Nekromanti Western IV: Tumult i Taos

[Ymir]

Jag, Svarte faraonen och en (snart två) icke-forumiter samlades för att spela nya Western, lett av allas vår Westernnörd Pendragon.

Först ägnade vi två spelträffar åt att göra rollpersoner. Man måste älska spel som är så icke-trendmedvetna och ohämmade att de är simulationistiska i nivå med Eon III.

Vi hade ursprungligen en lös tanke om att spela släktingar till varandra och använda Westerns eminenta tabeller för familje-backståry för att få det till stånd, men jag sabbade det genom att vilja spela kines, och det stod snart klart att rollpersonernas släkters livsöden skiljde sig dramatiskt från varandra.

Svarte faraonen spelar Ludolphine Raeder, även känd under aliaset Lucinda Yates. På fädernet var hennes släkt utblottade walesiska sodbusters i Oklahoma, men på mödernet dansk adel i San Francisco. Fadern och modern möttes pga sin abolitionistiska övertygelse (det var säkert väldigt romantiskt), och fadern togs upp i mammans släkts familjeföretag, som inkluderar ett exklusivt brandy-destilleri. Ludolphine själv är därmed snuskigt rik och skamlöst välutbildad och uppfostrad, men lite av en rebell inom sin släkt, och drog vid första bästa tillfälle iväg på en karriär som skådespelerska med en resande teaterensemble i västerns mer luggslitna delar. Hon har en värja inuti skaftet på sitt paraply, så att det duger både som solskydd och till att stabba påflugna ruffianer.

Anton spelar John Hoff, vars familj är hillbillys från West Virginia. En brokig röra av hans släktingar deltog på olika sidor i inbördeskriget, och familjemiddagarna är numera tämligen awkward. Släkten inkluderar bland annat en farbror som suttit inne i 25 år för att han inte kunnat sluta mörda folk i fängelset. John själv var kavallerist i inbördeskriget, men bara 16 när han tog värvning, och efter kriget gav han sig västerut på en framgångsrik karriär som korthaj. John är en fena på kristendomskunskap och övertygad katolik, dessutom chevaleresk och grymt pricksäker med sin hagelbössa. Till undertecknads stora glädje har han burnside, dvs 1800-talets bästa mustasch.

Jag spelar Woo Mei-lan (???), bland gweilos känd som Molly. Hennes familj migrerade från Amoy när hon var liten, men en morbror drunknade redan innan de kommit av båten, och såsom kinesers familjetabeller i Western uppmuntrar till förolyckades resten av släkten på löpande band. Under en guldrush i Colorado hamnade pappa i fängelse sedan han mördat en snubbe, och den enda present den nu ensamstående mamman fick av honom det året var tyfus. Hon återhämtade sig dock snart och lärde sig kung fu som hon sedan lärde ut till sina döttrar. Pappan släpptes omsider ut ur fängelset pga mutor från tongen, och när han och mamman inte drar runt i Colorado som skådespelare/bedragare i en Kina-show extraknäcker han som hatchetman. Molly själv dödade i tonåren en vit snubbe i Boulder, Colorado men lyckades fly undan "rättvisan" (jag tror det var självförsvar, time might tell), och har sedan dess varit verksam i Denvers sämre delar som bedragare, slaktare, och allmän småskurk.

När kampanjen börjar är året 1876; John är 28 år, Ludolphine och Molly är 24. Molly tvingades lämna Denver efter att ha flytt från ett ångestfyllt arrangerat äktenskap med en tonggangster, och tog anställning som kokerska åt Ludolphines skådespelartrupp. Där bondade de två kvinnorna snart, bland annat eftersom Ludolphine var den enda som inte var frånstötande rasistisk, och när Ludolphine lämnade gruppen efter en "kreativ dispyt" hakade Molly på. De träffade senare John, som ostensibly hakade på för att Molly var skyldig honom 50 dollar efter ett pokerparti (men hon har pengarna på sig, och ljuger om att vara utblottad bara för att han ska följa med), men i själva verket hade han säkert andra drivkrafter, tex till sin chevalereska ådra. Tillsammans lämnade de tre Colorado för att söka lyckan i Santa Fe, New Mexico, men kunde inte hålla sig från att råka i hemskt trubbel redan i Taos.

 

[Ymir]

Spelmöte 1 (mycket kort, blev precis klara med rollisarna):

I ett ödsligt landskap kommer rollpersonerna till en enslig farm, där änkan Ruth Cresswell håller på att bli hårdhänt behandlad av fyra råskinn medan hennes små barn Abner och Alma gömmer sig inne i huset. Molly vill helst rida förbi, wary mot att lägga sig i vitas angelägenheter, men Lucinda (som hon går under i västern) och John kan givetvis inte hålla sig, och rider in på gården och ifrågasätter vad som pågår. Det visar sig att de fyra cowboysarna jobbar för Lucas McCaffrey, en lokal boskapsbaron som vunnit familjen Cresswells ägor i ett pokerparti mot den nu framlidne Clarence Cresswell, och har kommit för att kräva in sin mark och avhysa änkan och barnen som numera är att betrakta som squatters. Ruth Cresswell ville inte lyssna på det örat, så hon greppade sin hagelbössa, och saker eskalerade därifrån.

