Nu har jag tagit mig igenom HBR's 10 Must Reads On Change Management av diverse författare och Up the Organization av Robert C. Townsend.
HBR's 10 Must Reads On Change Management av en massa olika folk
Det här är ju sjukt bra grejer, verkligen, och artiklarna är valda på ett sätt så att de täcker både det breda och det smala, hela organisationer och enskilda individer. Men tio artiklar om det här är faktiskt lite kaka på kaka. Nästan all teori kring change management bygger ju på samma idéer, det handlar om att skapa en känsla av att vi gör något viktigt, involvera, överkommunicera, följa upp, osv osv, och artikelformatet känns inte som att det riktigt mäktar med att komma ner på djupet och grena ut sig så pass mycket som behövs för ordentlig differentiering. Efter de första fem artiklarna så var upprepningarna uppenbara och efter den 10:e så var det nästan plågsamt (ska väl sägas också att det är i ljus av att ha läst The Toyota Way, The Goal, The Advantage m fl och de bygger ju iofs på de här artiklarna en del).
Rekommenderas 6/10, 9/10 om du plockar russinen ur bullen och inte kör dem alla! (kan nog välja och vraka men de första två tyckte jag nog var bäst)
Up the Organization av Robert C. Townsend
Den här boken var fantastiskt kul och bra på alla sätt! RCT har sugit åt sig en jäkla massa kunskap, kondenserat ner den och använt den för att med dräpande humor slakta stora delar av det som irriterar mig personligen och dagligen i organisationen jag jobbar i. Även om alla råd och slutledningar inte är tydligt uppbackade med hårda bevis så är ledarskapsstilen väldigt fin och mänsklig trots en hel del gung-ho "fire the X department" och "fire the Y department!" Jag tror aldrig att jag har skrattat rakt ut av en managementbok tidigare och jag tar med mig och minns fantastiskt mycket bra härifrån som jag ska applicera i mitt jobb nu och på en gång! Extra kul att boken är så pass gammal och det säger något om beständigheten i författarens visdom, uppskattar även att det noteras var författaren över tid ändrat sätt att uttrycka sig på för att inte vara lika sexistisk i sin framtoning.
Pérez-Reverte sitter i Spanska Akademien och skriver historiska krigsromaner och Dan Brown-artade mysteriedeckare, där The Dumas Club tillhör den senare kategorin. Boken finns filmatiserad som halvkuslig thriller med Roman Polanski som regissör och Johnny Depp i huvudrollen, under titeln "The Ninth Gate". Det är en film som jag sett några gånger innan och som jag såg om efter att ha läst boken - därmed detta jämförande inlägg i Filmklubben.
Bokens huvudperson Corso är expert på gamla böcker, och försörjer sig som en sorts bokdetektiv som köper och säljer rariteter åt rika samlare. Han har tilldelats två separata uppdrag, där det ena gäller att fastslå äktheten i ett påstått originalmanus till "The Three Musketeers" från 1800-talet och det andra gäller att fastslå äktheten i en satanistisk besvärjelsebok från 1600-talet. Båda uppdragen börjar flyta ihop för honom under berättelsens gång (se spoilerruta), då hans resa mellan olika samlare och experter i Spanien, Portugal och Frankrike snabbt börjar kantas av krypande mystik och farligheter. Hemliga sällskap, besatta samlare, förföljande bilar och massvis med ockulta referenser ur historien (både fiktiva och verklighetsbaserade).
Jag tyckte om boken väldig mycket. Den är charmig, välskriven och den kändes smart genomarbetad av en mycket medveten författare. Den är fyndigt metaberättad, vilket är tematiskt passande eftersom den handlar om litteraturhistoria. Som ett exempel önskar en misshandlad Corso att läsaren av storyn om hans liv fort ska vända blad och låta scenen ta slut, eller att han varnar sin närmsta vän från att blanda sig i storyn eftersom bästisens uppgift i alla äventyrsberättelser är att bli tragiskt mördad. Mest intressant blir det i upplösningen (se spoilerruta). Författaren leker med hela romanupplägget, och dekonstruerar på sätt och vis sin egen story och andras, vilket han för fram genom Corsos egen stora självdistans, halvbittra galghumor och djupa kunskap om litteraturhistorien.
