WRNU:s filmklubb 2021, v11

[DeBracy]

Detta är WRNU's filmklubb för v11 2021 – #429 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Krank brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Krank tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film Krank inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om Krank har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3) När Krank sett en film skriver Krank något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Krank skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
5) Krank kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som Krank knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Kranks betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom Krank främst ser till att se film Krank redan vet att Krank gillar eller har god anledning att tro att Krank kommer att tycka om.

Betyg Krank satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

 

[DeBracy]

Med lite drygt ett dygn kvar till att den tas bort har jag sett Aniara på SVT Play. Jag tror inte jag läst något i diktverket sedan gymnasiet, och jag kommer knappt ihåg om jag skaffat ett eget exemplar nån gång på de ca 20 år som gått sedan dess... nåja, nu var det film.

På något vis kittlade det mig väldigt att det som jag kände var rätt abstrakt i diktverket verkligen omtolkades till väldigt konkreta saker i i filmen: hytterna och korridorerna som vi känner igen från finlandsfärjor, att det finns foodcourts på listan över våningar i hissen, att mimasalen bär drag av yogastudio... Close to home, utan att det blev för corny i mitt tycke.

Jag gillade den. Jag kanske måste kolla lite på den imorgon också. Det betyder en femma på den krankiska skalan.

Måste nog kika efter om jag har boken nånstans också...

 

[Rickard]

Zack Snyder's Justice League
2021

HBO:s spelare är så jäkla usel. Eftersom det är ett 4:3-format på filmen så blir det kanter på sidorna, men HBO:s webbspelare har också stora kanter över och under filmen! Kändes som att sitta och titta på ett frimärke. Jag fick koda och zooma in 30% mer när jag tittade på laptop. När jag istället bytte till TV så kändes det mycket bättre. Jag kan förstå att människor gör sig bättre i halvbild på ett fyrkantigt format, men så himla mycket tyckte jag det inte gjorde för filmen.

Filmen är 3,5 timmar lång, men hade säkert kunnat kortats ned till tre timmar bara genom att ta bort alla slow motion. Snyder är en mästare på det visuella, men det märks att han täcker upp en ihålig historia genom att dra ut på tiden att filma, antingen via slow mo eller genom att låta kameran glida upp, ur, från, över, mellan, utan och ur femte dimensionen, utan att det egentligen bidrar med något till själva historien. Det ser snyggt ut och vill man ha en snygg film man kan gott se denna.

Det är en helt ny film i hänseende till Whedons ... verk. Jag läste en recension att filmen behövde sina minutrar för att kunna få med vad Marvel har byggt upp under flera filmer upp till Avengers-filmerna. Det låter vettigt, men är inte helt sant. Dels har DC haft en jäkla massa filmer och dels så är det en del man måste veta, som att Stålmannen dör i den föregående filmen. Det här förklaras inte, utan det är mest en grej som passeras. I övrigt kan jag väl säga att jag kände inte att jag slösade bort 3,5 timmar av mitt liv genom att se filmen. Helt OK att softa till.

Epilogen kunde ha skippats och jag tror att Snyder hade följande planer för hjältarna:
* Batman dör av radiaktiv strålning efter fighten i kärnkraftverket.
* Cyborg skrotar ihop efter alla dagar han gråtit sig till sömns.
* Stålmannen blir emo och begår självmord.
* Aquaman super ihjäl sig. Deprimerad.
* Wonderwoman lever vidare i sin ensamhet. Det är ångest.

BETYG: 3/5

 

[krank]

Jag har också sett till att se Zack Snyder's Justice League. Av flera anledningar:

• Jag ser generellt all superhjältefilm som kommer, ffa sån med stor budget.
• Jag ville se om den blivit bättre.
• Det började dyka upp spoiler-info i mina flöden.

Så. Jag såg Joss Whedons version på den gamla goda/onda tiden då en del av oss fortfarande trodde att han inte var ett komplett rövhål. Jag minns att mitt intryck av de här båda herrarna då var att Whedon var en ganska bra snubbe som var duktig berättelsevävare och en mästare på banter, och att Zack Snyder var en ihålig edgelord som prioriterade poänglös grimdark framför berättelser.

Oh, how times have chenged. Eller ja, Zack Snyder känns fortfarande som en ganska ihålig edgelord. Men ändå.

Så… Vad är det här för något? Well, det är den bra versionen av den där halvdassiga röran jag såg senast. All CGI funkade bättre nu av någon anledning, trots att HBO Nordics webbspelare är något så inåthelvete dålig och deras komprimering verkligen hatar när det är mörkt och murrigt. Jag vill minnas att det var samma problem med Game of Thrones, där jag såg ett visst avsnitt nerladdat med bra kvalitet och inte hade problem, medan andra såg samma avsnitt på HBO och inte såg ett skit.

