WRNU:s Bokklubb 2021

[krank]

Efter alldeles för lång tid läste jag nyss färdigt samlingen Short Fiction, som samlar några av Philip K Dicks… kortare berättelser.

Jag hade ett uppehåll på över en månad, så jag funderade på om jag skulle börja med att gå tillbnaka och påminna mig om de första berättelserna men… nä, så ambitiös är jag inte.

Dick är en klassisk scifi-författare. Det mesta här är bra – engagerat, och om jag skulle säga vilka teman som är genomgående så är det dels motstånd mot krig, dels ett slags försvar av den enskilde som är lite udda gentemot ett slags kvävande samhällskonformism, och dels frågor kring vad ett medvetande är och var gränsen går mellan liv vi värdesätter och liv vi inte värdesätter.

Det handlar i princip bara om män, såklart. Det är lite baksidan av klassisk scifi. Även när den är som bäst, som mest idéburen och intressant, så är den slentrianmässigt sexistisk och handlar framför allt just om… män. Kvinnor syns betydligt oftare, och har fler repliker, än hos till exempel Arthur C Clarke där det blev närmast parodiskt när jag läste den stora Clarke-novellsamlingen. Men de är ändå rätt osynliga.

Nå; Dick bör läsas om man har intresse av idéburen science fiction. Det mesta här är vid det här laget gammal skåpmat i scifi-sammanhang, men Dick är ändå rätt intressant.

 

[Khan]

Jag har läst Månsing: Knallarnas hemliga språk av Sven Lagerström.

Det är väl mycket sagt att jag läst den, egentligen. Det är kanske trettio sidor om språket i början, sedan är resten en ordlista från månsing till svenska. Som boende i Borås är det ju lite av allmänbildning att kolla in bygdens eget hemliga språk.

Knallarna var kringresande gårdfarihandlare som sålde främst tyg, men också lite av vart. De vandrade gård till gård genom hela landet från medeltiden hela vägen fram till nittonhundratalets början. För att de skulle kunna prata om varor och priser utan att folk hade koll på vad de sade hittade de på månsing. Det är alltså ett helt konstruerat språk, som byggts ut över tid. Grammatiken är nästan helt och hållet som svenskan, och de allra flesta ord är ombyggda ord från det språket. Många ord är plockade från gammal västgötska, eller har byggts genom att kasta om stavelser i det svenska ordet (ordet fika är byggt så, antagligen dök det upp i månsing eller i kolarspråket runt Malung som har liknande språkbilder) eller att byta ut bokstäver, och/eller lägga till stavelser. Bolkel? Det betyder folk. Byt ut första bokstaven mot B, och lägg till -el på slutet. Enkelt, men det gör ju att det blir ett helt nytt ord. Andra ord lånas in från romani, tyska, finska, eller till och med latin, och förvanskas och månsingifieras.

Sedan har vi allt det roliga i att massor med knallar flyttade till Stockholm i slutet på artonhundratalet, när nya lagar gjorde det ohyggligt mindre lönsamt att knalla dörr till dörr i den struktur de gjort så länge. Det är alltså massor av klassisk stockholmsslang som är månsing. Tjacka, släng (om pengar), sno, paj (jacka) och så vidare. Rätt skoj att veta ändå.

Jättekul att läsa och bläddra i om man vill ha lite mer inspiration till hur man kan konstruera hemliga språk på ett medvetet sätt, på det sätt som det gjordes redan på förr-i-världen-tiden. Språket är som allra minst från tidigt sjuttonhundratal. Det är lätt en bok jag kommer plocka fram när jag ska hitta på ett eget språk när jag skriver den där fantasyromanen som kommer tackla bort farbror Tolkien från tronen.

 

[Gurgeh]

Eftersom tv-serien var så bra bestämde jag mig för att testa boken The Queen's Gambit av Walter Tevis. Det tog bara cirka tre månader att få den från Adlibris. Första gången jag beställde den var den tillfälligt slut. Andra gången tog det 40 dagar för mina böcker att komma fram.

Men det var värt att vänta på den. Den var precis lika bra som tv-serien, som följer bokens handling nästan ordagrant med ett par små, mest kosmetiska, avvikelser. Läs boken, även om du har sett tv-serien. Har du inte sett tv-serien: gör det också.

