WRNU:s filmklubb 2021 v25

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v25 2021 – #442 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
5) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

 

[Franz]

Jag har sett Fatherhood, en Netflixfilm med Kevin Hart i huvudrollen.

Jag var inte särskilt sugen på denna film. Jag vetvinte om det var tack vare trailern, men jag trodde det skulle vara en crazykomedi om en mansgris som inte kände sig redo för att bli pappa, och när han sen får barn skulle en massa knasiga situationer uppstå på grund av hans omogenhet. Jag har sett den premissen innan och hatar den då den målar upp en sjukt icke smickrande stereotyp av manliga föräldrar, men då fästmön ville se denna tänkte jag att jag fick bita i det sura äpplet.

Vilken tur att fästmön stod på sig vad gäller filmval för denna var riktigt riktigt bra! Det är inte alls en komedi, utan ett drama med humoristiska inslag. Kevin Harts karaktär blir ensamstående förälder då hans fästmö dör under födseln av deras barn och han måste själv uppfostra sin dotter samtidigt som han försöker bearbeta sorgen över sin bortgångna föstmö. Han är alltså inte orolig över att bli pappa för att han är en omogen mansbebis utan för att han ställs inför en helt främmande situation samtidigt som den han älskar just har dött. Intressant!

Detta är en vad jag kallar "slice of life"-film, det vill säga en film som bara skildrar en stund av livet utan några externa skurkar eller krystade konflikter. Jag är otroligt svag för den typen av filmer! I många filmer görs karaktärer korkade eller oresinliga för att skapa drama, men här förstår man helt alla karaktärers ståndpunkter, de är vettiga allihopa. En liten krystad konflikt dyker upp i slutet vilket gör filmen lite svagare än vad den annars skulle vara, men den konflikten har ändå en tematisk poäng, så den förstör inte filmen.

Detta är en väldigt bra och hjärtevärmande film! Jag rekommenderar den varmt!

 

[Skarpskytten]

Jag såg Raya och den sista draken, Disneys senaste stora film.

Handlingen är ett fantasy-fetch-quest modell mediokert rollspelsäventyr, värden fantasy med sydostasiatisk-touch, och hjältinnan en Aktiv och Tuff Prinsessa som ska Växa och Lära sig ta Ansvar för sina Handlingar (TM).

Animationerna är state-of-the-art, det visuella en fest, och berättelsen sitter ihop fint. Ändå föll jag inte för filmen. Karaktärerna är för stereotypa eller platta, humorn saknar udd. Det finns inget som sticker ut, det är trots att det är proffsigt gjort för slätstruket och själlöst.

Snygg mellanfilm.

 

[Rickard]

Fatherhood
2021

Tycker @Franz har sagt det mesta, däribland hur oengagerande trailern är. Kevin Hart briljerar i denna film. Jag tycker han kan vara rätt jobbig med sitt skrikande, även om han har en bra komisk timing, men här får han chansen att spela ut andra känslor och gör det klockrent. Samma sorts vemod med humoristiska inslag som Afterlife och Fleabag. Bra filmat, bra berättat. Är väldigt skön på ett gäng punkter.

BETYG: 4/5

 

[Rickard]

Skater Girl
2021

Filmen börjar med två barn som springer genom byns väg. Flickan är lycklig med böljande kläder och allting lyser "frihet". Satt mot den indiska omgivningen säger mig direkt vad den här filmen kommer att handla om. Något som är roligt är att de faktiskt byggde en skate-park till en indisk by. Jag har lite svårt för den imperialistiska premissen med britt som kommer till indisk by och med pengar skapar förändring i den sociala strukturen, trots att filmen är skriven och regisserad av en indier. På motsatta sidan är flickan, som står i filmens centrum, där hennes pappa står för de indiska konservativa värderingarna. Det lyfts upp saker som kast, tvångs-/barnagifte och toxisk maskulinitet, där skateboarden står för en mer öppen och fri förhållning till livet och samhället.

