Nekromanti WRNU:s bokklubb Första Kvartalet 2017

[Daniel]

I den gångna veckan har jag läst två direkt rollspelsrelaterade romaner, nämligen Kabal till Götterdämmerung av Theodore Bergqvist (utgiven 2013) och Svärdsspel i Hadarlon till Eon av Dan Hörning (utgiven 2000). Hittade båda för cirka tjugolappen, och de är tillräckligt korta båda två för att plöja igenom på några kvällar.

Först en personlig reflektion kring rollspel och litteratur. Som jag varit inne på tidigare här, när jag skrev om Symbaroum-romanerna, är det alltid en viss risk med en roman som utspelar sig i ett speluniversum. Både för spelskaparen och för läsaren. Själva spelböckerna kan skildra en makalöst häftig setting med korta stämningsmonologer och illustrationer som sprider en oerhörd inspiration, men det är en helt annan sak att försöka skildra något skönlitterärt där man måste få till bra karaktärer, bra språk, bra dialog och en bra story. De sämre resultaten kan kontrastera starkt i kvalitet med själva spelprodukten och punkterar därmed stämningen. Och det är ju trist.

Till böckerna!

Kabal är en mörk historisk thriller om ockultism, politiska intriger och hemliga sällskap i 1740-talets Stockholm.

Boken börjar lite otippat med ett citat ur en Backyard Babies-låt ( https://www.youtube.com/watch?v=TNNTmO1XA34 ) och en lite mer väntad berättarmonolog som förklarar att historikerna utelämnat en del saker och att denna berättelse erbjuder en alternativ sanning.

Boken målar sedan en mycket mörkt vinklad bild av 1700-talet med äckel, elände och cynisk misär. Inte särskilt fräscht eller ens helt historiskt korrekt, men det fyller sin funktion utmärkt i att måla upp speluniversumet och författaren har ju redan dragit sin disclaimer. Fast överhuvudtaget är den historiska aspekten av boken imponerande välresearchad (men som sagt väldigt mörkt vinklad) med mycket cool fakta som ibland vävs in friktionsfritt i berättelsen men som ibland tar överhanden från de egentliga huvudpersonerna. Ibland dyker det visserligen upp en del galna historiska felaktigheter ( https://upload.wikimedia.org/wikiped...str%C3%B6m.JPG ), och våldet är Tarantino-action-splatter.

Huvudpersonen Johan är nån slags kontorsanställd på Vetenskapsakademien, upplyst, ateist och ett jävla psykopatiskt praktsvin mot sin döende hustru. Han har en del förmildrande drag, men överlag är han en trist och svinaktig jävel, vilket gör honom till en välkommet komplex karaktär att följa. Antagonisten är den gamle karolinske generalen Hamilton som är helt igenom ond, han är både nationalist, fascist och sadistisk djävulsdyrkare. Johan dras in i den mörka intrigen och sedan går det från värre till värst för honom och hans bekanta.

Det här är definitivt en av de bättre svenska rollspelsromaner jag läst, även om konkurrensen inte är direkt mördande. Författaren håller jämförelsevis god skrivkvalitet, han förmedlar en konsistent och tydlig vision av sin spelvärld med flera riktigt häftiga miljöbeskrivningar, och det finns några scener som är riktigt bra.

Fast Götterdämmerung beskrivs som mysteriespel med övernaturliga inslag, och det blir man besviken på.
För mycket till mysterium blir det aldrig för läsaren, bara för stackars Johan, för plotten och skurkarnas backstory avslöjas väldigt tidigt ur Hamiltons point of view. Och det enda korta övernaturliga inslaget kan bortförklaras som hallucination eller drömsekvens.

Hade boken återgett ett rollspelsäventyr från Götterdämmerung hade det varit en riktigt välarbetad stadskampanj med en både större metaplott som drar in spelarna och möjlighet till flera små, coola miniäventyr och sidequests som höjer stämningen...