Ledargestalten bland de fyra männen verkar vara Barry Hall, en medelålders karl med hästskomustasch. Lucinda försöker resonera med honom och lösa situationen diplomatiskt, men det står fort klart att det kommer bli mycket svårt, särskilt sedan Hall gjort en ansats att slå henne i ansiktet med sin gevärskolv. Lucinda drar sin värjkäpp, och saker går söderut. Ett intensivt ögonblick av övervåld ger följande konsekvenser i Western IV:

John - skjuten i låret av Simon Evans (men bara en skråma)
Molly - oskadd (försökte halsstarrigt skjuta två snubbar samtidigt med dual pistols och missade båda sina skott)
Lucinda - oskadd
Barry Hall - högerarmen penetrerad av Lucindas värja (amputation kommer bli nödvändig)
Siegfried Bauer - blyhagel i skrevet från Johns Le Mat-revolver.
Simon Evans - skjuten i bröstet av John, men kommer nog leva.
Ramiro Barrero - knockad av Ruth Cresswells gevärskolv, multipla utslagna tänder.

Rollpersonerna kontemplerar möjligen för ett ögonblick att avrätta de fyra utslagna cowboysarna för att slippa vittnesmål, men anständigheten segrar givetvis fort och berövade sina vapen sätts de på hästar till doktorn i Taos, två timmar bort. Änkan Cresswell insisterar på att bjuda på mat, och skyfflar in rollisarna i stugan, där Molly lägger om Johns sår medan en enkel måltid förbereds.

 

[Ymir]

Spelmöte 2 (onsdag 14/10 2015)

Under måltiden får rollpersonerna höra Ruths version; Clarence förlorade supposedly marken i ett pokerparti mot den utsocknes gamblern James Durmont, som sedan sålde det till McCaffrey. Ruth har sett de undertecknade köpeavtalen, men är ändå övertygad om att något fuffens varit inblandat, för, säger hon, Clarence skulle aldrig satsa sin familjs framtid på det sättet. Adding to the mystery är att Clarence enligt uppgift dog i omedelbar anslutning till partiet; närmare bestämt när han, i kraftigt berusat tillstånd, skulle rida hem.

Återigen vill Molly helst inte lägga sig i saken mera, och är redan rädd för att en lynchmobb ska vänta i Taos, där McCaffrey lär vara en respekterad man. John och Lucinda är dock fast beslutna att försöka hjälpa Ruth Cresswell ur denna situation, och även Molly känner respekt för änkans ståndaktighet och okränkbara amerikanska rätt att skjuta skarpt mot inkräktare. Man rider därför innan skymningen vidare mot Taos, där man tänker ta det jävligt försiktigt och försöka nysta vidare i hela historien. Lucinda beslutar genast att hon ska få ett gig med någon form av uppträdande, som Molly strax blir tvångstvärvad till som exotiskt magiker/akrobat-element. John tänker under tiden göra det han gör bäst, dvs bonda med stadsborna genom poker (förhoppningsvis utan att göra dem totalt barskrapade).

Taos är en hyfsat respektabel håla, och man tar in på ett bättre hotell (Molly släpps in under förespeglingen att hon är Lucindas piga). Efter att ha fräschat upp sig och klätt upp sig lite drar rollpersonerna vidare till den lokala saloonen, passande kallad The Saloon. John ger sig in i ett pokerparti, medan Lucinda säljer ställets ägare, Davis Denham, på sin idé, och på Mollys deltagande i den. Allt går bra tills kortspelarna och John råkar i samtal om incidenten på Cresswells ranch, och de fyra cowboysarna som nu ligger och gnyr hos doktorn ett kvarter bort. Det visar sig att en av motspelarna är sheriffen i countyt, Pat Ashton, och John tvingas lämna bordet med sin mediokra vinst på tio dollar, och följa med till sheriffkontoret. Innan sheriffen hunnit ut uppmärksammar Lucinda dock det inträffade, konfrontrerar honom, och blir arresterad hon med. Molly, som hållit sig i bakgrunden och har en väl befogad motvilja mot ordningsmakter, slinker ut som en oljad blixt innan hon också blir sedd.

Pat Ashton visar sig relativt medgörlig, men samtidigt skeptisk - de fyra skadade cowboysarna är ju bygdens grabbar, trots allt. Lucinde och John får ge sin version av händelseförloppet, och John skulle rentav kunna anklagas för att vara överdrivet ärlig, sin vana trogen. Det hela slutar med att John blir inspärrad tills vidare och, vad värre är - berövad sina vapen. Inte bara tar de derringern han har på sig, utan vicesheriffen skickas till hotellet för att beslagta resten av hans guns. Vilken kränkning! Lucinda däremot släpps fri, hon måste ju vara harmlös, och dessutom är hon för förnäm för att låsas in - men hennes värjparaply blir beslagtaget.

