2097;n243558 said:
Din spelare skriver urbra
Måste även lägga till en text som samma spelare skrev som introduktion till mitt egetkomponerade dokument kring beskrivning av Weavers District, en av staden Averheims stadsdelar. Weavers District är ett område i staden som består av ett antal textilfabriker vid floden Aver och där det bor framförallt arbetare, konstnärer, gycklare, skådespelare, musiker och författare.
Grendel Teisch stod i den skuggiga gränden mellan två höga byggnader på avsatsen till en trappa. Hans siluett, mot det soliga Plenzerplatz där bakom, tecknade en lång, smärt man med puffiga knäbyxor och en stor basker käckt på svaj. Han hade fått vägen beskriven för sig och han satte ivrigt iväg nerför stentrappan. Han hade hört talas om Weawers District.
Grendel var en ung man runt tjugo år med blont hår och slätrakat, avlångt ansikte med bruna ögon och en energisk nyfikenhet. Han hade klätt sig i det han hoppades uppfattades som modernt och världsvant. Blå puffbyxor med vita strumpor och skor i brunt läder. Någon rock ägde han inte så han hade nöjt sig med linneskjorta och en svart väst vävd i ylle. Det var ändå varmt. Baskern var det utmärkande med honom. Den var stor och fluffig och gul som Averlands sol. Denna basker bar studenter vid universitetet i Streissen. Averheim var inte känt som något upplysningens fyrtorn i Imperiets vidskepliga mörker men några fridagar för Grendel hade gett honom möjligheten att uppleva den lockande avantgardistiska teaterscenen i Weawers District. Dessutom hade han hört ryktas att självaste Ferenc von Alptraum ibland deltog i föreställningarna. Tänk om Grendel skulle kunna få kontakt med denne högt aktade akademiker och Grendel blev hembjuden till hans bibliotek.
Trappan smalnade av där den vindlade sig neråt mellan husen. Det blev svalare och fuktigare och det började lukta av avfall och rök men också andra dofter. Här och var var det avsatser med tunga järnbeslagna dörrar i fasaden eller små gårdar där det stod tunnor och skräp och råttor kilade runt. Människor som var på väg upp fick trycka sig till väggen när den gänglige Grendel stormade förbi. Han kom ner på en smal stenlagd gata. Här var det en annan värld. En vind från floden som blåste genom gränden drog med sig exotiska dofter. Grendel vandrade i den riktning vinden kom från. Här var det bara husens grund som var i sten, resten var trä i korsvirkesstil. Uppe mellan husen satt linor där kläder hängde på tork i vinden. Där var små butiker och hantverkare av alla möjliga slag som sålde varor som Grendel aldrig hade sett förr. Docktillverkare, tillverkare av peruker av det mer morbida slaget, örthandlare, relikförsäljare, krukmakare, handlare i skinn av ödla, orm och groda och många andra inrättningar där det var svårt att avgöra vad dom egentligen handlade med, till exempel ett fönster där det hängde mycket naturtrogna men väldigt små människohuvuden med ögonen ihopsydda. Några ställen var mörka och bara markerade med något för Grendel okänt tecken, andra hängde det bara en tänd lykta utanför. En skylt med en råtta och en halvmåne får Grendel att stanna upp. Det visar sig vara en butik för råttfällor och drömfångare. En praktisk kombination. Vid en butik med färggranna marionettdockor står en man i svart- och vitrandiga kläder. När Grendel kommer gör han en skicklig pantomim föreställande hur han mödosamt tar sig upp ur en tunna. Grendel skrattar och ger mannen några kopparmynt, sen går han vidare. Han hör bakom sig hur dörren till butiken slängs upp och när han vänder sig om ser han en kvinna som läxar upp mimaren ”-Jag betalar dig för att locka kunder till butiken. Du måste berätta om våra dockor och bjuda in folk.” Mimaren rycker på axlarna och gör en rörelse över munnen. Butiksinnehaverskan blir röd i ansiktet ”-Vid Sigmars hammare! Jeg vet att ni är en mimare men ni är väl inte stum för det!” Grendel ler och går vidare.