Edit: Smakprov ur boken finns inlästa på YouTube av Reuben Sallmander: https://www.youtube.com/watch?v=5iYN4VtG2EE

 

[Daniel]

Svärdsspel i Hadarlon utspelar sig i Eons medeltida fantasyvärld Mundana, där människor, alver, misslor (hobbitvariant) och tiraker (orchvariant) lever sida vid sida i fantasy-mässig mångkultur.

Titeln återger utmärkt hela handlingen. Trist nog.

Jag har inga problem med författarens Eon-skildring, den ger precis den där old school-känslan jag hade när jag upptäckte spelet med allt jag gillar av riddare i mustasch som äter middag ute på borggården och landsvägar genom skogen som passerar gamla antika ruinlämningar som en naturlig del av miljön.

Alla världens bästa svärdsfäktare har alltså rest till staden Hadarlon för att tävla i de årliga fäktningsspelen, och ett stort antal olika karaktärer presenteras. Först antar man väl att spelen bara ska vara en kuliss för en egentlig story, men svärdduellerna får ta överhanden och i slutändan är det i princip bara en enda lång väldigt rakt berättad actionstory som skildrar resultaten i en fäktarturnering. De många mysterier och intriger som presenteras i första halvan av boken får aldrig det utrymme de förtjänar och de få mysterier som ges en fortsättning eller upplösning blir bara abrupt avhuggna.

Bokens enda styrka ligger i presentationen av Mundana som spelvärld, för det är mängder av folkslag, fraktioner och religioner som deltar i svärdsspelen och det ges en tydlig bild av spelvärldens religiösa och nationella motsättningar. Och en riktigt kul grej för den som är bekant med de gamla köpeäventyren till Eon är att det glider förbi en del bekanta spelledarkaraktärer bland deltagarna.

Det var alltså ingen höjdare till läsupplevelse, men jag hade förmodligen tyckt boken var helt okej om jag hade läst den kring åren då den kom ut, alltså 2000. Då gick jag på mellanstadiet och hade precis börjat läsa fantasy eller romaner överhuvudtaget.

På bokens plussida ska nämnas att kvinnliga riddare och kvinnliga svärdsfäktare förekommer naturligt och settingen utelämnar därmed en del av den klassiska medeltida mysogynin. Fast det betyder tyvärr inte att det inte blir gubbigt George RR Martin-sliskiga scener när dessa kvinnor ska ta ett bad eller ha sex...

Hade boken återgett ett rollspelsäventyr från Eon hade det varit en stadskampanj där spelledaren hintar om mängder av häftiga intriger och mysterier, men spelarna väljer att supa på värdhuset, ha sex med varandras karaktärer och sedan bara spela några rundor strid på fäktningsarenan...

 

[Unfair]

Svärdsspel i Hadarlon [...]

Det var alltså ingen höjdare till läsupplevelse, men jag hade förmodligen tyckt boken var helt okej om jag hade läst den kring åren då den kom ut, alltså 2000. Då gick jag på mellanstadiet och hade precis börjat läsa fantasy eller romaner överhuvudtaget.

Känner igen mig där. Själv läst boken för kanske 10 år sedan, Tyckte den var rätt bra då, misstänker att jag inte skulle tycka samma idag. Fortfarande kul att läsa din recension av en bok jag helt glömt bort existerar och som troligen ligger i någon flyttlåda uppe på vinden.

Har även för mig att det fanns några fler böcker som utspelade sig i Eon universumet, men inte något jag läst på länge.

 

[2097]

Jag såg att alla Shirley Jackson kommit i nytryck på engelska senaste åren och beställde dom jag inte hade, både dom jag läst en gång (Hemsökelsen (har dock sett filmen från 63 massa gånger, Det Spökar på Hill House heter filmversionen), Fågelboet), den jag läst flera gånger (Soluret) och den jag velat få tag på urlänge och aldrig läst: (The Road Through the Wall, vet inte om den finns på svenska).

