Nekromanti WRNU:s Bokklubb, Januari - Mars 2015

[Max Raven]

Läste klart The Naked Sun av Asimov för någon vecka sedan.

Elija Baley är tillbaka! Den här gången blir han specialinkallad till att lösa ett brott... På en annan planet, långt från Jordens stålgrottor. Enda komplikationen är att ingen har haft brott på planeten, Solaria, sedan den grundades. Hur kan en man ha mördats på en planet där människor är rädda för att mötas fysiskt? Och varför är lokalbefolkningen sådana otroliga klåpare vad gäller att dokumentera och bevara bevis?

Till viss del är den här boken ett steg tillbaka till handlingar i Asimovs ursprungliga Robot-noveller, med Susan Calvin, i att Solarias robotbefolkning är viktig i sammanhanget. Det är inte en identisk handling, men det känns lite som en upprepning. Asimov körde på med sina tre lagar och det blir lite tjatigt.

Det sagt, boken är underhållande, och mördaren är och dess motiv inte helt uppenbara. Baley löser brott och får panikskräck av öppna ytor like a boss och Daneel dyker upp och beter sig definitivt mer som en jobbig robot som är ivägen än som den mer gåtfulla roboten han var i förra boken. Han känns... mer tvådimensionell, helt enkelt. Det isolerade och robotbaserade samhället är dock intressant, bland annat med hur de ser på skillnad mellan virtuell- och IRL-närvaro som speglas en del i vårt samhälle.

Ändock en intressant bok. Kort, också, vilket troligen påverkade bokens djup en del, men handlingen hade nog inte kunnat få mycket mer utrymme.

Helt okej bok, förvänta inte er den bästa boken någonsin dock. Det är en bok som kombinerar många element som är typiskt Asimov men inte känns särskilt originell i sig. Solaria återkommer man till, mycket längre fram, vilket jag mindes från min läsning av en annan Asimov-romaner (en av Stiftelse-böckerna) - vilket gör den här boken läsvärd ur åtminstone det perspektivet.

 

[Max Raven]

Läste för några veckor sedan klart Död Robot, eller Robots of Dawn som den kallas, av Isaac Asimov.

Den svenska översättningen, speciellt jämfört med det lilla jag läst av originalet, verkar bekräfta att Asimov-översättningar till svenska inte fungerat så bra. Språket blir på något sätt för torrt, för styltat, där det på engelska känns mer ledigt. Trots det är det här den bok jag gillar näst mest av Asimovs böcker så här långt. Favoriten är Caves of Steel, men självklart är det här mer en smaksak. Robots of Dawn har med en hel del referenser till andra böcker, däribland Foundation, men är samtidigt sammansatt på ett kompetent sätt.

Elijah Baley dyker upp för sista gången när han några år efter Naked Sun kallas in för att lösa ett mord på en robot - robocide. Egentligen finns det ingen lag mot detta, men en av Jordens få allierade bland Rymdarnas ledare, Fastolfe, riskerar sitt rykte då han står anklagad för att ha förstört sin andra humanoida robot. Utöver Fastolfe (från Caves of Steel) dyker R. Daneel upp igen, plus några fler bekanta. Ett par nya introduceras som återkommer längre fram.

Som med övriga Elijah Baley-böcker är detta på ytan en deckare där handlingen i mycket är en ursäkt för att resa igenom den framtida värld Asimov byggt upp. Caves of Steel hade Jorden med dess stålgrottor och medvetna isolation bland människomassorna, Naked Sun den andra ytterligheten med isolerade människor och robotar. Dawn besöker en mer typisk Rymdarvärld - även om Aurora är den ledande världen bland Rymdarvärldar. Det är människor som århundraden, ett avslappnat förhållande med robotar - men ändå stagnant, långsamt döende.

