WRNU:s filmklubb 2021 v32

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v32 2021 – #449 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
5) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

 

[luddwig]

Jag fick en kasse DVD av en kompis vilket gav mig anledning att se en del äldre filmer som jag missat tidigare.

Först ut blev Miller's Crossing, en traditionell gangsterfilm med en antydan till typiskt udda Coen-karaktärer. Bitvis lite väl långsam och personernas agerande kändes inte helt rimligt på sina ställen. Jag tyckte också att det var svårt att hålla reda på alla namn. Samtidigt rätt stämningsfull och underhållande. Betyg 3+ av 5.

Nästa film blev Barton Fink. Den handlar om en manusförfattare med skrivkramp vars tillvaro blir allt konstigare. Jag trodde att jag skulle gilla detta - brukar uppskatta både bröderna Coens hantverk och John Turturros skådespeleri - men nej. Filmen har bra inslag men mestadels är den varken rolig eller rörande utan hamnar i ett märkligt, murrigt ingenmansland. Betyg 2+ av 5.

 

[luddwig]

Från Coen till Cohen. Nu har jag även sett Brüno där Sacha Baron Cohen spelar en homosexuell österrikare som vill bli världskändis. Likt föregångaren Borat har Brüno några roliga passager, och ibland skymtar ett obehagligt allvar fram, men mestadels är filmen outhärdligt pinsam. Betyg 2- av 5.

 

[Rickard]

The Suicide Squad
2021

För första filmen fick VD:n Kevin Tsujihara för sig att dra in ett mediahus att göra en gladare trailer när grimdark-versionen av Superman v Batman floppade. Trailerpark rippade James Gunns introduktioner av karaktärer från Guardians of the Galaxy och responsen blev så bra att de fick ansvaret av Tsuijhara att redigera hela filmen, vilket blev som trailern ... fast utdragen. Fem år senare, på dagen, visar James Gunn hur en James Gunn-version av Suicide Squad ska se ut.

Han fick näst intill fria händer ... och jösses. Han kommer inte sälja actionfigurer. Det är en helt otrolig förstörelse. Jag var lite orolig att Gunn fastnat lite i sin formula, ungefär som hur jag tröttnade på Taika Waititis humor i hans Ragnarok-film, men humorn i den här filmen var inte så framträdande. På sin höjd fick den mig att dra på smilbanden. Nästan en feel good-film, fast med avskyvärda saker som händer på bildskärmen.

Två saker står ut; dels kapitelindelningen och återberättar-stilen som är typisk för serietidningar och som Gunn lyckas funka på film. Jag har inte sett något liknanden sedan tv-serien Heroes. Det andra är att jag stör mig inte en enda gång på superhjältehoppen, som alltid - i alla filmer - har sett helt overkliga ut. En liten detalj som jag tycker verkligen borde berömmas. Allt som allt, det här en film som man bör se. Riktigt skön på många punkter.

Kul också att se att doktorn var hjärnan bakom operationen.

BETYG: 4/5

 

[luddwig]

...ungefär som hur jag tröttnade på Taika Waititi humor i hans Ragnarok-film...

Du fick mig just att inse vad jag tycker är problemet med Ragnarok. Bra fångat!

Jag har inte sett något liknanden sedan tv-serien Heroes.

Det där låter exceptionellt tilltalande.

 

[Jocke]

Spolierfri recension av Gunns SS: James Gunn ska nog ha den koppel Marvel håller honom i alltså. Men han vet ju hur det går till att göra film. Så filmen fungerar till 100% jämfört med många andra av DC rullarna. Utan tvekan den bästa DC filmen sen Nolans dagar, men det är ju inte direkt ett högt betyg. Tredje akten var också onödigt lång. Stark trea/svag fyra.

 

[Cybot]

Har också sett nya Suicide Squad.

Kan inte lägga till mer än att jag blev överraskad över hur bra John Cenas skådespelarinsats är. Alltså, man förväntar ju sig att folk som Idris Elba, Margot Robbie och Michael Rooker ska vara bra. Men John Cena var en överraskning.

4 av 5 antihjältar.

 

[Rymdhamster]

Jag har också sett nya Suicide Squad.