Molly väntar under tiden i en mörk gränd inom synhåll från sheriffkontoret, redo att gripa in och rädda sina kompisar om så krävs (lojalitet är en av hennes svagheter...) Hon ser John låsas in i en cell, men han visar ju inga tecken på att kämpa emot, och oavsett blir hon snart distraherad av skuggor bakom sig. Det är fyra råskinn, och en av dem är ingen mindre än den tandlöse Ramiro Barrero, som hon stod öga mot öga med på Cresswells farm så sent som i eftermiddags. Mighty kung fu i all ära, men fyra mot en är dåliga odds, och Molly lyckas istället skaka av sig Ramiro och hans kamrater efter en kort jakt genom Taos nattmörka gränder och bakgårdar. Hon genskjuter Lucinda på väg ut från sheriffkontoret, rycker in henne i en gränd och förklarar vad som hänt. Det faktum att Ramiro och co inte sköt efter Molly är dock ett tecken på att de inte har omedelbart mordiska avsikter - åtminstone inte än -, och kvinnorna smyger tillbaka till hotellet (där Ramiro obviously kan klura ut att de befinner sig), och fortifierar sig på sitt rum, sedan de skickat en portier till sheriffkontoret med några skålar mat och Mollys björnfäll (till John att värma sig med under natten). Molly sitter vaken med en revolver i varje hand, men somnar sent omsider, medan Lucinda verkar sova gott.

Natten förflyter emellertid utan incidenter. John får på morgonen besök i buren av Leonard Bennet, en luggsliten advokat från Philadelphia, som säger sig villig att hjälpa honom. Han har dock inte haft ett fall sedan han flyttade till stan, och den mer erfarna advokaten i Taos är givetvis redan anställd av McCaffrey.
Lucinde och Molly ger sig ut på stan igen, på sin vakt som fan. Lucinda drar till saloonen för att titta på planscherna Davis Denham låtit trycka upp för att göra reklam för hennes event, och allmänt planera lite. Molly vill försöka spåra upp Ramiro genom att tala med sådana stadsbor som faktiskt kan tänka sig att konversera med en kines och hittar snart en sunkig mexikansk cantina där hon äter lunch och kallpratar lite med krögaren, med imponerande nivåer av språkförbistring. Han visar sig vara en from man och tar anstöt av hennes ovårdade språk, men hon får åtminstone veta att Ramiro brukar frekventera en bordell på stans huvudgata. Sedan kliver en hotfull mexikansk cowboy med oxpiska in i lokalen, och personalen drar sig fort undan. Latigo, som han kallas, är kusin med Ramiro, och slår sig snart ned mittemot Molly, varefter de under en laddad scen utväxlar återhållna hot och rasistiska tillmälen. Molly är övertygad om att det kommer urarta i våld, men Latigo ignorerar hennes grövsta förolämpning, stiger på sin häst och rider iväg, vilket gör henne direkt besvärad - det där var inte vad som borde ha hänt! Vad fan har McCaffreys mannar i kikaren nu?

Molly är såpass bekymrad att hon kliver rakt in på saloonen (genom framdörren) och hämtar ut Lucinda för att berätta om det inträffade. Molly vill nu mer än nånsin befria John, eller åtminstone muta någon att släppa ut honom, men Lucinda tror inte att sheriffen kommer låta sig mutas, och förklarar att vissa människor faktiskt vill göra ett bra jobb. Molly betvivlar att sådana människor existerar, men går med på att avvakta (hon ser Lucinda lite som gruppens boss). Lucinda föreslår istället att de värvar ny support genom att skicka efter hennes kusin, en hårdför krigsveteran som skulle invänta dem i Santa Fe, redo att ställa till trubbel i västern.

 

[Harry S]

Vi hade ursprungligen en lös tanke om att spela släktingar till varandra och använda Westerns eminenta tabeller för familje-backståry för att få det till stånd, men jag sabbade det genom att vilja spela kines

Kunde inte kinesen ha varit adopterad av släkten?

, och det stod snart klart att rollpersonernas släkters livsöden skiljde sig dramatiskt från varandra.

Upplägget kanske fungerar om man slår fram en gemensam släkthistoria för alla rollpersoner?

Stäningsfullla bakgrundbeskriningar men en sak jag saknar i Western både i spelledarpersonernas bakgrundsbeskrivningar och rollpersonernas bakgrundsbeskrivningar det är hur bakgrunden blir mer än bara en bakgrund som finns i bakgrunden. Jag vill se bakgrunden i spel. Den händige spelledaren fixar det själv så klart men det är inte givet av spelreglerna hur spelledare ska göra det.

 

[Ymir]

Kunde inte kinesen ha varit adopterad av släkten?

Nja, jag vet inte hur historiskt trovärdigt det vore, adoptioner i sig vore en sak, men att adoptera ett barn från en annan "ras", i 1800-talets Amerika...men visst, just att det vore så extremt och udda gör det ju egentligen till en intressant premiss. Men jag ville ju gestalta kinesisk -kultur- också.

Stäningsfullla bakgrundbeskriningar men en sak jag saknar i Western både i spelledarpersonernas bakgrundsbeskrivningar och rollpersonernas bakgrundsbeskrivningar det är hur bakgrunden blir mer än bara en bakgrund som finns i bakgrunden. Jag vill se bakgrunden i spel. Den händige spelledaren fixar det själv så klart men det är inte givet av spelreglerna hur spelledare ska göra det.

Jag håller med, hittils är detta min primära kritik mot Western IV (samt att tabellerna tvunget förutsätter att ens farföräldrar levde i Amerika, det vill säga, det går inte att vara fresh of the boat, vilket ställer till en massa problem i synnerhet med kines-tabellerna). At the very least tycker jag man kunde ha fått lite färdighetspoäng och sånt med sig från familjebakgrunden, precis som man får från sin arketyps livsödestabeller.