Gatan blir vidare och sen kommer en bred trappa som leder ut på Friedrichshafenplatz. Här ligger ett wurst haus där det doftar gott av kryddiga korvar som steks inne i köket och man ser korvar som hänger från taket i lokalen. Utanför står arbetare, köpmän och ett par stadsvakter som tar en liten matpaus och äter korv och surkål. Grendel är dock inte hungrig än utan fortsätter ner för trappan. Han nära snubblar över tre figurer. Tre män, målade med lera ser det ut som, kryper på fötter och händer med magen tryckt mot trappan, som ödlor, upp och ner för trappan.
”-Giv akt! Giv akt, käre student! Vad har dig i världen så olyckligt hänt..” säger en av dom med högtidlig deklamation, en annan av dom tar vid lite släpigt ”..som får dig att så lite ge akt på dom små…” en tredje säger något dröjande ”..och kliva på mig och mina vänner, dom två?” och pekar på dom andra. ”-Förlåt, jag såg mig inte ordentligt för” ursäktar sig Grendel. Dom fortsätter ”-Han talar så belevat och hövligt, hör!”, ”…men har din tid av fader Morr så snålt mäts ut…”, ”…att den inte räcker till för att i maklig takt..” och här faller Grendel in i versen ”…på dom små och osynliga ge akt.” Dom tre lyser upp ”-I sanning en frände vi funnit bortom hopp…”, ”..be så, vältalige yngling, herr Baltes om en kopp..”, ”.. hälsa från oss och på vår nota sätt…”, ”..en skummande Dunkel att hylla vår duett.” Dom börjar mödosamt krypa runt i trappan igen och mumla ”..en dag kommer vi alla att stå inför Morrs port…”
Grendel går ner till torget. Vid foten av trappan står två unga kvinnor i enkla klänningar av linne. Dom är barfota och har långt, blont hår. Dom ser på Grendel och ler och viskar högt så Grendel hör ”-Han är söt tycker jag.” Den ena säger ”-Du finner på råd i en trängd situation minnsann, främling.” Hon vrider sakta kroppen för att behålla hans blick ”-En sådan man vore något för vårt lilla lustspel, eller hur Dina?” Den andra flickan lägger huvudet på sned och överväger honom. Grendel rodnar av deras blickar. Dina säger ”-Hm, kanske, Elitsa. Han är lovande men vi kan ju inte ta första bästa främling vi stöter på.” Grendel säger ”-Jag har aldrig varit i ett skådespel.” Elitsa fortsätter ”-Det ska du inte oroa dig för, älskling. Kom Dina.” Dom vänder sig om för att gå men Elitsa vänder sig mot Grendel igen och säger ”-Jag har tro på att om Rhya vill så förenar hon oss igen herr..?” Grendel sväljer tungt ”-Eh, Teisch, men kalla mig Grendel.” Elitsa ler och säger ”-Åh, så sött. Be till gudinnan att vi ses igen. Lova mig det.” Så vänder dom och går vidare ut på torget. Grendels hjärta bankar. Han behöver en öl.
Friedrichshafenplatz är ett stort torg belagt med kullerstenar. Det är varmt och soligt men solen har sjunkit en bit nu så att husen kastar skuggor längre bort på den sydvästra sidan av torget. Grendel har kommit in på torget i sydost och på hans vänstra hand i väster börjar Gerusch Weg som leder vidare bort mot hamnkvarteren. I norr, mot floden till, ser han höga, smutsiga torn med märkliga skorstenar som det bolmar ut rök ifrån. På torget ser han alla sorters människor. Många står i klungor runt jonglörer och gycklare som underhåller publiken med sina konster och hoppas på deras uppskattning i form av kopparmynt. Han ser några fina damer vandra över torget med tjänare som håller upp parasoll mot solen. Där är en bonde som föser fram några grisar. Två brunhyade strigany-kvinnor i färggranna kläder står mitt på torget och säljer ägg och örtkryddor från stora, vida, flätade korgar som dom stödjer på höften. Barn springer runt dom och jagar varandra. Han ser en del berusade män och ser att dom dras mot sydvästra hörnet av torget, till Kellner Strasse. Där ser han, på håll, människor ligga utslagna och prostituerade tilltala förbipasserande så Grendel undviker den platsen. Grendel ser på en jonglör en stund innan han frågar en man om ett värdshus som möjligtvis kan ha en värd som heter herr Baltes. Han får svaret att det är The Golden Spool och mannen pekar mot ett av husen runt torget. Grendel går dit och känner redan på håll doften från mältningspannor. Hans favoritämne är alkemi så öl-tillverkningens processer är grundläggande kunskap för honom. Han går upp för trappan och går in.