Robots of Dawn bildar med de andra två böckerna en trevlig trilogi tillsammans med Elijah Baleys och Daneels utveckling. Rekommenderas om man läst föregående romaner, plus möjligen Foundation-böckerna (även om det rent kronologiskt är "fel"). Nästa bok, Robots and Empire, som jag kommit en bit på, utspelar sig hundratals år senare, och är inte en SF-deckarroman, utan mer ett äventyr med inslag av intrigerande.

Jag tog mig också igenom Robot Dreams nyligen, vilket är en samling noveller av Asimov. Jag hade läst den tidigare, och det finns till skillnad från I, Robot/The Complete Robot inte en sammanhängande röd tråd - vissa noveller kan kopplas direkt till Foundation/Robot-universumet, andra är uppenbart fristående. Överlag är det dock bra berättelser.

 

[PAX]

Jag läste ut Kabal av Theodore Bergqvist nyligen. Boken utspelar sig i Stockholm och har till viss del Götterdämmerung som bakgrund. Huvudkaraktären Johan Hjortenberg arbetar som administratör vid vetenskapsakademien tack vare sin farbror. Han dras sakta in i en konspiration som till slut når sin kulmen. Innan dess får vi följa Johans vardagliga liv i ett Stockholm kantat av vardagsfylla, lort och eländes elände. Johans plats i Stockholm förändras genom vänner och nya bekantskaper. Faktum är att Johan är en ganska så svinaktig personlighet på vissa plan. Men av någon anledning tycker man inte riktigt illa om honom.
Boken är hyfsat skriven och jag hade gärna sett fler liknande romaner med Götterdämmerungs mörka 1700-tal. Absolut läsvärd för den som vill spela Götterdämmerung.

 

[PAX]

David Gibbins Atlantis, Heligt Guld och Sista Evangeliet är de tre första böckerna i en serie vilka har översatts till svenska. Förhoppningsvis blir fler översatta då Gibbins har skrivit fler böcker om Jack Howard och hans vänner. Det här är mycket blandning av Indiana Jones, Allan Quatermain och Tintin. Bitvis fartfyllda äventyr samtidigt som författarens kunskap om marinarkeologi tar sin plats. Ibland lite för mycket plats. Det blir långa utlägg om dittan och dattan och kan kännas tröttsamt att ta sig förbi. Att detta inte redan har hamnat på filmduken är jag förvånad över. Kanske det ligger lite för nära Da Vincikoden för att det ska fångas upp. Hur som helst. Bra thrillerarkeologi med uppdiktade och tillrättalagda historiska händelser för att skapa fullgoda äventyr. Författaren redovisar dock på ett bra sätt vad som är fakta och vision. Helt klart läsvärt för den som vill ha stoff till nutida äventyrliga rollspel.

 

[PAX]

Stefan Tegenfalk - Vredens Tid, Nirvanaprojektet och Den Felande Länken är en serie som jag håller högt. Jag själv läser aldrig deckare och det här är inga deckare även om huvudkaraktärerna är poliser. Det här är svensk thriller och spännande med en metaplot som gärna hade fått vävas ut ännu mer då det känns som en del av storyn faller bort.
Böckernas huvudkaraktärer är dels den gamla kriminalaren Walter Gröhn. En veteran som det knarrar om. Han blir pådyvlad den unga, färska Jonna de Brygge när de börjar nysta i en rad händelser som tar dem in i en större konspiration. De första två böckerna är de bästa men alla tre bör läsas.
Stefan Tegenfalk har även skrivit en fjärde fristående roman, Pianostämmaren, med Walter och Jonna som huvudkaraktärer.

 

[Max Raven]

Avslutat Robots and Empire, och där sätter vi med lite undantag P för robotberättelserna och R. Daneel Olivaw.

Solaria har övergetts, ett tidigt tecken på att Spacers analkande undergång. Men vart har de försvunnit? Ingen vet. Kvar finns bara Gladia, som lämnade Solaria för 20 årtionden sedan. En framfusig Settler-kapten vid namn D.G. Baley rekryterar henne för att plundra det övergivna Solaria. Med sig tar hon sina trogna robotar - Daneel och Giskard. Men i bakgrunden pågår en rad intriger för att sätta stopp för Jordens expansion...