 

[PAX]

Jag vill se bakgrunden i spel. Den händige spelledaren fixar det själv så klart men det är inte givet av spelreglerna hur spelledare ska göra det.

Behövs det verkligen regler för att utnyttja bakgrunden, i de fall man vill det? Knappast. Sätt inte regler på allt ni klarar av att regelforma.

 

[Harry S]

Behövs det verkligen regler för att utnyttja bakgrunden, i de fall man vill det? Knappast. Sätt inte regler på allt ni klarar av att regelforma.

Nej jag menar att jag hellre hade sett bakgrundsbeskrivningar som var enkla att föreställa sig hur de kan användas i spel. Jag tycker att bakgrundsbeskrivningar lite för ofta stannar vid att de är "stämningsfulla" innan spel men "obefintliga" i spel. Det säger mig inte så mycket att rollpersonen kommer från societeten i industribältet på östkusten. Vad kan det innebära i spel? Det är sådana saker jag hade velat att spelet hade hjälpt spelgruppen med att hitta på.

 

[Harry S]

Nja, jag vet inte hur historiskt trovärdigt det vore, adoptioner i sig vore en sak, men att adoptera ett barn från en annan "ras", i 1800-talets Amerika...men visst, just att det vore så extremt och udda gör det ju egentligen till en intressant premiss. Men jag ville ju gestalta kinesisk -kultur- också.

En oäkting är kanske mer historiskt trovärdigt? Pappan har skjutit vid sidan om målet. Din rollperson hade kunnat vara en halvkines uppväxt i en kinesfamilj med sin biologiska mamma och kinesiska låtsasfarsa.

 

[Ymir]

En oäkting är kanske mer historiskt trovärdigt? Pappan har skjutit vid sidan om målet. Din rollperson hade kunnat vara en halvkines uppväxt i en kinesfamilj med sin biologiska mamma och kinesiska låtsasfarsa.

jättebra idé, frånsett problemet att kampanjen utspelar sig 1875 och kineser kom typ inte till USA förrän post 1861, så rollisen hade behövt vara yngre än femton isåfall (vilket förstås hade kunnat vara intressant det med. klart idéer värda att spara till framtida kampanjer).

 

[Klingonsylt]

Förutom dom kineser som kom till guldruscherna i Kalifornien och Colorado? Eller var det inga kvinnor med förrän senare?

 

[Ymir]

Förutom dom kineser som kom till guldruscherna i Kalifornien och Colorado? Eller var det inga kvinnor med förrän senare?

nej, jag var nog ute och cyklade, jag kan ha slarvat lite när jag designade kines-tabellerna åt Åskfågeln, får se över det igen, migrationen började ju redan med guldrushen i Kalifornien på 1850-talet, men numren var ganska små totalt sett innan 1860-talet, vilket tabellerna i Western väl speglar IIRC.

"The Chinese population rose from 2,716 in 1851 to 63,000 by 1871. In the decade 1861-70, 64,301 were recorded as arriving, followed by 123,201 in 1871–80 and 61,711 in 1881–90."

Bristen på kvinnor är helt enorm oavsett tidsperiod, vilket är något jag inte lyckades få tabellerna i Western att reflektera särskilt väl, eftersom jag inte kunde göra för stora avsteg från formatet på andra folkslags tabeller.

"In 1850, the Chinese community of San Francisco consisted of 4,018 men and only seven women. By 1855, women made up only two percent of the Chinese population in the United States, and even by 1890 this had only increased to 4.8 percent".

 

[Harry S]

jättebra idé, frånsett problemet att kampanjen utspelar sig 1875 och kineser kom typ inte till USA förrän post 1861, så rollisen hade behövt vara yngre än femton isåfall (vilket förstås hade kunnat vara intressant det med. klart idéer värda att spara till framtida kampanjer).

Ni är för historiskt korrekta.

 

[Harry S]

nej, jag var nog ute och cyklade, jag kan ha slarvat lite när jag designade kines-tabellerna åt Åskfågeln, får se över det igen, migrationen började ju redan med guldrushen i Kalifornien på 1850-talet, men numren var ganska små totalt sett innan 1860-talet, vilket tabellerna i Western väl speglar IIRC.

Men vad är det du säger? Är det du som har designat kinestabellerna i Western IV? Jag tyckte du kritiserade just tabellerna i Western IV?

 

[Ymir]

Men vad är det du säger? Är det du som har designat kinestabellerna i Western IV? Jag tyckte du kritiserade just tabellerna i Western IV?

Vadå, självkritik är väl den bästa kritiken? Men kritiserade och kritiserade, jag tycker som du att de kunde ha haft mer regelmässig påverkan på rollpersonen. Jag och Pendragon designade livsödestabellerna för kineser, men vi byggde dem på gamla versioner av generella asiattabeller och vi kände inte att vi kunde bryta för mycket mot upplägget på de andra etniciteternas tabeller (däremot gav jag, som du kan se om du har pdf:erna från crowdfundern, kinesernas namntabeller i regelboken ett helt annat upplägg än de andra etniciteternas namntabeller, och nu när jag speltestat även dem är jag sjukt nöjd med dem). All in all älskar jag tabellerna i Western IV, inkluderat kinesernas, men jag kan inte sluta tänka att den kunde varit ännu bättre somehow. Jag ska tänka på det.

