Daniel
Swordsman
- Joined
- 7 Apr 2009
- Messages
- 598
I den gångna veckan har jag läst två direkt rollspelsrelaterade romaner, nämligen Kabal till Götterdämmerung av Theodore Bergqvist (utgiven 2013) och Svärdsspel i Hadarlon till Eon av Dan Hörning (utgiven 2000). Hittade båda för cirka tjugolappen, och de är tillräckligt korta båda två för att plöja igenom på några kvällar.
Först en personlig reflektion kring rollspel och litteratur. Som jag varit inne på tidigare här, när jag skrev om Symbaroum-romanerna, är det alltid en viss risk med en roman som utspelar sig i ett speluniversum. Både för spelskaparen och för läsaren. Själva spelböckerna kan skildra en makalöst häftig setting med korta stämningsmonologer och illustrationer som sprider en oerhörd inspiration, men det är en helt annan sak att försöka skildra något skönlitterärt där man måste få till bra karaktärer, bra språk, bra dialog och en bra story. De sämre resultaten kan kontrastera starkt i kvalitet med själva spelprodukten och punkterar därmed stämningen. Och det är ju trist.
Till böckerna!
Kabal är en mörk historisk thriller om ockultism, politiska intriger och hemliga sällskap i 1740-talets Stockholm.
Boken börjar lite otippat med ett citat ur en Backyard Babies-låt ( https://www.youtube.com/watch?v=TNNTmO1XA34 ) och en lite mer väntad berättarmonolog som förklarar att historikerna utelämnat en del saker och att denna berättelse erbjuder en alternativ sanning.
Boken målar sedan en mycket mörkt vinklad bild av 1700-talet med äckel, elände och cynisk misär. Inte särskilt fräscht eller ens helt historiskt korrekt, men det fyller sin funktion utmärkt i att måla upp speluniversumet och författaren har ju redan dragit sin disclaimer. Fast överhuvudtaget är den historiska aspekten av boken imponerande välresearchad (men som sagt väldigt mörkt vinklad) med mycket cool fakta som ibland vävs in friktionsfritt i berättelsen men som ibland tar överhanden från de egentliga huvudpersonerna. Ibland dyker det visserligen upp en del galna historiska felaktigheter ( https://upload.wikimedia.org/wikiped...str%C3%B6m.JPG ), och våldet är Tarantino-action-splatter.
Huvudpersonen Johan är nån slags kontorsanställd på Vetenskapsakademien, upplyst, ateist och ett jävla psykopatiskt praktsvin mot sin döende hustru. Han har en del förmildrande drag, men överlag är han en trist och svinaktig jävel, vilket gör honom till en välkommet komplex karaktär att följa. Antagonisten är den gamle karolinske generalen Hamilton som är helt igenom ond, han är både nationalist, fascist och sadistisk djävulsdyrkare. Johan dras in i den mörka intrigen och sedan går det från värre till värst för honom och hans bekanta.
Det här är definitivt en av de bättre svenska rollspelsromaner jag läst, även om konkurrensen inte är direkt mördande. Författaren håller jämförelsevis god skrivkvalitet, han förmedlar en konsistent och tydlig vision av sin spelvärld med flera riktigt häftiga miljöbeskrivningar, och det finns några scener som är riktigt bra.
Fast Götterdämmerung beskrivs som mysteriespel med övernaturliga inslag, och det blir man besviken på.
För mycket till mysterium blir det aldrig för läsaren, bara för stackars Johan, för plotten och skurkarnas backstory avslöjas väldigt tidigt ur Hamiltons point of view. Och det enda korta övernaturliga inslaget kan bortförklaras som hallucination eller drömsekvens.
Hade boken återgett ett rollspelsäventyr från Götterdämmerung hade det varit en riktigt välarbetad stadskampanj med en både större metaplott som drar in spelarna och möjlighet till flera små, coola miniäventyr och sidequests som höjer stämningen...
Edit: Smakprov ur boken finns inlästa på YouTube av Reuben Sallmander: https://www.youtube.com/watch?v=5iYN4VtG2EE
Först en personlig reflektion kring rollspel och litteratur. Som jag varit inne på tidigare här, när jag skrev om Symbaroum-romanerna, är det alltid en viss risk med en roman som utspelar sig i ett speluniversum. Både för spelskaparen och för läsaren. Själva spelböckerna kan skildra en makalöst häftig setting med korta stämningsmonologer och illustrationer som sprider en oerhörd inspiration, men det är en helt annan sak att försöka skildra något skönlitterärt där man måste få till bra karaktärer, bra språk, bra dialog och en bra story. De sämre resultaten kan kontrastera starkt i kvalitet med själva spelprodukten och punkterar därmed stämningen. Och det är ju trist.
Till böckerna!
Kabal är en mörk historisk thriller om ockultism, politiska intriger och hemliga sällskap i 1740-talets Stockholm.
Boken börjar lite otippat med ett citat ur en Backyard Babies-låt ( https://www.youtube.com/watch?v=TNNTmO1XA34 ) och en lite mer väntad berättarmonolog som förklarar att historikerna utelämnat en del saker och att denna berättelse erbjuder en alternativ sanning.
Boken målar sedan en mycket mörkt vinklad bild av 1700-talet med äckel, elände och cynisk misär. Inte särskilt fräscht eller ens helt historiskt korrekt, men det fyller sin funktion utmärkt i att måla upp speluniversumet och författaren har ju redan dragit sin disclaimer. Fast överhuvudtaget är den historiska aspekten av boken imponerande välresearchad (men som sagt väldigt mörkt vinklad) med mycket cool fakta som ibland vävs in friktionsfritt i berättelsen men som ibland tar överhanden från de egentliga huvudpersonerna. Ibland dyker det visserligen upp en del galna historiska felaktigheter ( https://upload.wikimedia.org/wikiped...str%C3%B6m.JPG ), och våldet är Tarantino-action-splatter.
Huvudpersonen Johan är nån slags kontorsanställd på Vetenskapsakademien, upplyst, ateist och ett jävla psykopatiskt praktsvin mot sin döende hustru. Han har en del förmildrande drag, men överlag är han en trist och svinaktig jävel, vilket gör honom till en välkommet komplex karaktär att följa. Antagonisten är den gamle karolinske generalen Hamilton som är helt igenom ond, han är både nationalist, fascist och sadistisk djävulsdyrkare. Johan dras in i den mörka intrigen och sedan går det från värre till värst för honom och hans bekanta.
Det här är definitivt en av de bättre svenska rollspelsromaner jag läst, även om konkurrensen inte är direkt mördande. Författaren håller jämförelsevis god skrivkvalitet, han förmedlar en konsistent och tydlig vision av sin spelvärld med flera riktigt häftiga miljöbeskrivningar, och det finns några scener som är riktigt bra.
Fast Götterdämmerung beskrivs som mysteriespel med övernaturliga inslag, och det blir man besviken på.
För mycket till mysterium blir det aldrig för läsaren, bara för stackars Johan, för plotten och skurkarnas backstory avslöjas väldigt tidigt ur Hamiltons point of view. Och det enda korta övernaturliga inslaget kan bortförklaras som hallucination eller drömsekvens.
Hade boken återgett ett rollspelsäventyr från Götterdämmerung hade det varit en riktigt välarbetad stadskampanj med en både större metaplott som drar in spelarna och möjlighet till flera små, coola miniäventyr och sidequests som höjer stämningen...
Edit: Smakprov ur boken finns inlästa på YouTube av Reuben Sallmander: https://www.youtube.com/watch?v=5iYN4VtG2EE