Den här boken är lite spretig. På ytan är det en äventyrsroman av resekaraktär - Gladia far runt med Baley till en rad olika platser i den för-Kejserliga tiden: Aurora, Solaria, Baleyworld och Jorden är alla med. Den röda tråden saknas, dock, tills man börjar närma sig slutet och vissa skilda delar binds ihop, och det är inte förrän senare delen av Solaria som jag tycker det börja bli lite mer fart i berättelsen - och intrigspelen dyker inte upp förrän efter Balyeworld har besökts. En del intressanta saker kommer upp, såsom hur robotar tolkar vad en människa är. Asimov var förvisso inte ingenjör/programmerare, dock, så saker som känns självklara för mig behandlas som järnhårda i den fiktiva världen - Robotarnas lagar måste vara orubbliga och kan inte kommas runt för att... Det är så man gör. Köper man inte det dock så blir det inte tillnärmelsevis lika överraskande med vissa händelser, även om mycket tagits för givet tidigare.

Det är sentida Asimov, det är en bra bok, men den känns inte lika fokuserad som Naked Sun eller Robots of Dawn. Det är inte Glorias fel - faktum är att jag gärna hade sett mer resande med henne och D.G. I en annan bok, dock. Är hon huvudpersonen dock? Gladia, Daneel och Giskard tar alla ungefär lika mycket plats, och Gladia och Daneel är de mest aktiva. Gladia tar mer utrymme i början, men när intrigerna slår igång så tar Daneel och Giskard mer plats och Gladia glider in i bakgrunden. Slutet känns också lite abrupt, även om tekniskt sett alla tåtar är uppbundna och väven färdig.

En ok avslutning på Robotböckerna, men inte lika bra som de bästa.

Läser nu Dömd Planet/Currents of Space. Ungefär en fjärdedel igenom. Återkommer.

 

[Max Raven]

I rask takt har jag läst igenom Dömd Planet (The Currents of Space) och The Stars, like Dust med den på svenska totalt intetsägande titeln Världar i krig av Isaac Asimov - båda på svenska.

Efter tio visarlägen hade ett halvt årtusende gått och den röda färgen spritt sig som en blodfläck intill dess över halva galaxen färgats röd.
Blodröd, och det inte bara bildligt talar. Allt eftersom republiken Trantor blev konfederationen Trantor och senare imperiet Trantor hade dess expansion fortgått genom en djungel av döda människor, döda rymdfartyg, döda världar. Ändå hade Trantor blivit allt starkare och inom det röda fältet rådde fred.
Nu skälvde Trantor på randen till ännu en omvälvning: från imperiet Trantor till Galaktiska imperiet. När den förvandlingen ägt rum skulle kartans alla stjärnor färgas röda och universell fred skulle äntligen råda - Pax Trantorica.

Dömd Planet (Currents of Space) börjar med att avslöja att en planet är hotad med undergång. Ett år senare börjar en idiot på en grovt utnyttjad (i koloni-bemärkelse) planet (i avseende tidigare medicinsk term) återfå sitt minne. Hoten börjar hopa sig och idioten (Rik), hon som skött om honom (Lona) och byäldsten börjar leta fakta som fort övergår i en långdragen flykt, storpolitik och intriger. Planeten Florina styrs av Sark och dess befolkning utnyttjas hänsynslöst för sin galaxunika resurs: kyrt, en speciell form av tyg med enorm styrka som inte kan odlas någon annanstans. Trantor har, som nästan dominant styrka i galaxen - så länge de kvarvarande faktionerna inte går samman - givetvis intressen på Sark och Florina, men vill inte blanda sig i lokala affärer med en så pass ekonomiskt mäktig motståndare. Tyvärr så försvinner en av de galaktiska rymdanalytikerna (oberoende) spårlöst, och hans närmste ansvarige (Dr Junz) släpper inte fallet och drar in Trantors ambassadör i soppan...

