Jag har läst två kortromaner i science fiction-sfären.
Remote Control av Nnedi Okorafor, om unga Fatima som tappar sitt namn samma dag som hon upptäcker att hon fått en gåva – eller en förbannelse? Under namnet Sankofa vandrar hon mellan byarna i norra Ghana och man säger att hon är dödens adoptivdotter … Tog mig inte med storm på samma sätt som Okorafors böcker om Binti, men jag tyckte den här var bra den med. Kommer läsa mer av Okorafor, antagligen ganska snart.
All Systems Red av Martha Wells, första boken i The Murderbot Diaries. Väldigt underhållande, väldigt lättläst. Det blir att läsa mer av det här också.
Läste Songs of Kali av Dan Simmons igår. Var en intressant historia med något slags tema om våld och makt. Det var delvis tankeväckande, men temat har hanterats bättre av andra. Fick känslan den ville vara en Heart of Darkness, men i den moderna världen.
Läste den med ingång att det skulle vara en skräckberättelse, men kände aldrig någon spänning byggas upp. Att berättelsen var i jagform funkade, men för att få till spänningen hade några andra knep behövts troligen.
En stor del av starten var även återberättandet av en separat o lång historia som gjorde att flödet initialt blev trunkerat.
Bästa prosa var troligen under en sexakt, vilket var förvånande, men starkt beskrivet.
I övrigt ville författaren beskriva Calcuttas smuts och vedervärdiga levnadsförhållanden och lyckas delvis. Dock blir man snabbt avtrubbad genom repetitiva upprepningar, lite som Lovecraft, och tillsist struntar man i att protagonisten vadar genom gator med sovande skal till människor, skräp och avföring.
Samtidigt ges en rätt bra bild av mänsklig både nedrighet och vilja till liv. Som att blicka tillbaka till en mänsklig forntid (likt hur Marlow reflekterar över London), om än kanske bara 100-200 år bort, där utövandet av makt, likt våld, var evigt närvarande, och få skyddsnät fanns för de värnlösa. Man ryser vid tanken av det täcka könets lott under samma period, och den genom världshistorien.
Avslutet är något jag ej gillar, en retirering till en avlägsen plats, där få om knappt någon människa syns till. Jag kan förstå synsättet, men det känns/beskrivs oironiskt vilket ger det en världsfrånvänd prägel.
Jag har länge varit nyfiken på GWs enorma bokproduktion, ni vet böcker som utspelar sig i deras olika världar. Det finns hundratals. Jag läser gärna all möjlig sorts litteratur, men det här är en typ av bok jag aldrig har läst. För ett tag sedan tog jag upp penslarna efter femton år i skåpet och började måla Cadians, så när jag såg boken "Shadow of Eight" av Justin D Hill, den femte (tror jag) i en serie om den cadiske krigaren Mina Lesk, på Sci-fi-bokhandeln i Stockholm så spontanköpte jag den.
Boken är inte så dåligt som jag fruktade, men inte heller så bra som jag hoppades.
Den har väldigt bra beskrivingar av krig och våld, bra tempo och bra nerv. Förutom en svacka i den lugna delen i mitten så sträckläste jag den.
Settingbeskrivningarna är okej, jag finner dem delvis obegripliga, det kan vara så att man förväntas ha med sig ett större bagage av GW-lore än vad jag har för att fatta allt. Känns som att boken är rätt mycket skriven för en kunnig fan-skara, den gör inte mycket för att tillgodose den som inte vet något eller bara har ett hum. Eller så är författaren kass på att kommunicera lore.
Den har ganska dåliga personportätt - folk har antingen ingen personlighet alls, eller så är de steroetyper - och handlingen går inte alls ihop. Den bygger på att ondingarna gör världens mest långsökta plan och den ger inga tillfredställande svar på de frågor som väcks i de inledande delarna. Det hela visar sig vara en
fälla
, så sjukt komplicerad att sannolikheten att någon skulle gå in i den är astronomiskt, och med ytterst oklara motiv.
Någon mer som har läst GW-litteratur? Vad är bäst, om man vill läsa mer?
Jag läste de tre första böckerna i Horus Heresy-sviten för några år sedan och tyckte att de var iallafall intressanta och läsvärda. Men det är ju WH30K förvisso. Jag tyckte att de tre böckerna utgjorde någon slags del som står på egna ben, och man behöver verkligen inte läsa mer om man inte känner för det, såvitt jag förstår så är kvaliteten på efterföljande böcker något spretig.
Jag läste de tre första böckerna i Horus Heresy-sviten för några år sedan och tyckte att de var iallafall intressanta och läsvärda. Men det är ju WH30K förvisso. Jag tyckte att de tre böckerna utgjorde någon slags del som står på egna ben, och man behöver verkligen inte läsa mer om man inte känner för det, såvitt jag förstår så är kvaliteten på efterföljande böcker något spretig.