Budskapet blir lite trött och om man vill se högre kvalitet på filmer som lyfter upp problematiska frågor kring Indien så rekommenderar jag de filmer som Aamir Khan producerar, exempelvis den underbara Dangal (brottning). Den här filmen, däremot, funkar om du vill softa.

BETYG: 3/5.

 

[Rickard]

Anon
2018

I ett fascistiskt samhälle ser staten genom alla invånares ögon och spelar in vartenda ögonblick. Brott blir automatiskt lösta. Vi följer träbocken nummer 1. Alltså, seriöst. Clive Owen kan inte förmedla känslor. Han var nära på att förstöra Shoot 'em Up och är tillsammans med Denzel Washington (The Book of Eli är bra, trots honom) och Keanu Reeves (som förvisso är bra på att spela cool) den oheliga triangeln av Hollywood-träbockar. Jag kan känna mer tillhörighet med en penna än dessa tre. En bubblare är vår egen svenska träbock - Joel Kinnaman.

Själva världen är cool med AR-overlays och fullständig information kring alla man ser, åtminstone om man har tillräcklig befogenhet att ta del av datan. Naturligtvis finns det hackare som kringgår detta - som försöker leva utanför samhället. Det här här filmen kommer in. Dock gör den knappt något med konceptet, utan man får serverad en halvtam deckarhistoria med premissen halvslängd från sidan via någon enstaka kommentar från rollerna. Jag hade hellre sett In Time, även den med Amanda Seyfried i en biroll, eller Equilibrium än att se denna film. Jag vet inte, antar att filmen funkar om man vill slökolla på en schysst AR-värld. Kanske varit en trea om det inte varit för Clive Owen. Jag kanske till och med hade gillat Children of Men om det inte varit för honom.

BETYG: 2/5

 

[Rickard]

Boyz n the Hood
1991

En osedd klassiker. Ett tema som är gällande än idag, särskilt när det kommer till polisbrutalitet mot afroamerikaner. Vi får följa ett gäng barn och se deras förutsättningar inför vuxenvärlden, om hur en klass med bara mörkhyade barn får lära sig vit historia, där en mamma prioriterar sina barn efter deras förutsättningar att lyckas i livet och hur lik, skjutningar, droger, splittrade familjer och polisövervakning är vardag i en förort, som till ytan ser ut som en helt vanlig förort men där förutsättningarna - skapade av samhället men sedemera dess invånare skapar en positiv feedback-loop av destruktivitet - har förvandlat förorten till ett ghetto.

Vi hoppar sju år in i framtiden och ser vad det har blivit av med barnen och vad det kommer att bli med dem. Det är en tröstlös film som visar upp allvaret i samhället. Hur folk har formats att göra aktivt dåliga val utifrån pissdåliga förutsättningar. Jag förstår helt klart varför filmen är en klassiker och den var riktigt skön på några punkter. Tänkvärd.

BETYG: 4/5

 

[Khan]

Enola Holmes (2020)

Det här var en ytterst trevlig liten ungdomsfilm. Den handlar om Enola Holmes (Millie Bobby Brown), Sherlock Holmes okända lillasyster, som plötsligt får problem när hennes mor försvinner. Bröderna Sherlock (Henry Cavill) och Mycroft (mest Mycroft) vill att hon ska skickas till internatskola för att lära sig bli en "riktig dam", men hennes vilda suffragettmoder uppfostrade inte en mes. Så hon rymmer hemifrån för att hitta sin försvunna mor, och råkar på vägen blanda sig i fallet med den försvunna markisen Tewekesbury. Hack i häl följer Sherlock som letar efter både henne och deras mor. Han blir mer och mer imponerad av hennes detektivförmåga ju längre filmen går.