Jag gillar den här. Den har ganska bra balans mellan intrigerande, deckargåtor och flera trådar. Asimovs kvinnoporträtt är i regel rätt dåliga, men Lona känns trovärdig som person, så även Fifes dotter, även om jag gärna sett lite mer jämlikt vad gäller auktoritetsposter. Översättningen fungerar bra här, men jag tror ändå originalet är bättre språkligt. Rekommenderas, även om den känns lite föråldrad. Kul grej: Om Dr Junz nämns uttryckligen att hans hudfärg är mörk och att han har svart krulligt hår. Han känner brödraskap med Florinas ljushyade, blonda folk, då de likt honom är udda fåglar i galaxens mer blandade mellanläge (och han föreställer sig att de likt hans folk har någon liknande backstory med någon form av landsflykt). Detta nämns en gång, sedan tas det inte upp mer.

Världar i Krig (The Stars, Like Dust,1951), den upplaga jag har, är en del i Delta Science Fiction-bokserien. Jag har en del goda minnen från den bokserien, men det här är inget lysande exemplar från den. Det här är... inte en lysande översättning. Det är Er med mera för att ge någon slags adelsmänniskospråk, emfas skrivs m e d s ä r s k r i v n a bokstäver vilket jag aldrig sett förr. Båda bryter läsningen rejält, emfasen mycket mer för att den är ganska sällsynt. En sida har en överstruken rad för att den återkommer på raden nedan, vilket är löjligt slarvigt i moderna ögon. Titeln är också totalt nonsens och mest generöst missledande reklamföring. Det här kan vara den sämsta svenska upplaga jag varit med om, men mina upplevelser är visserligen begränsade.

Till bokens innehåll: Ung adelsman blir nästan mördad, får veta att hans far blivit mördad, åker iväg för att träffa furste för stöd mot de som styr över deras riken i Hästhuvudnebulosan ("Tyrannerna"). Komplikationer inträffar, adelsman styr med ett par följeslagare i Tyrann-skepp, de försöker hitta rebellfäste i Hästhuvudnebulosan. Det finns lite intriger, men det här är en äventyrsroman. Snabbläst, även om översättningen inte hjälper. Kvinnoporträttet är ganska dassigt, typ pojkroman och det finns en och annan twist som fungerar bra, men på det hela är det... okej. Man kan överleva utan den.

Likt Pebble in the Sky (1950) och Currents of Space (1952) är Världar i Krig en tidig Asimov-roman. Den ska tillhöra canon för Robot/Foundation-universat, men det enda som dyker upp är Jorden (som i "riktiga" Foundation visar sig vara helt radioaktiv och obeboelig, om jag minns). Inget Trantor, inget Vintergatsimperium, inga robotar, nada. Likt Pebble in the Sky så får man se det som lite halv-icke-canon - det är inte som om han byggde ihop de här med flit från början.

"Imperie-sviten"
De tre böckerna (som bildar en slags Imperie-svit) ska, enligt utsago, utspela sig kring det Galaktiska Imperiet som befinner sig i upplösningstillstånd och går under i Stiftelsen/Foundation-böckerna. Där Foundation-böckerna hade mer att stödja sig på (det stals friskt från Romerska Imperiet, om jag minns rätt) så är de här mer fristående. På det stora hela så kan jag inte rekommendera dem som svit. Currents of Space är grymt bra, men The Stars Like Dust? Äh, det känns som typ ett okej avsnitt av Star Trek - man kan skippa den, och jag kan inte komma på någonting viktigt som inträffar i den vad gäller resten av Foundation-universat. Pebble in the Sky är också rätt bra, men fungerar kanske bättre som fristående. Samtidigt finns där ett imperium, det spelar roll för handlingen, så ja...

