WRNU:s filmklubb 2021 v29

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v29 2021 – #446 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
5) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

 

[Henke]

Så imorse såg jag klart Crónica de una fuga (Buenos Aires 1977, Chronicle of an Escape) från 2006 som bygger på en sann historia om fotbollsmålvakten Claudio Tamburrini som 1977 blir kidnappad av säkerhetspolisen i diktaturens Argentina. Han hölls sedan fånge under tortyr i 120 dagar innan han lyckades fly. Det här är en stark film om myndighetssanktionerat våld mot politiska och påstådda politiska motståndare. Ämnet känns högaktuellt dels utifrån att liknande situationer fortfarande finns på alltför många ställen i världen, men också utifrån hur även demokratiska samhällen blir allt mer polariserade och där man istället för saklig argumentation önskar livet ur sin meningsmotståndare.

En intressant detalj är att Tamburrini flydde till Sverige och läste på Göteborgs universitet.

 

[DeBracy]

Jag har hakat på tåget och sett sett Gunpowder Milkshake för jag ville äta godis. Bitvis kändes det inte som en perfekt fit pga grafiskt våld, men men...

Den var inte riktigt vad jag hade väntat mig efter att ha läst förra veckans tråd, väntade mig något glättigare, men jag tyckte den var schysst. Bonuspoäng för

Spoiler

badass bibliotekarier

såklart.

Jag landar nånstans mellan en krankisk tre och fyra, men avrundar uppåt pga tanterna.

 

[krank]

Jag köpte en dubbel-box med både Night watch och Day watch eftersom jag glömt att jag redan hade den förstnämnda på bluray. Dessutom hade jag glömt att jag redan sett den filmen inom filmklubben. Visserligen för nästan 10 år sedan, men ändå.

Så uppdelat på igår och idag har jag sett Nochnoi Dozor, eller Night Watch. Jag vet inte om jag har något att tillägga till min förra recension – filmen är fortfarande snygg, på ett fult och lite punkigt sätt. Jag gillar verkligen nedgången urban fantasy, och det har jag gillat i över 20 år nu. Den ryska postsovjetiska settingen känns väldigt skönt ingrodd och levd i, och karaktärerna känns som hyfsat vanliga människor.

En del av CGI-effekterna visar sin ålder, men de flesta funkar bra än idag. Tempot är lite ryckigt, men funkar.

BETYG: 4/5

Jag kommer alltså att behöva se nån mer film innan söndag. Minst en. Antingen blir det Day Watch, som jag inte verkar ha sett inom klubben, eller så blir det Jolt eller Blood red sky. Vi får se.

 

[krank]

Jag har sett Jolt.

Det här är en rulle delvis i samma genre som bland annat John Wick: huvudperson är jättebra på att mörda ihjäl folk. Huvudperson hittar trygg situation med Rätt Person. Rätt Person går och blir mulad, och nu är huvudpersonen ute på mördarstråt igen.

Kate Beckinsdale springer runt och slår och sparkar och sätter elkablar till folks pungkulor. Karaktärens "grej" är att hon har oerhört kort stubin, och typ blir mordiskt vansinnig över saker. Hon bär därför en sele som ger henne elchocker när det behövs – det håller hennes vrede i schack. Men när hon blir sådär hulk-arg så blir hon också starkare, snabbare och tåligare än en vanlig människa. Inte jättemycket, men tillräckligt för att det ska bli underhållande actionfilm.

För underhållande actionfilm blir det. Inte lika mycket eller lika långdragen action som John Wick, men välkoreograferad och välfotograferad och fantastiskt lättläst action. Klippen är snabba men det är aldrig svårt att hänga med i svängarna. Duktigt gjort!

Min personliga smak ligger ju mer mot ännu mer blodigt övervåld i såna här filmer, men det och att jag tycker att musiken är lite tråkig är väl mina enda egentliga klagomål. Och det senare känner jag åtminstone delvis kan handla om att jag börjat bli gubbe som inte förstår mig på ungdomarnas dunka-dunka…

En fråga har jag dock: Har Jai Courtney någonsin fått spela en faktisk good guy?

BETYG: 4/5

 

[Rymdhamster]

En fråga har jag dock: Har Jai Courtney någonsin fått spela en faktisk good guy?