I upplösningen visar det sig att de två uppdragen inte haft nånting alls med varandra att göra, utan faktiskt varit två separata mysterier som pågått parallellt. Det ena mysteriets antagonist säger till Corso, och lika mycket till läsaren, ungefär: "...du har läst in för mycket i vad som hänt, eftersom du läst för många deckare förutsätter du att allt ska hänga ihop och därför har du själv skapat en bild med pusselbitar som egentligen inte tillhör samma pussel..." Lite antiklimax, visserligen, men också smart och uppfriskande.
Ett kul inslag är för övrigt att Corsos hobby är att spela taktiska brädspel (blippspel kallar vi det på min förening) om Napoleonkrigen.
Om man vill läsa en charmig och halvläskig mysteriethriller som är lite i stil med Dan Brown (med coola bilder och allt) fast avsevärt bättre skriven, och gillar litteraturhistoria och ockultism, rekommenderar jag verkligen den här boken.
Idag (26:e maj) är det tydligen exakt 120 år sedan Bram Stoker's Dracula släpptes i bokhandeln, och som det slumpade sig läste jag ut just den boken för bara ett par dagar sedan. Jag hade ingen aning om releasedetaljerna, så det blev ju ett kul sammanträffande att det sammanföll med 120-års-firandet. Märkligt!
Man har ju sett otaliga filmatiseringar, mer eller mindre trogna romanförlagan, och storyn och karaktärerna satt liksom i redan i ryggraden, men man vill ju ha läst originalet nån gång och nu blev det av.
Det mesta var som jag förväntat mig, och det var en mycket trevlig läsupplevelse. Cool gotisk atmosfär, fast för den moderna läsaren blir väl den oerhörda (närmast löjliga) viktorianska sedligheten lite för mycket ibland.
Störst och mest förvånande aha-upplevelse under läsningen var Draculas stora vita mustasch! Jag hade ju sett Christopher Lee bära mustasch i filmatiseringen från 1970, men jag trodde det var en 1970-talsgrej när det alltså i själva verket var korrekt från romanförlagan! Och nu när jag tänker efter hade väl Gary Oldman också mustasch i Coppolas 90-talsversion? Jag får ta och se om de där filmerna, och var inläst uppmärksam på Dracula-mustaschen!!
Jag har läst ut Iain M Banks Inversions, vilket jag tror betyder att jag bara har boken Matter kvar i den serien.
Inversions följer två (utomstående) huvudpersoner i en kvasi-medeltida/renässansvärld medan denna undergår förändringar, delvis som resultat av dessas handlingar.
Boken är underhållande, men det finns inte mycket som skiljer dess innehåll från en ganska generisk fantasyroman utöver kopplingarna till övriga Culture-romaner. Det som räddar den är väl att Banks var bra på att skriva. Grundkonceptet med två parallella berättelser som speglar varandra är OK men är ingenting i sig som drar in mig. Jag ser det mer som något som underhöll Banks när han skrev romanen och antagligen hjälpte göra den bättre. Use of Weapons kändes som att den gjorde något intressant med berättargreppet, men två parallella berättelser känns jäkligt basic även med den potentiella möjligheten att leta efter paralleller och gemensamma trådar i båda, vilket nog skulle kräva att iallafall jag läser boken mer än en gång för att hitta fler. Håller boken för det? Kanske. Men grundberättelserna gör det inte för min del. Att jag ogillar Banks tendens att försätta Cultureromaner till primitiva och förindustriella miljöer hjälper inte. Åtminstone första Commonwealth gör det här sämre (dimensionportaler håller samman världar som har infrastruktur- och samhällsnivå på första halvan av 1900-talet eller mer primitivt, egentligen av ingen anledning överhuvudtaget) - men det är orättvist mot Banks, vars sämsta böcker ändå håller bra texter och intressanta idéer.
Boken är välskriven, den är bättre än novellsamlingen, men jag kan inte med gott samvete rekommendera den till någon som gillar science fiction och inte fantasy. Jag är okej med fantasy, men inte när det utannonseras som science fiction.
Sammanfattning: Läs om du vill läsa alla Culture-romaner. Den är solid, men inte lysande. Personligen ger jag den betyget "meh" då jag är trött på bait-and-switch-skiten (science fiction fast mest i medeltiden) Banks höll på med i sina Culture-romaner, så "Helt OK" är nog mer korrekt.
