WRNU:s filmklubb 2021 v15

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v15 2021 – #432 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
5) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

 

[Khan]

Häromdagen såg jag Troll Bridge, en fanfilm baserad på novellen med samma namn av Terry Pratchett.

Det här är en enkel, rak och trogen tolkning av novellen. Cohen Barbaren träffar ett troll, och de börjar prata om hur det var bättre förr. Det får inte riktigt plats hjältar och äventyrare i världen längre. Känslan av att världen sprungit ifrån dem, och att de inte hänger med längre.

Det mesta är en lång dialog mellan Cohen och trollet på trollets bro. Sen är det lite resa till och lite resa från också, men på det stora hela är det bara tre scener i hela den halvtimmeslånga filmen.

Specialeffekterna är rent ut sagt fenomenala för en fanfilm. Hade trollet varit med i en modern film hade jag tyckt det var fult. Men inte om den varit med i en film för, säg, tio år sedan eller så. Att de lyckats göra så här snygga datoreffekter på $82 000 från Kickstarter är fantastiskt.

Inte lika hög klass som Going Postal, men bättre än många andra filmatiseringar. Helt klart.

 

[Daniel]

Igår såg jag The VVItch: A New-England Folktale (2015), efter att jag mycket länge haft för avsikt att se den. Jag var stormförtjust i regissörens senaste film The Lighthouse (2019).

Det är 1630-tal i New England, där en engelsk familj med tonårsbarn och småbarn blir fördriven från det lokala nybyggarsamhället p.g.a. faderns hårda kristna attityd. De startar upp en ny gård ute i ensamheten, på randen till en kuslig skog, och tidigt i filmen börjar kusligheter hända. Publiken får tydliga anvisningar om vad hotet består av, medan familjen själva hålls i oförstående och börjar vända sig emot varandra i stegrande kristen paranoia. Deras stenhårt ortodoxa kristendom är nästan det läskigaste i hela filmen, och central för handlingen.

Wow, detta var en förträfflig filmupplevelse! Precis som The Lighthouse trollbinder den totalt (pun intended), och etablerar samma isolerade, supercoola skräckstämning, precis som i gamla favoriten The Thing. Det var även riktigt läskigt på riktigt, utan att förlita sig på jumpscares eller effekter! Oerhört välgjord!

Det jag kan invända mot är språket. Replikerna är på gammal shakespeare-engelska, och det kändes lite för teatralt och manierat och blev aldrig helt naturligt.

4 av 5.

Jag har också en annan invändning, eller fundering, men den måste ligga i spoilerruta eftersom den avslöjar slutet.

Spoiler

Från filmens första scen till långt in i sista akten var jag helt övertygad om hur det skulle sluta - att allt visade sig vara paranoid inbillning men att tonårsdottern fick skulden och brändes på bål som häxa, ungefär som det ofta gick till i verkligheten. Så var det alltså inte: allt vi sett av häxorna var helt verkligt och Satan var skurken.

Jag har inga problem med skräck där den kristna världsbilden med en ond Satan tillåts vara verklig - det är ofta en grundläggande premiss - som i favoriterna The Omen och Exorcisten. Men, det finns något djupt problematiskt med att göra en historisk skräckfilm där denna typ av häxor faktiskt existerar och är verkliga perverterade pedofiler och småbarnsmördare.

Det är effektiv skräck, som djupt obehagligt och skrämmande. Men för mig kändes det etiskt problematiskt med tanke på de tiotusentals oskyldiga kvinnor som systematiskt mördades under 1600-talet för ett brott som inte existerar, men som i denna film alltså existerar. Det skulle inte gå att göra en skräckfilm om en tysk familj på 1930-talet som trakasseras av en ond jude med faktiska magiska krafter. Kanske är undertiteln Folktale avsedd att poängtera filmens förhållande till verkligheten, att det är saga och fantasy. Men det lämnade ändå en bitter känsla.

 

[krank]

Jag har sett om Smala Sussie. Den räknas inte riktigt, för jag har ju sett den förut.

Det är fortfarande min favorit bland svenska filmer. Den är rolig, men mestadels inte sådär pinsam som svensk "humor" ofta är (men jag får definitivt spola förbi sekvensen där Pölsa ska berätta om sin groda). Den är jordnära, men inte sådär diskbänksrealism-tråkig. Jag känner igen mig i den utan att må dåligt, och den innebär verkligen ett hat-kärleksporträtt av en viss typ av mindre orter.