Typ: Terminator: genisys och kanske Die Hard 5 (har inte orkat se hela den till slutet)

 

[Rickard]

En fråga har jag dock: Har Jai Courtney någonsin fått spela en faktisk good guy?

Spartacus.

 

[Poromaa]

Fast & Furious 9

En svårmotiverad svaghet för långdragna filmserier förklarar sannolikt att jag har inte bara ett utan två referensverk om den erkänt usla Friday the 13th följetongen i bokhyllan. Den kunde också tänkas förklara valet av Fast & Furious 9 för mitt första biografbesök på närmare ett och ett halvt år. Det hela var dock en betydligt mer slumpartad historia. Jag inte sett någon av de föregående filmerna och mina enda uppfattningar om serien var att den handlade om att i otillbörlig hastighet framföra fordon i tätbebyggda områden samt att detta dragit in häpnadsväckande kassaintäkter. Oförblommerad okunskap får därmed bli en bärande del av denna recension.

Det blev också snart uppenbart att Fast & Furious 9 närmast rör sig i gränslandet mellan Mission: Impossible serien och Sharknado. Vin Diesel leder en i serien uppenbarligen väletablerad skara outsiders som befinns lämpade att kallas in då ett obskyrt supervapen kraftfullt nog att rubba världsordningen faller i orätta händer. Tämligen omgående visar det sig även att bekanta ansikten finns hos motståndarsidan, varför annars allomfattande, fysiktrotsande spektakel stundom bryts upp av ansatser till sammanbitet, testosteronstint familjedrama.

Mestadels viker dock Fast & Furious 9 inte många tum från sina styrkor, vilka centreras kring eskalerande actionsekvenser utan besvärande inslag av smakfullhet, logik eller gravitationens lagar. Alla tycks oförstörbara så länge manuset har användning för dem och supermagneter har till synes fritt fram att gripa in i handlingen när utrymme för underhållande förödelse yttrar sig. Att säga att något känns på riktigt vore att ta i och har man låg toleransnivå för sådant väntar knappast någon högtidsstund. Annars bjuds en närapå lekfull, obekymrad färd mellan resmål, jakter och muntra skärmytslingar. Utan jämförelser i övrigt kunde Bondfilmerna i höjd med Moonraker fungera som en referens. Av blinkningar och metakommentarer att döma tycks filmen också långt ifrån omedveten om sin befängda natur.

Vill man vara sådan kan man förstås hitta ett eller annat att anmärka på. Jag kan inte förneka att en tydlig mättnadskänsla inför alla upptåg infann sig långt innan den generöst tilltagna speltiden gick mot sitt slut. Vin Diesels gäng blir också notabelt större under resans gång och att dramatiken i oväntade återseenden från förr mestadels går över mitt huvud må förstås vara hänt. Däremot anas svårigheter att hålla alla inblandade sysselsatta, trots att vissa skickas iväg på tämligen lösryckta sidospår. Filmens allmänna förkärlek till övermått tycks heller inte omfatta just karaktärsdimensioner. Fast & Furious 9 verkar också fått ett blandat mottagande av seriens anhängare där många röster menar att man slutligen faktiskt gått för långt. Återigen utan jämförelser i övrigt gissar jag att många som uppskattar tidiga, mer avskalade Friday the 13th titlar kan se Jason X med samma ögon, denna films skamlöst uppblåsta förtjänster till trots.

Fast & Furious 9 låter sig knappast reservationslöst rekommenderas, men jag föreställer mig att de flesta som väljer att lösa en biljett vet vad de har att vänta. Själv blev jag nöjdare med kvällen än jag förväntat mig. Tilläggas kan att jag fick tillfälle att se en föreställning i 4DX med skakande, bultande säten, vindpustar och blixtrande ljus i salongen, vilket kändes som extravaganser helt i filmens anda och säkerligen bidrog till den otrista upplevelsen.

 

[krank]

Få texter har gjort mig så sugen på att se ikapp Fast & Furious-filmerna som @Poromaas recension, får jag nog säga. Det där låter som en typ av film jag har få, om några, egentliga skydd mot. Trots att jag i vanliga fall har supersvårt för testosteronbröl så är just jättedumma actionfilmer som helt struntar i det här med "återhållsamhet" och istället kör hårt enligt Yngwie-principen det sammanhang där jag nog har allra högst tolerans mot sådant.

