Jag har slutligen läst ut Chasm City av Alistair Reynolds.
Det tog lite längre tid än väntat - har inte varit i en läsperiod helt enkelt.
I korthet: Tanner Mirabel är en ex-soldat och underhuggare till en småskurk på Sky's Edge som är ute efter den som dödade hans chef och dennes maka, en ädling vid namn Reivich. I jakt efter denne tar han sig ombord på en ljuskramare till Chasm City. Han väntar sig en svår jakt i en teknologisk utopi, men vad han möter är mer än väntat, både staden och sanningar om honom själv...
En bra bok som detaljerar en del saker som inträffar i övrigt i bokserien. Varmt rekommenderad.
Tidsmässigt inträffar händelserna i denna bok innan Revelation Space-trilogin, men jag är lite osäker på när det är bäst att läsa den. Mycket tas för givet i andra böcker vad gäller Chasm City. Förmodligen är det vettigt att inte göra som jag gjorde utan läsa den direkt efter Revelation Space, även om jag tror att läsa den innan Revelation Space också möjligen skulle fungera.
Har påbörjat The State of the Art av Iain M. Banks, en samling korta noveller, vissa av dem relaterade till The Culture. Har gått ganska fort hittills men vet inte riktigt hur lång tid det kommer att ta att läsa ut den - det korta formatet gör det dock enkelt att finna tid att läsa och få en ordentlig avslutning innan man måste göra annat.
Jag har läst ett antal böcker, men ids inte skriva om dem just nu. Däremot lyssnade jag klart på The Reality Dysfunction av Peter F Hamilton som ljudbok i veckan. Det tog mig totalt... 1.5 år eller så? Ljudböcker går långsamt för mig eftersom jag bara lyssnar när jag ska sova, och har svårt att fokusera på ren ljudinformation speciellt länge - ljudböcker är med andra ord perfekta om målet är att jag ska distraheras tillräckligt länge för att somna, men mindre perfekta om målet är att ta sig igenom en bok. Kort sagt: jag somnar, och måste ofta lyssna om samma 5-minutersdel flera nätter i rad...
Första gången jag läste den här boken var när jag pluggade; jag köpte den som pocket 2008-2009 eller så att ha som läsning när jag hade långa väntetider under mina studier. I grunden tycker jag nog faktiskt om Peter F Hamilton överlag, även om han ligger på en helt annan del av det politiska spektrat än jag - han är en helt okej världsbyggare, han hanterar flera simultana plot-trådar i de flesta av sina böcker, och... tja, jag finner böckerna underhållande, helt enkelt.
Hamiltons schtick är att han är en högerkonservativ scififörfattare vars böcker i grunden brukar, förutom scifiteknik, innehålla små mängder Grottbjörnens Folk-snusk med överkåta ungdomar, och fantasyinslag som älvor eller odöda.
I den här filmen har mänskligheten delats i två; "edenisterna" som typ är övermänniskor med delvis hivemind; de har telepati och levande biologiska skepp som är överlägsna de teknologiska versionerna, stora levande rymdbaser etc. Den andra gruppen är "adamisterna" som är... tja, de flesta andra. Som av bland annat religiösa skäl vägrar telepati-teknologin och så.
Jag tänker inte gå in så mycket på grundplotten, men jag nämna några saker som är ganska dryga för de av oss som inte delar författarens världsbild:
- Satanister som faktiskt farliga. Jag får starka vibbar av moralpaniken för ett par-tre decennier sedan, där satanister påstods ligga bakom lite av varje.
- Imperialistisk rovkapitalism framställd som frivillig handel.
- Könsroller inte bara bevarade från ungefär nu, utan också förstärkta, komplett med "när man har tillgång till genteknik gör man sig så normsnygg enligt slutet av 90-talets normer som möjligt".
- Även om han försöker med viss nyansering så romantiseras ändå den fullkomligt vansinniga planeten Norfolk, som begränsat sin teknologiska utveckling till preindustriell nivå och har ett samhälle som passar - inklusive att man hjärntvättar sina barn in i extremt naivitet vad gäller världen i stort samt vedervärdiga könsroller, till och med värre än galaxen i stort.