Jag måste dubbelkolla (borde bokföra det här nånstans som inte bara är i de här trådarna) men jag börjar nog få lite slut på böcker av de författare jag hållit på och tagit mig ikapp med de senaste åren. Banks och Reynolds framför allt. Christie har jag ju en del kvar med. Jag tror också att jag är ikapp med mina "lättlästa, lättsmälta mellanspel"-böcker (Expanse) och det var först nyligen jag fick tag på min favorit-hatförfattare Peter F. Hamiltons senaste.
Så. Jag tänkte ta mig an Medusa Chronicles som Reynolds skrev ihop med Baxter. Men så såg jag att den byggde vidare på en novell av Arthur C Clarke...
Så jag började med att läsa Arthur C Clarke: The Collected Stories. En vad jag vet komplett mastodontvolym som samlar alla noveller karln skrev.
Det är många, många noveller. Clarke visar en hyfsad bredd - från rena humornovellerna till seriösa-män-gör-seriös-vetenskap-scifi till proto-cyberpunk. Nästan allt är över medelbra, med ett par riktigt gnistrande. Många känner jag igen, även om jag faktiskt glömt att det var han som skrev "The nine billion names of God". Jag blev överlag förvånad över hur mycket humor han uppvisar. Det är mycket lekfullhet samlad mellan pärmarna.
En sak som däremot blir väldigt tydligt är att i Arthurs värld är det väldigt sällan kvinnor som gör saker. Jag tror att jag räknade till en, kanske två berättelser med kvinnor i huvudrollen. Det fåniga är att den ena var rätt tidig; något slags beställningsjobb till en tidskrift för unga kvinnor om jag minns rätt. Där beskrivs mycket utförligt att även kvinnor kan vara forskare, kvinnliga astronauter, etc. Men de syns inte heller i den berättelse, och man kan konstatera att även om Clarke väldigt tidigt hade den teoretiska förståelsen för idén att kvinnor skulle kunna vara aktiva och vetenskapliga så har han betydande problem att omsätta den förståelsen i praktiken.
Det figurerar en del kvinnor i biroller, ibland har de rentav repliker, men de är generellt bihang, kärleksintressen, arga fruar, etc.
Någon dag skulle jag vilja göra en liten statistisk undersökning av den här boken, typ gå igenom varje berättelse och skriva ner alla hyfsat viktiga / namngivna karaktärer, och räkna lite huvuden...
Men ja, det här är en fantastisk skatt av berättelser om män som gör vetenskap, typ.
(Jag har hunnit läsa Medusa Chronicles också, men jag återkommer till den)
Jag har som sagt läst The Medusa Chronicles, som är Alastair Reynolds och Stephen Baxters fortsättning på en av Arthur C Clarkes bästa (enligt mig) noveller.
Wow. Den här boken är ett enda långt kärleksbrev till science fiction. Jag hör ekon av Rama, av 2001, av Asimovs robotberättelser... av väldigt mycket annan gammal klassisk hård scifi. Här finns AI och rymdskepp. Här finns proto-cyberpunk och varelser som lever i Jupiters inre. Här finns upptäckarglädje och en oförställd sense of wonder kombinerat med en värmande humanism.
Det märks tydligt att Reynolds och Baxter har en kärlek till källmaterialet och de vårdar arvet varsamt, samtidigt som de förnyar och bygger ut och utvecklar.
Kort sagt: Om man har minsta nostalgi för, eller bara gillar, klassisk hård scifi så rekommenderar jag varmt att man först läser novellen Meeting Medusa av Arthur C Clarke och sedan följer upp med den här boken.
Den 8:e boken i Laundry-serien släpps 11:e respektive 13:e juli.
Anledningen till de två datumen är att det är ett engelskt och ett amerikanskt förlag som ger ut böckerna på varsin sida av atlanten och de har olika utgivningsdatum.
Men tydligen var utgivningsdatumen inte huggna i sten eftersom jag redan läst den 8:e (och kanske sista) boken i serien av Charles Stross.
Oavsett vad så har han själv tröttnat lite på serien och vill skriva andra böcker - så det lär dröja ett par år innan vi eventuellt får se en 9:e bok.
Kort sammanfattning av serien:
Allt som H.P.Lovecraft skrev är (nästan) sant. Det finns magi, onämnbara fasor från andra dimensioner och människan är långt ifrån den mäktigaste varelsen på jorden.
