WRNU:s filmklubb 2022 v20

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v20 2022 – #488 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
5) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

 

[krank]

Jag har just sett The Unbearable Weight of Massive Talent.

Jag gillar titeln. Visst hör man att det här är en mer intressant film än en som heter typ "The Talent" eller "Weight" eller så? Långa titlar är bra titlar, och ju längre desto bättre.

I alla fall. Nicholas Cage spelar Nicholas Cage, skådis på dekis och med stora skulder. Han är på väg att ge upp alltihop, och tänker lägga ner skådespeleriet efter att ha cashat in genom att få betalt en miljon för att dyka upp på en snubbes födelsedagsparty. Giget är ordnat av hans agent, Neil Patrick Harris, som inte spelar Neil Patrick Harris utan istället spelar Nicholas Cages agent. Superfanet som betalar en miljon för Cages närvaro spelas av, men är inte, Pedro Pascal. En oväntad vänskap uppstår mellan Nicholas Cages karaktär Nicholas Cage och Pedro Pascals karaktär som inte är Pedro Pascal, och de börjar drömma upp planer om att göra en film tillsammans om två mäns oväntade vänskap. Medan CIA rekryterar Nicholas Cage…

Ja, det här är en ganska knäpp film. Inte surrealistisk på Being John Malkovich-nivå (den borde jag se om) men på ett helt eget sätt som egentligen mest bygger på den fantastiska kemin mellan Cage och Pascal och på att Cage är… Tja, Cage. Det finns meta i filmen men inte på en metafysisk nivå, och inte heller på en riktigt pajjig bryta-fjärde-väggen-nivå, utan på ett ganska härligt sätt som liksom mest är sin egen grej?

Svamlar jag? Det kanske jag gör. Jag tyckte mycket om den här filmen. Humor, meta, surrealism, manlig vänskap, oväntade vändningar, Paddington 2, Nicholas Cage, Pedro Pascal. Fy farao vad bra både Cage och Pascal är här, alltså.

BETYG: 4+/5

 

[Franz]

Jag har sett Stan, vilken är en tv-film på ca. en timme producerad av BBC. Jag är ett otroligt stort fan av Helan och Halvan. Jag antar att de flesta ser deras humor som gammal och mossig, men jag tycker den är helt briljant och att den är rolig än idag. Deras filmer är min go to när jag känner mig riktigt deppig och behöver muntras upp. Skådespelarna bakom karaktärerna heter, som de flesta kanske vet, Stanley Laurel (Halvan) och Oliver Hardy (Helan).

Filmen Stan utspelar sig främst i slutet av dessa skådespelares liv. Oliver Hardy ligger för döden och Stanley Laurel besöker honom. Under detta besök återupplever de minnen från deras karriär, såväl varma som smärtsamma.

Om man inte har något som helst intresse av Helan och Halvan så borde man inte bemöda sig med denna film. Den kommer inte att övertyga någon som inte är redan frälst om dessa komikers storhet. Om man å andra sidan, som jag, är ett fan så kommer man förmodligen att gilla filmen väldigt mycket. Det lyser igenom att samtliga inblandade i produktionen hade en väldigt stor kärlek till komikerduon och denna kärlek smittar av sig på tittaren. Jag tycker att BBC-produktioner ofta har en väldigt billig känsla över sig. Så är även fallet med denna korta film, det märks verkligen att budgeten de hade att jobba med var minimal. Men jag tycker att passionen för ämnet samt skådespelarnas kompetens väger tyngre än budgeten!

 

[Khan]

Jag har sett om Ferris Bueller's Day Off.

Av alla John Hughes många filmer är det nog den här som åldrats bäst. Hughes problem med att skriva tjejer förekommer bara i förbifarten här (till skillnad från i Frukostklubben) och det är lätt att ignorera den lilla misogyni som förekommer jämfört med hans andra filmer. Alla skådisar är fantastiska, och den lätt absurda tonen i humorn funkar fint. Så länge man inte googlar vad Jeffrey Jones är dömd för är det en klart bra film att se. Den håller än, och även om jag har åsikter om både det ena och det andra är det inget som alls stjälper filmen i stort.