Jisses vad kass den var! Men jag måste också erkänna att jag var grundligt underhållen =)

Margots Harley är typ det bästa som DCs filmuniversum klämt ur sig, och hennes närvaro gör vilket film helst bättre. Och hon får hyfsat mycket plats i den här filmen, så det är bra. Cena var riktigt kul! Ser gärna mer av honom i filmer.

Men... well... jag läste lite stålmannen och lite läderlappen när jag var liten. Nån enstaka X-men. Men det var aldrig någon favorit, så jag har väldigt lite nostalgifaktor att falla tillbaka på. Och antagligen som en följd av det har jag svårt för en del av de... fånigare (?)... inslagen i genren. Och den här filmen inkluderar en del av de fånigare inslagen vilket gör att jag tappar sugen lite.

Så väldigt blandad upplevelse, men tillräckligt många coola och roliga saker för att göra det värt det i alla fall.

Betyg: svag 3/5

 

[krank]

Jag har också sett nya Suicide Squad. Den var helt okej.

Som best är den när den är crazy bananas eller när den låter okända och urtöntiga DC-skurkar vara roliga. Jag gillade introt överlag. Jag är oerhört svag för den här sortens "seriös" hantering av märkliga gamla silver age-karaktärer. Polka-dot man, liksom. Weazel. Rat Catcher 2.

Det är också alltid kul att se kända skådisar i småroller. Visst var det skojjigt att se Idris Elba och Joel Kinnaman, men det var ännu roligare att se Nathan Fillion som TDK liksom. Att Sylvester Stallone var King Shark är jag mer ambivalent till; det här med att låta filmmuskelknippen göra röstskådespeleri till karaktärer som inte säger så mycket och där man knappt kan känna igen dem känns som en gimmick Gunn redan gjort…

John Cena tyckte jag om i Bumblebee, och han gör ett bra jobb här också. Det var roligt att se Jai Courtney som Captain Boomerang igen.


Däremot landar inte alla skämt eller scener, och de senaste åren har ribban för crazy bananas höjts en hel del. Det krävs helt enkelt mer crazy fuckery för att man ska få den där riktiga känslan av "wow, det här är fucked up". Jag är också inte helt övertygad om hur kul det är att använda en fiktiv men stereotyp sydamerikansk nation. Visst gör filmen sitt för att visa amerikansk imperialism som dum och dålig, men det är knappast speciellt nyanserade porträtt man får se av invånarna.

Inte för att en crazy bananas superhjältefilm nödvändigtvis är rätt ställe att leta efter nyanser, såklart. Men för mig landade det inte riktigt. Jag hade inledningsvis överlag svårt att se filmens skurkar som speciellt intressanta. Utom den som spelas av Peter Capaldi såklart, för det är roligt att se Doctor Who vara ond vetenskapsman.

Jag förstår inte vad Harley Quinn gjorde i den här filmen. Man hade kunnat klippt bort henne utan att något egentligen gått förlorat. Hon kändes som att hon var inskriven mest för att om man gör en Suicide Squad-film så måste hon vara med… Fatta mig inte fel nu; jag gillar Harley. Jag gillade Birds of Prey – hell, jag gillade t.om. original-Suicide Squad. I båda de filmerna funkade hon. Här känns hon inkrystad, och jag tycker att hon stjäl lite för mycket spotlight.

Nu låter det som att jag inte gillade filmen. Det gjorde jag. Jag tror att jag gick in med felaktiga förväntningar. Jag trodde att jag skulle få se en crazy bananas-film där allt var uppvridet till elva. Istället var allt bara uppvridet till tio. Fortfarande roligt och crazy bananas och snyggt som fasen, men inte riktigt top notch med 2021 års standard så att säga.

BETYG: 4/5

 

[Rickard]

Jag förstår inte vad Harley Quinn gjorde i den här filmen. Man hade kunnat klippt bort henne utan att något egentligen gått förlorat. /.../ Här känns hon inkrystad, och jag tycker att hon stjäl lite för mycket spotlight.

I en intervju sade Margot Robbie att hon sade till Gunn att hon ville att Harley Quinn skulle vara en bikaraktär och inte stå i centrum. Jag tycker nog faktiskt att hon är det, men hennes ögonblick i filmen är stark pga. av hur starkt Margot Robbie lyser i den här rollen. Men visst, Gunn älskar Quinn. Hans favoritactionscen är just med henne.