- En av huvudpersonerna, Joshua Calvert, är nog tänkt att vara en hjältefigur och inte bara ett rövhål. Han är egocentrisk, han ljuger sig till sex med minderåriga (inte enligt svensk standard; tjejen är 16 och extremt naiv och han använder inte skydd), och så vidare. Det blir INTE bättre av sensmoralen i hans fall:
Om jag minns de senare böckerna rätt, är det inte så att det här problemet "blir löst" genom att han gifter sig med henne?
Also en punkt som är en spoiler:
- Kristen tro, fucking exorcism, visar sig vara en lösning på bokseriens problem, med odöda själar som kommer tillbaks och besätter levande.
Det här är, helt enkelt, konservativt kristen proimperialistisk space opera skrivet av en snuskgubbe. Men det är inte dåligt skrivet, och jag tycker ändå att det är rätt så intressant att läsa scifi som för en gång skull inte skrivits av mina egna meningsfränder.
Jag köpte en bok i Dublin (är ju bara tvungen att skriva det, eller hur?): 'The white worm' i serien The further adventures of Sherlock Holmes, författare är Sam Siciliano. Det är en bokserie med olika författare, med fristående böcker om Holmes där han (enligt 'boktrailers' ) träffar Tarzan, reser med Titanic, utreder Jack the Ripper-morden mm.
Sicilianos Holmes reser till kustområdet i norra Yorkshire, för att tillsammans med sin kusin (som ersätter Dr. Watson ) Dr. Henry Vernier lösa ett fall som kretsar runt druidisk tro, relationer och sexualitet. Det sistnämnda brukar ju inte vara direkt framträdande (eller knappt existerande) i Conan Doyles original, här diskuteras det om dess naturlighet och undertryckthet , Dr. Vernier och hans fru Dr. Doudet Vernier (båda läkare) agerar mentorer och medhjälpare när det kommer till dom känslomässiga bitar Holmes inte har kompetens för. Jo, det förekommer mysterier, lite skräck och död också.
Verkar det inte riktigt vara den gamla goda Holmes-historien, utan en modernare, mer TV-serie dramatisk berättelse? Författaren har inte bara tagit bort Watson, han blir även lite lätt avfärdad, Dr. Vernier blir dessutom lite väl påfrestande med sina brister och 'moderna' inställning till saker. Det som stör mig är naturligtvis inte jämställdhetsfrågorna, sexualiteten eller känslorna, bara att Siciliano måste ha med Sherlock Holmes överhuvud taget, han kunde lätt ha ersatts av en egen huvudfigur. Boken är i alla fall läsvärd, kul för vad den är men ingen ny klassiker, och för mig inget jag läser om.
(Titan Books, 2016)
Diamond Dogs, Turquoise Days - Bokklubben Oktober-December
Zima Blue and Other Stories - Se nedan.
Galactic North - Se nedan.
Deep Navigation - Ej läst ännu
Zima Blue and Other Stories
En mycket trevlig novellsamling med texter från Revelation Space-universat. Det känns bekant, trevligt, och ger mersmak. Jag har svårt att riktigt peka ut någon favorit eller så, men det kan bero på att det nu var ett tag sedan jag läste boken.
Galactic North
Också en mycket trevlig novellsamling - denna gång med Reynoldska texter som specifikt INTE är från Revelation Space. Det jag gillade med den här var just spretigheten, den extra friheten - Reynolds är ju riktigt, riktigt, riktigt bra som scififörfattare och här får man se lite hur han utvecklats - och det har tydligen varit guld typ rakt igenom.
Neal Asher: Gridlinked
Jag har läst lite som inte var skrivet av Reynolds också. Gridlinked var en hårdkokt, actionladdad historia som egentligen inte tilltalade mig så mycket. Den kändes ofta som att den försökte lite för hårt med att vara just actionladdad. Action gör sig dåligt i bokform, tycker jag. Kanske läser jag vidare på Ashers grejer, men det kommer nog att fortsätta vara andrahandsval.