Jag har nu uppdaterat min top 5-lista över romaner om spel:

1. The Player of Games av Iain M Banks
2. The Queen's Gambit av Walter Tevis
3. Ender's Game av Orson Scott Card
4. The Third Reich av Roberto Bolaño
5. Oscar and Lucinda av Peter Carey

 

[Gurgeh]

Eftersom det även recenseras serier här tänkte jag också göra det nu.

För ett tag sedan köpte jag en låda med alla 18 numren av Cinema Purgatorio från Avatar. Det är en antologiserietidning där varje nummer innehåller ett avsnitt av fem olika serier av olika författare och tecknare. Affischnamnet är Alan Moore, men några av de andra författarna och tecknarna är också rätt kända. Jag tänkte säga några ord om varje serie i ordning från minst bra till mest bra.

A More Perfect Union av Max Brook och Michael DiPascale (senare Gabriel Andrade)
I den här serien krigar amerikanska soldater på 1800-talet. Men de krigar inte mot andra amerikanska soldater som kommer från ett annat vädersteck, utan mot gigantiska myror. Tyvärr är det inte speciellt spännande, och det tog mig ett tag att komma på varför. Serien är kompetent skriven och snyggt tecknad (speciellt efter att Gabriel Andrade tar över), men det enda som händer är att soldater slåss mot myror. Det saknas ett detaljperspektiv (vi får aldrig riktigt lära känna några av soldaterna, så vi bryr oss om dem) och ett övergripande perspektiv (vi vet inte om det de slåss mot är en unik stack eller om hela kontinenten håller på att slukas av jättemyror). Något av detta (helst båda) skulle behövas.

Cinema Purgatorio av Alan Moore och Kevin O'Neill
Det är alltså teamet bakom League of Extraordinary Gentlemen som här berättar om en ensam kvinna som i varje avsnitt besöker samma sunkiga biograf och ser en väldigt konstig film som ofta innehåller någon form av pik mot filmindustrin. Det blir lite fyndigt ibland, men aldrig riktigt bra, tyvärr. Det är nog den minst intressanta serie jag läst av Moore. (Vilket fortfarande innebär att den är bättre än de flesta serier.)

The Vast av Christos Gage och Gabriel Andrade
Godzilla dök upp i Australien och klampade över hela landet och fyllde det med vanskapta muterade kritter. (Nästan i alla fall: Godzilla i den här serien kallas för Apex.) Nu slåss amerikanska stridspiloter mot jättelika vidunder. En av dem kraschar och blir vän med en liten monstervalp som följer efter henne. Och vad gör militären med tama monster? Använder som vapen, naturligtvis, och det gör ryssarna också. Helt okej serie med fantastiskt snygga teckningar och häftiga monster.

Modded av Kieron Gillen och Ignacio Calero (senare Nahuel Lopez)
Det är efter apokalypsen, och som tur är har alla som överlevt sett The Road Warrior, så de vet hur de ska klä sig. En liten tjej sitter ute i öknen och kelar med sin demonkatt. Då dyker Tommy Zero upp, utmanar henne på duell, vinner och tar hennes demonkatt. Här är det nämligen så att folk samlar på demoner och vinner dem i dueller mot varandra. Tommy Zero vill samla alla. (Om du fortfarande inte förstått så är hisspitchen "Mad Max möter Pokemon".) Tjejen blir ledsen eftersom hennes husdjur är borta, men som tur är dyker Bloody Susan upp och lovar att hjälpa henne vinna den tillbaka.

Code Pru av Garth Ennis och Raulo Caceres
Den bästa av serierna handlar om den färska ambulanssjuksköterskan Pru som upptäcker att ingen under hennes utbildning nämnt att det finns vampyrer, zombier, mumier och annat oknytt, och att dessa, och ibland deras offer, ibland behöver akut medicinsk behandling. Som tur är har hon en erfaren partner som kan lära upp henne. Det är en kul blandning av skräckklichéer, absurditeter och byråkrati (hur staten dumpar zombier i skyddsrum). Jag vet inte om det planeras en fortsättning, men jag hoppas det, eftersom det antyds att det som publicerats här bara är del ett och det finns en hel del lösa trådar att spinna vidare på.

