WRNU:s filmklubb 2022 v26

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v26 2022 – #494 sedan starten. Dags att börja ladda för 500!

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
5) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

 

[Gamiel]

Har inte sett men vill nämna att SVT Play strömmar just nu:
Gullivers resor | SVT Play
Äppelkriget | SVT Play
Att angöra en brygga | SVT Play

 

[Rickard]

Running Scared
1986

Billy Crystal och Gregory Hines är två hårdkokta, men sorglösa, snutar som inte kan misslyckas med något när de kör sina egna stilar med snabbkäftade hot och filmen staplar (vad då inte var) alla möjliga typer av buddy cop-klichéer. Det här är den typ av film som The Last Action Hero driver med. Största överraskningen med filmen är Billy Crystals vältränade kropp. Filmens humor och plot har verkligen inte åldrats väl, jag har sjukt svårt att se Crystal försöka sig på någon sorts swag, och den här upplevelsen förvandlades till en desperat slökollning.

BETYG: 2/5

 

[krank]

För ett par dagar sedan var jag hemma hos en kompis, och hon och jag såg först Hackers (1995). Med Angelina Jolie, Jony Lee Miller, Matthew Lilliard, Fisher Stevens och några till.

Den är inte speciellt… bra. Alltså, som tidsdokument är den svårslagen. 1995 var internet nytt och coolt och radical, dude. Ingen visste hur det funkade, och de som gjorde det var hjältar – åtminstone i populärkulturen. Den här filmens tonåriga hackergäng är alltså inte de relativt nördiga typer som jag är rätt säker på att även dåtidens hackers var, utan rave-iga cyberpunkare med massor av attityd. De har hackeralias som Cereal Killer och Crash Override.

Den har inte åldrats speciellt bra, kan man väl säga. Men det är ju, såklart, också en del av dess charm. Inte de lite sunkigare sexistiska delarna då, men tekniken – att det här var hur folk föreställde sig nätet och datorer, liksom.

Jag undrar om det är tänkt att man ska se skurken The Plague som en hopplöst töntig vuxen som försöker vara ungdoms-cool? Han var bara typ 5-6 år äldre än Matthew Lillard och typ jämnårig (baserat på mycket osäkra källor) med Laurence Mason, så… är det tänkt att han ska vara typ en skateboardåkande 30-something och de andra ska vara typ 18? Eller är det tänkt att The Plague ska vara mer typ… 22? Närmare dem?

Nåja, intrycket jag fick av honom när jag var yngre – närmare huvudpersonernas ålder – och såg filmen var iaf att han verkligen var urtöntig, och det intrycket har bestått. Å andra sidan tyckte jag nog då att Dade var rätt cool, och visserligen spelas han helt OK av Jonny Lee Miller men "cool" är nog inte hur jag skulle beskriva honom idag.

Nå. Storyn i sig är inte så spännande, och jag tycker inte att den är berättad på något speciellt lysande sätt heller. Den är funktionell.

En film av sin tid, helt enkelt. Bör ses som historisk kuriosa, som något slags allmänbildning.

BETYG: 3+


Sedan började vi se Sneakers (1992). Med Robert Redford, Ben Kingsley, David Straithaim, Dan Aykroyd, River Phoenix, Mary McDonnel och James Earl Jones. En jäkla uppsättning, alltså!

Det är också en film om hackers. Heh. Det verkar ha hänt en del med synen på hackers mellan 1992 och 1995. Här är hackrarna typ vuxna halvmedelålders pentestare som med phreaking och allmän social engineering tar sig runt tidens pinsamt låga datorsäkerhet (och annan säkerhet). Det är ganska mycket analogt, och "grafiska gränssnitt" finns inte riktigt – i Hackers var det Apple-datorer som gällde, här är det mer terminaler med, kanske, DOS. Eller mer sannolikt något UNIX-aktigt.

Nå, det här är en väldigt bra film som format väldigt mycket av hur jag tänker kring heists och hacking överlag. När de besegrar säkerhetssystemet "My voice is my passport, verify me"-grej… Det tycker jag fortfarande är jäkla coolt.

Det här är en film huvudsakligen om hur kompetenta vuxna gör sitt bästa för att lösa ett knivigt problem de ställs inför.

Den har också överlag åldrats bättre än Hackers. Dels för att teknologin mestadels känns helt rimlig (med viss dramatisk frihet vad gäller filmens mcguffin då), dels för att den inte försöker vara så edgy – Hackers' kantighet och attityd framstår ju mest som lite töntig nu, medan Sneakers kanske kan framstå som lite mossigt allvarlig men ändå fullt rimlig. Mer tidlös, om man så vill =)

Det som Sneakers gör sämre än Hackers är kvinnoporträtten. Jag var på väg att skriva "kvinnoporträttet", men det är faktiskt en kvinna med talroll till med i slutet. Men Liz är väldigt, väldigt passiv. Och den enda kompetens hon tillför är den väldigt typiskt kvinnokodade sociala. Männen är manliga ingenjörs- och agentmän, Liz är gruppens mamma och huvudpersonens kärleksintresse och den som får catfisha Ned "The Head" Ryerson. Eventuellt försökte Hackers lite för hårt istället, och gjorde Angelina Jolie till väldigt mycket tomboy (men ändå givetvis sexig). Men om man nu bara ska ha en kvinna med i gänget av huvudpersoner (vilket båda filmerna har) så föredrar jag nog ändå en som faktiskt är en i gänget och kan hacka med de andra.