Men detta vet vanliga människor ingenting om eftersom hemliga organisationer döljer detta för oss för att vi inte ska bli vansinniga. Framför allt försöker man dölja faktumet att Stjärnorna snart Står Rätt och jordens undergång är nära.
I England finns den hemliga organisationen The Laundry där Bob Howard arbetar. Det är en Kafka-liknande arbetsplats med mardrömslik byråkrati och där de anställda kämpar mot mardrömslika varelser från andra dimensioner.
För att överleva denna mardrömstillvaro använder sig Bob av mycket svart och engelsk humor - vilket gör böckerna kul att läsa.
I de två senaste böckerna har Bob varit frånvarande.
I den 6:e boken var "Mo" O'Brien, Bobs fru, huvudperson.
I den 7:e boken var Fil.Dr. Alex Schwartz, nybliven vampyr, huvudperson. Han fick i uppdrag att åka till Leeds (Englands tråkigaste stad enligt Alex) för att undersöka en eventuell flytt av The Laundrys huvudkontor från London till Leeds.
Där stöter han på den knäppa tjejen Cassie som han förälskar sig i...
Men hon är inte en vanlig tjej, utan en spion och lönnmördare från en invaderande armé nietzsche-alver från en annan dimension som bestämt sig för att slå sig ner här på jorden och göra mänskligheten till sina slavar.
Tyvärr fallerar hela invasionsplanen när även hon förälskar sig i honom och tillsammans sätter de stopp för invasionen.
Bok 8 utspelar sig 2 veckor efter den 7:e boken.
The Laundry har alltid försökt dölja alla övernaturligheter för den engelska befolkningen, tyvärr så är det lite svårt att dölja en armé med 5000 stridslystna alver. En ursinnig premiärminister kräver att huvuden rullar och ansvariga ställs till svars.
Bob kallas in för att bli PR-ansiktet för The Laundry, utöva lite damage control och försöka förhindra att The Laundry läggs ner.
Tyvärr börjar gamla bekanta från de tidigare böckerna att dyka upp och komplicera saker för Bob och hans överarbetade kollegor på the Laundry (jag tänker inte avslöja vilka som kommer tillbaka, för det spoilar boken).
Dessutom står stjärnorna rätt och de gamla vaknar och börjar knacka på dörren till vår dimension och vill in.
Är det här slutet för mänskligheten?
Jag tycker att den har boken är minst lika bra som de övriga i serien och det märks att Charles Stross försöker knyta ihop säcken och få till ett slut. Det här är en värdig avslutning (om det inte skulle komma en 9:e bok) till serien.
Som ni kanske förstår är alla ännu inte döda när boken slutar och det finns ett par oavslutade trådar så jag hoppas verkligen ett det kommer en bok till - men den kommer i sånt fall att beskrivas som "post-apokalyptisk".
Jag läste senast Drachenfels från 1989 av Jack Yeovil (pseudonym för Kim Newman), en av GW:s tidiga Warhammer-romaner, efter rekommendation härinne.
Jag blev positivt överraskad generellt, hade förväntat mig både sämre språklig nivå och sämre story. Berättelsen är visserligen inte så mycket att orda om, en ganska rak fantasy-grej om kampen mot den onda trollkarlen, men den har en del intressanta aspekter. Dels huvudpersonens roll och synvinkel, skådespelaren/regissören Sierck, som är ganska udda i en sådan berättelse, dels de många små delhistorierna som skapar en bra stämning utan att egentligen ha mycket med huvudintrigen att göra. Däremot kunde jag klarat mig utan den förmenta huvudpersonens Genevieve vampyrism, den känns felplacerad och bidrar inte med något, dramaturgiskt kunde hon lika gärna varit människa utan att det hade inneburit stora ändringar.
Men framför allt förmedlar texten mycket Warhammer-känsla - humor, skräck (eller åtminstone blodiga detaljer) och renässansmiljö, gillar särskilt fängelseskildringen i inledningen. Överhuvudtaget gör den mig sugen på att spela WFRP och det måste ju vara ett bra betyg? 3+ Blir nog uppföljaren Beasts in Velvet som nästa.
This site uses cookies to help personalise content, tailor your experience and to keep you logged in if you register.
By continuing to use this site, you are consenting to our use of cookies.