Där är en stor, inbjudande sal och ett sorl från många människor som pratar och skrattar. Det är varmt men ljust och gemytligt. Grendel går fram till den långa disken. Där står en man med långt, svart hår och kort, svart skägg med silverstänk i. Skrattet ligger och lurar i dom grå ögonen. Han hälsar Grendel glatt ”-Se där, en lärd broder från Streissen.” Han fortsätter och adresserar dom gäster som sitter närmast ”-Nu kan vi äntligen få lite bildat tal här istället för den oppskrutna smörja till skvaller som vanligtvis serveras här.” En man vid disken svarar ”-Precis som din öl då alltså.” Alla skrattar och skålar. Mannen har ett koppärrigt ansikte och en näsprotes i snidat trä som sitter med ett läderband runt huvudet. Grendel tänker att han vanligtvis hade tyckt att en så vanställd man skulle vara skrämmande. Värden skrattar högst av alla med ett bullrande skratt utan dess like och saluterar mannen.
Baltes vänder sig till Grendel igen ”-Åh, förlåt mig mitt lumpna försök att göra ett simpelt skämt på er bekostnad. Mitt namn är Günter Baltes och detta värdshus är mitt.” Grendel svarar ”-Angenämt att möta er herr Baltes. Mitt namn är Grendel Teisch. Jag försäkrar att ingen skada är skedd. Jag blev faktiskt rekommenderad att söka upp er och be om en Dunkel av tre märkliga män som talade på vers.” Baltes lyser upp ”-Ah, ja då har du verkligen imponerat på dom.” Baltes häller upp en flaska av en mörk öl till Grendel så det skummar ”-Förra veckan kamouflagemålade dom sig till tegelvägg och tilltalade förbipasserande. Folk blev väldigt förskräckta. Det blev inte många öl då.” säger Baltes och skrattar ”-Så, vad för er hit till Averheim, herr Teisch?” frågar Baltes ”-Jag tar snart min examen och jag ville se mig om. Snart väntar lärlingstiden” svarar Grendel. ”-Och vad tycker ni om vår stad så långt?”, ”-Det här är en underbar stadsdel, så full av färger och liv. Kan ni tänka er, jag blev bjuden att vara med i ett skådespel.”, ”-Jo, det kan jag tänka mig.” svarar Baltes roat och fortsätter torka glas. Grendel säger ”-Alltså, jag har inga illusioner om stora roller eller så. Att bara få stå på en scen och vara ett träd, eller vad som helst, vore en dröm.”, ”-Då har ni kommit till rätt plats herr Teisch, det är en plats för drömmar men minns också att efter drömmen kommer uppvaknandet.” Grendel tar inte så stor notis om meningen i värdens ord men böjer sig fram och säger i lite lägre ton ”-Jag har också hört att Ferenc von Alptraum ibland medverkar i pjäser här. Är det sant?” Baltes svarar tvekande ”-Jo, det stämmer. Jag har själv sett honom i Weawers District. Hur så?”, ”-Tänk om jag fick tala med denne lärde man. Min lärlingstid kommer som sagt. Det vore en fantastisk möjlighet…” säger Grendel ivrigt ”-Ni är då verkligen beredd att rusa huvudstupa in i alla rävgryt. Nåväl, jag förstår ungdomlig ambition. Ikväll har Dr Moebius Theatre of the Strange and Macabre föreställning vid Todt Platz. Ferenc von Alptraum kan mycket väl tänkas närvara vid denna föreställning.” ”-Åh, tack, tack.” svarar Grendel. ”-Ta dig dock i akt. Dr Moebius teater är inget för den klenhjärtade.” säger Baltes och rynkar ögonbrynen. Grendel svarar ”-Jag förstår. Var ligger Todt Platz?” ”Ha ha, du är ung, må Verena leda dig och allt du hoppas på slå in, och mer därtill. Men vänta med att bege dig dit till mörkrets andra timme. Då har förberedelserna börjat. Drick nu och var glad!”
