WRNU:s filmklubb 2021 v10

[Khan]

Detta är WRNU's filmklubb för v10 2021 – #428 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Krank brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Krank tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film Krank inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om Krank har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3) När Krank sett en film skriver Krank något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Krank skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
5) Krank kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som Krank knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Kranks betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom Krank främst ser till att se film Krank redan vet att Krank gillar eller har god anledning att tro att Krank kommer att tycka om.

Betyg Krank satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

 

[Khan]

Jag har sett Sagan om Konungens Återkomst.

Jag tror det här är första gången jag sett den förlängda versionen. Även om jag känner igen en del av scenerna är det helt klart en del jag absolut inte känner igen.

Håller den? Jovars, den är precis lika episk och ball som man minns den. Lika rak och ärlig och känslosam. Tramsandet från förra filmen är inte lika frekvent alls. Folk är bra skådisar, precis som tidigare. Mycket finns att gilla, helt enkelt. Jag förstår att den fick en skottkärra med oscars.

Men det förlängda fick ju ingen oscar? Och det är helt okej. För jag tycker nog att det bara är tre-fyra av de här scenerna som faktiskt tillför något, resten borde väck. Till exempel Sarumans död. Kontroversiell åsikt, men scenen är helt enkelt inte bra skriven. Filmen mådde bra av att den rök. Även när jag kan ta paus när jag själv vill och inte måste sitta i en biosalong i 4,5 timmar är jag glad att den inte är med.

Så, med risk för att starta flame war - bioversionerna är bättre än de förlängda.

 

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v9 2021 – #427 sedan starten.

Jag tror att du menar för v10 och #428 sedan starten =)

 

[Hellzon]

Vi fredagsmös framför Grease 2 igår.

Ja, det finns en tvåa, med en kändis (Michelle Pfeiffer) i ena huvudrollen. Den är väl söt men på alla sätt sämre än ettan. Några bra musiknummer men inte lika jämnbra som i ettan. Och gymnasieeleverna spelas fortfarande av män med flint.

Trevlig musik, 3/5.

 

[krank]

Jag har just sett om Batman v Superman: Dawn of Justice, på bluray den här gången. Tanken var att förbereda mig lite inför det stora släppet Zack Snyders 4-timmarsversion av Justice League nästa vecka.

Innan jag skriver något av den så vill jag säga att det här är en sak som blev gammal väldigt jävla fort: Blurayutgåvor som utger sig för att vara "Director's Cut 3D" men som i själva verket bara har bioversionen i 3D och director's cut i 2D. Det står ingenstans på omslaget av den här utgåvan att den förlängda och förbättrade versionen inte är i 3D. Det är så att säga implicit. Jag tycker att det är otroligt dålig stil. Jag köper en hel del film, men sån här skit får mig att vilja pirata mer för då vet jag åtminstone vad jag får.

Nå, jag har sett den här filmen förut. Jag såg den på bio, och sen såg jag Ultimate Edition när den kom ut.

Det kanske är för att jag sett Wonder Woman ganska nyligen, men jag tyckte nog väldigt mycket bättre om den här bioversionen av filmen den här gången.

I grunden är det nämligen ingenting fel på den, om man bara är beredd att tolka minsta lilla generöst. Jag tycker att anslaget och temat för filmen är klockrent – jag älskar överlag när berättelser utforskar de reella konsekvenserna av makt. "I'm saying thanks for saving me. But I'm saying there's a cost". Stålmannen har enorm makt, och det får effekter. När jag skrev More than Human så hade jag meningen "every day is like 9/11" i huvudet, och det var definitivt sådana vibbar jag fick. När mänskligheten får veta att "the superman" existerar – jag gillar att de använder "the" i texten i filmen också – så får det konsekvenser. När stålmannen stoppar terrorister från att döda hans flickvän så får det konsekvenser. Det betyder kanske inte att det inte borde göras, men det betyder inte att det är helt oproblematiskt heller.

Jag upplever att den här filmen gör något som jag inte tycker görs tillräckligt ofta i superhjältefilmer. Jag upplever att den argumenterar för ett mångfacetterat, nyanserat synsätt där det inte finns absoluta svar, inga Absolut Rätt eller Absolut Fel. Batflecks motivationer är begripliga. Han är otroligt mänsklig. Det är Lex också, på sitt sätt.