 

[Max Raven]

Har börjat på Idoru, av William Gibson. Andra försöket (vid första försöket hann jag helt enkelt inte läsa boken). Har också läst en del i en novellsamling av Philip K. Dick (We can remember it for you wholesale and other classic stories)

Planen just nu är att läsa Idoru, hoppa till Prelude to Foundation och därefter läsa Robots of Dawn på engelska (jag har redan läst den på svenska med titeln Död Robot) och läsa K. Dick-noveller här och där. Tror jag hinner Idoru tills jag ska till GothCon, sen får vi se. Mina lånetider behöver förlängas lite...

 

[Skarpskytten]

Jag har läst Uberto Ecos I rosens namn (svensk utgåva 1983). Eller rättare sagt, jag har läst om I rosens namn, som jag läste för första gången 1990 eller 1991. Jag läste den högt för en annan person, och det var ett ganska dåligt val (se nedan).

I korthet: Medeltida Sherlock Holmes med medeltida Watson löser mordgåta på kloster.

Lite längre: Det är både mycket lätt och mycket svårt att beskriva denna bok. Ramhandlingen är enkel, Munken William från Baskerville (pun intended) och novisen Adso anländer till ett norditalienskt kloster år 1327. I bakgrunden finns investiturstrid och kyrkliga motsättningar om fattigdomsideal, men boken handlar i huvudsak om en serie mord som hemsöker klostret. William får i uppdrag att undersöka. Dagarna går, fler och fler mördas, och allt verkar kretsa kring

Spoiler

klostrets legendariska bibliotek och en bok som förvaras där.

. I traditionell deckarstil får vi inte följa saker ur den (delvis) geniale deckarens perspektiv, utan ur novisen, Adsos. Boken är skriven ur hans perspektiv.

Det här är en mycket mångfacetterad bok, full av intellektuella blinkningar åt olika håll. Protagonistens namn är ett exempel, ett annat är ett förtäckt citat ur Wittgensteins bok Tractatus. Eco är professor i semiotik och detta är en bok med en mängd moraliska och kunskapsteoretisk vinklar. Det handlar om gränserna för människans vetande och om tolkning av tecken, om religiös fanatism mot skeptisism och tolerans. Allt är kryddat med en enorm lärdom kring medeltida filosofi och teologi. Den som råkar vara medeltidshistoriker, semiotiker, teolog eller filosof kan hitta mycket gömt i den här boken.

Boken har kallats postmodern då William i slutändan, trots all sin skarpsinnighet och alla sina kunskaper, löser gåtan av en tillfällighet. Det är ännu en blinkning av den kunskapsskeptiske Eco.

Vad jag tyckte: Detta är en fin liten deckare, med en mycket finurlig intrig, som inkluderar både en riktigt bra OSR-dungeon och flera oväntade vändningar samt ett spännande upplägg med lagom mycket planteringar. Språket är bitvis briljant. Det finns en subtil humor i boken, och det är en sport att försöka förstå alla allusioner och räkna ut vad i boken som är sant och inte (flera historiska personer är med, t ex, och det radas upp titlar på böcker, varav jag misstänker några är riktiga och andra hittepå).

Boken är dock väldigt pratig: personer här kan lätt tala i en hel trycksida och beskrivningarna breder ut sig. På ett ställe beskriver Eco en kyrkport. Det kräver en hel sida. Tillsammans med sidospåret om de kyrkliga konflikterna som tar ganska mycket utrymmer samt långa lärda utläggningar om medeltida intellektuellt liv gör det att boken är långsam. Den saknar tempo. Jag förstår att spåret med kyrkan är viktigt för Eco och det han vill säga om kunskapens gränser, men kombinationen av filosofiskt traktat och deckare är inte helt lyckat. Det var inte en fröjd att läsa denna bok högt, det kan jag säga.

Bonus: Det finns en sexscen i boken. Den är sju sidor lång och lika sexig som Göran Persson i stringtanga. Jag förstår inte hur man kan skriva något så osexigt. Det borde inte vara möjligt. Dessutom är scenen både osannolik och har en dialog som gränsar till det pekorala.