 

[chrull]

Bebbe och fina kroppen levererade som varje gång man läser den. Med pussar.

Jag har ju läst säkert 20 liknande böcker sen dess, men för en mer vuxen publik har jag läst Bujomanifestet:


Har man redan kollat hemsidan och kan sin mindfullness och sina agila principer kan man nog själv komma fram till det mesta som står i den där, men den var snabb att läsa och gav lite nytt, lite repetition och en del... mumbo jumbo.

Surveillance Capitalism-boken kör jag som ljudbok när jag springer eller promenerar, och av diverse skäl har det blivit lite dåligt med det på sista tiden. Så vi får se om det bli nästa bok jag avslutar eller om någon av de två andra pappers-böckerna jag läser hinner bli klar innan.

 

[krank]

Jag lyssnade just färdigt på Sherlock Holmes: The Definitive Collection.

Det är… Well, det är en maffig Sherlock Holmes-samling inläst av Stephen Fry. Välproducerad, och så. Och Sherlock Holmes är ju alltid Sherlock Holmes.

Vill man läsa eller lyssna på berättelser om en superdryg kvinnohatare som gillar att tortera sina vänner och har ett enormt bekräftelsebehov, och som löser mysterier utan att man som läsare har en chans att lösa dem själv – då är det här rätt grejer. För det är vad man får. Ju mer jag hörde, desto mindre tyckte jag om Holmes som person – men som karaktär är hans såklart charmig, på sitt sätt. Och så snart man släppt alla tankar om att det ska gå att lösa något alls som läsare så funkar också fallen ganska okej. Vill man ha det får man väl läsa något av Agatha Christie istället, tänker jag.

Mot slutet blir det, som Fry påpekar i något av sina förord, lite tjatigt. Samma element återkommer. Men det gör inte så mycket.

En sak som slog mig var att hela relationen Holmes har med Moriarty faktiskt knappt tar någon plats alls. Det finns överhuvudtaget ingenting etablerat om deras relation innan "The Final Problem", och den storyn är definitivt en av de sämsta. Den har knappt något mysterium i sig alls! Ingen föda alls för "de små grå", bara en ganska tråkig jakthistoria. Nej, jag måste säga att Moriartys betydelse för Holmes kraftigt överdrivits i senare media. Nästan lika mycket som Watsons inkompetens…

Nåja, det här var en god investering även om jag nog egentligen borde ha något slags E-boksversion också, att ha som uppslagsverk. Ikväll ska jag bestämma mig för vad som blir nästa lyssna-bok; antagligen blir det något scifi-aktigt…

 

[Gurgeh]

Nästan lika mycket som Watsons inkompetens…

Watson är verkligen förfördelad av att umgås med Sherlock Holmes. Han är läkare och soldat, så han är både smart, utbildad och kompetent. Det är bara jämfört med Holmes som han verkar kass.

 

[krank]

Watson är verkligen förfördelad av att umgås med Sherlock Holmes. Han är läkare och soldat, så han är både smart, utbildad och kompetent. Det är bara jämfört med Holmes som han verkar kass.

I och för sig stör jag mig supermycket på att han hela tiden verkligen fastnar vid det första magkänsle-intryck han får av varje given situation. Han är väldigt mycket en romantiker och känslomänniska. Det är egenskaper jag generellt har svårt för hos karaktärer oavsett om de har en Holmes bredvid sig eller ej. Däremot är han absolut kompetent som läkare till exempel, och det tycker jag också att han får utrymme att vara i flera av berättelserna.

Jag tycker rentav att han framstår som hyfsat kompetent i de här gamla berättelserna – åtminstone jämfört med en del senare gestaltningar.

 

[Daniel]

Efter viss tveksamhet, eftersom den första delen var så oerhört osmaklig, har jag läst uppföljaren till Niklas Natt och Dags ultradystopiska skräcksplatterthriller 1793, nämligen 1794. När jag säger osmaklig menar jag inte obegåvad, för det är språkligt snyggt och stämningsfullt och själva deckarstoryn är såklart habil, men världsbygget är ett nihilistiskt totalmörker som inte riktigt faller mig i smaken.

