Eftersom alla sätter sig vid bordet med vetskapen att det är i praktiken ett oneshot så kommer de därför att spela sina wilhelms som glatt sociopatiska övervåldsmaskiner.
De kontrollmekanismer som håller rollpersoner i schack i en spelvärld i vanliga fall är satta ur spel, eftersom wilhelmarna är stadsvakten och därmed kontrollmekanismen. När stadsvakten begår idioti och folkmord dröjer det innan rättvisan hinner ikapp dem, eftersom i wilhelmarnas fall är det rollpersonerna som har den nischen i settingen.
Och eftersom det är en oneshot kan man bete sig som en galning utan att behöva frukta hämnd från andra samhällsliga våldsverkare, eller ilskna bagare med vassa brödkavlar som ropar efter hämnd. Rättvisan eller hämnden hinner dock nästan aldrig i kapp dem, eftersom spelmöten inte är långa nog för det.
Jag vet inte hur du ska lösa det, men jag skulle fundera på om du inte skulle ta en sida från West Marches (vill spela!) och införa att en grupps handlingar faktiskt sker i spelvärlden och efterföljande spelmöten och spelgrupper får leva med resultatet och utfallet. Visst, Grupp A hade skitkul när de eldade upp alkemistens hus i jakt på vad de trodde var en skaven (men det var egentligen en averländare), men efterföljande grupp får ta hand om konsekvenserna där alkemistgillet klagar hos sina kontakter som protesterar, nya regler tillkommer och vaktens överordnade tar i med hårdhandskarna.
Grupp A märker inte av det... än. Men jag tror att med tiden kommer det kanske fostra en viss... eftertänksamhet. "Visst vi kan slå ihjäl bankgubben nu det är ju enklast, men med alla dessa vittnen? Shit vad jobbigt det kommer att bli..." tänker spelarna, med nästa spelmöte i åtanke. Kanske.
Det var bara en tanke.
Storuggla, inkluderar inte en plött