 

[Rickard]

Birgitta Dahls heliga vrede
2021

Fick upp, i mitt Google News-flöde, att denna timmeslånga dokumentär finns nu på SVT Play. Tittade någon minut och drog sedan in min fru att titta på detta. Vad den kvinnan gick igenom är vad frun både har upplevt och kommer få gå igenom, men vad som väntade var en succé-historia. Jag visste faktiskt inte så mycket om Birgitta Dahl; min enda bild av henne är från Helt Apropå och jag minns satirbilderna.

Hade nog beskrivit henne som Sveriges motsvarighet till Margaret Thatcher, fast progressiv istället för konservativ. Jag kände inte till allt Dahl åstadkom: jämlikhet inför föräldrapenning, förbjuda barn-aga och våldtäkt inom äktenskap, var med och upptäckte Tjernobyl-olyckan och förbjöd freonet. Bisarrt att höra hennes dåvarande politiska motståndare påstå att barn-aga och våldtäkt tillhör den svenska traditionen.

BETYG: 5/5

 

[Rymdhamster]

Fear Street Part 1 1994 (2021)

Märkliga mord sker i den lilla staden Shadyside, och det är inte första gången! Första delen i en serie på tre filmer, där andra filmen är 1978 och tredje är 1666 (som jag också tänker titta på).

Förvånansvärt bra slasherfilm! Mina förväntningar var låga, jag är inte ett stort fan av slasherfilmer (så om DU är det håller du kanske inte med mig om att detta var en bra sådan =D), men väldigt positivt överraskad.

Spännande, lite lagom läskig, inte skyhög bodycount men med ett par lagom gruesome murders.

Spoiler

Lite chockad att de dödade av två av huvudpersonerna först i slutet, och så snabbt inpå varandra, när det varit rätt få personer som dött fram till dess. Men de hade ju varit stygga, så det kanske var oundvikligt

Betyg 4/5!

 

[Rymdhamster]

Fear Street Part 2 1978 (2021)

Här går vi än mer tillbaka till slasherfilmsrötterna i att vi nu är på ett sommarläger för ungdommar. Kroppar faller i betydligt högre tempo (känns det som), och storyn känns lite svagare. Fortfarande underhållande, men mycket mer i linje med traditionella slasherfilmer.

Men jag gillar den här grejen med att man får följa historien tillbaka genom tiden.

Betyg 3/5

 

[Rymdhamster]

Fear Street Part 3 1666 (2021)

Också sista delen av Fearstreet, som till hälften utspelar sig år 1666 där allting tar sin början, och andra hälften tillbaka i 1994.

Började lite svagare än de andra filmerna, men tog sig på slutet. Lite mer gruesome än tidigare filmer, och mer skräck än slasher. Men överlag sevärd och knyter ihop hela storyn på ett hyffsat tillfredställande sätt tycker jag.

Betyg: 3/5.

Hela serien tillsammans tror jag också får betyg 3/5 om man inte specifikt vill ta sig ann ett litet skräckmaraton i vilket fall den nog kan få förtjäna en 4:a.

 

[DeBracy]

Jag har sett What we do in the shadows (2014), men av någon anledning verkar jag inte minnas vad som hänt senaste 1,5 timmen...

Men jag är ganska säkert på att den får 4 vampyrer av 5 på den krankiska skalan, även om det väl inte kan finnas många kvar att rekommendera den till.

 

[krank]

Jag har sett om Stargate från 1994 Det var länge sedan – så länge sedan att jag faktiskt inte alls minns när det var – och jag upptäckte att jag inte ägde den.

Så jag köpte den och har nu sett den. Tyvärr hade blurayen jag fick tag på visserligen en förlängd version av filmen, men textningen var bara på tyska och franska så jag fick stå ut med otextat. Lite ovant…



Nå; det här är en bra film, det går inte riktigt att säga något annat. Kurt Russel, James Spader och resten av gänget gör ett bra jobb, även om det är sjukt ovant att se Spader spela nörd efter att ha sett honom som Ultron och Raymond "Red" Reddington. Specialeffekterna har mestadels åldrats med värdighet, vilket är extra imponerande givet att vi ändå snackar en del CGI från 1994. All set design och kostym är fantastisk.