Jag tycker om porträttet av Stålmannen här. Han är nämligen också mänsklig, även om filmen mestadels filmar honom på lite avstånd, vi släpps aldrig riktigt in. Men han framstår som den där motvillige hjälten från Man of Steel, han som agerar som han gör mycket pga plikt. Han gör inte hjältegrejen för att det är roligt utan för att han inte tycker att han har något val. För att om man inte drar i spaken kommer tåget att köra över fler människor. Någon måste dra i spaken. Samtidigt är han ganska känslostyrd och inte direkt tränad i att tänka de stora tankarna. Han vill inte tänka på konsekvenserna eller kostnaderna eller de filosofiska implikationerna av vad han gör. Han vill bara vara med Lois och leva sitt liv och, när det behövs, rädda världen och människorna i den.

De saker jag ogillade med den här filmen första gången tänkte jag knappt på den här gången. Filmen gör rätt mycket, och det blir kanske lite hattigt ibland, men samtidigt är den rätt ekonomisk i sitt berättande och de flesta scener är välkomponerade och många av dem gör flera jobb. Det går snabbt att etablera ganska komplexa motivationer och relationer, och det är ändå en rätt klurig konst. Jag förstår precis hur alla de här personerna liksom är. Eller, jag får en bild av det iaf. Om det är rätt bild vet man ju inte.

Den här grejen med att "plötsligt vet alla allt" som jag gnällde på i min första recension tyckte jag ändå var ganska lätt att förklara. Ett grönglödande alienmonster dyker upp – det är inte så jävla långsökt att tänka sig att Lois, Stålmannen och Batfleck, som ju alla vet att spjutet finns och dess effekt på kryptonier, alla fattar grejen ganska snabbt.

"Oj", tänker Lois, "det där kan ju vara något kryptoniskt. Bäst jag går och hämtar det där spjutet, det är typ det enda konstruktiva jag kan göra just nu och det kan ju inte skada". "Oj", tänker Stålis, "det där är ju ett kryptoniskt monster. Det fattar säkert Batfleck också, han är ju smart. Bäst vi åker och hämtar spjutet". Inte konstigt alls.

Filmens svagaste grej är fortfarande "Martha". Men det är ingen katastrof, det är bara lite synkronicitet. En deus ex machina. Och visst kan den här filmen unna sig en sån? Batfleck kommer av sig i sin ilska när Stålis råkar säga precis rätt namn, och sen när han får veta att Stålis morsa också heter Martha så går ett ljus upp för honom och han inser att Stålis ju också bara är en människa med en morsa han bryr sig om.. It's fine.

En annan grej jag inte riktigt funderat ut är vad Lex' plan var efter att Doomsday dödat Stålmannen. Jag menar okej, du har gått från att ha en odödlig övermäktig kryptonier som kanske en dag kommer bli knäpp och bli diktator till… en ännu starkare och mäktigare odödlig kryptonier som dessutom, senast han levda, var helknäpp och ville bli diktator. Men jag tänker att dels kanske Lex hade något slags self destruct eller liknande, eller kunde deaktivera Doomsday inifrån skeppet. Eller så tänkte han på något vis oskadliggöra Doomsday (han har ju tillgång till databaserna, han vet hur Kryptonierna besegrade Doomsday förra gången) och spara honom för att slåss mot "Honom". För det är ju också en grej, att Lex vet att Darkseid kommer.

Så. Det blev ganska många ord, men det får väl reflektera att jag faktiskt tycker riktigt bra om den här filmen. Jag gillar Snyders grittiness, jag gillar hur filmen betraktar första stålmannenfilmen som ett 9/11, jag gillar den här ganska gråa och nyanserade utforskningen av superhjältande.

BETYG: 4+/5

 

[Gurgeh]

En annan grej jag inte riktigt funderat ut är vad Lex' plan var efter att Doomsday dödat Stålmannen. Jag menar okej, du har gått från att ha en odödlig övermäktig kryptonier som kanske en dag kommer bli knäpp och bli diktator till… en ännu starkare och mäktigare odödlig kryptonier som dessutom, senast han levda, var helknäpp och ville bli diktator. Men jag tänker att dels kanske Lex hade något slags self destruct eller liknande, eller kunde deaktivera Doomsday inifrån skeppet. Eller så tänkte han på något vis oskadliggöra Doomsday (han har ju tillgång till databaserna, han vet hur Kryptonierna besegrade Doomsday förra gången) och spara honom för att slåss mot "Honom". För det är ju också en grej, att Lex vet att Darkseid kommer.

Något jag saknar i väldigt många superhjältefilmer är en scen där skurken förklarar sin plan. För väldigt ofta är de totalt obegripliga, och egentligen rätt kassa.