Grendel beblandar sig med gästerna och får höra flera bra historier och sånger. Han får även medla i en dispyt om beståndsdelarna i krut som några gruvprospektorer från Grenzstadt har med en köpman från Nuln. Mörkret faller och det blir dags för Grendel att gå. Han går fram till disken för att säga adjö till Günter Baltes. Mannen med koppärren och näsprotesen reser sig i samma stund, redo för att gå. Han drar upp huvan på rocken över huvudet. Grendel vänder sig mot mannen för att önska god kväll. Huvan kastar mannens ansikte delvis i skugga. Ett par purpurfärgade ögon fixerar Grendels blick och han stelnar till när han i detta plågade ansikte plötsligt anar avgrunder av smärta och sorg och vrede. Mannen lägger en hand på Grendels axel och säger med en dov röst som nästan är ett morrande ”-Var försiktig med vad du söker, det söker också dig.” Så släpper han Grendels axel och går. Grendel blir stående ett ögonblick, omskakad, men den hjärtliga atmosfären på värdshuset lyfter snart hans oro och han tackar för sig och går ut.
Det är nu mörkt på torget men några lyktor lyser i utkanterna och det glimmar från fönster i husen runt om. Här är fortfarande mycket aktivitet. Vid ett fyrfat håller några Shallyasystrar på att servera varm soppa och bröd till behövande. Med dom står också en liten kör bestående av kvinnor från Steinhäger Werk. Grendel förundras över kvinnorna som sjunger, med genomträngande kraft, sånger med täta klanger och med inslag av snabba rytmer och ekvilibristiska drillar och rop. Grendel står där en stund och lyssnar medans fattiga trashankar, weirdrootmissbrukare, prostituerade och krigsinvalider från Third Battle of Black Fire Pass får ett efterlängtat mål mat av systrarna i vitt. Han lägger några kopparmynt i en gryta som skickas runt. Längre bort samlas en stor skara människor runt en eldslukare. Stora kaskader av eld lyser upp torget, och brinnande ringar flyger högt i luften.
Grendel kommer till Rauschstrasse, en mörk och skabbig bakgata som leder till Todt Platz. Han känner sig inte lika morsk längre. Weawers District var något helt annat när det var ljust och hoppfullt. Nu har han sett baksidan av livet i den kulturella smältdegeln. Det är ett grymt och nådelöst slit för brödfödan och han oroar sig för att i mörkret lurar dom som med våld vill ta det lilla som andra skrapat ihop. Han har trots allt varit med om mycket idag. Det finns en dag imorgon också. Plötsligt känns det som en bra idé att vända om och ta in på ett ombonat rum på The Golden Spool. Då hör han i gränden en ensam fiol ta upp en melodi. Sorgsen och ödslig haltar den igång som en trög gammal spinnrock. En man kommer gående ut från en liten taverna på hörnet. Han är enkelt men fint klädd i välsittande kläder i lila och blått med jacka, svarta stövlar och en lila hatt med en plym i. Han har en fiol under hakan som han hanterar med utsökt precision. Varje ton är en skälvande sträng i hans själ. Blundande, böjd över fiolen, vandrar han sakta ut mot torget. Efter följer folk innifrån tavernan, bland dom en kvinna som alla vördnadsfullt ger ett stort utrymme. Hon är runt trettio år och har blont hår men är klädd i manskläder. Nästan helt i svart med svart lång rock med cape, svarta byxor och stövlar, svart, lång väst i brokad med ett blodrött tyg runt livet, vitt krås och vita, långa skjortmanschetter i spets. Dessutom en svart hatt med en svart plym. I handen håller hon tre olika masker. En glad, en ledsen och en dödskallemask. Hennes närvaro är påtaglig. Hon följer fiolspelaren intensivt med blicken och andas med honom. Folk kommer från andra delar av torget. Den sorgsna melodin ökar farten och blir en dans i moll. Eldslukaren kommer gående med höjda armar i ljusan låga och han bereds också plats. Ackompanjerad av den dystra men underskönt vackra dansen och små bloss och virvlar av eld börjar hon att tala. Hennes inlevelse är en passion och får publiken att hålla andan. Hennes gester, röst och miner förmedlar känslor både svulstigt eller subtilt allt efter hennes gestaltning. Maskerna använder hon för att understryka vissa poänger eller för effekt. Hon börjar med dödskallemasken:
