WRNU:s filmklubb 2022 v14

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v14 2022 – #482 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
5) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

 

[Mundo]

Nu har det blivit lite film!

Jag såg West Side Story (2021) vilket är Spielbergs take på musikalen (vilken i sin tur är en 'modern musikal' av Romeo och Julia). Jag kan börja med att säga att jag aldrig sett musikalen live, men vad jag förstår på scenbygge, danser och rörelser så följer filmen musikalen ganska så nära och det översätts inte alltid jättebra från stor scen till tv. Ett exempel är när ett tufft gäng av tuffingar ska gå runt och vandalisera i ett område så dansar de balettdans för att hota invånarna. Sånt funkar bra på scen och mindre bra på TV. Det har blivit svårare att imponera på människor med vad vi kan kalla för spektakel, att se folk dansa bra imponerar mer på en scen än det gör på TV. Man kan hitta YouTube-kanaler 30 sekunder senare på luren där folk också dansar jättehäftigt i klänningar som skiftar färger hipp som happ.

Story: Följer som sagt Romeo och Julia, men istället för att vara två adelsfamiljer i Italien så fokuserar storyn på fattiga människor i New York, den ena gruppen vita rasister och den andra gruppen nyligen invandrade från Peurto Rico. Flickan är från Puerto Rico, pojken är en föredetta medlem i rasistgänget. Om ni har någorlunda koll på Romeo och Julia så vet ni var det vankar härnäst. Genom att göra alla människor fattiga samt involvera ett fokus på rasism, klassresor och the american dream så blir tonen runtom storyn mer intressant.

Romans: Min största beef med romantiska filmer visar dock sitt fula tryne här. Person A bokstavligen talat ser person B och är nu så kär att det spelar ingen roll om hela världen rämnar. Vi såg ju varandra och vår fysiska attraktion (förlåt, kärlek ) är mer värt än livet självt. Jag har personligen jättesvårt för sådana typer av stories och föredrar redan etablerade relationer. Jämför med In the Heights, en annan musikal som släppte samma år där folk redan hade relationer till varandra när det började. Jag har verkligen skitsvårt för det, för jag är gammal och cynisk.

Musik: Det är en musikal - är musiken bra? Den är helt okey. Om jag jämför med Hamilton, Wicked eller In The Heights där jag lyssnade på musiken i flera veckor efter jag sett färdigt respektive musikal så är jag inte särskilt taggad på att leta upp West Side Story musik på Spotify eller YouTube. Där var ett par låtar som stod ut dock, framförallt låten America.

Summering: Filmen lämnar ett helt solitt "Eh, okey då" när jag sett färdigt den. Den är absolut inte dålig, den är bara helt okey. 3/5. Filmen har generellt fått bra respons, så förmodligen ligger problemet här mer hos mig och vad jag uppskattar, och inte uppskattar, med romans.

 

[Khan]

Nu har det blivit lite film!

Jag såg West Side Story (2021) vilket är Spielbergs take på musikalen (vilken i sin tur är en 'modern musikal' av Romeo och Julia). Jag kan börja med att säga att jag aldrig sett musikalen live, men vad jag förstår på scenbygge, danser och rörelser så följer filmen musikalen ganska så nära och det översätts inte alltid jättebra från stor scen till tv. Ett exempel är när ett tufft gäng av tuffingar ska gå runt och vandalisera i ett område så dansar de balettdans för att hota invånarna. Sånt funkar bra på scen och mindre bra på TV. Det har blivit svårare att imponera på människor med vad vi kan kalla för spektakel, att se folk dansa bra imponerar mer på en scen än det gör på TV. Man kan hitta YouTube-kanaler 30 sekunder senare på luren där folk också dansar jättehäftigt i klänningar som skiftar färger hipp som happ.

Story: Följer som sagt Romeo och Julia, men istället för att vara två adelsfamiljer i Italien så fokuserar storyn på fattiga människor i New York, den ena gruppen vita rasister och den andra gruppen nyligen invandrade från Peurto Rico. Flickan är från Puerto Rico, pojken är en föredetta medlem i rasistgänget. Om ni har någorlunda koll på Romeo och Julia så vet ni var det vankar härnäst. Genom att göra alla människor fattiga samt involvera ett fokus på rasism, klassresor och the american dream så blir tonen runtom storyn mer intressant.

Romans: Min största beef med romantiska filmer visar dock sitt fula tryne här. Person A bokstavligen talat ser person B och är nu så kär att det spelar ingen roll om hela världen rämnar. Vi såg ju varandra och vår fysiska attraktion (förlåt, kärlek ) är mer värt än livet självt. Jag har personligen jättesvårt för sådana typer av stories och föredrar redan etablerade relationer. Jämför med In the Heights, en annan musikal som släppte samma år där folk redan hade relationer till varandra när det började. Jag har verkligen skitsvårt för det, för jag är gammal och cynisk.

