Fejk:
* Storylines, fast ibland så kan de av misstag bli riktiga, tex har storylineromanser ibland råkat bli riktiga.
* Grepp. De är gjorda för att se bra ut, men målet är alltid att ingen ska bli skadad på allvar.
* Identiteter. Deras ringkaraktärer är inte deras verkliga persona.
* Vince's död.
* Utgången av enstaka matcher.
* Skador de nämner i sändningen.
Verkligt:
* Det är helt klart en risksysselsättning och det är skickliga atleter. Det finns mycket liten marginal för misstag, och killar som Jeff Hardy och Nick Modo är konstant på gränsen att bryta nacken och sätta sig i rullstol.
* Tävlingsmomentet. Enstaka matcher är förutbestämda, men den som gör brottning och kringframträdanden som ser bäst ut får vinna mer och bättre matcher. Ungefär som konståkning, alltså.
* Blodet. Det är inte fejkblod, man rispar med en liten bit av ett rakblad i pannan när man ska blöda i huvudet.
* Benoit's, Woman's, Guererro's, Bam Bam Bigelow, Sherri Martel's, Owen Hart's och John Tenta's död.
* Flair's snytingar.
* Skadorna de inte nämner i sändningen. Hayabusa och Droz sitter i rullstol. Matt Burns (Nick Mondo) har lagt av för att kroppen inte kan ta mer (mycket synd, han är verkligen en av de bästa någonsin), LuFisto verkar ha lagt av (fast kanske gör en comeback, hoppas verkligen det, hon är i en klass för sig själv bland tjejbrottarna), Steve Austin och Tazz har lagt av efter nackskador, Sabu ser ut som ett lapptäcke av ärr och Mick Foley, Ian Rotten, Tommy Dreamer, John Zandig, Necrobutcher med flera har tagit så mycket stryk att de antagligen tappat räkningen på sina skador.
* Spänningen. Visst, matcherna är uppgjorda, men vilken roll spelar det när man inte vet vilket resultat som är uppgjort?
Sedan finns det förbund med mer eller mindre nivå av fejk. WWE är väldigt fejk, vilket är anledningen till att jag tröttnat på det. Gamla ECW var bättre, men nu är det bara WWE's lillebror. CZW är iofs också fejk i hur matcherna slutar, men brottningen är ungefär så hård som den ser ut, rekommenderas. ROH gör anspråk på att vara mindre fejk och ärligare brottning, men jag vet inte hur mycket substans det har. TNA är showigare, men inte så illa som WWE. De japanska förbunden är generellt seriösare och det förekommer nästan aldrig sådant som outside interference och liknande, matcherna avslutas generellt schysst. De mexikanska förbunden är också mer som de japanska, men med mer akrobatisk brottning, så kallad lucha libre, och, i de mindre förbunden, lite tuffare matcher.
Matcherna är inte detaljplanerade i förväg. Vissa spektakulära saker, som tex takgrejan på CZW Tournament of Death 2 (i mitt tycke den häftigaste galan någonsin), är planerade, men detaljerna tar man på rutin och improviserar efterhand. När man kör tråkiga grepp, som låsningar, chokeholds och submission holds så kan de diskret planera några grepp framåt, speciellt när domaren eller något annat skymmer kameran.