”Upp, ni dödliga! ert timglas är fullt
Både hög och låg, tro ej annat
Även tyranniska härskare ska på min befallning
ta en tiggare vid handen
Och när jag stämmer upp min fiol
ska dom komma par om par”
”Kom Grand Theogenist! du skallige pater måste ju veta
att när Morr kallar är det dags att gå
Försaka din gyllene kappa, din hammare och kära krona
Ta istället denna kista
Denna kista som är allt för liten
För att rymma ens en så liten gaggig gubbe som du”
”Kejserlige monark! res dig och betala
Den skuld du är skyldig utan att förhala
Var kvick, du hinner inte trygga allt till din arvinge
Inte heller skall tron, svärd eller makt
parera min lie en endaste stund
För jag är Morr! och mig lyder alla
Jag sätter skräck i dom onda”
”Kom General, vi måste iväg
med mig till mina mörka portar
Detta är ditt sista fälttåg
Om du har kämpat väl och troget
mot dina lustar när dom reste sig
mer vildsinta än dina världsliga fiender,
då väntar en krona av ära
till dig, för Sigmar som du har tjänat”
Dansen blir snabbare och vildare. Eldkonstnären svingar brinnande svärd. Till nästa stycke använder hon mer den glada masken.
”Du fåfänge Ädling, du skryter om jakttroféer min vän
Eller falkenering, är det allt som ska till
för att vara en gentleman?
Men ack! trots all din skicklighet
är min pil långt träffsäkrare
än något du kan åstadkomma
Så tänk på detta på din dödsbädd
av guld och siden, och ge upp andan
Döden får alltid sitt byte”
”Skål Köpman! du är bankrutt
Till mig står all din skuld
Jag har kommit för varje silver, varje guld
Jag mäter ut på plats, hundra procent
Du ser mig som en högfärdig kreditor
med orimliga krav, men var beredd
och gör ditt testamente
Lämna din själ till fader Morr
ingen sista dessert, att göda dina fläskiga hakor
ingen sista affär, att ta från dom som inget har
Ska jag visa nåd med dig?
Gör bokslut för dina synder om du kan
Din kropp och själ är mina, i trädgården av sten”
Fiolspelaren svettas av att uppehålla den frenetiska dansen. Kaskader av eld slungas mot himlen.
Till sista stycket är det den sorgliga masken som används.
”Du svettas i hetta och slit var dag du Bonde
det har jag hört dig säga
Vore du då tillfreds och fri
om jag kom och besökte dig
”Ja, fader Morr, för din skull har jag klagat småaktigt
Men för dig gode herre och bara dig
Har jag arbetat hårt i mitt anletes svett
För att tjäna det bröd jag lever på nu
Inte kunde jag tänka mig att få möta
En så god vän att lätta min börda vid tidens slut
Så tag mig, ers nåd, utan att dröja
Må Sigmar vare min själ nådig.””
I ett stort crescendo drar fiolspelaren ett sista ackord med stråken och så blir det tyst. Glödande flagor glimmar i luften och dör ut. Eter en stund ropar någon ”-Rita! encora Rita!” Alla börjar applådera exalterat och stampa med fötterna, Grendel också. Rita tar ödmjukt uppskattningen till sig och kramar om fiolspelaren som nu ser lite bortkommen ut. Han tar snart upp fiolen igen och fortsätter spela medans Rita intonerar en vers för sig själv ”..en dag kommer vi alla att stå inför Morrs port…” Eldslukaren är det inte många som vågar närma sig och han går till en annan del av torget igen. Grendel är uppfylld av passion och lust att skapa. Han har hört kontroversiella åsikter och revolutionära filosofier uttryckas i Streissen men oftast i slutna sällskap och bland akademiker. Att någon så här öppet ropar ut närapå kätterska tankar är väldigt främmande för Grendel men också befriande. Det är ju sant, det är nu han måste gripa chansen att vara skapande och fri. Allt annat är att invänta döden!
