Jag har läst The Once and Future King av T.H. White.
Det är en gammal klassiker och säljs på omslaget in som ”the world’s greatest fantasy classic”. Det är en skildring av Kung Arthur-legenden, med mängder av äventyr med alla riddarna kring runda bordet, som genremässigt pendlar mellan barnslig komedi och dramatisk tragedi.
Jag ville främst läsa den för att jag var sugen på en tjock bok med mängder av riddare och old school medeltidsfantasy, men också för att den nämnts som en av de huvudsakliga inspirationerna George RR Martin hade till ”A Song of Ice and Fire” (Game of Thrones).
Boken är indelad i fyra delar, som i kronologisk ordning skildrar olika tidsperioder av Arthurs livstid. (Det ska nämnas att det finns en alternativ utgåva som är 200 sidor längre än den jag läste, som återger exakt samma story men där en av delarna består av helt annan text. Personalen på Science Fiction-bokhandeln kunde inte svara på vilken variant man helst borde läsa, så jag nöjde mig med den kortare varianten på 640 sidor.)
Den första delen heter "The Sword in the Stone" och skildrar den blivande kung Arthurs barndom med trollkarlen Merlyn som mentor. Det är storyn som Disney filmatiserade i tecknad version med samma namn. Jag visste ganska lite om boken när jag började läsa den, och detta kom som en överraskning och som en besvikelse. Det är nämligen alldeles för humoristiskt och barnsligt för min smak, med talande djur och komiska riddare. Även om jag visste att boken skulle ha komiska inslag hade jag ändå tänkt mig betydligt mer vuxna intriger. Vad som räddade mitt intresse under denna första barndelen var den politiska och filosofiska skärpa som författaren lagt in i storyn, med ett mycket tydligt anti-nationalistiskt budskap (boken skrevs under åren kring andra världskriget).
Del två, "The Queen of Air and Darkness", började i liknande barnslig stil, med ett annat gäng barn i huvudrollerna. Och när vi återintroduceras till Arthur, nu som ung vuxen kung, är det fortfarande ganska oskyldigt barnsligt. Kändes alltså fortfarande som en besvikelse. Välskrivet, ja, men jag hade ju tänkt mig vuxenfantasy, baserat på vad jag hört om att boken var stor inspiration till Game of Thrones. Men! Ganska snart i andra delen började det bli mörkare. Riddare började slå huvudet av både varandra och damseller och intrigen blev vuxnare och intressantare. Även om vissa inslag fortsatte ha en småbarnslig, sagoartad (men smart) humor, vilket kändes betydligt mer Monty Python-riddare än Game of Thrones.
Men den som väntar på något gott!
I den tredje och lyckligtvis avsevärt längsta delen, "The Ill Made Knight", och i den avslutande fjärde delen, ”The Candle in the Wind”, blev det uteslutande vuxenintriger med smart drama, tragedi och komplexa karaktärer. Nu dök det dessutom upp mängder av uppenbara grejer som George RR Martin återanvänt i sin serie, både vad gäller direkta storyinslag och inspiration till karaktärer!
Det var melankoliskt och våldsamt, mänskligt och filosofiskt, och de sagolika inslagen var inte längre barnsliga utan mer religiöst mystiska. Man kanske kan jämföra med skillnaden mellan ”The Hobbit” och ”The Lord of the Rings”? Djävligt bra blev det i vart fall, och jag älskade det.
Hade hela boken hållit samma vackra och vuxna dramastil som under andra halvan hade jag givit den högsta betyg, men jag gillade inte äventyren med de talande djuren i första "barndelen" (även om jag rent objektivt vill påpeka att även "barndelen" var både politiskt smart och ganska rolig).
***
Härnäst tänkte jag läsa den svenska rollspelsrelaterade romanen "Kabal" av Theodore Bergqvist (dvs Götterdämmerung, RiotMinds). 25 kr på bokrean. Återkommer om den!