 

[Ymir]

Spelmöte 3 (onsdag 21/10): Enter Mrs Ashcroft

John försmäktar fortfarande i fängelset, men hans borgensförhandling är coming up. Molly tycker synd om honom och traskar och ger honom en gryta chili (som han inte vill äta eftersom den är för spicy), och försöker pejla möjligheterna att muta domaren. (Lucinda kommer dock senare att avfärda även den idén som för riskabel). På vägen ut från sheriffkontoret, där John på klassiskt Westernmanér suttit inspärrad hela morgonen helt utan övervakning, möts Molly av vicesheriffen som ivrigt sjasar bort henne med yviga gester (alla vet ju att kineser inte kan engelska). John ägnar sedan en stund åt att jävlas med honom, bland annat genom att implicera att Molly smugglat in vapen i cellen och därmed tvinga vicesheriffen att noggrant söka igenom den.

Lucinda söker upp mr Dumont, den southern gentleman som enligt uppgift spelade av den framlidne Mr Cresswell hans gård. Det visar sig att han bor på samma hotell som hon och Molly, och under en artig middag på tu man hand fattar Lucinda en viss motvilja för denne herres Lost Cause-sympatier och allmänna tankar om folk som inte har grisrosa hudfärg. Hon ber senare Molly jävlas med Dumont, mest för att han förtjänar det, och efter ett misslyckat försök att bryta sig in på hans rum (Molly upptäcker att hon glömde sina dyrkar när hon flydde Denver) tar Molly småaktigt och gömmer en av hans utställda stövlar.

Lucinda går under tiden på Johns borgensförhandling, där sheriffen samt domare Braxton Hancock närvarar. John bedöms ha en hög flyktrisk och brottet (mordförsök) anses grovt, så borgenssumman utfästs till 250$. John och Lucinda försöker hosta upp borgenssumman, men Lucinda har visst inte så mycket kontanta medel som John och Molly trodde, utan tvingas pantsätta sin sidenklänning och tubkikare till kriminellt underpris. Pengarna räcker fortfarande inte, men John mumlar något om Mollys skuld på femtio dollar, så Lucinda går och försöker avkräva henne dem. (Nu kommer vi till det fina i Western IVs nackdelssystem; Molly har ju smusslat undan de femtio dollar hon är skyldig John och låtsats som att hon inte har dem, och om hon nu ger ifrån sig dem blir hon nästan utblottad, men får även ett nackdelspoäng pga sitt karaktärsdrag Lojalitet, som hon senare kan använda till att powra fördelar). Molly suckar djupt och gräver fram sina luggslitna och surt ihopstulna dollarsedlar, och räcker över dem. Wohoo! John är tillfälligt en fri man.

Molly har nu bara fem dollar to her name. Hennes instinkt är att stjäla och bedra, men hon är den enda kinesen i hela stan och därför väldigt utsatt, och vill inte dra skam över Lucinda. Så hon går istället med hatten i handen och letar ett ärligt jobb. Det går verkligen inget vidare.

När Lucinda, John och Molly sammanstrålar utanför Denhams saloon, där Lucinda tänker hålla sitt och Mollys framträdande nästa kväll, visar det sig att en av stadens landsplågor, Mrs Ashcroft, anordnat ett spontant anti-kinesiskt uppbåd. Ashcroft har tidigare diplomatiskt sökt upp Lucinda och uttryckt sin oro för framträdandets potentiellt omoraliska natur; Lucinda försökte lugna henne, men botchade sina slag och gjorde sin ateistiska läggning smärtsamt uppenbar. Därför har Ashcroft nu dragit fram det tunga artilleriet. Nu triggas Johns katolska fanatism, och han konfronterar den protestantiska mobben i en hätsk dispyt om teologiska och moraliska positioneringar. Molly sänker blicken och håller käften. Lucinda tar sig igenom mobben, upp på saloonens balkong, och håller där ett brandtal där hon, vis av erfarenheten från förra mötet med Ashcroft, undviker att ge sig in på bibliska paralleller, utan snarare fokuserar på moral och amerikanskhet. Saloonägaren Denham griper in till hennes stöd, och Ashcroft och pastor Winston Nedham går med på att följa med in på saloonen för ett mer enskilt samtal. Mrs Ashcroft låter sig i någon liten mån blidkas när Lucinda och Molly visar upp sina tricks, så att Ashcroft kan se att det inte är någon svartkonst inblandad. Hon är dock mycket moraliskt besvärad av Mollys repakrobatik (i kinesiska byxor, inte klänning ), och det faktum att Molly inte är kristen, och Ashcroft är i allmänhet helt omöjlig att ha att göra med.
Efter detta möte diskuterar Lucinda och Molly i enrum med Denham, och enas om att fuck it, de som faktiskt köper sprit och därmed ger pengar till Denham kommer förhoppningsvis ändå inte bry sig om moralens väktare, istället för att undvika kontrovers och kompromissa med Lucindas kreativa integritet kan man lika gärna inbjuda till kontroversen.