De ljusglimtar och tillstymmelser till lyckliga slut som fanns i -93 ska nu släckas totalt och ännu mer brutalt och vidrigt, enligt uppföljarens krav på stegrande chockvärde. Som extremdystopisk skräck är det förstås mycket effektivt. Kalla det body horror, kalla det splatter, kalla det Dante Alighierisk helvetesfantasy, men kalla det inte historia. Å andra sidan har jag aldrig ställt särskilt höga krav om historisk korrekthet i fiktion. Bland mina absoluta favoritfilmer räknar jag ju Braveheart, som välbekant gör en extremt fri tolkning av sin valda period. Jag väljer att se det som fritt konstnärliga operaföreställningar, ungefär som när Jesus bär läderbrallor och solglasögon i Jesus Christ Superstar.

Och även om skräcksplatterspektaklet blir stundtals parodiskt i denna superbrutala uppföljaren så är sceneriet (staden, naturen, vädret) så fantastiskt snyggt berättat att jag nog ändå - fast åter igen med viss tveksamhet - kommer vilja återvända till detta världsbygget i avslutande delen 1795. Och det blir ju alltid pulshöjande spännande - han kan det där med korta bladvändande deckarkapitel. Så... läsvärd. Fast med stor triggervarning.

Sedan kunde jag, p.g.a. pågående samtid, inte undgå att göra en olustig och från författarens sida självfallet helt ouppsåtlig koppling till den amerikanska QAnon-galenskapen eftersom denna bokserien ju faktiskt skildrar en politisk elit som helt bokstavligen är ett hemligt nätverk av kannibalistiska True Detective-pedofiler.

Nu ska jag koppla av med något mer lättsmält och lättsamt, typ en grimdark Warhammer-roman om Slaanesh-kultister.

 

[chrull]

Surveillance Capitalism-boken kör jag som ljudbok när jag springer eller promenerar, och av diverse skäl har det blivit lite dåligt med det på sista tiden. Så vi får se om det bli nästa bok jag avslutar eller om någon av de två andra pappers-böckerna jag läser hinner bli klar innan.

Det blev något annat: Hermann Hesse - Stäppvargen


En så seg start att jag tror att de första 30 sidorna tog nära på lika många dagar.
Sen lossnade det. En klassiker, som är gammal och väldigt omodern på många sätt. Ärligt talat mest intressant som kuriosa.

 

[Daniel]

Full av magnifika formuleringar, om inte annat. På Thåström-albumet "Den morronen" sjunger han om Hermine och Harry. Recensenten för Göteborgs-Posten trodde att han åsyftade Harry Potter och Hermione Granger, vilket de redigerade bort efter att jag påpekat den egentliga referensen för hans kollega. Även Gradvall trodde detta. "Då förstår man att du läst eller sett Harry Potter" sa Gradvall till Thåström. "Harry Potter?" sa Thåström helt oförstående. Kan ses här vid 12:30.

 

[Khan]

Full av magnifika formuleringar, om inte annat. På Thåström-albumet "Den morronen" sjunger han om Hermine och Harry. Recensenten för Göteborgs-Posten trodde att han åsyftade Harry Potter och Hermione Granger, vilket de redigerade bort efter att jag påpekat den egentliga referensen för hans kollega. Även Gradvall trodde detta. "Då förstår man att du läst eller sett Harry Potter" sa Gradvall till Thåström. "Harry Potter?" sa Thåström helt oförstående. Kan ses här vid 12:30.

... Vilka refererade han till då? Harry Martinson och Menelaos dotter?

 

[Daniel]

... Vilka refererade han till då? Harry Martinson och Menelaos dotter?

Menelaos dotter heter väl Hermione på svenska också, precis som Harry Potter-figuren? Alltså inte Hermine, som Thåström sjunger om, med svenskt uttal på i:et. (Hermine och Harry är alltså huvudpersonerna i Stäppvargen.)

 

[Khan]

Menelaos dotter heter väl Hermione på svenska också, precis som Harry Potter-figuren? Alltså inte Hermine, som Thåström sjunger om, med svenskt uttal på i:et. (Hermine och Harry är alltså huvudpersonerna i Stäppvargen.)

Aha! Det hade jag ingen aning om.

