Rising to the rescue:
Du kan få ett trix av mig: mitt spelargäng avslöjade en miljöbrottsling (det antyddes vagt (VÄLDIGT vagt, rollspelarna själva trodde inte på det) att han var något annat också; något omänskligt och onämnbart. Efter att mannen hamnat i fängelse blev den unga juristen angripen av dennes son som kastade syra i hennes ansikte. Hon klarade sig till sjukhus, men hade fått ett alldeles vanställt ansikte. Därpå kunde hon inte längre praktisera juridik, hennes man lämnade henne och hon plågades av återkommande mardrömmar. Det läbbiga var, berättade spelaren för mig, att det bara hade varit en mänsklig grabb som förstört hennes liv. Det lade ett skräckmoment under hela återstoden av kampanjen: Det farliga var inte det att ett okänt hot lurade någonstans i form av övernaturliga monster, utan det var allt det där andra -att åka tunnelbana till mötesplatsen, att sova över på vandrarhem, att promenera runt på kvällarna osv. Och just det att jag dragit ut på skilsmässan och de detaljerna beskrev han (spelaren) som det värsta han någonsin varit med om under ett rollspel. När hon (rollpersonen) till sist träffade en man som kunde älska henne trots hennes ansiktsskada blev det läskigt på riktigt: Om en vanlig kille kunde göra allt det där, vad har jag då inte att förlora NU, med omänskliga fiender?)
Tricket är att ge spelarna MÅNGA möjligheter och MÅNGA mål. Någon spelare kan försöka flörta med grannflickan, någan kan satsa på sin karriär, en annan kan leta efter sin förlorade familjemedlem. De ska ha MÅNGA personer att fråga ut, många ledtrådar att finna på olika platser. Om du lotsar dem rakt in i rumänien och säger "nu är ni trötta och måste sova över hos greven" då blir spelarna galna!
Så länge du tänker på HUR du ska skrämmas så lyckas du. Skit i VAD som ska skrämma spelarna. Det är egentligen inte intressant. Mumier, Deep Ones, Psilositer, vem bryr sig? Det är vad du gör med dem som gör det läskigt.
Knep #2. Ge dem färdiga rollpersoner. Låt deras öden vävas in i handlingen. Det funkar alltid bättre än att de gör sina egna rollpersoner. Faktiskt. Spelarna kan protestera om de vill, de har fel. Prekonstrukturerade varelser ska det vara. Låt dem få flashbacks och drömmar som avslöjar deras mörka hemligheter. Det går alltid hem.
/Rising
Spelledaren: "Du kan inte hugga resen i huvudet. Han är för stor för det!"
Bonnläppspelaren: "Vaddårå? Hurdå stor?"
Spelledaren: "Ja, hrm... vänta nu... äh, han är typ lika stor som, som..."
Bonnläppspelaren: "Lika stor som SILON?! (hans enda referensram, tydligen)"