Musik: Det är en musikal - är musiken bra? Den är helt okey. Om jag jämför med Hamilton, Wicked eller In The Heights där jag lyssnade på musiken i flera veckor efter jag sett färdigt respektive musikal så är jag inte särskilt taggad på att leta upp West Side Story musik på Spotify eller YouTube. Där var ett par låtar som stod ut dock, framförallt låten America.

Summering: Filmen lämnar ett helt solitt "Eh, okey då" när jag sett färdigt den. Den är absolut inte dålig, den är bara helt okey. 3/5. Filmen har generellt fått bra respons, så förmodligen ligger problemet här mer hos mig och vad jag uppskattar, och inte uppskattar, med romans.

Åsikt, tanke, fundering kring nyversionen jämfört med den gamla filmen?

 

[Franz]

Jag har sett ungefär två tredjedelar av Nightmare Alley. Jag hade höga förväntningar på denna då jag verkligen gillar Guillermo Del Toros tidigare filmer och för att jag tyckte att trailern verkade spännande. Tyvärr orkade jag inte se klart filmen. Den var inte på något sätt usel, jag tyckte bara inte den var särskilt spännande.

Filmen handlar om en person på flykt som tar jobb på en nergången karneval där han lär sig diverse trolleritrick. Han lämnar sedan karnevalen tillsammans med en flicka och använder trolleritricken för att göra sig till en förmögen showman på exklusiva klubbar. Allteftersom verkar det dock som att hans högmod växer och kommer få förödande konsekvenser.

Jag har som sagt inte sett klart filmen, så jag vet inte om den slutar på något häftigt oväntat sätt. Men så långt jag såg var filmen tyvärr ruskigt förutsägbar. Jag har dessutom svårt för filmer där huvudpersonen bygger sin lycka på ett bräckligt korthus. Man liksom vet att allt kommer gå åt skogen och sitter bara och mår dåligt över det, så det går liksom inte att njuta av vad som faktiskt händer. Jag förstår inte heller varför jag skulle vilja bry mig om huvudpersonen, han är så ruskigt osympatisk.

Filmens första tredjedel är ändå rätt intressant, mest för att karnevalen är en kul setting, riktigt nedgången och äcklig med en massa knasiga filurer. Men sen går det tyvärr utför.

I och med att jag inte sett färdigt filmen så kan jag inte riktigt ge den ett slutgiltigt omdöme. Det kan ju mycket väl tänkas att den slutar på ett sådant sätt att jag hade tyckt den var alldeles briljant. Den gav mig dock tyvärr inga incitament att vilja ta reda på det.

 

[Dr_Dängrot]

The final girls

Streamas på Netflix

Final girls är en komedi meta slasher som är en spoof på filmer som sleep away camp och the burning och friday the 13:th

Under en filmvisning att 80-tals skräckisen camp bloodbath där huvudpersonen Max döda mor hadde en av huvudrollerna fångas huvudpersonen Max och hennes vänner i filmen och måste slåss mot mördaren Billy för att ta sig ur filmen och återvänd till vår värld.

Betyg 3/5 filmen var lite små rolig här och där o h har sin charm i sin meta humor

 

[Mundo]

Åsikt, tanke, fundering kring nyversionen jämfört med den gamla filmen?

Att jag tyvärr inte sett den, så det blir svårt för mig att ha en åsikt om!

 

[krank]

Jag var just och såg Morbius. Den var inte så dålig som online tjattret lett mig att tro, men what else is new.

Det är inte en fantastisk film. Den har många svagheter. Det här är i mina ögon de två största:

• Den är för kort. Den hade behövt åtminstone 20 minuter till i början. Nu kändes det som att någon snabbspolade förbi allting fram till dess att Morbius blir vampyr. Hela storyn hade funkat mycket, mycket bättre om Morbius själv och personerna kring honom fått mer etableringstid.
• Skurken funkar inte speciellt bra. Dels för att han inte etableras tillräckligt bra som karaktär, dels för att han faktiskt aldrig ges något djup. Han är bara en platt, tråkig Skeletor-onding helt utan vettiga motivationer eller något som kan göra honom sympatisk. Han är och förblir bara… tråkig. Det finns potential här, det hade kunnat vara en intressant konflikt om olika sätt att hantera att ha en dödlig sjukdom – en konflikt utan speciellt tydliga eller enkla svar. Nej, istället är han bara… "ond". Vilket funkade okej i första Venomfilmen, men den bars upp av relationen mellan Venom och Brock. Den här filmen har ingen sådan fungerande kärna.

Sen ska man nog stänga av den delen av hjärnan som bryr sig om vetenskap, men det är liksom en förutsättning för hela genren.

Specialeffekterna var en blandad påse; slagsmålen var snygga och jag gillade överlag hur kraferna såg ut. Sonar-effekten var riktigt ball. Men däremot ser framför allt skurkens digitala monstersmink riktigt jävla dassigt ut. Det funkar hyfsat för Jared Leto dock.