Jag anmäler mig till klubben för pinsamt obildade omgående.

 

[chrull]

Full av magnifika formuleringar, om inte annat. På Thåström-albumet "Den morronen" sjunger han om Hermine och Harry. Recensenten för Göteborgs-Posten trodde att han åsyftade Harry Potter och Hermione Granger, vilket de redigerade bort efter att jag påpekat den egentliga referensen för hans kollega. Även Gradvall trodde detta. "Då förstår man att du läst eller sett Harry Potter" sa Gradvall till Thåström. "Harry Potter?" sa Thåström helt oförstående. Kan ses här vid 12:30.

Det är typ 75% av anledningen till att jag läste den. Not joking. No Shame.

 

[krank]

Eftersom jag började jobba på min fysiska arbetsplats igen den här veckan har jag också börjat läsa på pendeltåget igen. Jag tänker räkna det som en av fördelarna, tillsammans med att jag ju får träffa mina fantastiska knäppisar till elever.

Så jag läste Ruthanna Emrys Imperfect Commentaries, delvis i något slags abstinens efter hennes Innsmouth Legacy-böcker.



Det funkade rätt bra. Det här är alltså en samling kortare berättelser av Emrys, alla med inslag av fantastik men också hennes karakteristiska vardagsperspektiv. Jag brukar ju prata om att jag egentligen inte är intresserad av folk och deras relationer, men det jag lärt mig genom att läsa Emrys är att jag i själva verket bara behöver något utöver det vanliga för att bry mig. Sånt som är "verkligt" tröttnar jag ju på väldigt fort, på samma sätt som filmer etc som "bygger på en sann historia" väldigt sällan fångar mig. Men Emrys gör det jag verkligen gillar, och kontrasterar det fantastiska med det vardagliga – och det är verkligen min sylt.

Hon verkar överlag vara en rätt skön person också, väldigt progressiv och bra när det gäller sin syn på lovecraftskt vansinne kontra riktig psykisk funktionsnedsättning, när det gäller Lovecrafts rasism, när det gäller stjärnfamiljer och allt möjligt annat. Plus att hon är nörd – i en mellan-text skriver hon om att hon upptäckte Lovecraft genom att spela Call of Cthulhu…

Den här samlingen är ganska eklektisk. Varje text omges av lite kommentarer, vilket funkar bra, och här och var är kortare texter t.ex. recept och dikter insprängda. De förra gillar jag, de känns personliga och inbjudande och skapar kontext kring texterna på ett sätt jag uppskattar. De senare är lite hit-and-miss, mest miss, för mig. Kanske mest för att jag inte är så intresserad av bakning och för att det där organet som låter folk läsa och uppskatta poesi verkar underutvecklat och ihopskrumpnat hos mig.

Men på det hela taget är jag väldigt glad över att jag läste den här, och ser mycket fram emot nästa boksläpp.

 

[Vimes]

Jag har läst lite Culture av Iain Banks.

The Player of Games har typ allt. Bra dialog, engagerande karaktärer, sense of wonderiga koncept, medryckande intrig. Toppen!

Surface Detail har inte allt, men nästan. Den spöar Player vad gäller coola koncept, den har bra karaktärer (superbra skruk! Man älskar att hata honom), och kul dialog. Intrigen däremot är lite mindre tight sammanhållen. Inte så det stör, men svagare än Player. Men sammantaget en super-sf-bok.

Use of Weapons tyckte jag var sådär, ärligt talat. Den var gripande, som något form av psykologiskt drama, men den saknar typ helt fascinerande koncept. Samma bok hade typ kunnat skrivas helt utanför en spekulativ genre. Läser jag genrelitteratur ska det väl vara genrelitteratur!

 

[Daniel]

Det är typ 75% av anledningen till att jag läste den. Not joking. No Shame.

Så var det för mig med Mästaren och Margarita - den upptäckte jag helt och hållet genom Thåström!

 

[Khan]

The Player of Games har typ allt. Bra dialog, engagerande karaktärer, sense of wonderiga koncept, medryckande intrig. Toppen!

Är det @Gurgehs självbiografi?

 

[Gurgeh]

Är det @Gurgehs självbiografi?

Special Circumstances har förbjudit mig att besvara den frågan.