Ymir
Liten kantbaron
Jag såg Alice i Spegellandet. Den hade några bra saker; ball Tim Burtonsk surrealism, snygga kläder, och det är jättepositivt jämfört med föregångaren att de faktiskt lyckades göra en bra ståry utan något våld. Det känns mycket mer respektfullt mot förlagan.
Men Alices viktorianska-feminist-character arc är så jääävla underwhelming och puckat tillrättalagt, och att tex ha med en bit om viktorianska mentalsjukhus och kvinnor som förpassas dit på vaga grunder på grund av "hysteri", bara för att resolva den busenkelt på tre minuter; det var bara asfattigt och respektlöst mot historien. Den biten kunde ha blivit en riktigt bra dekonstruktion av Alice, eller gjorts till ett fenomenalt character arc för henne genom att vara en större del av filmen, a'la Sucker Punch, men helt bortslösat här.
Johnny Depp som The Mad Hatter är också bara tråkigare och tråkigare ju mer man ser av honom, och en massa av karaktärerna från den gamla filmen kändes som att de var med bara för att vara med, utan att tillföra något överhuvudtaget till plotten.
Men jag uppskattar -verkligen- att det inte som den förra filmen regresserade till fälftslagsscener och konfliktresolution genom våld, utan istället resolvades genom dialog, insikt, och en faktiskt väldigt lyckad och dramatisk stresscen där Alice måste fly ett environmental threat. Det räddar upp filmen från det mediokra, så att den åtminstone blir sevärd!
Men Alices viktorianska-feminist-character arc är så jääävla underwhelming och puckat tillrättalagt, och att tex ha med en bit om viktorianska mentalsjukhus och kvinnor som förpassas dit på vaga grunder på grund av "hysteri", bara för att resolva den busenkelt på tre minuter; det var bara asfattigt och respektlöst mot historien. Den biten kunde ha blivit en riktigt bra dekonstruktion av Alice, eller gjorts till ett fenomenalt character arc för henne genom att vara en större del av filmen, a'la Sucker Punch, men helt bortslösat här.
Johnny Depp som The Mad Hatter är också bara tråkigare och tråkigare ju mer man ser av honom, och en massa av karaktärerna från den gamla filmen kändes som att de var med bara för att vara med, utan att tillföra något överhuvudtaget till plotten.
Men jag uppskattar -verkligen- att det inte som den förra filmen regresserade till fälftslagsscener och konfliktresolution genom våld, utan istället resolvades genom dialog, insikt, och en faktiskt väldigt lyckad och dramatisk stresscen där Alice måste fly ett environmental threat. Det räddar upp filmen från det mediokra, så att den åtminstone blir sevärd!
