Nekromanti WRNU:s bokklubb Sista Kvartalet 2018

[Max Raven]

Reglerna är enkla:
Läs något. Skriv något om det här.

Diskutera gärna och/eller rekommendera böcker också.

Teman kan man föreslå, om man vill. I korthet: Skriv några böcker du tänker läsa, bind ihop med tema. Andra kan då välja att läsa de böckerna också!

Länk till lista över lästa böcker

 

[Ulfgeir]

Läste bok 6 i serien Ministry of Peculiar Occurences av Philippa "Pip" Ballantine & Tee Morris. Boken heter Operation: End Game.
(de finns ett antal olika noveller som utspelar sig i samma universum, och de har även släppt 2 böcker i en prequel-serie)

Den här boken är tänkt att vara den sista i serien. Det är en steampunk-serie om hemliga agenter för en mystisk del av Brittiska regeringen. I boken jagar de efter en galen forskare (Dr Jekyll), samtidigt som de söker svar på vad skurkorganistaionen House of Usher har för sig.

Tycker att stilen i böckerna ändrades en del efter de första 2 böckerna, och blev för mycket James Bond/Mission Impossible. Allting belv helt enkelt för stort.

Boken är ok, och ger ett intressant avslut på serien, men de 2 första böckerna är så mycket bättre.

 

[Skarpskytten]

Jag har läst Jo Salmsons fembandsverk om Almandrarnas återkomst, nämligen • Den försvunna staden (2007) • Silveramuletten (2007) • Hertigens soldater (2008) • I stjälarens spår (2008) • Genom drömmens rike (2008). Kort sagt handlar det om pojken Rian som dras in i diverse spännande äventyr när - just det - de sedan länge försvunna almandrarna kommer tillbaka till världen efter att ha varit borta i många hundra år. Settingen är psuedo-medeltida mellanmjölksfantasy med ett annorlunda monster som huvudmotståndare. Almandrar, ja, de får vi inte veta så mycket om, men det är väl en slags alver; Salmson är noga med att inte tynga ned berättelsen med en massa bakgrundsinformation, vilket jag applåderar med tanke på målgruppen.

Det här en bra skriven och smart upplagd berättelse för lite äldre barn och preeteens. Första boken utspelar sig helt och hållet på ett torp och har exakt två karaktärer (en tredje är viktig i bakgrunden), sedan byggs det gradvis ut så att det mot slutet finns en tiotal karaktärer och en handfull platser att hålla reda på. Språket är enkelt och rakt, berättelsen likaså, även om det finns ett par twister som i alla fall en vuxen kan se komma, men som ändå fungerar spänningsuppbyggande. Det blir aldrig lysande, men det är bra flyt rakt igenom, och jag har läst många sämre böcker för barn men inte så många bättre.

Den största skönhetsfläcken är bristen på kvinnliga karaktärer - två av de ca tio som har namn i böckerna är kvinnor - och eftersom de aldrig träffas bommar Salmson Bechdeltestet. Tack och lov så är det handlingskraftiga och resoluta kvinnor vi har att göra med, vilket ju är ett försonande drag i sammanhanget.

Bonus är att böckerna är rikligt illustrerade av Peter Bergting.

 

[Khan]

Jag har läst om To Kill A Mockingbird av Harper Lee.

Jag tror inte jag kan säga något om den här som inte redan sagts. Den förtjänar sin plats i världens litteraturkanon. En av de absolut bästa böcker jag läst.

 

[Bolongo]

Jag har läst Kaosologi av Micael Dahlén.

Vad jag lärde mig:
* Professorer i ekonomi är nog inte som vanliga ekonomer.
* Alla har vi tvångstankar.
* Lateralt tänkande kan ge oväntade resultat.

Dessutom var den underhållande läsning i sig, med många roliga anekdoter.

 

[anth]

Labyrinth Index
9:e boken i Laundry-serien av Charles Stross

För er som inte är bekanta med bokserien, så är den influerad av rollspelen Call of Cthulhu och Delta Green, färgad av författarens egen syn på Cthulhu Mythos.
Bokserien har sedan själv gett upphov till rollspelet The Laundry.

The Laundry är/var en hemlig brittisk organisation som med ockulta krafter försökte rädda England från Cthulhuida hot.
Under hela 2000-talet har vi fått följa hur olika medarbetare i The Laundry försökt förhindra "The Lovecraft Singularity", d.v.s. att stjärnorna står rätt och att de gamla vaknar och återigen börjar gå på jorden - vilket inte är så bra för mänsklighetens fysiska och mentala hälsa.
I den 8:e boken gick det inte längre och stjärnorna stod rätt trots våra hjältars ansträngningar, så den 9:e kan närmast beskrivas som post-apokalyptisk.
Storbritannien styrs numera av en Old One från Downing Street 10. Året är 2015 och det har gått 6 månader sedan "övertagandet".