Men ja. Klockrena karaktärer, lagom ickelinjär plot som håller hjärnan sysselsatt, högt tempo, humor, bra skådespelarinsatser, bra musik. Himla bra, helt enkelt.

BETYG: 5/5

 

[krank]

Jag har sett Skylines, eller "Skylin3s". Det är alltså tredje och sista filmen i den osannolika trilogin som började med Skyline, och fortsatte med Beyond Skyline.

Hur… hur blev den här filmen gjord? Jag menar, första Skyline fick skitdåliga betyg men drog in 68.3 miljoner dollar på en budget på 10-20 miljoner, så alright. Jag fattar att de fick göra en tvåa. Sju år senare, men ändå.

Men… Tvåan kostade 20 miljoner och drog inte ens in en enda miljon. $992 181 säger Wikipedia. Så hur fick de göra en trea? Den ser inte ut att ha varit gratis att göra, även om specialeffekterna inte alltid räcker hela vägen fram.

Nå: Det här är en film som i princip bara består av scifi-klyschor staplade på varandra. Och det var väl ungefär vad jag förväntade mig efter de två första filmerna. Eller OK, första filmen hade en del grejer för sig som kändes lite nya och fräscha, men både tvåan och trean… Inte nog med att jag inte förstår hur de fått klartecken, jag förstår inte varför. Det här är en rätt onödig film. Fanns det verkligen nån som ville ha en del 3?

Typ… Alien-piloterna som befriades i slutet av förra filmen och nu lever på jorden har drabbats av ett virus som gör att de blir onda igen. Nu måste en liten grupp elitsoldater åka till utomjordingarnas hemplanet för att hämta hem en McGuffin som ska fixa viruset. Och de måste göra det inom tolv timmar, annars går London under!

Alltså. Ja, nä.

BETYG: 3/5

 

[Ymir]

Jag har sett New Mutants. Gick in med låga förväntningar, men blev nyfiken direkt - vad är detta, en x-men-film som är under två timmar lång? Detta måste vara annorlunda...

Jag blev positivt överraskad. Ståryn är inte gräjt, men det var kul och annorlunda att uppleva en superhjälteståry med mycket mer begränsat scope (det finns basically bara sex karaktärer i bild; fem mutanter inlåsta på ungdomshem samt deras vårdare), och plottens centrala premiss är magnifik och hade varit perfekt för en rollspelskampanj eller ett konventsscenario. Magik var extremt väl castad och hade skitkoola krafter. Tankarna fördes till tv-serien Legion, något av det bästa och mest udda som gjorts med X-men-mythoset, och det är positivt: likt "Logan" och "Deadpool", två andra mästerverk, antyder mina upplevelser av Legion och New Mutants att X-men på film mår bra av ett begränsat scope och en begränsad cast. Det är synd att Fox blev uppköpta innan de hann göra mer av detta, för jag tror inte det finns skuggan av en chans att det är något sug-Disney kommer ta tillvara. Logan, Legion och Deadpool är så bra X-Men någonsin kommer bli på film, och med det i åtanke är New Mutants en värdig svansång.

 

[Ymir]

Men för mig kändes det etiskt problematiskt med tanke på de tiotusentals oskyldiga kvinnor som systematiskt mördades under 1600-talet för ett brott som inte existerar, men som i denna film alltså existerar. Det skulle inte gå att göra en skräckfilm om en tysk familj på 1930-talet som trakasseras av en ond jude med faktiska magiska krafter. Kanske är undertiteln Folktale avsedd att poängtera filmens förhållande till verkligheten, att det är saga och fantasy. Men det lämnade ändå en bitter känsla.[/spoiler]

Det kallas preskriptionstid. Det är okej att göra filmer om Chingghis Khan och porträttera honom som en hjälte, trots att han metodiskt utplånade hela civilisationen Västra Xia, så grundligt att nästan ingen kunskap om den återstår. Man kan givetvis reservera sig mot detta, det skulle nästan jag göra, men då gör jag det för att det nästan inte finns några negativa porträtt i popkulturen av Chinghis Khan. Bilden är väldigt ensidigt positiv eller neutral, vilket verkar egendomligt för en snubbe som medvetet utplånade en civilisation, och står i skarp kontrast till narrativen kring andra civilisationsutplånare, tex Hernán Cortes (trots att Cortes utplånade den kanske allra sämsta och mest metal civilisationen, som tortyrmördade barn av rituella skäl). Vad häxor anbelangar, däremot, skulle jag säga att det finns gott om skildringar av häxprocesser som något klandervärt och negativt, så det känns helt okej för mig att någon enstaka film erbjuder en annan bild. VVitch har också en medveten dubbelhet i sitt budskap - protagonistens turn to evil skildras delvis som en frigörelse.