 

[Skarpskytten]

Barnfritt! Jag och min fru såg Die Hard, i mitt fall för första gången på typ två årtionden. Jag tycker filmen har åldrats med värdighet; den är sexistisk i meningen att alla med vapen är män, och det blir lite flåsigt på sina ställen men utan att det tar över. I övrigt: smart konstruerad actionfilm. Skurkarna är klyschiga, visst, och tropen med inkompetenta chefer överanvänds, men upplägget med att låta filmen utspela sig en skyskrapa används till fullo och hjälten är intressant liksom hans samspel (via någon slags walke talkie) med en kollega och skurkarnas chef. Två timmars bra tidsfördriv, om man inte har för stora krav på realism. Wikipdeasidan om filmen är greit och jag fick nog ut lika mycket av att läsa om filmen som att se den.

Sammantaget är jag nöjd med att vi tog oss tid att se den samtidigt som jag känner att jag inte behöver se den fler gånger i mitt liv.

 

[Henke]

Barnfritt! Jag och min fru såg Die Hard, i mitt fall för första gången på typ två årtionden. Jag tycker filmen har åldrats med värdighet; den är sexistisk i meningen att alla med vapen är män, och det blir lite flåsigt på sina ställen men utan att det tar över. I övrigt: smart konstruerad actionfilm. Skurkarna är klyschiga, visst, och tropen med inkompetenta chefer överanvänds, men upplägget med att låta filmen utspela sig en skyskrapa används till fullo och hjälten är intressant liksom hans samspel (via någon slags walke talkie) med en kollega och skurkarnas chef funkar fint. Två timmars bra tidsfördriv, om man inte har för stora krav på realism. Wikipdeasidan om filmen är greit och jag fick nog ut lika mycket av att läsa om filmen som att se den.

Sammantaget är jag nöjd med att vi tog oss tid att se den samtidigt som jag känner att jag inte behöver se den fler gånger i mitt liv.

Jag såg den faktiskt i julas och skrev om den HÄR.

 

[Dr_Dängrot]

Fick nostalgi feeling nu under semestern och kollade på Turner&Hooch ifrån 1989 med Tom Hanks och en hund i huvudrollen.

Detta är en så kallad buddy cop movie alltså en film där man slänger ihop 2 omaka individer som måste samsas och jobba ihop med en massa tokigheter som följd .

Turner (Hanks ) är en polisman som vill lösa "riktiga" fall och väntar på att flyttas över till en annan jurisdiktion och i samband med detta så blir Turners gamle vän Amos mördad och Turner tar hand om Amos hund Hooch och nu uppstår en massa galna och skojsiga upptåg .

Betyg 3,5/5 detta är en silly buddy cop feel good movie och den håller ett visst nostalgivärde för mig då jag brukade titta på den med min pappa när jag var barn men den är ungefär så bra/rolig som en komedi om en polis och en hund kan va.

 

[Skarpskytten]

Jag såg den faktiskt i julas och skrev om den HÄR.

Jo, jag tror den posten inspirerade mig!

 

[PAX]

Hade för lite att göra igår och det blev filmen Cell som jag tvingade mig igenom. Jag misstänker att boken är mycket bättre, för tyvärr är filmen rätt kass och slutar enligt skräckfilmsstandard blad 1A.

John Cusack hamnar rakt in i apokalyps skapad av terrorister/hacking/djävulen själv. Telefoner är farliga ting efter 10 minuter. Det fattar vi. Sen blir det vandring i misär och här och var blir det påtvingad action. Bakgrunden är typisk Stephen King och påminner om hans tidigare böcker. Tänker bland annat på Pestens Tid. Faktum är att detta borde vara en miniserie för att få mer känsla på och för personerna. Alla möten som sker slätas över för fort och slutet är ett antiklimax.

Här finns dock bakgrundsmiljö och stoff för spelledare som huserar i Cyberpunk eller kanske Delta Green.

2/5 för att de första 10 min var medryckande.