Agatha Christie: The ABC Murders
Jag fortsätter arbeta mig igenom deckardrottningens enorma arv. The ABC Murders skiljer sig från andra av hennes verk genom att mordet håller ganska hög profil - det handlar om en seriemördare som först mördar någon med efternamn på A som bor i en stad som börjar på A, därefter en som heter nånting med B som bor i en stad på B, och så vidare. Mördaren lämnar efter sig en tågtidtabell. Det är ganska rafflande, och lite roligt att se Poirot behöva hantera allmänhetens uppmärksamhet och så vidare. Den här boken känns väldigt modern på det sättet, och påminde mig definitivt om flera moderna "seriemördarfilmer" och så. Och det här skrev Christie 1936. Riktigt, riktigt bra - ingen slentriandeckare. (Hon skriver alltid bra, men en del av hennes böcker känns som att de är skrivna mest på rutin. Det märks dock att hon ofta försöker utmana sig själv och hitta nya infallsvinklar!)
Agatha Christie: Sad Cypress
Den här boken är intressant eftersom större delen av den faktiskt inte innehåller någon Poirot. Hon har använt det här tricket ett par gånger i andra böcker, att börja med att följa ett antal inblandade personer och sedan introducera Poirot sent, så att man liksom sitter och väntar på att han ska få information man själv redan har. Det är också ett smart grepp, för det gör att man som läsare tänker lite extra på de ledtrådar man har. Boken leker också något med tidsperspektivet, låter boken börja in medias res med Poirot närvarande vid en rättegång där en ung kvinna anklagats för att ha förgiftat en annan, och sedan berättas själva huvudplotten med omständigheter, bakgrund och så vidare. Det här håller absolut fortfarande.
I vanlig ordning lyckades jag inte lösa något av mysterierna i böckerna ovan. Att jag gillar Christie och framför allt att hon alltid ger läsaren all information som behövs betyder inte att jag är speciellt bra på att faktiskt lösa något.
Jag har 26 kvar av hennes 66 deckare, och jag ser verkligen inte fram emot att bli klar...
Neal Asher: Gridlinked
Jag har läst lite som inte var skrivet av Reynolds också. Gridlinked var en hårdkokt, actionladdad historia som egentligen inte tilltalade mig så mycket. Den kändes ofta som att den försökte lite för hårt med att vara just actionladdad. Action gör sig dåligt i bokform, tycker jag. Kanske läser jag vidare på Ashers grejer, men det kommer nog att fortsätta vara andrahandsval.
Jag läste Gridlinked för några år sedan, eftersom Asher ofta nämndes i sammanhang med Reynolds och Banks mfl. Jag tyckte den var okej, men hade förväntat mig mer. Den var väldigt "enkel" och bakåtsträvande i sin skildring av många aspekter av sin framtid om man jämför med ovan nämnda författare. Men jag gav även uppföljaren The Line of Polity en chans. Den var sämre, ganska mycket sämre. Tror jag påbörjade den tredje i serien, Brass Man, men gav upp. Den var för oinspirerande. Jag undrar dock över anledningen till rekommendationerna, har någon läst mer av honom och upplevt att det ger någon utdelning?
Galactic North
Också en mycket trevlig novellsamling - denna gång med Reynoldska texter som specifikt INTE är från Revelation Space. Det jag gillade med den här var just spretigheten, den extra friheten - Reynolds är ju riktigt, riktigt, riktigt bra som scififörfattare och här får man se lite hur han utvecklats - och det har tydligen varit guld typ rakt igenom.
Ah... Galactic North är specifikt Revelation Space-noveller alltihop. Han skriver om det i min upplaga av boken, om att ha ett universum med någon slags gemensam historia, lite som Cordwainer Smith*, men att han inte håller koll på alla exakta detaljer.
Blue Remembered Earth m fl verkar inte vara Revelation Space, dock. Undrade om det blivit någon förväxling eller missuppfattning här?