Jag har läst dom flesta av dom på svenska på bibblan; Vårt hem är vårt slott är dock den enda jag själv har på svenska; jag har den på båda språken och läst den fyra ggr på svenska, tre på engelska. Dom andra jag har är The Lottery och Life Among The Savages och så den jag har börjat läsa nu, Hangsaman. Jag har, ovanligt för mig för jag brukar vara snabb att döma, jättesvårt att rangordna hennes böcker. "Slott" är väl bäst antar jag men Fågelboet, Hemsökelsen (den första jag läste) och Soluret också otroliga. Och Hangsaman.

En av dom första gångerna jag lyckades som SL var förresten en mashup av Soluret och dataspelet The Colonel's Bequest. Hade bytt ut namnen och hittat på en del nytt. Det var på den tiden jag använde musik (vi har en hörselskadad i vår grupp nu, eller jag tror iaf han är det men har inte frågat rakt ut, kanske är det bara jag som är mumlig men jag har iaf skivorna av) och jag körde först en massa Irish Drinking Songs och sen bytte jag till Nedsvärtning av The Knife och det blev isbra stämning. Kördepå den tiden rätt så rälsat med en massa påtvingade bangs. Tog ex vis en person avsides och sade "Så, din rollperson stal just något ur [den andra rollpersonens] ficka. Vad gör du nu?" (Visste inte att det hette bangs, det var innan jag hört talas om Edwards -- Sorcerer fanns säkert då men jag hade aldrig hört talas om den. Men, pga jag själv experimenterat med så många indie-tekniker blev jag inte imponerad när jag väl upptäckte dom. Jag hade Jonathan Tweet och Steffan O'Sullivan och allt jag hade hade jag extrapolerat från dom, eller hittat på själv.) Spelaren blev jätteförvånad över att hon spelade en tjuv men fann sig snabbt och alla spelarna gjorde ett toppenjobb med alla intriger och sånt som jag räls-försatte dom i.

Jag funderade lite på att köpa om dom jag har så dom ska matcha den nya serien. Men, den nya serien är inte jättesnygg så det är inte självklart. Hade det varit Coralie Bickford som varit framme så skulle jag ha slagit till direkt (älskar hennes serie av gulryggade Gothic Classics, dom har jag allihopa). Helst skulle jag vilja att dom gavs ut igen i nytryck på svenska i en matchande och snygg serie. Några är översatta av Inger Edelfeldt om jag förstått det rätt, några har hon målat omslaget till, och några (kanske?) både ock.


Dessutom var jag jättefäst vid mitt ex av Hangsaman, ett loppisfynd av en kioskutgåva från sextiotalet i ett otroligt risigt skick. Den har absolut inget värde, det är inte en tidigt utgåva och den är mer eller mindre i trasor och sidorna är väldigt gula. Men. För mig var den guld värd eftersom jag fått för mig att både Hangsaman och Road Through the Wall var nästan omöjliga att få tag i, att dom var out of print sen länge. (Hennes största hittar, ffa Slott, trycks ju om hela tiden.) Nu när jag dubbelkollar ser jag att det inte stämmer, att det har funnits omtryckningar ex vis en omnibus från 98 med Hangsaman, Road Through the Wall och Fågelboet.

Och, långt efter att jag fick tag på min Hangsaman (vilket var... runt 2008 tror jag?) så har ju några av böckerna kommit ut igen. Ex vis hittar jag nu när jag letar en utgivning från 2013 av alla böckerna, även dom lite mer ovanliga, som är snyggare än dom från 2014 jag beställde häromdan. Hmm :/

Usch, som vanligt skriver jag mer om mig själv än om boken. Jag har faktiskt aldrig kommit igenom Hangsaman. Den är så himla obehaglig. Hon skriver väldigt mellanradigt om övergrepp på den sjuttonåriga huvudpersonen och jag brukar tycka det är mycket obehagligare och effektivare med den typen av mellanradig skräck än något mer explicit. Som i Tarantino-filmen De Hänsynslösa där han gör nåt med rakbladet utanför bild. Funkar bättre än om det hade varit i bild.