På tal om likheter mellan filmerna så tycker jag att skurken här är ett mycket bättre exempel på likvärdig motståndare. I Hackers försökte ju skurken sälja in ett falskt "vi", men det klingar mycket falskare där.

Nå, den här filmen tyckte jag om. Den håller, och är överlag ett jäkla solitt hantverk – snyggt kameraarbete, snygg klippning, bra skådisprestationer, kul story.

BETYG: 4+

 

[Gurgeh]

För ett par dagar sedan var jag hemma hos en kompis, och hon och jag såg först Hackers (1995). Med Angelina Jolie, Jony Lee Miller, Matthew Lilliard, Fisher Stevens och några till.

Den är inte speciellt… bra. Alltså, som tidsdokument är den svårslagen. 1995 var internet nytt och coolt och radical, dude. Ingen visste hur det funkarde, och de som gjorde det var hjältar – åtminstone i populärkulturen. Den här filmens tonåriga hackergäng är alltså inte de relativt nördiga typer som jag är rätt säker på att även dåtidens hackers var, utan rave-iga cyberpunkare med massor av attityd. De har hackeralias som Cereal Killer och Crash Override.

Den har inte åldrats speciellt bra, kan man väl säga. Men det är ju, såklart, också en del av dess charm. Inte de lite sunkigare sexistiska delarna då, men tekniken – att det här var hur folk föreställde sig nätet och datorer, liksom.

Jag undrar om det är tänkt att man ska se skurken The Plague som en hopplöst töntig vuxen som försöker vara ungdoms-cool? Han var bara typ 5-6 år äldre än Matthew Lillard och typ jämnårig (baserat på mycket osäkra källor) med Laurence Mason, så… är det tänkt att han ska vara typ en skateboardåkande 30-something och de andra ska vara typ 18? Eller är det tänkt att The Plague ska vara mer typ… 22? Närmare dem?

Nåja, intrycket jag fick av honom när jag var yngre – närmare huvudpersonernas ålder – och såg filmen var iaf att han verkligen var urtöntig, och det intrycket har bestått. Å andra sidan tyckte jag nog då att Dade var rätt cool, och visserligen spelas han helt OK av Jonny Lee Miller men "cool" är nog inte hur jag skulle beskriva honom idag.

Nå. Storyn i sig är inte så spännande, och jag tycker inte att den är berättad på något speciellt lysande sätt heller. Den är funktionell.

En film av sin tid, helt enkelt. Bör ses som historisk kuriosa, som något slags allmänbildning.

BETYG: 3+


Sedan började vi se Sneakers (1992). Med Robert Redford, Ben Kingsley, David Straithaim, Dan Aykroyd, River Phoenix, Mary McDonnel och James Earl Jones. En jäkla uppsättning, alltså!

Det är också en film om hackers. Heh. Det verkar ha hänt en del med synen på hackers mellan 1992 och 1995. Här är hackrarna typ vuxna halvmedelålders pentestare som med phreaking och allmän social engineering tar sig runt tidens pinsamt låga datorsäkerhet (och annan säkerhet). Det är ganska mcyket analogt, och "grafiska gränssnitt" finns inte riktigt – i Hackers var det Apple-datorer som gällde, här är det mer terminaler med, kanske, DOS. Eller mer sannolikt något UNIX-aktigt.

Nå, det här är en väldigt bra film som format väldigt mycket av hur jag tänker kring heists och hacking överlag. När de besegrar säkerhetssystemet "My voice is my passport, verify me"-grej… Det tycker jag fortfarande är jäkla coolt.

Det här är en film huvudsakligen om hur kompetenta vuxna gör sitt bästa för att lösa ett knivigt problem de ställs inför.

Den har också överlag åldrats bättre än Hackers. Dels för att teknologin mestadels känns helt rimlig (med viss dramatisk frihet vad gäller filmens mcguffin då), dels för att den inte försöker vara så edgy – Hackers' kantighet och attityd framstår ju mest som lite töntig nu, medan Sneakers kanske kan framstå som lite mossigt allvarlig men ändå fullt rimlig. Mer tidlös, om man så vill =)

Det som Sneakers gör sämre än Hackers är kvinnoporträtten. Jag var på väg att skriva "kvinnoporträttet", men det är faktiskt en kvinna med talroll till med i slutet. Men Liz är väldigt, väldigt passiv. Och den enda kompetens hon tillför är den väldigt typiskt kvinnokodade sociala. Männen är manliga ingenjörs- och agentmän, Liz är gruppens mamma och huvudpersonens kärleksintresse och den som får catfisha Ned "The Head" Ryerson. Eventuellt försökte Hackers lite för hårt istället, och gjorde Angelina Jolie till väldigt mycket tomboy (men ändå givetvis sexig). Men om man nu bara ska ha en kvinna med i gänget av huvudpersoner (vilket båda filmerna har) så föredrar jag nog ändå en som faktiskt är en i gänget och kan hacka med de andra.

