (oh my god the corruption...)

Våra antihjältar uthärdar dock den extremt hotfulla stämningen, och beger sig till saloonen för att ta sig ett järn. Väl där möts vi av nästa purfärska och spontana förbud; No chinamen (or women). Mollys kamrater vill givetvis ta strid för henne, men hon orkar inte och står helt sonika på verandan och dricker sin skål för de döda. Precis när man ska rida hem uppstår fler problem; sheriffen dyker upp med några av sina nya deputies, pekar ut Ben Garners häst, förklarar att den är sjuk och måste avlivas för att inte sprida smitta. Här håller djurvännen John på att få flipp, men Lucinda och Molly håller tillbaka honom. Det hela är givetvisuppenbar bullshit (hade någon varit mer bildad på området kunde de invänt att mul- och klövsjuka inte drabbar hästar, varpå ingen brytt sig) men ett halvdussin tungt beväpnade "lag"män är lite väl mycket att bita i, så Garner lämnar över sin häst och sin stolthet.

Tillbaka på ranchen är folk rätt härskna och diskuterar vad som kan göras. Ben ska försöka skaffa sig en hederlig advokat från Las Vegas (New Mexico, inte Nevada) men är ganska modstulen i allmänhet. Des har diskuterat att försöka bussa indianer på Ed Smith, eftersom Des enligt egen utsago är "som en i stammen" bland apacherna, men eftersom Des är en kvacksalvare och misstänkt mytoman blev det inte riktigt något av förslaget - Molly uttryckte reservationer baserat på att apacherna är fucking savages, medan Lucinda mer manade till realistiska faktorer såsom traktens geografi. Till slut enas man om en strategi att helt sonika fortsätta vänta; vill Ed Smith ha oss får han minsann komma och ta oss (och dessutom ger Ben Garner oss betalt per vecka...)

Denna strategi blir dessvärre inte långvarig. På natten upptäcks en figur smyga runt knutarna. När Des och John smyger sig på honom visar det sig vara Billy Briggs, som beslutat sig för att lämna Ed Smith och hela New Mexico bakom sig innan han blir skjuten igen. Trots den där kulan i baken tycker han att rollisarna är reko nog att förtjäna en varning angående Ed Smiths uppenbart stegrande galenskap. Billy bekräftar att Smith lynchade Jorge och Francisco och hotade sheriffens familj om denne inte snällt tog mutor och samarbetade. Han ska också hålla några indiankvinnor fångna i sitt hus efter att ha lett sitt folk i en massaker på en liten grupp indianer som korsat hans domäner.
Enligt Billy är det bara en tidsfråga innan Smith gör upp med Garner och rollisarna en gång för alla, och Billy tänker vara långt borta innan han blir indragen i något mer. Sagt och gjort; han får sig en kopp kaffe och ombeds hota skomakaren i Santa Fe att inte slänga Mollys stövlar (som var på reparation när hon hastigt tvingades lämna stan) om livet är honom kärt, och ger sig därefter av i natten.

Så långt allt väl. Dessvärre börjar Des och John snart falla in i soldat-mode och bestämmer sig för att i förebyggande syfte dynamitera Smiths ranch "lite grann". Big John tycker det låter som en strålande idé (allt som ger honom chansen att kniva någon liksom...) Molly avfärdar det hela som idiotiskt och försöker sova vidare, tills hon upptäcker att Lucinda håller på att klä på sig för att åka med, mumlande nånting om de där indiankvinnorna. Mollys lojalitet till Lucinda ger henne nu inget val, så hon ansluter sig yrvaket och surmulet till företaget, men släpar åtminstone med ranchkollegan Henry, om inte annat så för hans lokalkännedom.

Sällskapet når Ed Smths ranch först efter gryningen, och iakttar dess stillsamma läge från en närbelägen höjd. Det finns mycket lite skyddande terräng, annat än torrt gräs och några stenar. Eftersom Molly snappat upp en del om sprängämnen från alla sina lemlästade släktingar som jobbat på järnvägen tycker John hon vore den ideala kandidaten att smyga ned och spränga manskapsbaracken i luften. Hon tycker det verkar suicidalt och påpekar att hon var emot hela det här företaget, och att hon inte ens får betalt för det, varvid John helt sonika erbjuder henne tjugofem dollar. Då blir det omedelbart annat ljud i skällan och Molly kubbar ned för slänten med dynamiten i beredskap. Des och Big John följer efter för att täcka henne, medan John och Lucinda håller sig på säkert avstånd uppe på höjden, med Johns trusty och kikarsikteförsedda mausergevär.

Tyvärr blir John och Lucinda antastade av nyfikna kor lagom tills gödslet träffar vindflöjeln, då folk på ranchen redan vaknat innan dynamitarderna nått fram. Molly har gömt sig bakom manskapsbaracken, men upptäcker att den är mer eller mindre tom så när som på en kökspojke, och att ett antal beväpnade mannar börjat samlas i morgondiset ute på gården. Runt ett hörn kommer så Smiths grovhuggne kock Jubal med en köttyxa i högsta hugg, anande oråd. Han är en titan till man, men Molly lyckas fälla honom med en skrevspark. Han får dock ur sig ett tjut, och Des och Big John börjar utväxla bly med cowboysarna ute på gården. Big John sänker en innan han själv tar en kula i magen, och Des inser plötsligt vilka usla odds han och Molly står inför. Molly kastar sig bakom en husknut och Des trycker bakom en sten, i hopp om att John ska jämna ut oddsen med sin pröjsarbössa, men tyvärr har skottlossningen skrämt upp korna och de stormar nu vildögt mot John och Lucinda.


Det här ser verkligen inte bra ut...