Men, Jackson skriver också på ett sätt där det är långt från thriller, från deckare, från genrelitteratur. Hon skriver det på ett så himla sorgligt sätt. I början av boken växlar hon väldigt effektivt mellan Natalies (huvudpersonens) fantasiliv och familjeliv. Hennes låtsaskompis är en detektiv och Natalies tänkta svar på detektivens frågor växlas med hennes sagda svar på mammans frågor. Jag hittade mitt bokmärke halvvägs genom boken, men jag började om nu i väntan på beställningen av dom andra.

Önskar dock jag hade köpt en ny Hangsaman ända. Hur mkt av en skatt den här trasiga boken än är så är den så gulnad att det är svårt att läsa sidorna.

Det är säkert fusk att skriva här i tråden om en bok jag inte läst ut än. Ska försöka läsa ut boken, den är så himla bra och jag älskar Shirley Jackson och hennes andra böcker. Ska skriva lite mer om dom här eftersom jag faktiskt läst ut dom. Vårt hem är vårt slott är en av dom få böcker som lyckats skriva om magi såsom det är i verkligheten, och Hemsökelsen om hur, ja som titeln säger, hemsökelser fungerar. Den har en tidig skildrig av en lesbisk relation (visas men sägs inte vid namn i filmversionen; är mer tydligt i boken), en väldigt ojämlik sådan relation och huvudpersonen är en lyckad karaktär. Är det spöken som finns i huset dom kommer till, är det hennes egen telekinesi som hon för med sig var hon än går, eller är det inbillning? Det är en otroligt bra bok och filmen (1963-versionen) är inte så dum den heller.

Första gången jag läste Vårt hem är vårt slott var också första gången jag lyssnade på Beautysleep-albumet av Tanya Donelly och för mig är dom två väldigt hopförknippade. Texterna har eg inget alls med boken att göra, det var bara en slump, men... det blev det perfekta soundtracket. Har också högläst boken i mitt gamla vänskapsgäng (tyvärr skingrades vi till olika städer, Göteborg, Malmö, Stockholm saknar dom) efter att vi var klara med Sent i November. Det är kanske min allra favoritbok.


Well jag vet inte om jag ska trycka på send på det här inlägget. Tvekar ofta inför att rekommendera Shirley Jackson, ens för mina egna vänner, för min läsupplevelse inför dom har känts så intima. Mitt igenkännande i Eleanor och Merricat har känts så personligt. Och att skriva om det på en nätsida där alla kan läsa känns ännu vanskligare.

Just det, jag nämnde ju Fågelboet i mitt inlägg om Claremont/Siekiewicz häromdagen och det var därför jag ville beställa den och dom andra jag inte hade. OK, OK. Iom jag nämnde den så är väl katten ute ur säcken och jag kan lika gärna tipsa om dom andra Shirley Jackson-klassikerna. Hon skriver så himla skillat och underdrivet och med så små medel kan hon få fram så mycket. Börja med novellen The Lottery varför inte. Den får Battle Royale att framstå som Bingo-Lotto i jämförelse.

 

[Daniel]

Har även för mig att det fanns några fler böcker som utspelade sig i Eon universumet, men inte något jag läst på länge.

Japp. Det finns en till roman av Dan Hörning, som enligt wikipedia skulle varit första delen i en serie om Mörkret (den stora metaplotten i Eon) men det verkar som att den serien kom av sig (wikipedia utlovar andra delen till 2012). Jag vet inte om den funkar att läsa helt fristående.

