Ja, premissen är exakt så tråkig, och språket är inte mycket bättre. Plotten i sig har exakt en stor tvist, och den är så förutsägbar att den knappt räknas som tvist.
Jag kunde ha önskat mig ett bättre insteg i den skandinaviska deckargenren.
Jag planerar att ha en liten Asimov-binge då min lillebror sitter med I, Robot/The Complete Robot.
Det blir alltså robotböckerna för min del ett tag. Möjligen fortsätter jag med Foundation-serien - får se hur det ser ut.
Först ut för mig är Tidens Död, sedan kommer jag gå vidare med Caves of Steel. Egentligen "ska" man börja med I, Robot - men jag har läst den både i original och Complete-antologin (för bara några år sedan), så jag skippar den här gången.
Jag läste för några dagar sedan ut Tidens Död (orig The End of Eternity).
I korthet: Helt okej bok, intressant miljö, betydligt bättre mot slutet.
I en fjärran framtid har mänskligheten bemästrat tidsresor. En (munkliknande) organisation kallad Evigheten har bildats, vars uttalade syfte är att skydda mänskligheten genom att manipulera händelserna och själva är immuna mot effekterna genom att existera i någon form av dimension/tidsficka. Ni kan antagligen se vart det här barkar. Evigheten har överblick över hela mänsklighetens framtida historia från det 30:e (29:e)* århundradet (de varken kan eller vågar påverka den historia som existerade innan de existerade) med undantag av 70 000:e århundradet till det 150 000:e, efter vilka mänskligheten verkar ha dött ut.
Harlan är Tekniker, personal vilken är ansvarig för att finna det enklaste sättet att genomföra de ändringar som Evigheten har beräknat och genomföra dem. Han blir involverad med en kvinna vid namn Noys från det 482:a århundradet. När den lokala tidslinjen ska revideras bestämmer han sig för att rädda henne.
Boken är okej överlag. Det är aningen förutsägbart och ganska platta karaktärer till den sista biten av boken, som faktiskt är bra. En av orsakerna är nog att det är lite väl mycket etablerande av miljön och dialogen inte är lysande - det saknas en ordentligt drivande handling - eller mer exakt så hålls den delvis dold för läsaren och sedan puttrar den ut rätt snabbt. Det är när boken kommer förbi detta och Harlan och de andra börjar handla enligt sina egna dolda agendor som det blir mer mysterie-/intrigspel av det hela, och boken blir mer intressant.
Jag har fortsatt med Caves of Steel. Jag är halvvägs igenom den boken, och jag tycker den är betydligt bättre så här långt.
*Översättaren har tyvärr trampat i klaveret och använder den engelska benämningen på århundrande. 30:e är alltså 29:e, 70 000:e 69 999:e, o s v. Jag bibehåller de här med denna notis.
Jäklar vad lång Altered Carbon är! Jag är fortfarande inte klar med den som ljudbok. Men ge mig några sömnlösa stressnätter till, så...
Som E-bok läste jag ut Agatha Christies "They do it with mirrors" för ett litet tag sedan. Som jag skrev i december så är den spretigare och långsammare än många Christieverk, inte en av hennes bästa. Den handlar om... Ms. Marple som tillfrågas av en gemensam bekant att hälsa på en gammal kompis. Kompisen bor på något slags reformerande "hem" för unga män som det gått snett för i samhället. Det är en massa släktförhållanden -- avundsjuka döttrar och styvdöttrar, sprudlande ungdomar och gnälliga äkta män -- jag höll aldrig riktigt reda på hur det hängde ihop.
Mordet i sig är ganska simpelt för att vara Christie. Det betyder inte att jag lyckades räkna ut vem som varm "mördar'n", dock.
Mest kändes boken som ett sätt för Christie själv att berätta att hon tycker väldigt illa om försök att reformera unga brottslingar -- hon verkar tycka att pengarna hellre skulle gå till hårt arbetande unga män. Och att ingen nånsin riktigt blir reformerad. Hon är rätt konservativ, Christie, och det lyser igenom ibland...
(Just nu har jag äntligen börjat läsa Ursula K. LeGuins The Disposessed, som ju sägs vara frän ur såntdärnt politiskt/socialt perspektiv. Inget riktigt mindblowing ännu, men helt klart i linje med till exempel Stranger in a Strange Land, som jag ju läst innan. Mycket typ kontraster mellan vårt samhälle och sådana som står utanför det; visa upp våra kulturella normer som främmande, den grejen. Får se vad som händer framöver.)