Det här är en tydligt modern film satt i artonhundratalets slut, inte något annat. Det gillar jag. Det gör det här till en film jag lätt kan tänka mig att se med mina barn när de blir större, eller för den delen med mina tolvåiga svågerbarn när jag träffar dem nästa gång.

Själva detektivhistorien är inte sådär invecklat superklurig som i Sherlocks främsta verk, men det gör inte så mycket när det egentligen handlar främst om Enola och hennes relation till sina bröder och konsten att kontrollera sitt eget öde. Jag gillar't.

Att Mille Bobby Brown kan skådespela visste vi ju redan, men att Henry Cavill var så bra överraskade mig. Precis lagom blandning av snorkigt överseende med allas idioti och varmt hjärtlig mot sin syster. Kan vara topp tre Sherlock-tolkningar jag sett hittills.

TLDR
Solid 7/10, rekommenderas till alla som är lite yngre än genomsnittet på WRNU.

 

[Dr_Dängrot]

Jag har sett Tom Yum goong ifrån Thailand med Thailands största action Hero Tony Jaa i huvudrollen , filmen lanserades även som the protector , thai dragon , warrior king , Revenge of the warrior och honor of the dragon.

Kham spelad av Tony Jaa är skötare av thailändske konungens krigselefanter och under en festival så blir elefanten stulen och Kham måste nu ge sig ut på Revenge and rescue mission till Australien . Det är ingen Oscarsvinnande story men den fyller sitt syfte.

Betyg 3'5 av 5 det är en underhållande kampsport film som gör sin grej .

 

[Rickard]

Tillbaka till framtiden
1985

Jag brukar låta frun titta på lite västerländska klassiker - gången innan var det De omutbara - och det var nu dags för denna. Hennes utvärdering var "det finns ingen som helst logik, men det är en jättebra film". Själv inser jag att mitt yngre jag svalde en hel del av det fåniga skådespeleriet av alla bikaraktärer. Det är väl egentligen bara Michael J Fox och Christopher Lloyd som levererar. Det sänker mitt betyg ett steg, men jösses vad den här filmer var skön på en hel del punkter.

BETYG: 4/5

 

[Rickard]

Manhunt
2017, org. titel: Zhui bu

Jag funderade lite på varför jag hade den här filmen på min Netflix-spellista men när namnet "John Woo" seglar förbi i vinjetten och det är slow-mo med duvor så förstår jag varför. Jag är ingen egentligen fan av Bullet to Your Head eller Hard Boiled - det är snygg action men resten är rätt halvtaskigt. Samma sak kan man säga om denna film. En kul grej är att den enda som kan prata flytande engelska är John Woos dotter, som syns i en biroll.

En kinesisk advokat, som jobbar för ett läkemedelsföretag, blir ditsatt för ett mord i Okana och teamar upp med en japansk polis. Det är flera karaktärer som får fördjupningar, men det är konstiga klipp till orelevanta saker, fragmentariska flashbacks till ögonblick i personernas liv och rent kasst hantverk. Jag har nu nästan skrivit hela recensioner och jag inser att jag bara har sett halva filmen, när jag trodde att jag sett klart den igår. Så lite intryck gör filmen på mig. Ska se klart den nu. ... Nä, det förändrade ingenting. Till och med somnade under slutstriden.

Det här är filmen om du desperat behöver kolla på lite actionscener efter att försökt vakna till liv, efter natt med bristfällig sömn, på en söndagsmorgen.

BETYG: 2/5

PS. Såg om Fatherhood med frugan. Hon gillade den också riktigt mycket. DS.

 

[krank]

Samma misstag två veckor på raken? Jajjemen! Jag såg just om Outland, efter att på något sätt ha glömt att jag redan sett den inom Filmklubben 2015. Konstigt kanske, givet hur mycket jag tyckte, och tycker, om den.

Men sådant är livet. Det här är en ruskigt bra film på många sätt, och jag står fast vid mitt betyg från förra gången.