Det finns även fyra böcker skrivna av Andreas Roman, som jag läst tre utav. Jag gillade dem inte då, och de kändes inte riktigt korrekta för settingen, som om han inte kollat upp spelvärlden han skulle berätta om. Det känns mest som att han redan hade en färdig story, och någon på Neogames föreslog att han kunde förlägga den till deras fantasyvärld genom att stoppa in ett eller två namn på någon Eon-plats.
En av böckerna, Vargen och kättaren, finns som gratis pdf återutgiven av honom själv, med ett förord skrivet 2011 där han själv erkänner bokens svagheter: "Inför denna gratisutgivningen övervägde jag att arbeta om texten. Språket är emellanåt pinsamt uselt. Fullt av utropstecken, stora bokstäver, kursiveringar, adjektiv, talspråk och pekpinnar, besynnerliga stavningar och idéer om normbrott som inte uppnådde någonting. Men boken är vad den är, skriven av en tio år yngre version av mig själv och ett minne från hur jag var då, vilka människor jag umgicks med och levde med." ( http://www.google.se/url?sa=t&rct=j...en.pdf&usg=AFQjCNExYXCVegoAke7T_AztvrBBCkJmQA )

 

[Ulfgeir]

Känner igen mig där. Själv läst boken för kanske 10 år sedan, Tyckte den var rätt bra då, misstänker att jag inte skulle tycka samma idag. Fortfarande kul att läsa din recension av en bok jag helt glömt bort existerar och som troligen ligger i någon flyttlåda uppe på vinden.

Har även för mig att det fanns några fler böcker som utspelade sig i Eon universumet, men inte något jag läst på länge.

Det skulle kommit en fortsättning på Svärdsspel.

Skulle varit en trilogi (var korrläsare på den). Bok 1 (Stormens Vandrare) kom ut. Sedan det som skulle blivit bok 2, blev splittrad till 2 delar så det skulle då bli en tetralogi istället. Vad jag minns så blev aldrig del 2 utgiven (vet ej varför), och Dan skrev aldrig färdigt sista delen (bok 4), eller åtminstone blev den inte så färdigskriven att jag fick läsa den som korrläsare.

Språket i Stormens vandrare var klart bättre än det i Svärdsspel, och finns mer handling. Om jag minns rätt så behöver man inte ha läst svärdspel i Hadarlorn före man läser Stormens vandrare. Men tyvärr så är boken inte friståendede utan det är väldigt tydligt vad jag mins att det är en del i en serie. I klassisk David Eddings/Terry Brooks-anda.

/Ulfgeir

 

[Daniel]

Jag har läst Joe Abercrombies novellsamling Sharp Ends: Stories from the World of the First Law som kom förra året. Det är en samling korta episoder som utspelar sig i hans medeltida fantasyvärld som finns etablerad i den episka trilogin The First Law och ytterligare tre fristående uppföljare.

Det är mörk vuxenfantasy med mycket svordomar och mycket blodig action. Nästan varje episod följer en Tarantino-liknande mall: några coola karaktärer möts, har en häftig dialog, och slutligen urartar scenen i brutalt våld.

Gillar man Abercrombies First Law-böcker kan man se novellerna som kul extramaterial, för den har inte mycket till egenvärde som en fristående textsamling. De flesta episoderna knyter nämligen an till händelser eller karaktärer i böckerna och kräver sin förkunskap, som "prequels" eller "extended scenes", och flera gånger berättas en stor scen från böckerna ur ett nytt perspektiv från någon obetydlig statist i periferin. Typ, för att ta lättförståeliga exempel från en annan fantasyserie: hur gick det för praktikanten på stadsbiblioteket när Saurons armé stormade Minas Tirith, och hur gick det för familjen på bondgården när Rohans armé red förbi genom deras åker? Därför skulle jag inte rekommendera Sharp Ends för en ny läsare som inte läst något av romanerna.

Nämnvärt är att Abercrombies fantasyvärld är väldigt rik på mångfald. Merparten av huvudpersonerna i novellsamlingen är icke-vita eller icke-hetero eller på annat sätt icke-stereotypa.

Tydligen är han även rollspelare, för i författartacket tackar han de han träffat när han spelat D&D. Kul!