Det finns grejer som inte åldrats lika väl. Det här med att ha vidskepliga och en smula korkade "infödingar" som räddas och inspireras att göra uppror mot sin orättfärdige härskare genom de goda, vita amerikanska soldaterna… det vet jag inte om det känns helt bekvämt faktiskt.

En sak som aldrig funkat för mig är kulturkrocks-grejs med språkförbistring. Jag drabbas alltid av enorm sekundärskam i såna scener. Så det sänker betyget lite.


Men ja, det är ju en riktigt gedigen scifi-äventyrsfilm och det är inte alls konstigt att den här inspirerade en skitbra TV-serie som sedan höll på i tio säsonger och dessutom i sig gav upphov till spinoffer och grejer. Bra skit, är det. Jag är ganska sugen på att börja se om Stargate SG-1 nu, men jag borde väl vänta tills jag blivit klar med Buffy och Angel antar jag…

BETYG: 4/5

 

[krank]

Det är förresten lite roligt att det är svenska med i Stargate. Professorn som gräver upp stjärnporten i början är ju svensk och pratar i filmen relativt acceptabel svenska. Och hans dotter, som anlitar Jackson för att… öh, tydligen mest räkna ut vilken den sjunde siffran var i telefonnumret (vilket de borde ha kunnat få fram via enkel testning kan man tänka, om de visste de första sex), spelas ju av svenskan Viveca Lindfors.

 

[Rickard]

pecialeffekterna har mestadels åldrats med värdighet, vilket är extra imponerande givet att vi ändå snackar en del CGI från 1994.

Corridor Crew snackade nyligen om specialeffekterna till portalen som sedan även användes i serien. Killen som gjorde den fick sparken för hans verk. En bra video i sin helhet, där de även nämner att What Dreams May Come använder samma teknologi som The Matrix.

 

[Poromaa]

Ingenjör Andrées luftfärd

Regissören Jan Troells spelfilm om Salomon August Andrées ödesdigra försök att 1897 nå Nordpolen med hjälp av ballongen Örnen kan tyckas ha sina berättartekniska utmaningar. Till att börja med utgår filmen från att åskådaren vet hur historien slutar - och skulle så inte vara fallet inleds det hela med några dokumentära fotografier som torde ge en hygglig fingervisning om expeditionens utfall - vilket rimligtvis begränsar utrymmet för att på allvar överraska. Liksom den litterära förlagan av Per Olof Sundman följer också manuskriptet troget det historiska skedet, dramatiseringar och konstnärliga handgrepp till trots.

Filmmässigt rör sig berättelsen också i ovanlig riktning. Dess första del skildrar livfullt överingenjör Andrée och hans manskaps tillvaro i väntan på expeditionens avfärd, omgivna av pompa och ståt, beundran, ryktbarhet och nationalistisk entusiasm. De har också sina belackare men även kritiker som utan gehör torrt anför att farorna med den planerade ballongfärden gravt förbises. Efter att expeditionen väl når det väntande ballonghuset på Svalbard blir berättelsen snart alltmer avskalad och stelnad, där även fåtalet dramatiska ögonblick hålls nedtonade. Den som väntar på någon form av cineastiskt korrekt kulmen när expeditionen närmar sig sitt slutmål lär bli besviken.

Ingenjör Andrées luftfärd är en iakttagande, stundom närmast passiv film. Skeendena i såväl Stockholm som Norra Ishavet skildras mestadels sakligt utan större gester, dramatiken skyfflas på intet vis upp i åskådarens ansikte och berättelsens kärna är emellanåt svårgripbar. Även om dramat mellan expeditionens deltagare framträder med allt större vikt ter sig ändå Andrée själv som filmens mittpunkt och Max von Sydow briljerar sin vana trogen i rollen. Även här lämnas dock mycket outsagt och vad som drev denne måttligt framgångsrike amatör till ballongfarare samt tillika tjänsteman på Patentverket att få gehör hos högsta instanser och morskt avfärda alla i efterhand fullt rimliga invändningar framstår fortsatt som en gåta. Pusselbitar framläggs men filmen är föredömligt återhållsam med att dra braskande slutsatser. ”Det är roligt att hypnotisera i stor skala”, noterade Andrée i ett brev och det finns också något sömngångaraktigt över expeditionens färd mot sitt öde.