Postcredits-scenerna made no sense whatsoever. OK, så Vulture från MCU trillar genom en verklighetsspricka. Jag antar att det är pga något som händer i en annan film – Doctor Strange kanske? Inte Spider-man iaf, för där trillade ju folk i andra riktningen. Han minns spindelmannen. Och så stämmer han möte med Morbius och har världens mest awkward och skolgårds-töntiga "let's team up!"-förslag. Jösses amalia, vad osammanhängande och dåligt. Det kanske får en förklaring i en senare film, men… Givet hur dåligt det verkar gå för den här så tänker jag inte hålla andan i väntan på Morbius 2.

BETYG: 3+/5

 

[Conan]

Magic beasts and where to find them and the secrets of dumbeldorf nånting 3

Är inget fan av genren, men även om jag varit det hade det här varit att betrakta som ett riktigt sömnpiller.

1/5 (hade ändå lite schyssta 1800-talsmiljöer här och var)

 

[Badmojo]

Jag har sett ungefär två tredjedelar av Nightmare Alley. Jag hade höga förväntningar på denna då jag verkligen gillar Guillermo Del Toros tidigare filmer och för att jag tyckte att trailern verkade spännande. Tyvärr orkade jag inte se klart filmen. Den var inte på något sätt usel, jag tyckte bara inte den var särskilt spännande.

Filmen handlar om en person på flykt som tar jobb på en nergången karneval där han lär sig diverse trolleritrick. Han lämnar sedan karnevalen tillsammans med en flicka och använder trolleritricken för att göra sig till en förmögen showman på exklusiva klubbar. Allteftersom verkar det dock som att hans högmod växer och kommer få förödande konsekvenser.

Jag har som sagt inte sett klart filmen, så jag vet inte om den slutar på något häftigt oväntat sätt. Men så långt jag såg var filmen tyvärr ruskigt förutsägbar. Jag har dessutom svårt för filmer där huvudpersonen bygger sin lycka på ett bräckligt korthus. Man liksom vet att allt kommer gå åt skogen och sitter bara och mår dåligt över det, så det går liksom inte att njuta av vad som faktiskt händer. Jag förstår inte heller varför jag skulle vilja bry mig om huvudpersonen, han är så ruskigt osympatisk.

Filmens första tredjedel är ändå rätt intressant, mest för att karnevalen är en kul setting, riktigt nedgången och äcklig med en massa knasiga filurer. Men sen går det tyvärr utför.

I och med att jag inte sett färdigt filmen så kan jag inte riktigt ge den ett slutgiltigt omdöme. Det kan ju mycket väl tänkas att den slutar på ett sådant sätt att jag hade tyckt den var alldeles briljant. Den gav mig dock tyvärr inga incitament att vilja ta reda på det.

Jo, den var seg och inte så spännande, men det kommer en bra noir-twist…

 

[Henke]

Jag har sett ungefär två tredjedelar av Nightmare Alley. Jag hade höga förväntningar på denna då jag verkligen gillar Guillermo Del Toros tidigare filmer och för att jag tyckte att trailern verkade spännande. Tyvärr orkade jag inte se klart filmen. Den var inte på något sätt usel, jag tyckte bara inte den var särskilt spännande.

Kan bara hålla med. Det här var verkligen ingen intressant film överhuvudtaget.

 

[Henke]

På min någorlunda kronologiska resa genom filmhistorien har jag landat på dramakomedin Familjen Savages (The Savages) från 2007. Berättelsen kretsar kring syskonen Jon (Philip Seymour Hoffman) och Wendy (Laura Linney) som tvingas ta ansvar över sin dementa pappa som de hållit sig borta från under många år.

Jag har en förkärlek till filmer om dysfunktionella familjeförhållanden och då jag själv haft en situation som bitvis påminner om protagonisternas så är den härlig att se på något slags tragkomiskt sätt. Hoffman och Linney levererar bra liksom Philip Bosco som spelar deras pappa.

Klart sevärd om man (som mig) gillar den här sortens film. I annat fall är risken att den mest känns långdragen och tröttsam.

 

[Henke]

Jag passade även på att kika igenom dokumentären The Union: The Business Behind Getting High från 2007.
Filmen kretsar kring cannabis-förbudet i USA och hur ofarligt cannabis egentligen är, samtidigt som man för fram teorin om att läkemedelsföretagens lobbyister pressar politikerna att behålla förbud och att ta i med hårdhandskarna med cannabis eftersom det skulle innebära att människor skulle kunna odla sina egna mediciner och sluta köpa från läkemedelsföretagen.

Det här är helt klart en intressant film och så som man säljer in cannabis och marijuana så blir man nästan sugen på att börja röka själv (för enligt dokumentärens "talking heads" så har ingen någonsin dött av att röka marijuana (förutom en stackars apa som ingick i en studie där man tvingade fram bevis för att marijuana dödar hjärnceller - och överdoserade apan tills den dog)
Enligt dokumentären innehåller marijuana inga cancerframkallande ämnen utan har enbart goda effekter). Jag känner dock att innehåller känns såpass ensidigt att jag undrar om den här frågan verkligen är så enkel.

Är det så enkelt? Om någon vill diskutera så föreslår jag en separat tråd.