Och med detta går framförandet av stapeln på lördagkvällen. Ashcrofts mobb gör sig inte allt för påmind, även om hon skickat pastorn till saloonen, och horder av nyfikna cowboys från farmarna runt omkring fyller snart lokalen. John är bland åskådarna och tar pulsen på lokalen, medan Lucinda sätter igång med sånger och monologer, och Molly med fingerfärdighetstrick och sensuell repakrobatik. Flera gånger tittar de utmanande rakt på prästen, men Lucinda ser även till att hennes avslutande monolog är oklanderlig och moraliskt uppbygglig, så att hon faktiskt ska ha ett försvar att ta till i retrospekt. Lucinda spelar nu rakt på sina styrkor (skådespel och vältalighet), medan Molly har nackdelspoäng att spendera efter all massiv mobbing, så hon kan aktivera sin dilletant-fördel och få en bonus på färdigheten skådespel, som hon annars suger på. Resultatet blir episkt bra tärningsslag, och stämningen i lokalen är fullständigt begeistrad; slagsmål bryter ut när någon skriker åt Lucinda att visa vaderna och någon annan tar damen i försvar, och skott brinner av mot taket. Lucinda och Molly skämtar sinsemellan om att pastorn antagligen kom i byxorna (vilket inte tvunget hade förvånat någon). En stor grupp tårögda, upphetsade och/eller imponerade karlar ställer sig sedan på kö till Lucindas och Mollys loge för att tacka Lucinda för framförandet.

John har under tiden agerat enligt Lucindas planer, och slått sig ned vid ett pokerbord med Dumont. Saker går dock söderut omedelbart. Dumont presenterar sig som Kapten James Dumont. John svarar, "Captain of what?" Svaret blir "Army of Northern Virginia", vilket John kontrar med "jaså du är en av de jävla bråkstakarna vi fick sätta på plats?"
Dumont slänger glåpord som "förrädare" i Johns riktning, och väser mellan tänderna att hade han bara varit man nog att bära en revolver hade han minsan fått se på annat. John beklagar att hans revolver är inlåst i sheriffens kassaskåp. Dumont smäller ett tjugodollarsmynt i bordet med orden "gå och köp en ny. jag väntar."

CLIFFHANGER!

Reflektioner: Jag lämnar åt de andra spelarna (och spelledaren!) att, om de har lust, skriva separata inlägg om vad som var awesome för just dem. Men ett sjukt bra grepp som SL-Pendragon körde var att ofta låta alla prata totalt över Mollys huvud, och tilltala Lucinda om Molly även om hon stod i samma rum. Vill ni någonsin få någon att känna sig som en total untermensch är det nog en effektiv teknik. Och scenen med Lucinda vs Mrs Ashcroft, där Lucinda totalt botchade sina tärningsslag, galvaniserade Mrs Ashcroft och gjorde bort sig genom att implicera att trollkonster var ungefär som det Jesus sysslade med, alltså...inte sällan i rollspel är det fan intressantare att misslyckas än att lyckas med något.

 

[Harry S]

Vad är det för äventyr ni spelar? Vad är det för spelstil? Alltså hur ser upplägget bakom kulisserna ut? Fisktank, räls mm?

 

[Pendragon]

Vad är det för äventyr ni spelar? Vad är det för spelstil? Alltså hur ser upplägget bakom kulisserna ut? Fisktank, räls mm?

Jag plockade en plottråd härifrån: http://forum.rpg.net/showthread.php?766397-101-Western-Plot-ideas

Sen har jag pekat spelarna i en riktning och släppt dem lösa. Jag har en vag uppfattning om vad som egentligen har hänt, och några alternativa förklaringar som backup. Annars är få saker förberedda i större detalj eller mer än ett spelmöte i förväg. Westerns slumptabeller för namn, kännetecken och karaktärsdrag används flitigt, om något inte omedelbart faller mig in. Sen förs alla spelledarpersoner in i ett dokument för att hålla ordning på dem. I korthet, är det nån slags fisktank in the making.

/Joel

 

[Harry S]

Jag plockade en plottråd härifrån: http://forum.rpg.net/showthread.php?766397-101-Western-Plot-ideas

Sen har jag pekat spelarna i en riktning och släppt dem lösa. Jag har en vag uppfattning om vad som egentligen har hänt, och några alternativa förklaringar som backup. Annars är få saker förberedda i större detalj eller mer än ett spelmöte i förväg. Westerns slumptabeller för namn, kännetecken och karaktärsdrag används flitigt, om något inte omedelbart faller mig in. Sen förs alla spelledarpersoner in i ett dokument för att hålla ordning på dem. I korthet, är det nån slags fisktank in the making.

/Joel

Aha. Och tack för länken till plottråden.

 

[Ymir]

Spelmöte 4 (onsdag 28/10): Tumult i Taos (for real this time)

John kontrar med att blixtsnabbt slita fram sin kniv och köra i bordet, och är på väg att föreslå att de gör upp som hemma i West Virginia, då hans hastiga rörelse nyss fått honom inom ögonblick från att bli nedskjuten i "självförsvar". Dumonts hand vilar nämligen redan på revolvern och hindrade sig bara bråkdelen av en sekund från att dra och skjuta. Sheriff Pat Ashton dyker nu upp ur folkmyllret på saloonen och griper in innan saker kan gå söderut. Han konfiskerar de båda männens vapen, och försöker deeskalera situationen, men det varar bara tills John väser "förrädare" i Dumonts riktning. Dumont drar då en derringer, med avsikt att döda. John tableflippar pokerbordet mot Dumont och räddar sig på så sätt undan första skottet, som sätter sig i bordsskivan, men DUmont har 3 skott kvar i derringern, och John står nu hjäplös. Det ser mörkt ut i en sekund, tills Pat Ashton klubbar ned Dumont med sin pistolkolv, arresterar båda herrarna, och släpar dem till sheriffkontoret.