 

[krank]

Nu har jag också sett om Dnevnoy Dozor, alltså Day Watch. Tvåan i den trilogi av filmer som började med Nochnoi Dozor och vars tredje del aldrig blev av…

Okej, det här är… mer. Av typ samma grej. Vilket ju är bra om man gillade det, tänker jag. Den här filmen är längre och ganska mycket hattigare än ettan – ettan var också hattig men där handlade det ändå (kände jag) mest om okonventionell klippning och brist på förklaringar; det fanns ändå en hyfsat konsekvent röd tråd. Den här filmen har en lite mer hattig plot. Specialeffekterna är fortfarande schyssta, miljöerna är fortfarande snyggfula. Jag associerar fortfarande superondingen Zevulon med Putin. Huvudpersonen Anton är fortfarande tämligen dum i huvudet och blir väldigt, väldigt snabbt och lätt försatt i situationer där han mest är förvirrad, nedbruten och oförmögen att ta in information eller fatta vettiga beslut. Jag fattar inte riktigt vad Svetlana ser i honom, om jag ska vara ärlig.

Nåja, filmen består av ett gäng balla koncept, snygga scener och intressanta karaktärer som sitter ihop med gummiband och taggtråd. Det funkar rätt bra, ändå. Jag skulle fortfarande vilja spela en rollspelskampanj i den här spelvärlden. Med ett vettigt system, såklart. Kanske får jag bygga det spelet själv…

BETYG: 4/5

 

[Max Raven]

Jag har sett The Whisperer in Darkness

Folklorist blir kontaktad av man som svär att mytiska varelser från bortom stjärnorna ur ute efter honom under lång tid, men ändrar plötsligt ton helt och bjuder in akademikern på besök.

Det här är en kort historia som blivit aningen lång film. Skådespelet är OK men inte imponerande, monstren OK men inte bra, resten av SFX var bra dock. Överlag är "godkänt" mitt betyg, och det gäller hela filmen. Ljuddesignen är dock åt helv-, med saker som HÖGLJUDD dramatisk musik när man ser universitsbyggnad i dagsljus som inledning till en ganska lam scen, låga röster, höga ljudeffekter...

Handlingen har ändrats en del från novellen - det angivna skälet är att för att det skulle bli en bättre film (de gillade inte slutet). Jag tror inte det riktigt är hela orsaken, även om berättelsen inte hade material nog till en längre film. För att utveckla lite kort - flanderization är när en karaktärs egenskap, oftast en mindre eller sidosak, tar över och definierar denne. Vi har lite samma problem med berättelser - hjältens resa tog över Hollywood och blev nästan "det enda" sättet att filma på. Call of Cthulhu har på samma sätt definierat vad en Lovecraft-skräckberättelse "borde" ha. Och när de filmatiserade berättelsen så blev det så - någons halvdana Call of Cthulhu-session.

Jag hade kunnat förlåta det i större utsträckning, men eftersom skådespeleriet är halvdant, karaktärerna platta och scener onödigt utdragna så man får en 1h 43min lång "meh" som hade mått bra av att klippas ner 10-20 minuter för att få upp tempot. Svagt "meh" från mig. Sämre än filmen Dagon.

 

[Rickard]

Kingdom: Ashin of the North
2021 (org. titel: Kingdom: Ashin-jeon)

Jun Ji-hyun är en välrenommerad skådespelare och när hon dök upp i slutet av ett avsnitt blev östasiatiska tittare som galna. Detta är ett avsnitt ur fantasyzombieserien som finns som spelfilm på Netflix och handlar om hur zombierna kom till. Allt jag vet om Kingdom sedan tidigare är vad jag skrivit i de två tidigare meningarna.

Filmen känns mycket riktigt som ett utdraget tv-avsnitt. Det är textförklaringar i början för att få oss tittare att komma in i världen.

Spoiler: hela filmen och antagligen en del av Kingdom

Vi får träffa Ashin som flicka, där hennes by blir dödad av de norra fiendelägren. Hon får växa upp i ett militärläger och bli nonchalant våldtagen regelbundet när hon vuxit upp som kvinna. Som hämnd låter hon skapa zombier i båda militärlägren och lever resten av sin tid i sällskap med sina bybor, som hon gjort till zombier.

Filmen är snygg, men förlitar sig för mycket på en uttryckslös Ji-hyun som stapplar omkring så som bara en ninja kan göra. Funkar bara om du är desperat måste slökolla på något.

BETYG: 2/5