Jag har läst Charles R. Saunders novell Gimmile’s Songs. Den finns med i första volymen av Sword and Sorceress, en antologiserie som fokuserar på fantasy med kvinnliga protagonister.
Huvudpersonen i den här novellen är Dossuye, en ahosi – en krigarkvinna från kungariket Abomey. Hon har gett sig av från kungariket på sin stridstjur (!) Gbo och precis kommit fram till floden Kambi. Där råkar hon i knipa på typiskt sword & sorcery-vis och möter snart Gimmile, en bela – en som sjunger berättelser eller berättar sånger. Det är något speciellt med Gimmiles sånger, och hans kalimba (tumpiano).
Novellen är 15-16 sidor nånting och bjuder på en del riktigt coola saker, bland annat ett märkligt torn med intressant ursprung. Jag tyckte det var asgött med alla de här benämningarna på ett för mig främmande språk och blev direkt sugen på att göra nåt liknande.
Det är mycket möjligt att jag letar reda på mer som Saunders skrivit nån gång i framtiden, men det blir nog en till novell ur den här boken först. Sword of Yraine kanske?
Jag älskade Altered Carbon (som vanlig bok). De två uppföljarna är riktigt bra de med, dock har de lite olika inriktningar och skiljer sig en del tematiskt.
Läste i veckan slut The Caves of Steel, av Asimov.
Caves of Steel utspelar sig cirka 1000 år in i framtiden, långt efter händelserna i I, Robot. Människor har koloniserat ett 30-tal världar, medan Jorden är överbefolkad - 8 miljarder människor. Dessa lever i gigantiska Städer, som innehåller 20 miljoner människor styck* - bokens Stålgrottor - och förttrycks av representanter för de 30 mänskliga kolonier som finns. Polis Elijah (Lije) Baley får något oväntat på halsen - ett mord, utfört på en Rymdis (Spacer). Han får en robotpartner, Daneel, som är överraskande mänsklig.
Boken följer sedan dessa två från Baleys perspektiv medan de försöker lista ut vem som utfört brottet och leta reda på de Medeltidare som antas ligga bakom komplotten.
Här känns blandningen mellan ramhandlingen och miljön balanserad - Asimov spenderar givetvis en hel del tid på att beskriva världen, men de flyter bra ihop med handlingen och det som händer i boken.
Där jag tyckte Tidens Död var ok, anser jag den här boken slår den med hästlängder. Nästa bok jag läser kommer vara Förbjuden Värld/Pebble in the Sky - får se om det finns någon trend här med taffliga översättningar som främsta orsak.
*Antalet låter lågt, men jag har inte riktigt orken att göra en beräkning på vilka utrymmen som behoven hamnar på. Lije med fru och barn har en "rymlig" enrummare, och det är ungefär det måttet jag har.
Jag lyssnade också klart på The Lair of the White Worm av Bram Stoker.
I korthet: Skräp.
I don't mind that you're naughty, I hate that you're sloppy.
Boken är en ganska typisk gotisk skräckroman, full med klyschor och unkna stereotyper - t ex den "onda fula negern som skulle ses som snygg bland de sina och är typ häxmästare", den kvinnliga änkan som har egen vilja som egentligen är en del av ett jättemonster (och av någon anledning beter sig som en puckad kvinna för att lolmonstermendetärjuenkvinna). Boken är ungefär 15 kapitel för lång.
Jag hade kunnat förlåta en del av bristerna om boken hållit sig till protagonistens eller kanske två perspektiv, men det hoppas hejvilt mellan alla viktiga spelare, inklusive monstret - som när det är ur hennes perspektiv beter sig, och tänker, som en skuldsatt änka ute efter att gifta sig rikt. Det är väldigt osammanhängande och halvdant skrivet.
En ren pina att läsa. Det enda positiva är att de dödar monstret genom att fylla dess lya med sand och dynamit och spränga det, vilket är trevligt rollpersontänk, men hur huvudpersonen fick tillgång till lyan (monstret sålde platsen till dem - ja, hon visste att de visste att hon hade sin lya där) och hur explosionen utlöstes (lolmonsternounderstand electricity) är båda pinsamt dåliga.
Jag älskade Altered Carbon (som vanlig bok). De två uppföljarna är riktigt bra de med, dock har de lite olika inriktningar och skiljer sig en del tematiskt.