Vissa scener är helt magiskt bra, framför allt den där de knallar in på museet och man får se Cameron förlora sig i en tavla. Kan vara det bästa sättet jag sett någon skildra hur det känns när man blir berörd av konst. Så. Jäkla. Bra.

Bra film. 3,5/5

 

[krank]

Jag har nu sett Chip 'n Dale: Rescue Rangers, alltså filmen som hade premiär på Disney+ för nån dag sedan.

Så. 30 år efter att Rescue Rangers, deras stora genombrott, slutat gå har Chip och Dales vänskap surnas och gänget splittrats. Chip har sadlat om till att sälja försäkringar och Dale försöker desperat hålla liv i sin kändiskarriär med hjälp av sociala medier och konventsbås. Plötsligt får Chip ett telefonsamtal från Monterey Jack, som är i trubbel…

Ni vet den här trenden med att göra filmer där man skryter om hur många olika properties man har, och liksom stuvar in så många referenser som möjligt för att casha in maximalt på publikens nostalgi? Jag tänker Wreck-It Ralph, jag tänker Ready Player One. Den här är en sån. Det här är Disney som skryter om att de, om de vill, kan göra en film med Transformers, He-Man, Voltron, Fula Sonic, Piff och Puff, Nalle Puh, Bumbibjörnarna och en jäkla massa annat. Disneykatalogen plus allt de köpt på sig genom åren. Och det är fan inte lite.

Blir det bra då? Tja, det blir underhållande. Plotten är lite… sådär, om jag ska vara helt ärlig. Jag tycker att det är urtråkigt att Gadget får en så liten roll och att hela filmen är en sån otrolig ormgrop. När Rescue Rangers nu ändå var en serie där det fick finnas med en tjej som var mekaniker och cool, varför i hela friden ska hon relegeras till bakgrundskaraktär här? Varför var det tvunget att hennes story skulle involvera att hon blev förälder? Nog för att det är en rolig grej att hon uppenbarligen haft sex med zipper. Men ändå.

Det som funkar är det mesta av det visuella, och att det är väldigt kul med både grimdark-reimaginings (tecknade karaktärer på dekis är alltid en vinnare) och med en Yngwie Malmsteen-approach till referenser. Det enda som inte funkar visuellt, för mig, är att de tecknade karaktärerna inte är tecknade, utan gjorda i sån där hyfsat halvfungerande celshading. Det gör att de ändå känns lite för livlösa, och framför allt tar det udden ur skämtet att Dale fått CGI-skönhetsoperation medan Chip fortfarande "är tecknad".

Så… Minus för en ganska platt story och suboptimal celshading, men plus för snygga effekter och bra "hey! That's the guy from the thing! I've seen that!"-känsla. Det blev inte dåligt i slutänden, men det hade kunnat vara bättre.

BETYG: 4−/5

EDIT: Den här hyfsat spoilerfria trailern är en ganska bra indikation. Tycker du om det du ser där? Då kommer du troligen inte att tycka att det är bortkastad tid att se filmen.

 

[Rickard]

The Takedown
2022 (org. titel: Loin du périph)

Två poliser, en svart och en vit, måste slå sig samman när ett halvt lik blir hittat på ett tåg. Jag vill inte automatiskt dra paralleller till Dödligt vapen baserat på enbart detta ... men detta är en sorts modern Dödligt vapen. Anledningen till varför jag började titta på filmen var för att jag gillade karisman hos Omar Sy från toppenfilmen En oväntad vänskap. Man känner direkt igen att det är en fransk film på den starka färgsättningen. Karaktärerna är rätt olika Dödligt vapen; väldigt oväntat olika. Det är humor, jag skrattade några gånger, men jag tror man gör sig en tjänst att tänka "komedi" före "action" för några saker är rätt fåniga, som en "biljakt" med Super Mario-referenser.

