Sodivra;n246101 said:
Javisst, det är precis det jag beskriver här i den här tråden om våra upplevelser av stress inför spelmöten.
Eller... jag skulle inte sätta upp en så stark gräns mellan dem. När jag spelledde senast var jag inte bara "peppad", jag var nervig också.
Jag kände inte bara lust utan också en press att jag ville att det skulle bli bra och en osäkerhet på hur det skulle gå, en viss spändhet och aktivitet i magen. Skulle inte säga att stress är samma sak som pepp, för mig är pepp en odelat njutbar känsla.
Jag skulle snarare göra den här uppdelningen:
Positiv stress: Oro i form av muskelspänning en upplevelse av energi och kanske rastlöshet i kroppen (striatal ångest) och efter mötet eller föreställningen så kan man konstatera att man presterade extra bra, var extra vässad.
Negativ stress: Dysfunktionella kontrollstrategier kickar in för att hantera stressen, t. ex katastroftankar, orostankar eller kontrolltankar i form av "det här
måste gå bra". Detta driver upp den striatala aktiveringen till stelhet, magont, oro i magen, spändhet över bröstet, kanske illamående, yrsel eller suddiga, om man har stora problem med orostankar.
Pepp: Inte lika vetenskapligt väldefinerat, men jag skulle väl tänka mig att det ligger mellan intresse, glädje och stress? Lätthet och en känsla av öppenhet i bröstet. Energi i hela kroppen även armar och ben. Öppna ögon. Leende mun.
I grunden är stress/ångest en kroppslig reaktion som inte behöver vara farlig eller dålig. I lagom dos gör den sitt jobb bra, att få oss prestera i situationen bättre. Men det är inte samma sak som pepp.
Man studerade kroppslig aktivering vid olika emotioner i en finsk studie, som ger den här väldigt slående och informativa illustrationen. Rött är aktivering (rörelse eller värme) blått är inhibering: (tyngd eller kyla)
Mer info:
http://themindunleashed.com/2014/01/...onnection.html