Spoiler

Jag tänkte på samma sak när jag såg filmen: att Lex verkar lösa ett potentiellt farligt problem genom att skapa ett definitivt och ännu farligare problem. Han borde få förklara för en underhuggare hur han tänkt där. (Problemet skulle då istället bli att om Lex har en plan för att själv oskadliggöra Doomsday borde Läderlappen och Stålmannen kunna lista ut att han har det, och kunna använda den själva.)

 

[Henke]

Jag har sett The Hitchhiker's Guide to the Galaxy från 2005

Filmen handlar om Arthur Dent som får ditt hus demolerat och strax därpå blir hela jorden demolerad som är början på ett fullständigt bisarrt äventyr i den minst lika galna galaxen med ännu med hysteriska invånare.
Ja, den här berättelsen eskalerar och eskalerar... och eskalerar. Allt blir snabbt hyffsat gonzo och outhärdligt och den här filmen kommer jag garanterat inte se igen.

 

[Ymir]

Jag har sett The Bad Batch, från 2016. Jag gick in i den utan att veta ett skit om den, annat än att ha sett ett super-kort klipp som verkade så insane att jag visste att den var en must-see. När jag sedan drog igång den på mitt kollektiv-snyltade Netflix och såg att den var producerad av fuckin' Vice, och regisserad av en kvinna, trots att den verkade involvera ultravåld mot kvinnor, då ökade peppen tiofalt. Jag blev inte besviken.

The Bad Batch är en bisarr historia om ett texikanskt wasteland dit samhällets rejects förpassas, bakom något som påminner suspekt mycket om USAs border wall. Huvudpersonen är en ung tjej (Suki Waterhouse, som av någon anledning varit med i multipla konstiga wasteland-filmer på sistone) som skickas ut dit, och vandrar genom öknen i sina vattenmelon-shorts, bara för att snart bli kidnappad av hungriga bodybuilder-kannibaler i en golfbil. De käkar snart upp hennes ena arm och ben, men hon lyckas efter detta icensätta en flykt och rulla ut i öknen på en skateboard, och kommer till slut till den skyddade kolonin Comfort, en slags korsning av Knutby-sekten, Mad Max och folk som blivit utslängda från Burning Man. Jag ska inte spåjjla mer än så, men filmen har några extremt sköna grejer:

- Bisarrt många kända skådisar i konstiga cameos, antagligen för att alla var ivriga att jobba med regissören efter hennes framgång med "A Girl Walks Home at Night". Konstigast är Jim Carrey som spelar en tandlös, stum lumpsamplare ute i öknen.
- Jason Momoa verkar älska att spela swole knivkannibal med otippat själsligt djup (tydligen var det knivar ur hans egen samling som används i filmen).
- LSD-trippen är den mest realistiska och välgjorda jag sett på film. Värdigt Vice, med andra ord.
- Regissören är även en entusiastisk skejtare, och skateboards, mopeder och golfbilar är de tre transportmedel hon tycks föredra, av den här filmen att döma...
- Man måste älska en film som direkt bryter nästan alla narrativa tabun, och låter den söta kvinnliga protagonisten bli brutalt lemlästad nästan direkt, och resten av filmen stappla runt med en armstump och en kool benprotes.

The Bad Batch har ett helt fantastiskt bildspråk, och är mycket sevärd på grund av det. Det påminner mycket om andra febriga, färgglada öken-våldsfilmer, i synnerhet Mad Max: Fury Road och den feministiska franska rape & revenge-filmen Revenge, men sätter sin egen drömska, Die Antwoord-aktiga touch på det. Den är också skön för att den inte har någon dialog överhuvudtaget de första 30 minuterna, och ändå får ståryn att funka helt fantastiskt. Ståryn är inget att hänga i julgranen, men det spelar ingen roll, för stämningen, weirdnessen och det svinläckra fotot bär en genom filmen. Men dialogen funkar verkligen inget vidare, och känns styltig. Tydligen är regissören 30% döv, och gillar att ha ganska lite dialog i sina filmer - men givet hur bra de helt tysta första 30 minuterna av The Bad Batch funkade, undrar jag om inte hela filmen varit bättre om de bara hållit tyst...

The Bad Batch finns på Netflix, så ni har egentligen ingen ursäkt att inte se den. Men om man, som jag, är typen som älskar postapokalyps, weirdness, Jason Momoa, kannibaler, och/eller LSD, då är den ett absolut måste. Alltså, allvarligt: