WRNU:s filmklubb 2021 v20

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v20 2021 – #437 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
5) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

 

[Lukas]

Jag Skulle ikväll se Ocean's Eleven ifrån 1960
men tekniskt strul gjorde att jag istället såg netflix filmen Yes Day (2021)

Jag kan bekräfta att Yes Day är en film, och att jag inte har något att säga om filmen.

 

[Daniel]

Dokumentärtips: Scream For Me Sarajevo (2017).

1994 pågick den brottsligt vidriga belägringen av Sarajevo, och brittiska FN-trupper och biståndsarbetare i staden som saknade agens kunde i princip bara titta på och bära undan de mördade. Bland stans tonåringar kultiverades samtidigt normalt alternativt musikintresse, där man mellan bombningarna och krypskytteattackerna bildade band och lyssnade på samma musik som tonåringar lyssnade på i London, New York, Berlin och Göteborg. En brittisk FN-major fick den galna, eller helt vettiga, idén att anordna en riktig konsert åt kidsen och ringde upp Bruce Dickinson från Iron Maiden, som vid den här tiden frontade det kortlivade bandet Skunkworks. Tanken var att flyga in Skunkworks med helikopter till den belägrade staden, göra en gratisspelning och sedan flyga ut igen. Det blev svårare än så att genomföra, och Skunkworks fick enligt egen utsaga uppleva sina livs kanske största, värsta och vackraste äventyr.

Det är en oerhört stark och fängslande historia om kulturarbetes betydelse i krig och kris, och hur konst (i det här fallet hårdrock) fungerar som en övermäktig terapeutisk kraft, både för publik och utövare. Det är också fascinerande att se hur folk envist upprätthåller en vardag och kulturintresse under extrema förhållanden. Det blir såklart särskilt starkt om man gillar Bruce Dickinson och hårdrock, och hans redan mästerliga sololåtar blir spektakulärt starka som soundtrack till denna krigsdokumentär, men den är absolut sevärd också för folk som varken känner till eller gillar honom.

Min enda fråga är varför bandets gitarrist var helt utelämnad ur dokumentären. Jag har inte hittat något svar på det, men jag förmodar att han tackade nej till att medverka, vilket dock blir lite märkligt när övriga bandmedlemmar utgör så stor del av filmen.

För övrigt arbetar Bruce Dickinson för närvarande (dvs våren 2021) med manus till en spelfilmsversion av händelsen, där de verkliga huvudpersonerna (precis som i dokumentären) ska vara tonåringarna i Sarajevo snarare än de engelska rockstjärnorna. Han arbetar på projektet tillsammans med Sacha Gervasi som bl.a. regisserade Hitchcock med Anthony Hopkins. Förhoppningsvis blir spelfilmen gjord!

4,5 av 5.

 

[PAX]

Kollade på Den Blomstertid Nu Kommer. En högst ovanlig film som är delvis drama och utspelar sig i ett Sverige som står under attack. Ett gäng kända skådespelare och en hyfsat rapp handling med bra actionmoment. Filmen börjar lågmält och sen accelererar det. Från lite dystert till action och nästan surrealistiskt i slutet. Vill inte spoila något, men liknande cgi har vi inte sett i svensk film. Crazy Pictures har gjort ett bra jobb och en del av produktionen är baserad på Kickstarter.

Ni som ska spela T2000 framöver borde se den...

 

[Rickard]

Northmen
2014

Trailern tydde på en välgjord film och Ryan Kwanten var med på ett hörn. Har inte sett honom i något annat än Knights of the Badassom (lajvare som råkar frammana en demon) sedan True Blood så jag blev nyfiken. Filmen börjar intressant, men sedan när jag ser hur titeln presenteras: Northmen - a Viking Saga, så förstår jag att folk inte ens hade en sådan tilltro till filmen att folk skulle fatta att Northmen handlade om vikingar. För det gör den. Den handlar om vikingar som kapsejsar i en hård storm och sedan blir jagad över Skottland, över slätter, genom skogar, genom berg och vattenfall, genom kalkstensgrottor och över stora raviner (filmen spelades in i Kongo).