Även om Ingenjör Andrées luftfärd tycktes dras med något vagt ofullständigt märker jag hur filmen gång efter annan dykt upp i mina tankar sedan jag såg den. Mycket beror säkert på det utmärkta fotot, vilket ligger nära den något fasansväckande skönheten i expeditionsdeltagaren Nils Strindbergs mirakulöst bevarade fotografier och suggestivt fångar sällskapets förkrossande litenhet bland de öde isvidderna. Därtill ter sig filmen ju mer jag funderar på den som en vemodig berättelse om hjältemod. Det gäller inte Örnens avfärd vilken i bästa fall framstår som uttrycket av en bekymmerslös naivitet, kanske hellre kallad arrogant högmod. När den tillkämpade tapperheten väl krackelerar skymtar dock något heroiskt på ett mer mänskligt plan, då expeditionens fullständigt oerfarna skrivbordsmänniskor tar sig an prövningar som överlastade slädar, diarréer och packisens obevekliga drift. Direkt upplyftande är det möjligen inte, men låt säga tankeväckande.

I slutänden framstår Ingenjör Andrées luftfärd som en tålamodsprövande, fascinerande, milt frustrerande, bitvis underhållande, nedslående, vacker, kärv och möjligen försonande film. Dessutom har Cornelis Vreeswijk en mindre biroll. Är man upplagd för något i denna stil rekommenderar jag den varmt.

(Filmen finns i skrivande stund på SVT Play ytterligare några dagar)

 

[Max Raven]

Jag har sett King Kong vs Godzilla (1962) - den japanska ursprungsversionen.

Vilket är den tredje Godzilla-filmen. Den fortsätter Godzilla-storyn från den andra filmen, men King Kong är lite samma origin-story som King Kong och inte fortsättning på de filmerna. Inte för att det behövs.

Berättelsen i korthet: Ett läkemedelsföretags mediabransch vill ha bättre tittarsiffror och skickar journalist till söderhavsö för att leta reda på en monstruös best som ryktas vara där. Samtidigt bryter Godzilla sig loss från sitt isfängelse (med hjälp från amerikansk ubåt). Efter en del mutor till ursprungsbefolkningen och debakel så tar journalisterna med sig King Kong till Japan medan Godzilla klampar mot Tokyo för att det är vad Godzilla gör. Det blir monsterfajt.

Effekterna är charmigt primitiva: Miniatyrstridsvagnar klampas sönder av gummidräktsmonster, blandat med lite stop motion och scener där olika filmer läggs över varandra i förgrund/bakgrund-format. Det varierar mellan imponerande för sin tid (stridsvagnarna hade sett mer realistiska ut om de dragits tillbaka lite när de sköt och miniatyrerna överlag hade nog mått bra av lite nerskitning, men det syns att det inte var en fråga om budgetproblem utan tekniska begräsningar) och lite dåliga - framförallt överlappande filmklipp där vissa ser dåliga ut. Det kan ha varit för att det var i färg - King Kong som jag såg hade också sådana scener men i svartvitt var de svårare att märka av. Vissa scener har de ren callback till King Kong-filmen, så jag tänker man kan förlåta användadet av dockor.

Ursprungsbefolkningen är cringe - dels för att det verkade vara en blandning av japaner i blackface och för att det verkligen var dåliga stereotyper, inklusive en attitydförändring på tveksamma grunder: "Vi gillar inte främlingar [...] wow radio och cigaretter! ni är awesome" (allt genom en tolk, det är inte citat från filmen). En del skuld för det senare kan förstås läggas på ursprungliga King Kong. Det blir förstås en rolig vändning när journalisten ser hur stamfolket börjar tillbe King Kong (som inte dykt upp än) och tror de är rädda för åska - tills de hör Kongs rytande: "Du, ryter åska?"

Filmen tar inte sig själv på särskilt stort allvar mestadels av tiden och det är en ganska lättsam ton fram tills filmens senare del. Hjälten i den här filmen är förvisso King Kong, men vi är på god väg mot första seriens utveckling mot en mindre allvarlig monsterbash-serie.

Gillar man jättemonster och historiska specialeffekter (eller kan ha överseende med dem) så kan jag rekommendera. Mer lättsamt än tidigare filmer, med referenser till gamla King Kong även om dräkten inte är särskilt lik.