Nekromanti WRNU:s bokklubb Första Kvartalet 2018

Max Raven

T12-kultist
Joined
20 Oct 2009
Messages
4,346
Location
Malmö
Reglerna är enkla:

Läs något. Skriv något om det här.

Diskutera gärna och/eller rekommendera böcker också. :)

Teman kan man föreslå, om man vill. I korthet: Skriv några böcker du tänker läsa, bind ihop med tema. Andra kan då välja att läsa de böckerna också!

Länk till lista över lästa böcker
 

roboman

Veteran
Joined
18 Nov 2006
Messages
159
Location
Motala, bor i Stockholm
Idag läste jag ut romanen De lemlästade, skriven 1923 av den tjeckiska författaren Hermann Ungar. Det är en märklig historia, lågmält kuslig på något sätt. Boken säljs in bäst med sin egen baksidestext:

Franz Polzer har arbetat på banken i sjutton år; han har inte missat en enda dag.
Franz Polzers barndomsvän, Karl Fanta, är sjuk. Kroppsdel för kroppsdel ruttnar han sakta bort. Han tvingar sin fru Dora att göra vidriga saker.
Franz Polzer hyr ett rum hos änkan fru Porges, det är hon med mittbenan, den ohyggliga mittbenan. Hans faster hade mittbena, och hon brukade hålla tag i Polzer medan hans far ursinnigt pryglade honom. Vad vill fru Porges, varför ser hon så konstigt på Polzer?
Och vem är den mystiske skötaren Sonntag, vad ska han använda sin stora slaktarkniv till, och varför har han ett blodigt förkläde nerpackat i sin koffert?


Efter 50 sidor älskade jag allt jag hade läst. Polzer var så underbart stel och rädd för all mänsklig närhet, och författaren lyfte fram så många detaljer i det mänskliga utseendet i negativa ordalag, att allt blev helfestligt. Ett tag.
Efter 150 sidor kunde jag ha sluta läsa när det ännu var på topp, för det var ungefär samma stämning som tidigare fast något mer skruvat. Jag hade börjat bli mättad på knasigheter.
Efter romanens alla 250 sidor visste jag inte vad som hade hänt på slutet. Romanen var en rutschkana rakt ner i märkligheter. Jag skulle behöva läsa om, med mer fokus och kanske ett anteckningsblock om det ska bli något av detta.

Men värt att nämna är att jag nästan aldrig är nöjd med hur romaner slutar. Så den här är inte sämre än någon annan. Jag kan mycket väl tänka mig att jag återkommer till den när jag vill ha stämning till eget skrivande. 4/5
 

Tant Ragnar

Gamle usling
Joined
23 Jun 2016
Messages
2,435
Jag har läst ut "passagen" av Simon Stålenhag.

http://frialigan.se/sv/authors/simon-stalenhag

Boken fortsätter på samma tema som hans tidigare verk, det vill säga socialrealism med scifi inslag. Den här gången handlar det om USA i något sorts alternativt sent nittiotal. Till skillnad från tidigare verk får vi följa en huvudperson och hennes resa genom ett sönderfallande samhälle tillsammans med en robot.

Det här är riktigt bra! Bilderna är lika fängslande som Stålenhag tidigare, och jag gillar verkligen att det blir en berättelse man följer istället för korta fragment. Det blir riktigt snyggt när bilderna och texterna inte bara beskriver samma narrativ, utan även beskriver egna små spår som inte syns i det andra mediet.

Fantastiskt bra bok. Rekommenderas varmt. Det ska bli otroligt spännande att se hur Stålenhag kommer att utveckla formatet om han fortsätter på samma tema med konstböcker med text.
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,183
Location
Rissne
Igår blev jag klar med Three Body Problem, första delen i Liu Cixins scifitrilogi.

Den korta versionen: I början var jag orolig att jag skulle ha svårt att minnas alla namn, och att det skulle göra det svårt för mig att njuta av boken. Så blev det inte; storyn är spännande nog att besegra även mitt dåliga namnminne.

Boken utspelar sig i någorlunda närtid, med en hel del flashbacks via minnen, berättelser och intervjuer. Storyn knyter an till kinesisk historia, kulturrevolutionen etc. på ett intressant sätt. Jag vet inte hur mycket mer jag vill skriva, för jag vill inte spoila och en hyfsat stor del av upplevelsen för mig var att få upptäcka de olika vändningarna själv.

Jag tyckte mycket om den här boken och ser fram emot att läsa nästa del.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,531
Jag läste precis klart ROBOCOP2 av Frank Miller, Juan Rose Ryp och Steve Grant.

Jag är ingen fan av Frank Miller, vare sig hans skrivande (som jag ofta tycker är rent vansinnigt) eller hans tecknarstil (som jag tycker är ful), men det här gick i alla fall att läsa.

Det är en seriebok, baserad på Frank Millers manus till filmen Robocop 2, det som inte blev av. Några av idéerna användes ändå till filmen (tex. att de försöker bygga en Robocop 2 i handlingen), men det mesta andra är inte med. I alla fall vad jag minns, det är säkert femton år sedan jag såg den.

Filmen tar vid några månader efter den första filmen. Det är en stor polisstrejk i Detroit och i stort sett den enda lagman som jobbar är Robocop. Samtidigt försöker OCP att bygga en Robocop 2, men misslyckas konstant. De jobbar också på att bygga om staden till Delta City, som de utlovat, men gör det brutalt och överdrivet ondskefullt. De river till exempel hus utan att kolla om de är tomma, stänger fabriker så ingen har jobb bara för att de kan och skickar in Robocop mot strejker. Det hela gör att hans tre direktiv hamnar i konflikt med varandra och hans hjärna/programmering såsar ihop.

De bygger om honom som en PR-bot och ger honom 1681 nya direktiv om att vara en bra förebild, snäll mot barn och så vidare.

Boken är genomgående rätt trogen första filmen, en logisk påbyggnad för alla karaktärer som återvänder. De satiriska TV-inslagen ingår också och är ofta riktigt roliga. Det märks att temat "over the top" på det där härliga Veerhoeven-sättet är med hela vägen ut. Åtminstone i berättelsen de första två tredjedelarna.

Bilden är å andra sidan usel. Rakt igenom. Det är inte snyggt tecknat i största allmänhet, men i alla fall snyggare än om Miller gjort det själv. Men det som gör det sällsynt uselt är att det känns som om Millers kvinnosyn influerat Ryp helt och hållet. Det är på sin höjd en bildruta där det finns en kvinna som inte är gravt sexualiserad helt i onödan. Poserande rumpor, inzoomad urringning ner till naveln, ni fattar grejen. TIll och med Lewis, en av få totalt icke-sexualiserade kvinnor i åttiotalsaction, kutar runt i sportBH, söndersprängda byxor genom vars slamsor man ser trosorna och en polisjacka. Inget mer.

Är man intresserad av RoboCop, kan stå ut med en kvinnosyn i stil med Djingis Khans eller bara gillar ostig action med samhällskritiska inslag kan man med gott samvete läsa den här. Men jag vette fanken om jag kan rekommendera den till någon.
 
Top