Med nyfunnen entusiasm beger han sig av längs Rauschstrasse. Snart öppnar sig gatan i ett torg, Todt Platz. I öster, på höger hand där Grendel kommer in på torget, finns delar av en hög mur som tidigare var en del av stadsmuren. Några bostadshus är byggda mot muren och där den rasat samman har också hus byggts och grönska fått fotfäste. Todt Platz var förr stadens avrättningsplats och fortfarande är det en dyster plats som många skyr. Torget sägs vara hemsökt. Från muren hänger långa, rostiga kättingar och nära marken avslutas dom i järnburar som skramlar och skrapar mot muren sakta i vinden. Burarna används ibland som bestraffning men ingen sitter där nu. På västra sidan är också några hus och skjul. Bortre delen i norr leder mot floden och textilfabrikerna och färgningsanläggningarna.
Här är en hektisk aktivitet. En scen har gjorts i ordning mitt på torget där galgen en gång stod. Kulisser i form av en djup skog håller på att ta form i fonden. Många människor hastar fram och tillbaka i färd med att utföra olika sysslor. Det byggs och målas och dekoreras. Några arbetar med att förfärdiga falluckor och fästa block och taljor i scenriggens tak. Några testar pyroteknik andra jobbar med ljudeffekter. På vänstra sidan om scenen står en halvlängdsman och pekar och domderar runt en märklig maskin med pipor och bälgar. Dom halvlängdsmän som Grendel har sett tidigare har sett välmående och matglada ut och går alltid barfota. Denne har en väldigt tunn kroppsbyggnad, är bar på överkroppen och har stora järnbeslagna skor på fötterna. På huvudet har han en rutig keps. Grendel går fram till honom ”-Ursäkta mig, jag söker dr Moebius. Är det ni?” Halvlängdsmannen ser på Grendel med en lurig blick och svarar ”-Va! Ser jag charmig ut kanske? Hör här långskånk, jag är Tastaturwerk Meister. Snart ska du få höra på Lärm extraordinaire. Dottore är väl bakom scenen eller så. Få bort benhögen härifrån nu innan du har sönder något. Schas!”
Grendel går över scenen. Där håller någon typ av plattform med ett rullband på att byggas och framför den håller man på att testa en vindmaskin med stora vevar på. Grendel går in bakom scenen. Han för undan svarta skynken. Så får han syn på honom och det är inte någon tvekan om vem dr Moebius är. Dr Moebius är en stilig man med slätrakat ansikte och en välansad mustasch. Hans bruna, korta hår faller i lockar fram i pannan och hans mörka ögon är tilldragande och genomträngande. Han signalerar både känslighet och fara och hans karisma är påtaglig bland dom som är i närheten. Han är för kvällen helt klädd i läder med en figursydd jacka med kopparnitar i sömmarna. Han står och pratar med en man som verkar nervös. Han är propert klädd med en lång rock och har en stor läderinbunden mapp under armen som det sticker ut papper från. Dr Moebius säger ”-Jag är säker på att du klarar av detta min gode Bertholz.” Bertholz svarar ”-Bara det pyrotekniska kostar en förmögenhet och att finna en häst tränad som denna var inte lätt..och inte många vågar vilseleda sigmariterna” han ser orolig ut. Dr Moebius lägger en hand på Bertholz axel ”-Varför gör vi detta Bertholz? För att blidka dom som inte har en aning? Som inte vill se?” Bertholz axlar sjunker och han svarar ”-Ja sire, ni har rättt. Jag ska ta hand om det.” Dr Moebius fortsättter ”-Bra, jag har full tilltro till dig. Oroa dig inte, jag ska ordna finansieringen, in natura om jag måste.” Mannen vänder och går iväg. Dr Moebius ropar efter honom ”-Se till att hålla sigmariterna borta bara.” Grendel går fram med baskern i hand ”-Dr Moebius?” Dr Moebius vänder sig om och ser på Grendel. Då känner plötsligt Grendel en varm hand komma bakifrån och gripa hans arm och en mjuk kropp som trycker sig intill honom ”-Åh, jag visste att du skulle komma Grendel!” Grendel ser Elitsa titta upp mot honom och hans hjärta tar ett skutt. Han tycker att hon är det vackraste han någonsin sett. Hon är nu klädd i grönt från topp till tå och hon