 

[Khan]

Det kallas preskriptionstid. Det är okej att göra filmer om Chingghis Khan och porträttera honom som en hjälte, trots att han metodiskt utplånade hela civilisationen Västra Xia, så grundligt att nästan ingen kunskap om den återstår. Man kan givetvis reservera sig mot detta, det skulle nästan jag göra, men då gör jag det för att det nästan inte finns några negativa porträtt i popkulturen av Chinghis Khan. Bilden är väldigt ensidigt positiv eller neutral, vilket verkar egendomligt för en snubbe som medvetet utplånade en civilisation, och står i skarp kontrast till narrativen kring andra civilisationsutplånare, tex Hernán Cortes (trots att Cortes utplånade den kanske allra sämsta och mest metal civilisationen, som tortyrmördade barn av rituella skäl).

Det där tycker jag är jätteintressant. Jag har länge fascinerats av att vi höjer Caesar och romarna till skyarna, trots att de som civilisation genomfört fler folkmord än vad vi kan räkna. Vi knappt ett smack om Dacien, Belgiae, etc. pga att de körde över dem som en ångvält och gjorde köttfärs av allt som kom i deras väg. Caesar såg själv till att var femte galler dog under hans krigståg i området (säg det till Asterix...) och då inkluderar vi alltså inte bara stridbart folk utan alla invånare. Ändå hyllar vi honom och romarna i allmänhet som framstående och fascinerande filurer, möjligen med lite komplexa karaktäristiker.

Den enda gången jag kan komma på där romarna är onda är i olika historier om Spartacus, och möjligen den där filmen om Vercingoterix med Cristopher Lambert vi helst glömmer. Ingen av gångerna visar de något som påminner om introscenen från Rädda Menige Ryan, trots att det är den närmaste parallell jag kan komma på i horribelt våld skildrat på film.

 

[Franz]

Jag har sett filmen Häxorna regisserad av Robert Zemeckis. Detta är en filmatisering av Roald Dahls barnbok och handlar om en liten pojke som blir förvandlad till mus av en grupp ondsinta häxor.

Det är alltid svårt att betygsätta barnfilmer tycker jag då man inte alls är målgruppen. Men jag tycker att den här filmen var ganska bra. Premissen att förvandlas till mus är fantasieggande för ett barn och filmen utnyttjar detta på ett ganska kreativt sätt. Det är en svår balansgång i barnberättelser dör ett barn är huvudpersonen, för barnet måste ju vara smart, klyftig och modig men utan att det blir helt osannolikt. Filmen lyckas bra med detta, jag tror att barn som ser filmen kommer att gilla huvudpersonen.

Överlag är alla skådespelare bra. Barnen gör ett bra jobb och Octavia Spencer som spelar huvudpersonens farmor är som alltid helt underbar. Men allra bäst är Anne Hataway som den onda ledarhäxan. Hon huggar sceneriet i småbitar med ett hysteriskt kul överspel, man märker verkligen att hon har kul när hon riktigt dryper av ondska och som tittare smittas man av hennes entusiasm. Hon talar dessutom är jättemärklig accent som jag tror ska vara skandinavisk men som inte alls låter skandinavisk, men är så kul att det är en fröjd att höra! Jag citerade henne i dagar efteråt ("Why is this wool here, I wönder?") till min fästmös förtret.

Filmen har tyvärr en del rejäla brister också. Effekterna är inget vidare, mössen ser verkligen datoranimerade ut. Detta är ett stort problem då det ju är våra huvudpersoner. Vidare har man i denna film introducerat ytterligare en karaktär som inte fanns med i boken; En flickmus (i boken är det bara två pojkmöss). Jag har inget alls emot att introducera en flickmus, men karaktären i sig är väldigt tråkig och tillför ingenting. Den andra pojkmusen, Bruno, är inte heller något vidare. Hans enda egenskap är att han är hungrig, tjock och klumpig och under filmens gång får vi se återkommande tjockisskämt på hans bekostnad. Detta är för det första inte roligt och i en barnfilm tycker jag att det är direkt olämpligt! För det tredje är filmen lite snål på spelplatser. Den utspelar sig i ett stort lyxigt hotell och här hade det ju funnits möjligheter att låta mössen utforska hotellets alla skrymslen och vrår. Dock är de enda platserna vi får se huvudpersonens rum, ledarhäxans rum, ett konferensrum och ett kök. Det är lite snålt tycker jag.