Har bara läst Abnett i konstellationen Abnett & Lanning hos Marvel, men det var adekvat om än inte spekatkulärt. "Adekvat" är nog så bra det blir 40K-kontexten.
Igår läste jag följande av HPL: 1) The Whisperer in the Darkness, 2) The Strange House in the Mist, 3) The Shadow over Innsmouth och 4) Through the Gate of the Silver Key.
1) Läst tidigare, men längre än jag mindes. Mycket info om mythosen, men inte direkt spännande. Konceptet är intressant och har såklart inspirerat mycket i fiktionen (inkl Delta Greens legendariska äventyr The Convergence vilket inkl mi-go). Inte en favorit.
2) Ej läst innan och förvånansvärt god prosa inledningsvis. En vacker bild byggs upp (i synnerhet i inledningen), men inget storymässigt som lägger sig på minne. Tankarna dras till målningen ”Wanderer Above Sea of Mist”. Läst HPL pga intresset för skräck, men gillade denna mer än många andra förvånansvärt nog.
3) Gillar starten och i berättelsen lyckas en hel del spänning byggas upp i perioder, om än vagt. Kul till sist läsa storyn som lagt grunden till Delta Green , men minns varför jag tidigare misslyckats ta mig genom den. Språket blir väldigt adjektivtungt från mitten och intresset svalnar. Dock fångas väl det galna gastandet av en viss Zedok Allen, men det är för långdraget. Även vid flykten, när allt är som mest spännande, analyseras för mycket under stundens hetta. Det avslutande avslöjandet i sista kapitlet har anats, men levereras väl. Dock, samtidigt tas man delvis ut ur illusionen av formatet ”insändare”, då man klurar på om detta verkligen skrivits på detta vis, givet avslöjandena. Helt okej, men känner mig utmattad på tanken av att tvingas läsa igen.
4) Återigen, likt 2), ingen skräckberättelse direkt, men väldigt intressant och storyn välskriven! Mycket (vilket är återkommande) stark start och karaktärsporträtten av kristallklara! Man verkligen känner att man står i det där rökfyllda rummet, observerandes bordet och de konverserande. Utöver detta så är tankarna som förmedlas här av Price och HPL, nära 100 år tidigare, ang multidimensionalitet etc är förundransvärt! (Man känner nästan att berättelsen är som en miniföreläsning i koncepten, men något som iaf jag uppskattar.) Som sagt, trots ej en skräckis så är nog detta en ny favorit som jag undvikit tidigare.
Vidare, och här blir en rejäl mängd spoilers, måste jag skriva lite om en tv-serie som jag påminns om då jag läser 4).
Berättelsen är den från HBOs serie om Watchmen, men även den tidigare filmen (och såklart serierna, men ej läst dessa).
Det som slår mig är att HBOs Watchmenserie i stora drag påminner om denna berättelse. Dvs att en entitet (Carter/Dr Manhattan) har passerat en ”gräns” i vilken de upplever tid och rum gränslöst och kontinuerligt. Därefter (av separata anledningar och med annan grad av medvetenhet) blir de ”låsta” till sina valda former och behöver till sist hantera detta på något vis. Såklart är det stora skillnader också, men skulle kunna ses som ett alternativt berättande av samma historia, men utbroderad med större dignitet på hot etc. Spännande oavsett!
Jag har lyssnat klart på The Quantum Magician av Derek Künsken.
Storyn är huvudsakligen en heist – en rätt okonventionell sådan, och världsbygget den är satt i är hyfsat komplext och spretigt på ett sätt jag uppskattade. Huvudpersonen är en modifierad människa, en "homo quantus", och sådana kan aktivera typ dels ett slags hyperautism-läge och dels ett "ickemedvetet" automatiskt läge i hjärnan, där det senare då låter dem hantera kvantdata utan att kollapsa vågformen eftersom författaren inte fattat vad "observera" betyder när det gäller kvantgrejer (om jag nu fattat rätt alltså). Belisarius, huvudpersonen, har dock problemet att han inte kan komma ur det där objektiva kvantläget eftersom dess inbyggda drift att veta allt är starkare än, eller lika starkt som, dess överlevnadsinstinkt. Att vara i det där läget är nämligen hälsovådligt eftersom det genererar mer värme… Så han har lämnat de andra Homo Quantusarna och blivit en con man ute i resten av universum.