Huvudpersonen och bokens "jag" är denna gång Mhari Murphy, en vampyr som blivit adlad av den nya ledningen och sitter därför i överhuset med de övriga lorderna.
Hon får uppdraget att undersöka vad som hänt med USAs president som har "försvunnit". Ingen amerikan ens kommer ihåg att han funnits, eller att USA någonsin styrts av presidenter. Det är som om ordet "president" slutat existera i USA.
Mhari ska sätta ihop en grupp kompetenta medarbetare för att ta reda på vad som hänt i USA, hitta presidenten och försöka rädda livet på honom.
Det betyder att vi åter får stifta bekantskap med flera personer från de tidigare böckerna. Nytillskottet är en alv, Yarisol, som är minst lika knäpp/charmig som alv-tjejen Cassie från den 7:e boken The Nightmare Stacks.

Omdöme
Jag tycker att den här boken är en av de bättre i Laundry-serien. Det är fortfarande samma torra engelska humor och det är fullt av nördreferenser.
Charles Stross knyter dessutom ihop många lösa trådar och förklarar flera saker i sitt Cthulhu Mythos-universum.
Å andra sidan vet jag att skräck/mysterie-serier brukar ta skada av att man får reda på för mycket då spänningen försvinner.
Å tredje sidan använder sig Charles av en berättarteknik där berättelsen färgas väldigt mycket av berättarjagets åsikter. Det som är sant i den här boken behöver nödvändigtvis inte vara sant i nästa bok.
Och ja, Charles Stross har bekräftat att det här INTE blir sista boken i Laundry-serien (antagligen för att det är denna, av hans bokserier, som säljer bäst).

 

[krank]

Mot slutet av året blev jag klar med att lyssna igenom The Naked God, sista delen i Night's Dawn-trilogin av Peter F. Hamilton.

Jag brukar rekommendera folk att försöka ta sig igenom den här trilogin, och det står jag nog fast vid. Jag har full förståelse för de som inte pallar, dock.

Det jag tycker om med den är dess episka scope, med många karaktärer och perspektiv. Att man hoppar mellan flera huvudspår och sidospår; det är ett snyggt grepp. Hamilton är en kompetent författare överlag. Jag gillar också långa böcker, såna som inte tar slut för fort; det har jag alltid gjort. Och den här trilogin lär väl klocka in på en tretusen sidor eller så... Jag gillar också stora delar av plotten. Hamilton blandar ganska intressant scifi med enstaka element av fantasy eller det övernaturliga på ett ganska angenämt sätt.

Något som jag gillar men jag förstår om andra inte gillar är att Hamilton är konservativ höger och att det skiner igenom en del i hans böcker överlag. Nej, det är inte bara karaktärer i hans böcker som är konservativa - det är det påstått objektiva berättarjaget som ger uttryck för konservativa, nationalistiska och ibland sexistiska åsikter. Och det är lite för genomgående i hans verk för att man ska kunna skilja det helt och hållet från författaren som person. Men visst, om man insisterar på något slags renodlat "författaren är död"-perspektiv får man väl nöja sig med att texten är ganska långt åt det konservativa högerhållet.

Det kan till exempel handla om att de av bokens protagonister som får hålla långa brandtal generellt gör det till förmån för ett romantiserande av bondesamhället. Eller att kungligheter i allmänhet får vara mer kompetenta och rationella än både folkvalda politiker och, tja, alla andra i princip. Eller att religion framställs som både nödvändigt för samhällets sammanhållning och för själens välmåga, även om Gud inte skulle finnas. Eller att en kvinnlig karaktär beskrivs som att hon "är för gammal för" en sexualiserande outfit. Eller att underklass och arbetarklass generellt beskrivs som primitiva, farliga, våldsamma. Eller att fucking satanister beskrivs som ett reellt hot.

Det finns dock en grej som, i de här böckerna, motsäger det konservativa, och det är den ganska idealiserade kulturen "edenism", där folk skaffat telepatiska implantat och lever i något som närmast känns som en socialistisk utopi...

Jaja. Det här är en helt OK och ganska tillfredsställande avslutning av trilogin, förutsatt att man under läsningen kan acceptera den världsbild böckerna presenterar. Och jag kan ändå tänka att det är lite nyttigt att läsa även texter vars grundläggande världssyn går på tvärs med den egna. Det finns mycket mer att skriva om de här böckerna, och jag noterar nu att jag knappt skrivit något alls om handlingen, men så får det nog vara.

 

[Max Raven]

Jag började på Hamiltons Pandora's Star, och den konservativa världssynen åsido så finns det anledningar till att jag släppte boken:

• Texten bara drönar på utan att komma någonvart
• Karaktärerna är nästan alla samma tråkiga person med ansiktsbyte
• När man börjar fastna för att han fokuserat på en karaktär eller berättelse hoppar han till nästa osympatiska jävel
• Det säljs som science fiction men världen är bara tidigt 1900-tal där rövarbaronerna försöks framställas som sympatiska

Eller ännu kortare - det behöver finnas någonting att fånga mitt intresse, vare sig det är intressanta karaktärer (sympatiska behöver de inte vara), en intressant värld eller bra skrivande - och två av tre för att jag ska tycka något är bra i regel. Pandora's Star misslyckas på alla punkter. (Asimov som exempel misslyckasi flera av sina böcker på flera av de här punkterna men verkar åtminstone ha en vettig längd på nästan allt).

Så även om Hamilton inte presenterat enbart saker jag sett på andra håll redan så har jag förverkat allt mitt tålamod med honom - hade jag läst honom som tonåring hade jag säkert varit mindre nogräknad, men jag orkar verkligen inte med så pass dåligt hantverk.