Bristerna till trots tycker jag att det är en trevlig film! Spännande och fantasieggande. Jag skulle absolut rekommendera folk att visa filmen för sina barn, jag tror det skulle kunna vara en trevlig familjeupplevelse. Se bara till att ta ett snack med barnen om att det inte är snällt att skratta åt överviktiga.

 

[Daniel]

Det kallas preskriptionstid. Det är okej att göra filmer om Chingghis Khan och porträttera honom som en hjälte, trots att han metodiskt utplånade hela civilisationen Västra Xia, så grundligt att nästan ingen kunskap om den återstår. Man kan givetvis reservera sig mot detta, det skulle nästan jag göra, men då gör jag det för att det nästan inte finns några negativa porträtt i popkulturen av Chinghis Khan. Bilden är väldigt ensidigt positiv eller neutral, vilket verkar egendomligt för en snubbe som medvetet utplånade en civilisation, och står i skarp kontrast till narrativen kring andra civilisationsutplånare, tex Hernán Cortes (trots att Cortes utplånade den kanske allra sämsta och mest metal civilisationen, som tortyrmördade barn av rituella skäl). Vad häxor anbelangar, däremot, skulle jag säga att det finns gott om skildringar av häxprocesser som något klandervärt och negativt, så det känns helt okej för mig att någon enstaka film erbjuder en annan bild. VVitch har också en medveten dubbelhet i sitt budskap - protagonistens turn to evil skildras delvis som en frigörelse.

Onekligen en styrka hos filmen, ja. Fast hos mig lämnade det mest en olustig känsla. Om det hade funnits indikationer på att de pedofila/barnamördande häxorna bara var hallucination och kristen paranoia hade Thomasins frigörelse kunnat inge en direkt upplyftande känsla, när hon bryter med den ortodoxa kristendomen. Nu, när häxeriet faktiskt framställs som verklighet och att den magiska kraften inhämtades genom pedofili och barnamord blir Thomasins frigörelse och övergång till deras församling enbart ett otäckt och ångestladdat filmslut. Jag har svårt att se något förmildrande i det. Det betyder inte att filmen var dålig, eller att jag inte gillade den. Det är absolut en riktigt bra skräckfilm, som jag kommer vilja se om!

 

[Max Raven]

Jag såg om Pacific Rim igår.

Sell: Jätterobotar mot jättemonster.
Det här kräver viss buy in (robotar är typ alltid sämre än en massiv missil) men det är också en film där de fokuserat mycket på att ge robotarna vikt och intryck i världen, att sälja människorna som karaktärer. Det är samma tänk som i The Batman movie, men de kör hårdare för att ge det pondus.

Och självklart är det en ren ripoff av Shinkon Gattai Goddannar Eller mer korrekt, en mix av den japanska robotgenren, plus förmodligen lite battletech (neural links, robotar med tyngd)

Och det funkar. Det här är en legitimt bra film. Den känns tajt, med bra hastighet, bra samspel mellan strider och uppbyggnad av stakes och emotionell gravitas. Och allvarligt talat, det finns filmer baserade på mer orealistiska premisser, som att vita sexslavsäljare kidnappar en CIA-agents dotter.

I korthet - det här är en fantastisk film för jätterobotar mot monster.

Och med allt det sagt.

Jag såg Pacific Rim: Uprising idag.

Det är en OK film. Den har brister. Tyvärr är en av bristerna robotstriderna. De har inte riktigt samma tyngd, robotarna rör sig lite för smidigt... Men mer är det är lite mycket tvära kast och rörigt i stridsscenerna, och framförallt - det är för mycket "folk pratar om att lösa problem" över "hoppa in i roboten Shinji Jake" (och vissa försök att få känslomässigt ankare som inte riktigt funkar). Och det är kombinerat med att skådespelarna inte riktigt funkar och att de har lite för många. Jag är inte säker på att de riktigt listade ut vem de skulle fokusera handlingen kring.

Den övergripande handlingen är helt OK. Jag tyckte jag såg en möjlig blinkning till Neon Genesis Evangelion i en scen.