Jag håller på att ljudboka/youtubea mig igenom HPLs samlade verk i ordningen han skrev dem. Till det lyssnar jag på podcasten på hppodcraft.com som går igenom en eller två berättelser varje avsnitt. De sammanfattar historien, berättar lite om vad man vet har inspirerat den och diskuterar dess kvalitéer och brister. Ibland har den Ken Hite som gäst. De är alltid trevliga att lyssna på och även när de inte har så mycket ny kunskap att komma med så är de roliga att lyssna på. Jag har tagit mig fram till The Dream-Quest of Unknown Kadath (episod 50) och insåg att den är skitlång. Får se om jag tar och faktiskt lyssnar på den i ett nästan 6 timmar långt youtubeklipp eller om jag kanske faktiskt läser den på skärm eller papper istället.
Dessutom håller jag på att läsa False Machine av Patrick Stuart. Den delar namn med hans blogg och samlar inlägg från bloggens första 5 år. Det är bitvis vansinne, bitvis konsthistoria, bitvis en lektion till GW hur de borde designa sina figurer, bitvis gåtor. Ibland är det en hastig braindump, ibland är det genomtänkt och välforumulerat. Ibland är det helt jävla fantastiskt.
Egentligen är det skitdumt att lyssna på den som ljudbok, förresten. Den är rätt lång och rått informationspackad. Jag har lite svårt att hålla ihop hela världsbeskrivningen, alla balla scifikoncept som flyter förbi flyter liksom... ihop. Jag har koll, tror jag, på sleeving och de bitar som har med själva mordet att göra, men det känns som att jag glömt mer än jag minns av alla sammanhang, typ.
Nåja, jag tycker om den iaf. Får väl läsa den på riktigt nån gång.
I korthet: Jane Austen möter Alexandre Dumas möter QX.
Lite längre: I en inte namngiven (huvud)stad i ett inte namngivet rike lever adelsmännen på kullen och de utstötta vid floden. Nere vid floden lever stadens främsta svärdsman, Richard och hans mystiske älskare, studenten Alec. Uppe på kullen festar och intrigerar den stenrika adeln. Och dricker varm choklad. Jättemycket varm choklad. Heder är viktigt där uppe, men adelsmän tränar inte länge själva att slåss, de hyr in ombud, professionella fäktare som Richard.
I bokens nu rasar en bitter maktkamp i toppen på den sociala hierarkin, och Richard dras in i detta spel. Han håller dock på sin egen heder, och lånar inte ut sitt svärd till vem som helst, men blir svårt prövad innan boken är slut
när en nobbad klient rövar bort Alec
.
Vad jag tyckte: De första 200 sidorna var det här en utmärkt bok. Komplexa, intressanta karaktärer; en karaktärsdriven, vindlande handling full med oväntade vändningar; smart och roligt dialog, så vass så att man kan raka av hipsterskägg med den. Kushner faller inte i den vanliga fantasysjukan att berätta om allt (jag spänner här blicken i Patrick Riothfuss) om sin värld ned i minsta detalj, utan säger bara det som behövs för att göra handlingen begripligt. Världen är helt befriad från magiska eller övernaturliga element; det är "fantasy" endast i det att settingen är helt fiktiv.
När trådarna ska knytas ihop slarvar Kushner dock bort mycket av det slut som hon till synes byggt upp mot, för ett helt annat slut, som är för oväntat (plot twists i all ära), för snällt mot karaktärerna och som gör hjältar och skurkar på ett sätt som hon noga undvikit tidigare i boken. Det blir lite västgötaklimax över det.
Det hon gör är att hon bygger upp mot två dueller mellan Richard och två andra karaktärer som får ganska mycket plats. En av dem är väldigt sympatiskt skildrad och en inte osympatiskt, Jag väntade mig två fantastiska dueller. Men nä, istället blir det ett trist rättegångsdrama. En karaktär som fått stort utrymme i första halvan av boken tonar bara ut ur berättelsen.
Ett problem är också personporträtten. Karaktärerna är bra, men Kushner lyckas inte göra dem begripliga. Varför vill vissa ha makt? Varför spelar vissa en massa spel? Och huvudkaraktären, Richard, är en kall fisk, som bara är. Han är lite som Lancelot lätt blir, han bara går runt och är bäst. T H White har som bekant den bästa skildringen av Lancelot, och det beror på att han ställ sig frågan: "hur är någon som är bäst? vad driver någon att bli bäst?". Det hade vi behövt veta om denne massmördare för att göra honom riktigt intressant.
Bra är dock att Kushner litar på sina läsare, som får läsa noggrant för att hänga med i alla intriger och som tillåts skapa sin egen bild av världen.