har gröna löv i håret. Dr Moebius ler ”-Så detta är alltså herr Teisch. Ett nöje att få göra er bekantskap min herre” säger han och skakar Grendels hand. ”-Är ni redo för ett äventyr utan motstycke?” Han håller fortfarande Grendels hand så stryker han en lock från Grendels panna och ser djupt in i hans ögon ”-Ni ser faktiskt fullkomligt redo ut. Gudinnan är i er.” Grendel frågar ”-Vad vill ni att jag ska göra?” och rättar till baskern på huvudet igen. Elitsa ler mot honom och Dr Moebius säger ”-Du kom precis i tid. Vi saknar en man för huvudrollen och du är som klippt och skuren för den, basker och allt.” Grendel kan inte tro sina öron ”-Huvudrollen!? men..” ”-Tja, om du inte vill ha den så..” säger Dr Moebius teatraliskt. ”-Jo, jag gör vad som helst!” svarar Grendel ivrigt. ”-Så ska det låta” säger Dr Moebius och ropar ”-Harim!” En pojke kommer springande. Grendel gissar att han är en av striganyfolket. Han är ljust brun i hyn och har svart hår. Han har kortbyxor och en blå, sliten tunika på sig. Hans ögon är pigga och benen raska.”-Dottore, ni ropade” säger han. ”-Det gjorde jag. Här, jag vill att du ska möta din motspelare herr Grendel Teisch.” Harim tar Grendel i hand ”-Trevligt att träffa er herr Teisch.” ”-Och jag dig Harim, men kalla mig Grendel.” Harim ler ”-Vi ska sitta på en häst, en riktig!” Dr Moebius avbryter honom ”-Nej, nu har vi mycket att göra. Elitsa och Harim, är ni så snälla och visar Grendel allt och lär honom hans repliker.” Han fattar Grendels händer och säger ”-Återigen, storartat att du ställer upp.” Grendel känner att han skulle kunna klara av vad som helst. Han säger ”-Vad är vi annat än bloss på natthimlen, men vi kan välja att vara starkt lysande stjärnor.” Grendel bjuder Elitsa sin arm och med Harim springande i förväg går dom. Dr Moebius står tankfullt och ser efter dom. Efter en stund kommer Dina fram till honom ”-Ska jag ta hand om honom efteråt?” ”-Ja, kära Dina, och överse det personligen är du snäll. Den här pojken var det något särskilt med.” ”-Som du vill. Vad är lösen?” Dr Moebius tittar upp på den stjärnklara himlen och månskäran som hänger i väster ”-Sakhmets son.”
Några timmar senare drar ett mystiskt följe från Friedrichshafenplatz, genom Rauschenstrasse och till Todt Platz, tysta gestalter i svarta kappor och vita masker. Några dova trummor mullrar i takt med följets långsamma steg. Dom som vågar följer efter. Det blir många förväntansfulla som tränger ihop sig på Todt Platz. Det brinner facklor runt torget. Scenen är upplyst av lyktor med reflektorer som står på scenkanten. Där är en trollsk och mörk, djup skog uppbyggd med tjocka, knotiga stammar och lövverk med långa grenar och stenar med frodig mossa.
Så börjar en djup, mörk ton ljuda, först länge för sig själv och sedan kommer det in högre ljud som djurskrik och rop i fjärran som ekar mellan väggarna på torget. Åskådarna försätts som i trans och dras med in i den besjälade skogen. Där är stilla först men så börjar det röra sig små djur och annat och grenarna börjar vaja. Så hör man hur något kommer. Ett brusande växer till ett muller och mitt i det hörs en galen galopp. En galopp av oljud som taktfast hamras fram av halvlängdsmannen Silas Hornblower på hans ”Tastaturwerk” i ett rasande tempo. En häst frustar. Vindmaskinen vevas igång så att löven rasslar. Publiken hissnar när en häst i full galopp uppenbarar sig på scenen. Den förflyttar sig inte men rekvisita och delar av kulisserna far bakåt vilket förstärker illusionen av att den far fram i en skog om natten. På hästen sitter en man med en pojke framför sig. Mannen har blont hår och blont skägg och en gul hatt med en svart plym i. Han har en svart kappa med gul bård som fladdrar i vinden. Pojken är klädd i kortbyxor och vit skjorta.
En man som fortfarande är klädd i den svarta kappan och den vita masken stiger fram på scenen. Han ropar:
Vem rider så fort genom natten i stormens dån?
Det är en fader med sin lille son.