Det här ligger ganska nära hur jag skulle vilja spela Alien-rollspelet. Det behövs ingen xenomorf egentligen; allt jag vill ha är skitig och halvhård arbetarklass-scifi där folk gnäller om ledningen och lönebonusar och där man löser brott och mysterier. "Blir det då verkligen Alien? Blir det inte bara Outland?" kanske nån frågar.

"Spelar det nån roll?" svarar jag.

BETYG: 5/5

 

[krank]

Alltså, jag såg ju faktiskt I'm about to lose control and I think Joe Lycett också. Det är Joe Lycetts komedispecial och den är över en timme så jag tänker att jag i nödfall kan räkna den som en film.

Den är rolig.

BETYG: 4/5

 

[DeBracy]

Den här (alltså föregående) vecka blev det en Tarantino-dubbel för mig.

Jag såg Once upon a time in Hollywood (2019). Älskade looken och musiken osv. Men eftersom...

Spoiler

jag visste för lite om mordet på Sharon Tate et al på förhand blev det nog inte riktigt lika spännande som det borde ha varit. Kände inte igen filmens Charles Manson heller, så det hela kändes rätt osammanhängande, även om jag listade ut/google-bekräftade vissa saker allt eftersom.

På grund av det blir det nog en krankisk trea. Kanske kan det klättra vid omtittning.

Igår såg jag Django Unchained (2012) för första gången. Tyckte det var bra skit, till skillnad från när jag såg The Hateful Eight, eftersom

Spoiler

de pangpangade sig till ett "lyckligt slut", vilket var jävligt skönt på något vis (och delvis en anledning till att jag kom mig för att se den – när jag läste lite om Once upon a time… i efterhand nämndes det att både den och Django Unchained hade "lyckliga" slut).

The Hateful Eight tyckte jag var supersnygg och bra i typ halva filmen, sen var det 30-45 minuter för mycket av att grisigt pangpanga och dödsmörda varandra på ett vis som jag inte fick ut särskilt mycket av. Hade jag sett Django innan så undrar jag om jag inte varit ännu mer besviken på The Hateful Eight.

Jag skulle kunna tänka mig att se om Django Unchained idag om jag hade nån kompis som var taggad och inte hade sett den, så vi är och sniffar på en krankisk femma i betyg helt enkelt.

 

[Gamiel]

Raya och den sista draken
Fann det okej, hade hoppats att det skulle ha varit bättre men det är inte dåligt.
Några tankar:

Spoiler

Gilla designen och trevligt att se en fantasymiljö baserad på Sydostasien.

Fann ungen Rayas röst lite för intensiv för mig

Fann hur folk kom till kristallen för att ta den lite för mycket "historien kräver det". Det fanns ingen extra vakter eller någonting, ingen höll ögonen på flick-Raya och flick-Namaari, och varför kom det inga hjärtfolk dit efter fyrverkeriet för att hjälpa hövding Benja och Raya?

De moderna ord och referenser som används då o då gång fungerade inte för mig, i en mer komisk film eller med en karaktär som Anden/Aladdin skulle jag inte ha det problemet, men hör har jag det.

Om Druun inte gillar vatten, varför har inte alla bosättningar flyttat ut på vattnet?

Slutstriden var också lite av "historien kräver det" för mig eftersom det kräver att Namaari har tagit sig tid at samla sig efter vad hon har gjort och springa hem så man kan ha en strid mellan henne o Raya i en dramatiskt omgivning.

Medan jag förstår symboliken i slutet känns det lite konstigt att det verkar som hövding Benja just har vaknat när Raya kommer till honom, och med alla andra människor precis bakom henne.

Även om jag förstår varför de inte gjorde det skulle jag ha gillat att några av huvudpersonerna bredvid Raya hade sin familj osäkra på vem de var först innan de insåg vem denne var.

Tycker det är synd att vi egentligen inte fick se något av Svansens kultur.