Det finns lite vardagsmagi och det är glorifierade vikingastrider, ungefär vad jag hade tänkt mig i rollspelet Viking. Tyvärr är det också platta karaktärer och uselt spelade huvudskurk. Något som är kul är att hjälten är så mycket sämre i strid än skurken och åker på stryk i varje envig. Utöver de platta karaktärerna och skådespeleriet, med undantag av bågskytten och "shaman-prinsessan", så pajas filmen av rätt inkompetent redigering. Musiken, som i sig visserligen är bra, ligger som ett lager ovanpå allting annat och överröstar allt annat ljud. Striderna är snabba klipp, antagligen för att dölja att skådespelarna inte fått tillräcklig träning, men det är lite som att se en kolibri på amfetamin. Färgskalan är otilltalande och tråkig och klippningen blir lidande.

Jag känner verkligen inte att jag tagit med mig något från den här filmen, förutom hur löjligt stora triceps Tom Hopper har (känd från Umbrella Academy). Den här filmen funkar bara om du desperat behöver något att slökolla på.

BETYG: 2/5

 

[krank]

Så jag såg om John Carpenters The Thing från 1982, som inspiration till Fearful Symmetry. Det är nog första gången sedan typ gymnasiet, tror jag. Jag mindes typ ingenting, så det var ganska lagom att se den nu.

Den var riktigt, riktigt bra. Allting i den håller jäkligt bra än idag. Effekterna är effektfulla, slasket är slaskigt. Bra skräckig body horror liksom.

Jag tänker nog inte försöka sammanfatta storyn eller så, men jag undrar en grej: vad i hela friden var de där för att göra egentligen? Det framkom aldrig riktigt. En del av dem har ju ordentliga, definierade funktioner typ helikopterpilot eller radiooperatör. Men det är ju bara stödfunktioner. Vad är de där för att göra? Någon form av forskning? VI får väl aldrig se dem göra nån sån, eller?

BETYG: 4+/5. Jag kan inte riktigt se mig själv se hela filmen igen i morgon, men den är förbannat bra och jag skulle lika gärna kunna sätta 5- om jag var på annat humör.

Jag hade gärna sett annat än män i casten, också.

 

[DeBracy]

Jag har sett Army of the Dead med Tig Notaro och Dave Bautista, med flera. Hade ingen koll på att den var på gång förrän för några dagar sen. Zombie-heist-pangpang, en genre jag ju nyligen besökte med koreanska Peninsula.

Jag gillar casten, det var fint pang och sånt. Betyget blir en krankisk trea, en schysst popcornrulle när det behövs en sån.

 

[Ymir]

Jag såg Batman Ninja på Netflix. Detta är alltså japanska anime-ikoners tolkning av Batman, och den är verkligen helt otroligt, extremt japansk, på ett sätt jag inte riktigt kan förklara men som genomsyrar varenda element i produktionen. Premissen är att Batman och en stor del av cast förflyttas till Sengoku-tidens Japan pga en fadäs med Gorilla Grodds tidsmaskin, och nu måste Batman axla ledarskapet över en ninjaklan ledd av fyra varianter av Robin för att hindra hans rouges gallery från att ta makten över dåtidens Japan.

Japansk gonzo applicerad på Batman är tydligen hit or miss. Samtliga karaktärer har fått sig en gedigen steampunk-samuraj-omdesign, och den är fucking amazing. Catwoman i synnerhet lär ha spawnat tretusen miljoner cosplays. Animationerna verkar vara cellshadead CGI, men är extremt gorgeous, och inkorporerar en massa bisarra men välkomna japanska utsvävningar och träsnitts-inspirerade element. Gorilla Grodds aparmé är fucking insane but awesome. Andra element, typ mecha-inslagen... funkar inte fullt så bra. Den stora bristen är dock plotten, som känns aggressivt generisk och inte lämnar något bestående intryck. Faktum är, den känns ofta direkt oinspirerad, vilket är sorgligt givet hur mycket inspiration som plöjts ned i karaktärsdesignen.

Filmen är definitivt sevärd om man gillar amazing animation och har hög tolerans för...Japan. I annat fall kan man skippa den, man kan ju ändå få sin Batman-fix via "Harley Quinn" istället, den bästa superhjälteserien som går just nu (och kanske någonsin).

