Jag har precis avslutat Childhood's End av Arthur C. Clarke.
Mänskligheten invaderas av mystiska utomjordingar som vägrar visa sig, och i princip bara stoppar den från att ha nationer, föra krig och skada djur. Men vad är de altruististiska välgörare eller har de någon dold agenda?
Boken är helt okej. Det är Arthur C. Clarke, så utöver en solid utveckling av koncepten berättelsen kretsar kring i sig är det få delar av texten där berättartekniken riktigt lyfter. Kvinnorna är hyfsat träiga - inte lika illa som Asimov kanske men de har inte mycket personlighet utan det mesta av berättelsen spenderas med ganska utbytbara män.
Jag hade lite extra problem eftersom jag såg Extra Credits sammanfattning, vilket täcker grovt handlingen, även om de utelämnar en del och återberättar några delar lite fel.
Rekommenderas? Kanske. Mycket beror på om man gillar Clarke. Under senare tonåren hade jag nog gillat den skarpt.
Jag har precis avslutat Childhood's End av Arthur C. Clarke.
Mänskligheten invaderas av mystiska utomjordingar som vägrar visa sig, och i princip bara stoppar den från att ha nationer, föra krig och skada djur. Men vad är de altruististiska välgörare eller har de någon dold agenda?
Boken är helt okej. Det är Arthur C. Clarke, så utöver en solid utveckling av koncepten berättelsen kretsar kring i sig är det få delar av texten där berättartekniken riktigt lyfter. Kvinnorna är hyfsat träiga - inte lika illa som Asimov kanske men de har inte mycket personlighet utan det mesta av berättelsen spenderas med ganska utbytbara män.
Jag hade lite extra problem eftersom jag såg Extra Credits sammanfattning, vilket täcker grovt handlingen, även om de utelämnar en del och återberättar några delar lite fel.
Rekommenderas? Kanske. Mycket beror på om man gillar Clarke. Under senare tonåren hade jag nog gillat den skarpt.
Jag har läst Star Wars: The Last Command av Timothy Zahn. Den tredje och sista delen av Thrawn-trilogin.
Det blir bättre och bättre för var bok i serien. Den första hade känslan, och den andra hade även ett riktigt stort hot. Men här finns allt som gör Stjärnornas Krig till Stjärnornas Krig. Mystik, glädje, sorg, halsbrytande äventyr och känslan av en galax mycket större än den historia som berättas just här.
Trådarna från tidigare böcker flätas ihop riktigt snyggt genom boken och kulminerar i två stora klimax. Det ena är den stora rymdstriden där storamiral Thrawn inte går på Nya Republikens bluff och överraskar dem med en enorm flotta och fullkomligt dominerar dem. Det andra handlar om våra huvudpersoner, som infiltrerar den galne jedimästaren Joruus C'baoths stora klonfabrik och kämpar mot vad som kan hända om en total galning med tillgång till interstellär telepati får styra galaxen. För första gången känns det riktigt hotfullt och farligt och som om vad som helst kan hända i boken.
Några av våra vänner från filmerna får knappt något att göra i boken - Chewbacca och C-3P0 framför allt - men de nya karaktärerna väger upp det med råge. C'baoth är en riktigt bra skurk, och både Mara Jade och Talon Karrde är riktigt bra.
Så gillar du Stjärnornas Krig kommer du gilla de här böckerna. Den första är bra redan från start, även om det gnisslar lite runt skurkarnas kompetens, men det tas igen med råge i bok två och framför allt i den tredje.
Eftersom tredje delen i Scalzis Interdependency-trilogi inte är ute än så lyssnade jag igenom Redshirts av samme författare.
Det är en rätt kul bok om ett gäng nyblivna besättningsmedlemmar på stjärnskeppet Intrepid, som upptäcker att saker och ting inte riktigt verkar funka som de borde. Det verkar till exempel orimligt farligt att hänga med på "away missions", samtidigt som vissa ur besättningen – kaptenen och en handfull kring honom – verkar närmast immuna mot åtminstone döden. Även om åtminstone en av dem verkar få orimliga mängder stryk orimligt ofta men ändå kunna gå därifrån levande...
Kort sagt, det här är en metagrej om Star Trek. Vill du läsa/lyssna på en metagrej om Star Trek? Då är den här rätt bra. Den kräver typ noll förkunskaper om Star Trek; faktum är att den är rätt fattig på lustifika referenser. Jag har visserligen inte sett allt Star Trek, så det är möjligt att jag helt enkelt missade några referenser, men jag kände inte att det behövdes mer förkunskaper för att fatta allting än man kan få genom att nån kortfattat förklarar Original Series för en, och kommer med påpekan att folk med röda tröjor generellt dör som flugor.