*Har halva Cordwainers samling i min att-läsa-hylla (When the people fell) men saknar andra halvan av samlingen (We the Underpeople)
Ah... Galactic North är specifikt Revelation Space-noveller alltihop. Han skriver om det i min upplaga av boken, om att ha ett universum med någon slags gemensam historia, lite som Cordwainer Smith*, men att han inte håller koll på alla exakta detaljer.
Blue Remembered Earth m fl verkar inte vara Revelation Space, dock. Undrade om det blivit någon förväxling eller missuppfattning här?
Helt riktigt. Jag är helt enkelt kass och blandade ihop dem, och forumet låter mig numera inte korrigera min kasshet i efterhand så jag får helt enkelt stå här med skammen.
Den här veckan har jag läst igenom Ready Player One, Ernest Clines första roman.
Den handlar om en apokalyptisk framtid där alla flyr till ett VR-utopia som heter OASIS. Huvudpersonen är en tjock nörd som, liksom jättemånga andra, letar efter det hemliga påskägget som ger fullständig kontroll över OASIS och det företag som driver det hela, samt alla pengar systemets skapare lämnade efter sig när han dog.
Boken är skriven väldigt enkelt och inte med någon speciell konstfärdighet; efter Reynolds och Banks och för all del Christie är det här lite som att äta havregrynsgröt efter att ha frossat på tårta. På samma sätt en besvikelse och en delvis skön paus, alltså. Rent konkret handlar det om ganska mycket klumpig exposition och rätt tråkiga, stereotypa karaktärer. Mer om dem i spoilertaggen lite längre ner.
Texten är FULL av mer eller mindre uppenbara nördkulturella referenser, så gillar man sådana så finns en hel del att hämta. En eller två gånger blev jag rentav lite glad över att ha räknat ut en referens innan den förklaras på ett överdrivet övertydligt sätt.
Resten lägger jag inom spoilertaggar:
Grundplotten är skittråkig. Det är åtminstone för mig oerhört svårt att sympatisera med huvudpersonens quest, när det bara handlar om att få kontrollen över en jäkla VR-värld - samtidigt som IRL-världen är helt fucked upp. Huvudpersonens obligatoriska kärleksintresse "Art3mis" har lite vaga världsförbättrarplaner, men överlag handlar det mest om hur elakt det vore av ett företag att börja ta betalt av OASIS-användare och sätta upp reklam. Alltmedan klimatet totalkrashar, ingen har jobb, ingen har bostäder och postapokalyptiska rövargäng styr utanför städerna. Prioriteringen känns lite skev, helt enkelt. Boken saknar i princip helt någon vettig politisk poäng, utom en halvhjärtad slutsats om att vissa saker är bättre IRL, som att pussas till exempel.
Huvudpersonen är en rätt typisk nörd-wish-fulfilment-stereotyp; han är en supernörd och börjar boken som tjock, men en liten bit in biffar han upp sig på ett par månader och blir fit och snygg. Han är jättebra på nästan allt och har dessutom massor med tur.
Hans kärleksintresse Art3mis är en extremt grund gamer-nörd-stereotyp - söt, extremt lättimponerad av huvudpersonen, ser naturligtvis likadan ut IRL som i spelet, utom givetvis ett födelsemärke hon själv tycker är jättefult... Hon har lite vagt feministiska åsikter, men inte så starka att det riskerar att bli jobbigt... Hon är också cis, något huvudpersonen tyckte var skitviktigt och specifikt frågade efter. Lite lätt transfobi sådär helt plötsligt.
Och hans vän H visar sig vara en tjock, svart, lesbisk tjej som låtsas vara man online. Författaren ville kryssa i alla rutor, typ. Men jaja, han försöker väl.
Överlag är jag inte så imponerad. Trist språk, oengagerande plot, rätt trista stereotypa karaktärer. Det enda som gör boken lite kul är de populärkulturella referenserna, typ. Jag kan inte rekommendera det här.
Men det blir säkert en helt OK film, även om jag undrar hur de ska få rättigheterna till allt...
Bokens plot består alltså av att huvudpersonen ska lösa en serie gåtor. Problemet är att boken på största allvar påstår att de här gåtorna lyckats förbli olösta trots att världens alla nördar OCH företag med enorma resurser inte lyckats lösa dem på FEM ÅR.