 

[Rickard]

Valhalla
2019

Jag fortsätter min vikingahelg. Tydligen kom det ut (förra året eller året innan - oklart) en filmatisering som är baserat på danska seriealbumet Valhalla. Jag ropade hem Aparts nyutgåva, men har inte hunnit att läsa allt, men det är hämtat från olika delar av seriealbumen och ihopvävd till en egen historia. Barnskådisarna är rara och gör att jag relaterar direkt, men där fokuset har satts på Röskva. Hon är stabil, men ibland märks det att hon skådespelar, där Tjalve gör ett mycket bättre roll. Något jag noterade var hur kameran ibland filmade underifrån - dels för att det är gudar vi ser men jag antar att det också är för att vi ser allting från barnens perspektiv.

Det är många produktionsbolag inblandade, från Islandic Film Centre, Skåne Film till Nordic Film & TV Fond och Creative Europe Programme of the European Union. Det är en hel del pengar iblandat, vilket märks i produktionen. Det känns dock som detta är en film som borde kommit på 70-talet. Jag får samma vibbar av knasighet eller psykedeliska som kunde vara vanligt i dessa filmer, i sättet Valhalla är filmad. Får mig också att tänka på filmer som Dead Man eller Fear and Loathing in Las Vegas. Det är ibland extrema närbilder och drömskt berättande. Det blir inte bättre av att Röskva äter hallucinogena svampar i skogen under en scen.

Det är intressant drag att utmåla gudarna som något skräckliknande, men det jag tycker hindrar filmen är att det känns som om den borde ha gjorts som miniserie. Det är alltför fragmentariskt berättande, där karaktärer hoppar mellan storylines och förflyttas från en plats till en annan mellan klipp. En stor brist är också att de har försökt föra över dialog som fungerar i ett seriealbum till film, där det istället känns mer onaturligt och ibland bara som en jättelång exposition för vad som händer.

Hade det inte varit för att jag älskar förlagan så hade jag tyckt filmen bara dugt till desperat slökollning, men nu tycker jag istället att den funkar att softa till.

BETYG: 3/5

 

[PAX]

Kranks recension av The Thing fick mig att tänka på miniserien The Head som jag såg för några veckor sen. Den ligger på Viaplay. Utspelar sig vid en forskningsstation på Antarktis där något har hänt. Tittaren får följa händelserna i nutid och återblickar kring vad som verkligen har hänt. Eller... ?

Spännande till viss del. Kul för den som vill spela i motsvarande miljö.

 

[Khan]

Valhalla
2019

Jag fortsätter min vikingahelg. Tydligen kom det ut (förra året eller året innan - oklart) en filmatisering som är baserat på danska seriealbumet Valhalla. Jag ropade hem Aparts nyutgåva, men har inte hunnit att läsa allt, men det är hämtat från olika delar av seriealbumen och ihopvävd till en egen historia. Barnskådisarna är rara och gör att jag relaterar direkt, men där fokuset har satts på Röskva. Hon är stabil, men ibland märks det att hon skådespelar, där Tjalve gör ett mycket bättre roll. Något jag noterade var hur kameran ibland filmade underifrån - dels för att det är gudar vi ser men jag antar att det också är för att vi ser allting från barnens perspektiv.

Det är många produktionsbolag inblandade, från Islandic Film Centre, Skåne Film till Nordic Film & TV Fond och Creative Europe Programme of the European Union. Det är en hel del pengar iblandat, vilket märks i produktionen. Det känns dock som detta är en film som borde kommit på 70-talet. Jag får samma vibbar av knasighet eller psykedeliska som kunde vara vanligt i dessa filmer, i sättet Valhalla är filmad. Får mig också att tänka på filmer som Dead Man eller Fear and Loathing in Las Vegas. Det är ibland extrema närbilder och drömskt berättande. Det blir inte bättre av att Röskva äter hallucinogena svampar i skogen under en scen.