Lucinda och Molly har tittat på, smått imponerande av Johns förmåga att åka i finkan mindre än 6 timmar efter att ha kommit ur den. Molly ser sedan en öppning; ensam kvar vid pokerbordet sitter Hans Brinkerhoff, en av snubbarna som var med i den ödesdigra matchen där mr Cresswell förlorade sin gård. Stärkt av duktigt med alkohol och den uppsluppna stämningen på saloonen drar hon med sig Lucinda och en flaska whisky dit bort, och utmanar konventionerna genom att utmana Brinkerhoff på ett parti. Han accepterar utan att tveka, och de bägge damerna förlorar några rundor med glada miner, eftersom de samtidigt försöker pumpa honom på info om Cresswell och omständigheterna kring dennes olycka och hans änkas nuvarande belägenhet. Brinkerhoff avslöjar egentligen ingenting de inte redan visste, men han är inte den första som menar att det var okaraktäristiskt för mr Cresswell att satsa så mycket i ett parti poker, och blir allt mer obekväm av samtalsämnet. Bär han månne på någon sorts skuld? Snart lämnar han bordet med en dålig ursäkt, och Molly gör detsamma - för att skugga honom.

Brinkerhoff beger sig till den mexikanska delen av stan och knackar på dörren till ett adobehus. Molly hör namnen "Cresswell" och "Dumont" nämnas, men kan inte ta sig närmre utan att bli upptäckt. Sedan Brinkerhoff försvunnit in i huset och allt verkar tyst där inne smyger Molly in, men det är totalt nedsläckt och hon hör bara en sovande kvinna. Brinkerhoff och personen som öppnade för honom verkar bägge ha försvunnit ut genom en bakdörr, och Molly har tappat bort dem helt. Hon ägnar en kort stund åt att bejaka sin instinkt att stjäla, men hittar inget av värde, och skyndar tillbaka till Lucinda, som vid det här laget upptäckt skådespels-approachen av poker och vunnit ett par händer mot tre awkward cowboys. Lucinda begär ut betalning för kvällens framträdande av Denham, saloonägaren, och han och hon delar broderligt på de 300 dollar som folk betalat i inträde; en saloonflicka sköter räknandet och blir därmed Westerns antagligen mest lättklädda revisor. Lucinda har ju redan tidigare lovat en häpen Molly att de ska dela lika på intäkterna, och Molly, som nu är grundligt berusad, raglar nöjt ut genom bakdörren med sina 75$.

Timmen är nu väldigt sen, och stan ligger öde. Lucinda har bara hunnit hjälpa Molly spy bakom en husknut när de två kvinnorna hör det olycksbådandet ljudet av en 12-manna posse i säckvävsmasker som rider in i stan för full galopp, mot sheriffkontoret. Vicesheriff Lawrence kliver ut från sheriffkontoret och går dem till mötes; först har han vad som verkar vara en närmast konspiratorisk dialog med ryttarnas ledare, men sedan blir han nedslagen med en pistolkolv. Nu springer Lucinda tillbaka mot saloonen för att försöka få rätt på sheriff Ashton (som antagligen är hemma och sover), medan Molly doppar huvudet i en vattentunna i ett desperat försök att nyktra till.

Inne på sheriffkontoret har John och Dumont placerats i varsin cell så att de kan sitta och blänga på varandra. John är inte direkt känd som ett geni, men det krävs heller inget geni för att lista ut att den olycksbådande possen utanför antagligen är ute efter honom. Ett försök från Johns sida att klämma sig ur cellen fumlas dock, och han sitter hopplöst fast mellan gallrena när ett antal män kommer in, slår ned och släpar ut Dumont och sedan börjar dra loss John mycket bryskt.

Molly har nu dragit sina revolvrar och rusat till baksidan av sheriffkontoret, där hon kan se in genom fönstret till Johns cell. När han lossnar från gallret snubblar han bakåt, och hon skriker åt honom att kasta sig ned. Sedan tömmer hon bägge sina magasin mot männen på andra sidan fönstret och gallret. (Eftersom possen uppgick i tolv man totalt var det här ett ganska desperat move från Mollys sida; men hennes nackdel lojalitet mer eller mindre tvingade henne att göra allt för att rädda John). Lucinda har funnit saloonen redan släckt och nedstängd, och istället rusat tillbaka mot sheriffkontoret; men hon har bara sin derringer på sig, och kan inte göra mycket annat än att gömma sig i en gränd och iaktta det som sker.

Molly dödar två man med skott rakt i hjärtat; en tredje avslutas av John sedan han fått tag i ett hagelgevär som ramlat in i cellen. Kaoset är fullständigt och det är blod och krutrök överallt. Men Molly måste ladda om, och rädd att bli omringad av de dödas beridna kamrater som bara är en sidogata bort lägger hon benen på ryggen och gömmer sig i en gränd. John blir under tiden ungefär lika beskjuten som Django i Candyland, men gömmer sig bakom kroppar och gallerstänger medan han desperat sträcker sig efter cellnyckeln och mer vapen. Vid det här laget ger motståndarna upp sin ursprungliga plan att ta honom levande, och börjar istället slänga in fotogenlampor samt en nu död vicesheriff Lawrence, som de verkar ha skjutit i ryggen med flera skott. Strax åker tändstickor in, och for good measure en dynamitgubbe, och allting briserar i en väldig eldboll medan John duckar och tar skydd under britsen i sin cell.