Alternativ författare: Jag hade velat läsa denna av GRRM. Massor av munksex, en ännu skitigare medeltid och ännu råare mord. Självklart med flera POV:ar, varav några är de munkar som stryker med efterhand. Det hade så klart också blivit en mycket sämre bok, utan hela Ecos filosofiska tankegods, men det hade varit en mer spännande bok att läsa.

Bechdel: Munkar! Och munkar! Och munkar! Och två namnlösa kvinnor, varav en genomför litteraturhistoriens tråkigaste samlag med Adso. Hon säger aldrig vad hon heter. Hon har typ tre repliker. Nä.

Sammanfattning: Spännande och spränglärd medeltidsdeckare, tyvärr något svårgenomtränglig och tempofattig.

 

[krank]

Jag har äntligen nått slutet av Altered Carbon av Richard Morgan. Det tog väldigt lång tid eftersom jag lyssnade på den som ljudbok, ett format som verkligen inte passar mig men är hemskt bra på att hjälpa mig att somna. jag tappar fokus, nämligen, efter typ 5-10 minuters lyssnande. Och somnar, oftast. Så jag har lyssnat 5-10 minuter i taget i typ ett halvår eller så.

Det finns två aspekter av den här boken:

- Den presenterar många fräna idéer vad gäller kroppsbyten och teknologi och hur samhället påverkas av dem. Det gillar jag. Nackdelen är att rollspelet Eclipse Phase i princip snott alla bra idéer från den här boken (intronovellen till spelet och den här boken börjar i princip likadant) så var inget av det direkt revolutionerande för mig. Även om jag inser att AC var före.

- Dess berättelse är en hårdkokt deckare om Takeshi Kovacs som anlitats av en rik snubbe för att undersöka snubbens mystiska självmord (man kan byta kroppar om man är rik, och ha backup, etc). Det är en cool premiss, men eftersom jag föredrar Agatha Christie-typen av detektivhistorier framför hårdkokt peta-i-getingbo-berättelser så funkade det inte jättebra för mig. Jag engagerade mig inte så mycket om jag ska vara ärlig.

Så... Helt okej bok. Jag intresserade mig mer för teknologin och idéerna än människorna och relationerna. Det är inte helt osannolikt att jag lyssnar på fler från samma författare, men det är kanske inte superprioriterat.

 

[Max Raven]

Jag läste ut Idoru för några dagar sedan.

Detta är Gibsons andra bok i hans Bridge Trilogy.

I korthet: Laney är dataanalytiker med skum förmåga att se mönster. Chia är medlem i Lo/Rez fanclub. Rez vill gifta sig med Rei Toei, en virtuell idol. Laney blir anställd för att undersöka vem som satt griller i Rezs huvud, Chia blir utskickad av sin klubb för att kolla om ryktena om Rez giftermålstannar stämmer.

Den här boken, likt de andra i trilogin, följer flera separata spår som sammanstrålar i finalen och sedan glider isär igen. Det är ganska korta kapitel som å ena sidan är snabblästa, å andra sidan bryter precis när jag kommit in i personen. De kunde gott varit längre. Som det är så blir det lite hattigt för mig.

Det här är inte samma värld som i Necromancer/Sprawl-trilogin, det är mer som en prequel-värld. Boken har en del coola koncept men känns aningen utdaterad här och var. Jag gillar hur primitivismen syns i böckerna en del - det är som en bunte hippies/punkare som använder sig av modern teknologi men inte vill kännas vid den. Å andra sidan känns det lite larvigt. Vem vill bo på en sönderfallen bro? These guys apparently.

Jag tror jag föredrar Sprawl-grejerna. Det kändes mer visionärt. Här känns det som att han medvetet försöker dämpa de coola koncepten.

 

[Zorbeltuss]

Jag har läst jättemycket böcker och därav inte haft tid att recensera dem, men nästa kapitel av tråden kommer jag nog kunna recensera 21+ böcker.

/Luna Lovegood

 

[Skarpskytten]

Och nu kräver massorna en ny tråd! Annars blir det uppror.