Det är intressant drag att utmåla gudarna som något skräckliknande, men det jag tycker hindrar filmen är att det känns som om den borde ha gjorts som miniserie. Det är alltför fragmentariskt berättande, där karaktärer hoppar mellan storylines och förflyttas från en plats till en annan mellan klipp. En stor brist är också att de har försökt föra över dialog som fungerar i ett seriealbum till film, där det istället känns mer onaturligt och ibland bara som en jättelång exposition för vad som händer.

Hade det inte varit för att jag älskar förlagan så hade jag tyckt filmen bara dugt till desperat slökollning, men nu tycker jag istället att den funkar att softa till.

BETYG: 3/5

Jag läste vad du skrev - jag blev positiv.
Jag såg trailern - jag sprang åt andra hållet.

 

[Rickard]

Mortal Kombat
2021

Såg att filmen kommit ut på SF Anytime, så jag hyrde den för en andra omtitt. Fotot är sjukt bra i filmen. Jag kan fortfarande inte förstå varför det känns som två helt olika filmer i början/slutet mot resten av filmen, antagligen att själva premissen med folk som har superkrafter slåss mot varandra om jorden är rätt lökig i grund. Jag tänker behålla betyget på filmen men om, och jag hoppas att det sker, om filmen får en uppföljare kommer den antagligen få lägre betyg än vad uppföljaren förtjänar, om de faktiskt inte gör någonting bättre av filmen. Det här var en skön "prova-på"-film med några riktigt sköna saker (Kano, en större mängd av animationerna, Sub-Zero, referenser till spelen), givet premissen för filmen. Fast om de nu har tänkt ut någon större plan för filmsviten hoppas jag att den idén är bra.

Så sällan man får se kampsportsfilmer idag. Åtminstone med en sådan här budget. En budget som förvisso ändå fått dem att prioritera vissa special-effekter, för det märks hur vissa saker är nedprioriterade och vissa är helt awesome.

BETYG: 4+/5

 

[Max Raven]

Jag har sett The Wild Blue Yonder (2005)

Utomjording kom med sitt folk från en planet bortom vår galax och berättar om deras försök att etablera sig och om ett rymdprogram han fick reda på. I dokumentärfilmsstil. Kan ni gissa vem som gjort den? Fuska inte.

Spoiler

Så klart det är Werner Herzorg.

Det här är en ganska udda film. Jag har sett flera av hans tidigare filmer (Aguirre, Nosferatu, Fitzcarraldo, Herz aus Glas, Kaspar Hauser) och tycker jag känner igen hans lite egna stil. Jag vet att han gjort en del dokumentärer mellan de här och möjligen kommer dokumentär-stuket därifrån (utöver hur filmen gjordes). Berättelsen är ganska långsam - det finns rätt många utdragna scener med musik överlagd på dem.

Betyg: 3+. En udda fågel.

 

[Henke]

Jag har sett (vecka 20 alltså)...

La Tigre e la neve - Italiensk dramakomedi från 2005 om poeten Attilio (Roberto Benigni) som drömmer om en kvinna som han blir förälskad i och följer henne till Irak där gulfkriget pågår och hon har blivit skadad och behöver vård. Den här filmen kändes allmänt medioker och lite tramsig till skillnad från Benigni´s paradfilm La vita è bella. Är förväntningarna för stora pga den filmen? Kanske. Kommer jag se den igen? Knappast.

The Upside of Anger - Amerikansk dramakomedi från 2005 om fyrabarnsmamman Terry (Joan Allen) som blir lämnad av sin man och blir bitter och alkoholiserad. Familjens granne Denny (Kevin Costner) är en alkoholiserad fd. baseball-spelare som hon och familjen börjar umgås med. Första halvan av filmen var ganska bra, men tycker den blev sämre och sämre mot slutet trots att jag generellt gillar filmer med en twist.

Thumbsucker - Ännu en dramakomedi från 2005 om tonåringen Justin (Lou Taylor Pucci) som har ett tvångsbeteende att suga på tummen som troligtvis är ett slags utlopp för den dysfunktionella familj han är en del av. Han får snart en ADHD-diagnos och medicinering som ger ganska oanade följder. Den här filmen tyckte jag var rätt härligt även om det nog inte är något jag skulle se igen.