Framför allt känns det här som en komplett historia – med extra mos på. Är det lite för mycket ibland? Kanske, jag är fel person att fråga om saker är "för mycket". Jag tyckte inte filmen vann speciellt mycket på att inkludera the martian manhunter.

Ni vet hur jag brukar kritisera filmer för att de försöker få plats med för mycket episk plot på för lite utrymme? X-men: Apocalypse är ett exempel på det. Den hade behövt vara två-tre filmer eller en miniserie för att kunna ha en ordentlig eskalering upp till den där episka nivån. Marvel lyckades genom att ha 20 filmer som ledde upp till den episka slitfighten.

Det här är filmen som bevisar att jag hade rätt. Två timmar var för kort för att berätta allt som behövde berättas, eskalera ordentligt och ge den spretiga plotten det utrymme den behövde. Fyra timmar (typ) är betydligt bättre. Och då var det här inte ens den riktiga finalen, utan bara en miniboss.

Jag tycker att det är riktigt synd att det nog inte blir mer av det här.

BETYG: 4/5

 

[Poromaa]

Dracula’s Daughter

Min trögflytande föresats att beta av Universals klassiska monsterfilmer har redan 1936 nått fram till för mig helt obekanta titlar. Då filmserien med tiden fullständigt skulle domineras av uppföljare och långsökta korsningar i monsterstallet ter sig det femåriga dröjsmålet innan varumärket Dracula dammades av föredömligt återhållsamt. Detta visar sig dock dölja en längre, inte alldeles betryggande förhistoria av misslyckade ansatser och att Dracula’s Daughter därtill sammanföll med Universals beslut att för tillfället lägga monsterproduktionen i malpåse lockar möjligen skeptikern att dra öronen åt sig.

Filmen tar sin början vid Draculas slut i Carfax Abbey. I upptakten presenteras den centraleuropeiska, gåtfulla grevinnan Zaleska, som föga förvånande snart nog kallar sig Draculas dotter. Möjligen mer överraskande står det omgående klart att hennes avsikt med Londonbesöket på intet vis är att hämnas sin fallne fader, utan tvärtom för evigt fördriva hans ondska och det blodstörstande arv hon bär. Då grevinnans odöda vanor dessvärre visar sig efterhängsna konsulterar hon istället den mycket 30-talistiske psykiatern Jeffrey Garth, vilken av en händelse även engagerats av professor van Helsing efter att rättsväsendet uttryckt synpunkter på rännandet av pålar genom bröstet på välklädda, förmodat försvarslösa gentlemän i kistor.

Att historien ställt Dracula’s Daughter i skuggan av inte bara sin föregångare utan även Universaluppföljarnas galjonsfigur The Bride of Frankenstein är begripligt men också någon smula beklagligt. Utan att vara någon kännare av vampyrfilm framstår denna uppföljare i mina ögon som avgjort modernare men även mer mångbottnad än Draculas sceniska, lite styltiga framtoning. Klämd mellan sin natur och en aningslös längtan om ett liv fritt från sin förbannelse ger titelrollen i Gloria Holdens skepnad ett såväl rörande ömkansvärt som rovlystet intryck, inte minst i den tämligen suggestiva scen då en tveksam modell lockats till grevinnans ateljé. Av föregångarens gotiska stämning märks föga och filmen ter sig långa stunder som ett mysteriemättat drama med vagt Noirliknande inslag. van Helsings underhållande predikament rymmer sin galghumor och i bakgrunden passerar en del andra intressanta biroller, i synnerhet grevinnans dunkelt ambitiösa betjänt Sandor.

Förtjänster till trots är dock Dracula’s Daughter inte utan sina tillkortakommanden. Att filmen knappast lär skrämma någon idag må vara den förlåtet. Ett större problem är att dess korta speltid inte medger mycket till fördjupning av de lovande ansatserna, vilket förvärras av att åtskillig tid ägnas åt missriktad komik i form av förtvivlat tröttsamma poliser samt screwballrutiner mellan Garth och hans sekreterare. Berättandet ter sig ofta åt det trubbiga hållet och skådespelarinsatserna knappast rakt igenom gedigna. Likväl framstår Dracula’s Daughter som djärv i sitt ointresse att efterhärma sin föregångare och även om filmen i ett större perspektiv tvivelsutan är en parantes finns något berömvärt i anslaget. Dracula må ha de ikoniska ögonblicken men skulle jag händelsevis lockas se om någon titel ur Universals monsterkatalog framöver kunde nog Dracula’s Daughter ligga nära tillhands.