Så, John har ett oheligt flyt och drabbas inte värre än att bli rejält mörbultad av tryckvågen och ett rejält ringande i öronen. Sen överväger Lucinda och John att trotsa infernot för att komma åt sina prylar, men bestämmer sig för att de nog är säkra i sheriffens kassaskåp, och John rusar ut genom elden och blir bara lite svedd. Nu har stadsborna och den frivilliga brandkåren dykt upp, men det har även sheriff Ashton, och medan folket släcker eldsvådan förhör han John och Lucinda, som är tämligen tillmötesgående, och Molly, som inte alls är det. Denna gång tänker han inte kränka deras konstitutionella rättighet att bära sjukt mycket vapen, även om han tillfälligt konfiskerar Mollys mest synliga revolver, men sätter istället rollpersonerna i tillfällig (och ganska löst hållen) husarrest tills han kunnat gå till botten med det inträffade. De visas tillbaka till sitt hotell av den andre vicesheriffen, men är rätt skakade efter den brutala eldstriden; John lägger sig i ensamhet och har ångest på sitt rum, medan Molly tar fram sin noga sparade flaska risbrännvin (som hon stal från sin make innan hon flydde Denver) för att kröka bort sina sorger. Lucinda försöker övertala henne att låta bli, men övertalas istället att vara med och dricka ("truga att dricka" är ett verb på kinesiska, true story; quànji?), varpå Molly får tillfälle att svamla om gången då hon slog ihjäl en snubbe i Boulder. (Här nånstans övertalar SL och Lucindas spelare mig att byta ut min nackdel "kvinna" mot "suput". Jag är fortfarande inte säker på att Molly har mer än ett milt alkoholproblem, men rollspel är ju en team effort, och jag behöver öva på att spela berusad, så what the heck).

Nästa dag uppsöks John och Lucinda av stadens reporter, och är återigen ganska tillmötesgående; här hade de kunnat vinna en vän, och vinner säkert ett gott rykte, om redaktionen mot förmodan är ens remotely seriös.Molly har vaknat med betongkeps, och gör ännu ett trött försök att ta sig in på Dumonts rum. Detta slutar med att hon sparkar upp dörren och lootar rummet på allt av värde, vilket är exakt ingenting utom ett par brev i en koffert. Ett av dessa brev visar sig vara det undertecknade köpeavtalet mellan Dumont och Cresswell, bevittnat av bland andra Brinkerhoff.

Det här är en tydlig indicie, och det får även sheriffen hålla med om när han senare dyker upp - nu är både Dumont och Brinkerhoff påpassligt Missing in Action. Ashton är rätt sur över mordet på hans vicesheriff, och verkar faktiskt göra en genuin ansträngning att hitta mördarna; han har varit ute med ett uppbåd hela morgonen och natten, men utan resultat. Molly, som fortfarande dels hatar Taos och dels inte är sugen på att bli mördad Av McCaffreys arga cowboys, har förgäves bett John och Lucinda att de ska ge sig av, men John vill bli friad i rätten, och Lucinda anser sig ha investerat för mycket i att få honom fri. Karma kommer dock ge Molly sin vilja fram - givetvis med en horribel hake. Ashton är nämligen besluten att slippa se sin stad bli mer uppfuckad av rollpersonerna, och erbjuder John en benådning om man bara ger sig av utan dröjsmål. Efter mycket om och men och grubblande, och insikten att en lokal jury sannolikt skulle fälla honom för att ha skadat deras boys, tar rollpersonerna fasta på känslan att de målat in sig i ett hörn och inte kan komma vidare med det här, och godtar erbjudandet från Ashton. Han rider nöjd ut med sitt uppbåd igen, medan Lucinda, Molly och John packar ihop.

Det är då John hittar ett kuvert i sin dörrspringa, innehållandes ingenting utöver en blond hårlock. Den kan bara komma från en av Ruth Cresswells söta ungar. Med sheriffen och hans uppbåd nu borta från stan anser sig Lucinda och John inte ha något annat val än att omedelbart rida ut till Cresswells farm, och den fälla som givetvis väntar där. Molly ber praktiskt taget på sina bara knän att de bara ska ge sig av istället, men det kommer inte på fråga för Lucinda och John, och hennes lojalitet till Lucinda ger henne inget val annat än att följa med. Men om hon ska dö tänker hon iallafall inte göra det på något så dumt sätt som att, som under förra nattens fajt, få slut på skott i sina revolvrar. Så hon går med sina nya pengar till vapenhandlaren, och John har tänkt samma tanke. Snart kommer Molly tillbaka till hotellet utrustad med två extra revolvar, och trycker en av dem i Lucindas hand; "du kommer att behöva den".

Ett slut-montage visar upp Molly som står på balkongen och siktar med sin nya pistol, John som brer ut sin imponerande arsenal av vapen på sin säng, och Lucinda som klär om till mer praktiska grejer och beväpnar sig till tänderna. Nu jävlar. Shit is going down.

 

[Patrick Bateman]

Mycket välskrivna och underhållande spelkrönikor! Väntar med spänning på fortsättningen.