Och att gåtorna faktiskt inte är så svårlösta. Det är nog det som för mig blir det som mest skapar känslan av att det här är en bok för nördar i typ tidiga tonåren.
Jag menar, första gåtan, som ska leda till den första nyckeln, nämner Tomb of Horrors. Menar de på allvar att INGEN på fem år kommit på tanken att leta efter den modulens karta på olika planeter genom att använda ett image recognition-program? Det kan ju för fan automatiseras. Och att den skulle finnas på "skolplaneten" kanske inte är något man gissat, men givet att världens alla nördar rimligen går i skola där...
Men neeej då, BARA huvudpersonen är SMART nog att använda sådan mjukvara på planeten han råkar vara på.
Jag har läst klart The State of the Art av Iain M Banks.
Boken är en samling noveller med några som har direkt koppling till Culture-böckerna.
De är helt okej. De flesta är någorlunda underhållande men inte lysande. Det är två eller tre noveller som jag tyckte var bra, ingen av dem novellen som ger boken sitt namn (State of the Art) som jag tycker är den näst sämsta berättelsen i boken - det finns bra passager i den men premisserna är tämligen oinspirerade ur mitt perspektiv. Inget illa om Diziet Sma, men det är få karaktärer jag tycker Banks skrivit som varit intressanta i sig - de är oftast mer där för berättelsens skull (vilket även är sant för Asimov).
Misstänker att om Culture-premisserna slutat chockera en läsare efter tre böcker så finns det inte så mycket att hämta här.
Läs om du vill ha läst allt Culture, men du kan utan någon större förlust skippa den här.
I fredags blev jag färdig med Agatha Christies Five Little Pigs.
Dess premiss är att Piorot ska försöka lösa ett sexton år gammalt mord - han har med andra ord inte tillgång till brottsplatsen eller så, utan måste lösa hela mysteriet enbart baserat på folks sexton år gamla minnen. Personen som blev dömd för mordet är dessutom död själv, vilket ytterligare ökar svårighetsgraden.
Det här var en mycket intressant bok, i mina ögon en av Christies bästa. Jag gillar Poirots approach här. Som läsare fick man tillgång till samtliga nedskrivna minnen (Poirot får dem att skriva ner vad de minns) - och beroende på vad som fastnat, vad som inte matchar mellan versioner, vilka överlappningar som finns så är det absolut möjligt att räkna ut vem den skyldige var. Det här är ju vad jag uppskattar mest hos Christie, det här med att man som läsare har möjlighet att få känna sig lite clever. Eller ja, oftast känner man sig ju mest dum i slutänden, men man har iaf en reell möjlighet.
Mer om min teori:
Jag fick uppfattningen att det var den yngre systern, Angela, som av misstag råkat förgifta Amyas. Jag tänkte att flaskan med gift, som Caroline stal från Philip, var märkt som parfym och att Angela helt enkelt tänkt att hon droppat i lite parfym i Amyas ölglas. Och sedan inte vågat säga något.
Däremot tyckte jag definitivt att det lades för lite fokus vid glaset som ölen dracks ur; det skrevs att det var där giftet hittades (inte i flaskan) men det etablerades inte, vad jag kunde se, ordentligt varifrån glaset kom. Om det stod där innan eller om Caroline kom med både flaska och glas. Och jag lade också märke till att Amyas tydligen anmärkt att "allting" smakade illa den där dagen. Men jag lyckades inte koppla ihop det riktigt. Jag skyller dock på att en av ledtrådarna som skulle peka ut rätt gärningsman byggde på att man förväntades förstå att det var "kvinnogöra" att hjälpa någon att packa...
Så... Den här rekommenderar jag varmt. Det gör jag i och för sig med de flesta av Christies böcker, men den här tycker jag var top notch även jämfört med hennes övriga verk.
This site uses cookies to help personalise content, tailor your experience and to keep you logged in if you register.
By continuing to use this site, you are consenting to our use of cookies.