Mellan sina cons jobbar han med att köpa och sälja grejer gjorda av "puppets", en annan människovariant som designats specifikt för att vara en annan människogrupps slavar – inklusive gener som ger dem religiösa upplevelser av att vara nära (eller se, eller känna lukten av) sina mästare. De har dock gjort uppror och förslavat sina mästare; att känna religiösa känslor hindrar tydligen inte att man brukar våld mot dem eller att man bryr sig om vad de tycker eller känner. Även en guds ilska innebär ju att guden ger en uppmärksamhet. Så de har byggt en stor komplex kosmologi och religiösa praktiker kring sitt komplexa förhållande till sina mästare, som nu dessutom nästan är utdöda…
Ja, sådär fortsätter det. Jag gillar plottriga världsbyggen, och det här hade en del idéer jag inte sett förut, och en del andra som jag sett förut men inte riktigt på det här sättet. Jag köper som sagt inte riktigt bokens kvantgrejer, men det blir ändå en bra och underhållande story.
Kommer jag att läsa/lyssna på nästa del också? Vi får se. Den här boken var OK och gav en del nya idéer, men plotten som sådan var inte sådär superintressant. Jag ska fundera på saken.
(Sedan är ljudbok ju också verkligen ett suboptimalt sätt att ta in böcker för mig – jag lyssnar bara när jag ska sova och tappar fokus efter max en kvart, så det blir en väldigt hackig upplevelse… Och jag tror att det färgar min upplevelse av böckerna. Jag borde egentligen bara lyssna på böcker jag redan läst, och när jag ska ta mig an nya böcker borde jag göra det i bokstäver-på-boksida-textform först och främst. Men det bygger på att jag faktiskt kommer igång och läser igen…)
Läste Ecos Foucaults pendel. Var en bok i rätt lågt tempo, men lite småmysig (om än lång). Känns verkligen som Ecos skrev av kärlek att skriva. Intressanta koncept och sätter konspirationsteorier i en spotlight den ej gynnas av. Tankeväckande, men inte något favorit.
Då Eco själv arbetade med semiotik så får man en föraning om att känslorna kring tex symbolik och associationer är något han själv kämpat med, och förstått riskerna med, i sitt värv.
Det är intressant att höra denna rösten när man i många fall själv arbetar på liknande sätt då man bygger historier till tex rpg. Hur man skapar/förvränger sanningar för att forma intressanta historier. Detta i synnerhet i settingar som CoC och Delta Green mfl som har sådant som bas. Hur kan man ge en övernaturlig twist på något redan underligt?
I slutänden verkar Eco även varna för att just förvränga sanningen, i alla fall om man vet man just gör så. Tolkar det, som sagt, nästan som en terapi för hans egna farhågor kring att forska kring symbolers betydelse och värde.
Men han säger en sak till som är relevant idag, och som möjligen kanske inte direkt inger hopp... Nämligen att för en ”sann” troende så spelar det föga roll vad för argument man har till motsatsen, för det kommer att kunna vridas till tesens fördel, tolkas som lögn, eller om man tiger att det kan ses som ett ultimat bevis för att tesen är sann.
För de som ej är fast i de associativa sumpmarkerna så antar jag att man dock bör fortsätta på sanningens väg.
Som jag hörde/läste någonstans någongång: ”det är större sannolikhet att börja tro en konspirationsteori om man har hört den.”
Slutligen, kul att han slängde in ett ”I’a Cthulhu”, för mig som intresserad och som för övrigt blev lite chockad, som för att understryka det absurda. Kunde dock varit 300 sidor kortare enligt mig.
Edit: Även kul att höra Ecos tankar nu när ”esoterism” seglat upp som ett forskningsområde. Lyssnat en del på sidan Esoterica på youtube, där tesen (så jag tolkat det) i princip är ”att tolka vissa verk utan bakgrund i esoterismen som påverkade/kan ha påverkat skaparen är som att tolka religösa verk utan att ha insyn i religionen.”
Frågan är vad Eco tänkte om esoterism som forskningsområde. Oklart om boken gett (iaf mig) svar på det…
Jag läste just klart Apostles of Mercy av Lindsay Ellis. Tredje delen i hennes YA-first contact-scifi-bokserie.
Det är lite svårt att säga så mycket om storyn utan att spoila de två tidigare, så jag nöjer mig med att säga att jag tycker boken var helt ok; bra rentav, men inte riktigt lika som de föregående två. Jag vet inte, kanske bara min sinnesstämning när jag läser den. En del repliskiften kändes lite iffy, en del av vändningarna lite forcerade. Men jodå, klart godkänd, och Ellis är överlag bra. Bara inte lika bra som vanligt.
This site uses cookies to help personalise content, tailor your experience and to keep you logged in if you register.
By continuing to use this site, you are consenting to our use of cookies.
