WRNU:s filmklubb 2021 v26

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v26 2021 – #443 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
5) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

 

[krank]

Eftersom jag räknade en komedispecial förra veckan så tänker jag att jag kan göra samma sak nu. Jag såg just Sarah Millicans Home Bird, från 2014.

Sarah Millican är rolig. Det vore lätt (för den som verkligen ville) att avfärda henne som en kvinnlig komiker som drar sexskämt, men jag gillar att hon är så no-nonsense. Jag gillar att hon inte ber om ursäkt för att hon gillar mat eller för att hon är tjock. Hon bara kör på, liksom. Och gillar du det inte kan du "fock off"…

BETYG: 4/5

 

[Skarpskytten]

Jag har sett Luca (Pixar, 2021). Det här är en vackert animerad, otroligt fin coming-of-age film om drömmar och vänskap. Fina miljöer, välgjorda karaktärer. Lite klyschigt, absolut, men klyschorna fylls med innehåll. Skratt, om ditt hjärta sitter på rätta stället, tårar, om du är sentimentalt lagd. Bästa filmen jag sett på mycket länge. 99/100.

 

[krank]

Jag har sett en film jag garanterat inte sett förut – Fear Street Part 1: 1994, första delen i Netflix nya skräckfilmstrilogi. Den släpptes tidigare idag.

Vad behöver man veta, egentligen? Det är en ganska normal slasher-skräckis med rätt intressanta och välskådespelade karaktärer, ett väldigt nice 90-talssoundtrack och… Ja, det är väl typ det. Man får vad som står på burken liksom. Vill man ha det, så kan jag rekommendera filmen. Vill man inte ha det, så bör man låta bli.

Själv kommer jag nog inte att se om den här, men jag tyckte om den och jag kommer att se nästa del, när den släpps nästa vecka.

BETYG: 4/5



En sak störde jag mig dock på. Det mesta kändes ganska välresearchat och hyfsat true till 1994, men… I en scen används typsnittet Calibri. Inte bara i text man ser alltså, utan i en typsnittsval-ruta på en dator. Calibri släpptes först 2007. Det störde mig.

 

[Rickard]

Snuten i Hollywood
1984

Jag och frun hade börjat titta på Oskyldiga drag - som en svit efter att vi sett den utomordentliga Queen's Gambit - men den hade försvunnit från Netflix. Hon var sugen på skräck eller komedi och eftersom hon gillade Tillbaka till framtiden så tänkte jag att jag fortsätter att visa lite klassiska filmer; Snuten i Hollywood-filmerna har kommit till Netflix. Jag måste säga att jag blandar ihop ettan och tvåan. Ettan är mycket mer low-key än vad jag mindes den. Filmen var skriven till Sylvester Stallone, men han gillade inte humorn, trodde att folk inte skulle kunna acceptera honom som en nyexaminerad polis och när han fick fel apelsinjuice till sin trailer fick han nog och drog sig ur bara några veckor innan de skulle börja produktionen. Istället räddar Eddie Murphy dagen genom att hoppa med och samtidigt tacka nej till att vara med i Ghostbusters (han och Dan Akroyd - bekanta från Saturday Night Live - gjorde ju Ombytta roller bara året innan).

Att den här filmen funkade och blev en hit är ett mirakel. Mycket av komedin improviserades på plats - jag kan skymta hur folk håller sig i scener. Vissa slumpmässiga inklipp med helt slumpmässig dialog är ett tecken på improvisationen, men det funkar ... väldigt väl. Vi fick oss en hel del skratt och Axel F-låten är så jäkla bra. Har filmen åldrats väl dock?

Ja. Ja, det har den. Det enda är att jag reagerar över är klyschigheten i buddy cop-filmer, men jag vet inte om jag kan anklaga filmen för det, eftersom Murphys 48 timmar bara något år tidigare formade genren till vad den är idag. Det är som att anklaga Ghost in the Shell för att ha cyberpunk-klyschor (vilket gjordes med spelfilms-remaken). Till skillnad från Tillbaka till framtiden är denna films negativa klang inte tillräckligt för att sänka mitt betyg, för den här filmen rekommenderas varmt, än idag.

BETYG: 5/5

 

[krank]

Jag såg också The Tomorrow War den här veckan.