Betyg: OK. Inte lysande. Med tanke på hur bra Pacific Rim var så förstår jag dess betyg. Gillar man jätterobotar som slåss med jättemonster finns det ett par bra scener, och handlingen känns meningsfull - det är inte den amerikanska Godzilla-filmen där 75% av filmen var i stort sett meningslös. Men det är illa att Pacific Rim: The Black känns bättre än den här, för Pacific Rim: The Black ser definitivt inte lika bra ut. Men de har iaf fattat grejen med hur man ankrar handlingen.

 

[Rickard]

Showdown in Little Tokyo
1991

Efter att ha sett The Crow ett år efter filmen kom ut så hade jag alltid velat se en annan Brandon Lee-film. Tyvärr var det på tiden då enda tillgången till filmer fanns på videouthyrning, men tanken låg alltid kvar i bakhuvudet. Showdown in Little Tokyo är, för mig, främst känd för detta citat som improviserades fram av Lee. Jag kan sakna den här gamla typen av stuk av 80-tals-actionfilmer. Här med Dolph Lundgren i huvudrollen, uppbackad av Brandon Lee. Det är sparkar får folk att flyga flera meter, det är att kunna röra sig knäpptyst och det är en buddy-cop med komiska inslag ... om man med komisk menar skämt på en nivå där en dålig komiker har haft några öl och sedan bestämmer sig för att skriva en film.

När filmen tidigt bestämmer sig för att visa Cary-Hiroyuki Tagawa (känd från Mortal Kombat)- som tränat både kendo och karate - så visste jag att slutstriden skulle vara episkt. Filmen hade varit en klar fyra, om det inte varit för att det kändes som att både Dolph och Brandon inte är direkt engagerade i filmen (de två har ändå har en skön kemi) och att Tia Carrere var med i en våldtäktsscen - inget grafiskt, utan mer hintat. Filmen funkar att softa till en lat söndag.

BETYG: 3/5

 

[Gurgeh]

Netflix-filmen Love & Monsters har en landhaj!

Och är ganska Mutant-aktig i övrigt också.

 

[Rickard]

Blue Thunder
1983

"De vapensystem m.m. som visas i filmen finns i verkligheten och används i USA idag."

När youtube-filmkanalen JoBlo snackade om filmen blev jag intresserad. Filmens underliggande tema handlar om övervakning via helikoptrar med IR-kameror, ljudförstärkare, videokameror och uppkoppling mot hela landets databaser. Detta tema brukar återkomma titt som tätt, exempelvis i Enemy of the State med Will Smith, och är aktuell än idag, även om det inte skulle vara helikoptrar eller ens drönare, utan att använda bakdörrar i programvara, skapade av hårdvaruproducenter, vilket vi lärde oss i Snowden.

Roy Scheider spelar huvudrollen och jag har bara sett honom i Hajen tidigare. En karismatisk och trygg kille som sänder vibbar som 70-80-talets huvudrollsinnehavare för SF-filmer. Jag hade lätt kunnat se honom i rollen som Ripley eller kanske till och med kapten Kirk. Filmen leker med sina foreshadowings och jag gillar action-bitarna, framförallt hur frun till protagonisten är en gudinna vad gäller bilkörning - de fick kapa bort en tvåhjulskörning för testpubliken tyckte det var för orealistiskt. Det är en hel del schyssta helikopter-stunts, men jag funderar lite på hur stor collateral damage var för hjältarna. Från början var filmen tänkt att handla om ett psycho som åkte omkring och sköt vilt omkring sig i en stulen helikopter. Studion blev nervösa och skrev om hela filmen till att bli en thriller istället. Body count för hela filmen är tydligen 5, men det skjuts missiler in i skyskrapor och hjälten tar till och med och skjuter en gatlinggun rakt in i ett hus.

I alla fall. Den här filmen är riktigt skön, dels för thrillerkänslan, dels för actionscenerna och dels för frugans bilhantering.

BETYG: 4/5

 

[Rymdhamster]

frigörelse

Spoiler

För mig handlade det aldrig om frigörelse, utan om manipulation och gaslighting rakt igenom. Hur Thomasin drivs till vansinnets kant och sen knuffas över den kanten. Och att det var stadens behandling av familjen som gjorde det möjligt från början. Att det är folks småsinthet och intolerans som försätter andra i dåliga situationer där de inte längre har några val kvar och drivs till handlingar som annars varit otänkbara, och kanske rent av tvingas lära sig gilla de handlingarna för att det är enda sättet att leva med sig själv efteråt.

Jag fick också en besk smak i munnen efter jag såg filmen. Men så mycket på grund av filmen som den verkligen filmen blev en analogi för.