Och pojken har det så gott på hans arm:
Den känns så fast, och hans famn är varm.
Plötsligt skriker folk till när det bakom hästen visar sig en gråvit gestalt med svarta ögon och en hög spetsig krona. Bara pojken ser den.
Min son, varför döljer du så rädd din syn?
Alvkungen, far, där vid skogens bryn,
älvakungen med krona och släp du väl ser?
Ett töcken, min son, och intet mer!
Alvkungen talar lockande till pojken:
”Du ljuva barn, kom, följ mig åt!
Av mig får du lära mången lek och låt.
Av doftande blommor står stranden full.
min fru skall klä dig i skrudar av gull.”
Min fader, min fader, du hör väl ändå,
vad älvakungen lovar mig få?
Var lugn, var lugn, min älskade pilt!
I vissna löven susar det milt.
Nu ses fler skepnader närma sig mellan träden, dom dansar men ler ohyggliga leenden. Man ser också varelser med kropp som människor men med djurhuvuden. Alvkungen närmar sig och säger med tjusande röst:
”Kom fagra barn, kom, följ mig bort!
Mina döttrar vårda dig ömt och gott.
Mina döttrar, de dansa i ring var natt
De skratta och sjunga och leka tafatt
De skratta och sjunga och leka tafatt”
Pojken blir allt mer desperat:
Min fader, min fader, nu ser du väl nog
alvkungens döttrar i dyster skog?
Min son, min son, nu ser jag det gott:
de gamla ekarna skymta så grått.
Alvkungen är nu helt nära och böjer sig över faderns axel mot barnet med en silverdolk i handen:
”Jag älskar dig, vackrare än någon i min sold
och är du ej villig så brukar jag VÅLD!”
Alvkungen blir plötsligt helt röd och ett högt, onaturligt skrik får alla att hoppa av skräck. Barnet vrider sig i smärta och ångest och skriker:
Min fader, min fader, han hårt i mig tar,
alvkungen har gjort mig illa, far!
Sin häst fadern, rysande, sporrar i hast
och håller det plågade barnet fast.
Galoppen saktar av. Ett hotfullt, dovt mullrande hörs med brus och tjut här och var. Hästen stannar av. Ljus tänds ovanför fadern och hans son. Fadern ser ner på barnet.
Sin gård han når till slut med nöd.
I hans armar låg pojken…död.
Fadern kliver av hästen och lyfter ner den livlöse pojken och håller honom i sina armar. Publiken är förfärad och bönar och ber för pojkens liv. Fadern bär fram pojken till kanten av scenen och lägger honom där. Han sjunker ner på knä och böjer sitt huvud i sorg. Allt är först stilla men så rör pojken på sig och sätter sig sakta upp. Publiken håller andan. Några ropar ut i fröjd men så tittar pojken upp och till allas skräck så är hans ögon svarta. Hans mun spricker upp i ett brett grin och han drar sakta fram en lång dolk av silver. Publiken skriker ut varningar till fadern. Han tittar upp. Då vänder sig pojken snabbt om, fadern ser genuint överraskad och rädd ut. Så gör pojken en svepande rörelse med dolken nerifrån och upp och en kaskad av blod sprutar upp. Chockade rop hörs och flera i publiken svimmar. Så slungas fadern bakåt med en väldig kraft, som om en osynlig jättehand gripit honom bakifrån och slitit honom bakåt, och han försvinner. Pojken, helt täckt i blod, vänder sig mot publiken och ler. Så blir det svart.
Några timmar senare. Floden flyter sakta fram med lätta dimslöjor. Gryningen är på väg. Det är kyligt. Dr Moebius, Bertholz, Harim och Elitsa står i tystnad vid floden på ett av dom mäktiga fundamenten till Weawers Brücke. Harim säger ”-Doktor, tror du Grendel tyckte om föreställningen?” Dr Moebius svarar ”-Det vet jag inte, men jag hoppas det, det gör jag verkligen.” Så intonerar dom en vers tillsammans innan dom går:
"En dag kommer vi alla att stå inför Morrs port. Ingen skillnad råder mellan fattig och rik i dödens rike. Men låt oss glädjas och hylla våra drömmar i detta rike, ty när dagen kommer böjer vi våra huvuden i respekt för fader Morr."