En helt OK film att softa till. Jag hade rekommenderat den varmt men fånerierna sänker faktiskt betyget ett steg, trots att jag skrattade åt dem. Kanske är filmen mer lik Hot Fuzz, men utan slapstickskämten?

BETYG : 3/5

 

[Conan]

Bram Stroker’s Dracula

Halvkass filmatisering. Urkass insats av Kenaue Reeves. Hade gjort sig bra som en mini-serie.

3/5

 

[Lukas]

Jag har nu sett Chip 'n Dale: Rescue Rangers, alltså filmen som hade premiär på Disney+ för nån dag sedan.

Nu har jag också sett den,
Jag har inte gjort hemligt att jag ogillar filmer vars huvudfunktion tycks vara att nämna andra bättre filmer, så det var kanske inte överraskande att jag inte skulle älska den här.
Men någon sa att den här var som en modern Roger Rabbit så jag behövde se den.
Det här är INTE en modern Roger Rabbit . Den här filmen är överraskande själlös och inte mycket passion verkar ha funnits någonstans.
Med det sagt är filmen inte det sämsta i genren jag sett. Jag skrattade åt några skämt och ångrar inte min tid med den. Men jag har inget intresse av att någonsin se den igen.

Så om du vill se en lätt underhållande film, som känns gjord för att vara content snarare än att någon tycks haft en stark drivkraft att göra en bra film så finns det sämre alternativ.

 

[Dr_Dängrot]

Har också sett piff och puff Räddningspatrullen och kan hålla med föregående talare i vad som sagts om filmen.


Som en 80's kid så växte jag upp med Räddningspatrullen men filmen slog inte an någon direkt nostalgifaktor för mig utan det här kändes endast som en cash grab in the name of piff och puff.

Det var iofs lite kul att dom gjort en grej av FULE Sonic.

Det här är en sån där film som man ser för att ha sett den och sedan så ser man den aldrig igen.

Betyg 2/5

 

[Rickard]

Everything Everywhere All At Once
2022

När A24-logan svepte förbi duken visste jag att det här var en film som skulle vara annorlunda, särskilt när manusförfattarna ligger bakom Army Swiss Man. Jag märkte tidigt ett genomtänkt kameraflöde och väldigt medveten färgkorrigering. Fast med så många av filmerna producerade av A24 brukar dem vara antingen en hit or a miss. Kan säga att fyra personer lämnade den relativt tomma salongen medan jag tittade. Michelle Yeoh är en legend och jag började minnas henne efter jag sett Crouching Tiger, Hidden Dragon. Inte förrän i år har jag insett vilken förebild hon var, tillsammans med Cynthia Rothrock, för att bana väg för starka kvinnliga karaktärer som var mer än bara ett kärleksintresse på film.

Den här filmen handlar om människor som är sina egna portaler in i andra versioner av sig själva i multiversum och hade därmed lätt kunnat portas in i nuvarande Marvel-universumet. Det är sjukt svårt att sätta fingret på vad det är man får uppleva - hörde flera personer av varierande ålder utbryta "Vad sjutton var det jag kollade på?" efter filmens slut. Det är skräck, det är humor, det är action, det är Drunken Master (men med en Jackie Chan lookalike), det är Magnolia (men upplyftande), det är Eternal Sunshine of a Spotless Mind (men kosmiskt), det är Inception (men mer än en gimmick). Jag grät, jag ryste, jag hisnade och jag skrattade.

Michelle Yeoh sade nyligen själv i en intervju att hon kände att hon blivit väldigt type castad och när jag tänker på de senaste verken jag sett med henne (Last Christmas, Star Trek: Discovery och Shang-Chi) håller jag med. Här får hon verkligen spela ut hela sitt register och hon klarar det med bravur. Vi vet att hon är briljant men nu var hon verkligen lysande. I 40 år har hon nog väntat på en roll som denna och jag insåg att även jag har väntat så länge. Detta är hennes mästerverk. Jag gick ut ur biografen upprymd och jag vet inte om det var för att det var ett stilla duggregn under kvällning men världen kändes klarare. Filmen kräver sin publik, men mig gjorde den varm.

BETYG: 5/5