Bonus: Det här är en värld där män har sex med män. Det finns inte en massa föreställningar om "homosexualitet" i världen och vi besparas moderna stereotyper om "homosexualitet". Det bara är så att en del män ligger med andra män, ibland bara män, ibland både ock, och det är bara så det är. Med tanke på hur fantasilös (och socialt/politiskt konservativ) mycket fantasy är, så tycker jag detta var ganska befriande. (Samkönat sex mellan kvinnor antyds aldrig). (Kushner är lesbisk).
Alternativ författare: Om Georg RR Martin hade skrivit detta, hade det varit en ännu bättre bok; Riverside skitigare, The Hill dekadentare, sexscenerna mer detaljerade, slutet blodigt och grymt.
Sammanfattningsvis: Bra bok, som tappar ganska mycket på slutet. Kanske, kanske att jag läser uppföljaren.
Å, vad roligt att du läst Swordspoint! Jag blev så förtjust när jag läste den att jag var tvungen att planka en del av upplägget till ett orakel/en minisetting (City by the Sea). Kan nog hålla med om att slutet blev annat än förväntat men jag minns inte att jag kände mig lurad på konfekten. Tvärtom vet jag inte om jag hade varit lika förtjust i den om det var R.R. Martin-versionen, då hade liksom hela Jane Austen-biten fallit ur tänker jag mig.
Jag har inte kommit mig för att läsa någon uppföljare än (tydligen var det bara planerade som ensamstående bok från början förresten), men jag tror det mest är en tidsfråga innan jag åtminstone läser den som handlar om den unga kvinnan som vill bli fäktare.
Det där med GRRM var väl inte på fullt allvar. Jag håller på att läsa Rosens namn också, och den är ju bra, men ack så pratigt och långsam. Mitt på en sida drabbades jag av den vanvördiga tanken om hur den hade varit om Brandon Sanderson hade skrivit den istället. Det var en rolig tankelek, tyckte jag, så jag ska nog använda den om jag skriver om fler böcker jag läst här.
GRRM är väl raka motsatsen till Austen på många sätt. Även om han inte är en extrem fantasyvärldsdetaljonanist så är ju mer åt det hållet än åt Kushners håll. Och liksom Austen så har hon ju medvetet gjort världen väldigt liten. Austens böcker utspelar sig ju mot en bakgrund av krig, politisk radikalism, sociala konflikter grundade i kapitalismens frammarsch, men inget av det antyds ens, och det är ju medvetet; det säger något om den snäva synkrets hennes karaktärer har. Jag tror att Kushner vill skapa samma effekt här. Oavsett så var det skönt att läsa en kort, effektiv bok (det kunde jag också sagt där uppe) som inte är så pratig som mycken fantasy är.
I utgåva jag köpte fanns några stycken ur The Fall of the Kings som gjorde mig väldigt nyfiken på den boken. Jag kände igen hennes stil, men settingen var annorlunda - akademiker! - och den verkar också vara mer av mysterium, och mindre av en mörk berättelse om det sociala spelet, heder och maktlystnad. Men den står inte först på listan.
I en fjärran framtid existerar mänskligheten i en galax befolkad av diverse underliga utomjordingar. Den utforskade rymden är inte så enorm som man kan tro, för även även med FTL så finns det en gräns för hur snabbt fordon kan röra sig, vilket begränsar utforskning och expansion.
Louis Wu är en 200 årig överlevare och blir rekryterad av en utomjording från arten känd som Marionettspelare (Puppeteer) tillsammans med en medlem från mänskilighetens tidigare krigsfiender Kzin och Teela Brown (för sin tur) för en expedition till en okänd utomjordisk artefakt - en ringvärld.
Framtidsvisionen som målas fram känns överläg väldigt space opera/pulp SF, med inslag av hårdhet som överraskar lite ibland. Den praktiska gränsen för FTL känns trovärdig (även om de i praktiken har teknologi som tillåter långvariga FTL-färder) och Ringvärlden själv (och dess samhälle) känns massiv, fantastisk och ändå rimlig. Om man köper diverse fantastiska material, förstås. Till viss del så är jag i efterhand lite osäker på om allt höll måttet eller om jag köpte dem för att de förklarades på ett rimligt sätt.
Jag kanske återkommer till Ringvärlden i dess uppföljare från 1980 senare. Nästa fysiska bok är The Naked Sun av Asimov, följt av Robots of Dawn/Död Robot. Här är listan jag följer.
Jag har börjat lyssna på Altered Carbon. Kan ta ett tag innan jag blir klar. Så här långt känns det som en noir-historia med SF-element - så typ ganska cyberpunk.
This site uses cookies to help personalise content, tailor your experience and to keep you logged in if you register.
By continuing to use this site, you are consenting to our use of cookies.