Det är lite synd. Visst, boken blir mer lättillgänglig, men det känns som att målgruppen för boken väl ändå är just trekkies, så varför inte peppra den med referenser? Parodier på specifika personer, välkända händelser, etc. Varför satt jag inte och skrockade åt att känna igen det här universats motsvarighet till Fenton Mudd, eller tribbles?
I det längsta låg jag och hoppades på att något slags telepatiskt rymdmoln skulle visa sig ligga bakom alltihop, men inte ens det fick jag.
Så – lite av en missed opportunity, men inte alls en dålig bok.
Kombinationen Wheton och Scalzi har visat sig vara alldeles för potent. Med dem i öronen så kan det ta upp till en timme för mig att somna, vilket litegrann motverkar syftet med att lyssna på ljudböcker för mig. Jag kan verkligen rekommendera dem som just ljudbokskombo, eftersom just ingen annan kombo kunnat hålla min uppmärksamhet på det här sätter.
Men, jag har nu valt att ta lite paus från herrarna, med en betydligt tråkigare kombo – Richard Morgans Broken Angels, uppläst av nån med ganska tråkig röst. Mycket bättre... Zzzzz...
Intressant. Minns att jag läste och gillade serien när den var ny men hade inte vågat uttala mig om kvalitén idag.
OT1: Påstås allmänt att WEG Stars Wars sorcebooks var det underlag Zahn fick att utgå ifrån när han skulle skriva böckerna (som väl är de första SW-romanerna som inte är filmadaptioner?).
OT2: Min 10-åriga son blev nyfiken på böckerna eftersom jag berättat att Thrawn från Rebels är med i dem (varigenom amiralen alltså blivit kanon igen).
Intressant. Minns att jag läste och gillade serien när den var ny men hade inte vågat uttala mig om kvalitén idag.
OT1: Påstås allmänt att WEG Stars Wars sorcebooks var det underlag Zahn fick att utgå ifrån när han skulle skriva böckerna (som väl är de första SW-romanerna som inte är filmadaptioner?).
OT2: Min 10-åriga son blev nyfiken på böckerna eftersom jag berättat att Thrawn från Rebels är med i dem (varigenom amiralen alltså blivit kanon igen).
Språkligt och plottmässigt är det inget fel alls. Det finns en del detaljer jag gärna hade ändrat, framför allt klämt in fler kvinnor. Men hur Zahn bygger vidare på originaltrilogin är riktigt fint, och hur en replik i förbifarten ("You fought in the Clone Wars?") blir grunden för skurkarnas hela plan är lysande. Det är nog inget jag skulle gett en Hugo direkt, men det är helt klart bra och läsvärda böcker.
OT1 -> Enligt internet är det så, men jag har inte hittat någon intervju där Zahn säger så själv. Men det är ju inte orimligt.
OT2 -> Är den sevärd? Jag har konstigt nog blivit rätt pepp på Stjärnornas Krig nu, trots att jag alltid sett mig som trekkie.
Jo vars, får jag väl säga utan att ha sett mer än något avsnitt här och där. Trots allt en massproducerad serie där den konstnärliga höjden ibland är så där. Men den utvecklar en intressant del (del tidiga upproret) som ju ha viss potential och enskilda avsnitt kan ibland vara bra.
Jag har läst I am Legend av Richard Matheson. En kort roman på bara 170 sidor och enligt omslaget den största inspirationskällan Stephen King haft.
Robert Neville är den siste mannen på jorden. I ett postapokalyptiskt stadslandskap knallar han runt och försöker överleva, men varje natt återvänder han till sitt bepansrade hus. Dagarna spenderar han med att leta mat och att döda vampyrer. Apokalypsen var nämligen en vampyrbacill som väcker döda ur sina gravar och förvandlar de levande till ljusskygga blodssugare.
Det är ganska klassiska vampyrer med vitlök, speglar, och hela faderullan. Men de är också vekare än vanliga populärkultursvampyrer utan superstyrka, stryktålighet och allt det där. De är mer ett hot på grund av sitt stora antal än något annat.
Blandat med lite flashbacks till innan katastrofen handlar boken om Nevilles vardag. Hur han odlar sin vitlök, filosoferar över hur vampyrer funkar och dricker sprit för att döva ensamhet och ångest.
Men självklart är det inte allt, men för att inte spåjla något hoppar jag att berätta mer. Boken är bra, bitvis riktigt bra, och flera av skräckelementen är fruktansvärt effektiva. Den stora skräcken kommer dock från den stora känslan av övergivenhet, ensamhet och utsatthet Neville har, vilket gör att man känner sig mer hopplös än skrämd, mer full av ångest än adrenalin. En typ av melankolisk skräck, snarare än det blodpumpande äckel som jag förväntade mig efter att de skröt om att Matheson var Kings största inspirationskälla.
This site uses cookies to help personalise content, tailor your experience and to keep you logged in if you register.
By continuing to use this site, you are consenting to our use of cookies.