Den var förvånansvärt bra. Bra skådespeleri, riktigt snygga effekter, häftig varelsedesign, ett manus som inte var speciellt förutsägbart (OK, i vissa delar var det väl det, men det hade tillräckligt många twists and turns för min smak). Lagom andel action, #science och känslomässighet. Jag hade såklart gärna sett mer problemlösning och mysterielösande, men jag är nöjd med vad jag fick.

Gillar man scifi och är okej med Chris Pratt så tycker jag att man bör se den.

BETYG: 4+/5

 

[Ulfgeir]

Såg The Meg när den gick på TV i lördags.

Standard action/skräck (komedi)-film i marin miljö 1a.

Spoiler

Inledningsscen där man får se hjälten göra sitt jobb. Saker går fel, och han är numera mentalt trasig. Skifta till high-tech forskningsbas, men massa forskara, en rik finansiär med tveksam bakgrund. Ett experiment under havet går fel (i det här fallet en ubåt som beger sig ner på djup som ingen varit på tidigare), och hjälten kallas tillbaka till aktiv tjänst för att han är den ende som kan lösa problemet. Han är först motsträvig, men blir övertalad då en av besättningen är hans före detta fru. En kvinnlig forskare försöker under tiden själv lösa problemet men utgör en komplikation i sammanhanget

Hjälten räddar naturligtvis besättningen på ubåten som ligger på havets botten. Hjälten bråkar med forskaren som försökte hjälpa ubåten. Början till romantik, vilket alla utom de inblandade ser. Naturligtvis gick inte räddningsoperationen smärtfritt utan den släppte lös en varelse som inte borde fått komma med. En varelse alla trodde var utdöd sedan miljoner år tillbaka.

Varelsen börjar attackera saker i omgivningen. Finansiären påstå att han kontaktat regeringana i närliggande områden och att militärer skickats ut för att ta hand om varelsen. Det stämmer naturligtvis inte, och forskarna tvingas då ta hand om varelsen själva, med en hel del problem. De upptäcker sedan att det fanns ytterligare en, som var ännu större, och den är nu på väg mot en strand med massvis med mat i form av turister...

Betyg: 3 av 5.
Lagom dos med hjärndöd underhållning. Effekter som är ok i sammanhanget. Är karaktärerna trovärdiga? Nope, men de är exakt vad mallen efterfrågar.

 

[luddwig]

Igår såg jag Battlefield Earth för första gången på åtminstone 15 år. Hade ett vagt minne av den som en trots allt okej film men nej, den är genomusel. Äckligt pompös, ful och extremt korkad.

Betyg 2- av 5. Nära 1 men att det är science fiction räddar upp betyget något.

 

[Skarpskytten]

Jag har sett dramat Nomadland (2020), en film som vunnit tre oscars och ett berg av andra priser. Filmen handlar om Fern (Frances MacDormand), en 60-något änka som blev av med jobb och bostad när företaget la ned och orten dog. Hon bor i sin bil och försörjer sig på dåligt betalda påhugg för minimum wage i dagens USA (tror det ska vara 2011 i filmen): Amazon, burgarhak, betplockning. Under sitt ambulerande dras hon in i en subkultur med likasinnade, ofta utfattiga människor som lever i skåpbilar eller husbilar. De älskar sin frihet, men det är en frihet på kapitalets villkor. En del är sjuka, andra trasiga i själen, några kan inte leva på sin pension efter ett livs slit.

Filmen har en närmast dokumentär känsla, vilket förstärks av samtliga bifigurer i filmen spelas av riktiga nomader under egna namn, och att den undviker allt vad protagonister och dramatiska kurvor heter. Den enda explicita konflikten i filmen är den mellan Ferns frihetslängtan/stolthet och ett par personer som älskar henne och vill få henna att överge sin livsstil.

Naturen är vacker, människorna fina, samhället grymt.

Jag blev inte helt såld på den här filmen. Den är för subtil för mig. Jag hade velat ha en tydligare klassanalys, en vassare kritik av det globala kapitalet och bristen på socialt skyddsnät i dagens USA, och Ferns motiv för att inte tacka ja till erbjudandena om att stanna lyckas jag inte riktigt få grepp om. Det långsamma tempot har jag i sig inget emot, men filmen hade tjänat på att vara en halvtimme kortare.

Intressant, gripande, men lite för uddlös och lite för seg för min smak. En krankisk fyra.