På tal om likheter mellan filmerna så tycker jag att skurken här är ett mycket bättre exempel på likvärdig motståndare. I Hackers försökte ju skurken sälja in ett falskt "vi", men det klingar mycket falskare där.

Nå, den här filmen tyckte jag om. Den håller, och är överlag ett jäkla solitt hantverk – snyggt kameraarbete, snygg klippning, bra skådisprestationer, kul story.

BETYG: 4+

Kul filmval. Någon gång på 90-talet läste jag en kort kurs om datasäkerhetsmetoder där examineringen var att skriva en uppsats, och ett av de tillgängliga ämnena var något i stil med datasäkerhet i populärkultur. Så jag och en kompis såg just de där filmerna (och Wargames) och skrev om dem. Jag minns absolut ingenting om vad vi kom fram till mer än att Hackers var fånig.

 

[Dr_Dängrot]

The princess

Streamas på Disney+

En prinsessa i nått medeltid fantasy rike nånstans är sina föräldrars äldsta barn och då föräldrarna inte har nån manlig arvinge så måste ju prinsessan giftas bort till lord Julius men det vill inte den starka girlpower prinsessan alls vara med om så hon ger Julius på båten och blir inlåst i ett torn av Julle och hens hejdukar varav en är nån pisksvingande dominatrix tills det är dags för tvångsgifte men prinsessan flyr och påbörjar sin revenge streak .

Den här filmen tilltalar dom som gillar action girl strong woman girl power girls som slåss mot det onda patriarkatet och konventionella traditioner och så kallad toxisk maskulinitet

Det här var för mycket girl power strong woman död åt patriarkatet för min smak .

Betyg 3/5 då det ändå är rätt schyssta fighting scener

 

[Nero]

För ett par dagar sedan var jag hemma hos en kompis, och hon och jag såg först Hackers (1995). Med Angelina Jolie, Jony Lee Miller, Matthew Lilliard, Fisher Stevens och några till.

Den är inte speciellt… bra. Alltså, som tidsdokument är den svårslagen. 1995 var internet nytt och coolt och radical, dude. Ingen visste hur det funkade, och de som gjorde det var hjältar – åtminstone i populärkulturen. Den här filmens tonåriga hackergäng är alltså inte de relativt nördiga typer som jag är rätt säker på att även dåtidens hackers var, utan rave-iga cyberpunkare med massor av attityd. De har hackeralias som Cereal Killer och Crash Override.

Den har inte åldrats speciellt bra, kan man väl säga. Men det är ju, såklart, också en del av dess charm. Inte de lite sunkigare sexistiska delarna då, men tekniken – att det här var hur folk föreställde sig nätet och datorer, liksom.

Jag undrar om det är tänkt att man ska se skurken The Plague som en hopplöst töntig vuxen som försöker vara ungdoms-cool? Han var bara typ 5-6 år äldre än Matthew Lillard och typ jämnårig (baserat på mycket osäkra källor) med Laurence Mason, så… är det tänkt att han ska vara typ en skateboardåkande 30-something och de andra ska vara typ 18? Eller är det tänkt att The Plague ska vara mer typ… 22? Närmare dem?

Nåja, intrycket jag fick av honom när jag var yngre – närmare huvudpersonernas ålder – och såg filmen var iaf att han verkligen var urtöntig, och det intrycket har bestått. Å andra sidan tyckte jag nog då att Dade var rätt cool, och visserligen spelas han helt OK av Jonny Lee Miller men "cool" är nog inte hur jag skulle beskriva honom idag.

Nå. Storyn i sig är inte så spännande, och jag tycker inte att den är berättad på något speciellt lysande sätt heller. Den är funktionell.

En film av sin tid, helt enkelt. Bör ses som historisk kuriosa, som något slags allmänbildning.

BETYG: 3+


Sedan började vi se Sneakers (1992). Med Robert Redford, Ben Kingsley, David Straithaim, Dan Aykroyd, River Phoenix, Mary McDonnel och James Earl Jones. En jäkla uppsättning, alltså!

Det är också en film om hackers. Heh. Det verkar ha hänt en del med synen på hackers mellan 1992 och 1995. Här är hackrarna typ vuxna halvmedelålders pentestare som med phreaking och allmän social engineering tar sig runt tidens pinsamt låga datorsäkerhet (och annan säkerhet). Det är ganska mycket analogt, och "grafiska gränssnitt" finns inte riktigt – i Hackers var det Apple-datorer som gällde, här är det mer terminaler med, kanske, DOS. Eller mer sannolikt något UNIX-aktigt.

Nå, det här är en väldigt bra film som format väldigt mycket av hur jag tänker kring heists och hacking överlag. När de besegrar säkerhetssystemet "My voice is my passport, verify me"-grej… Det tycker jag fortfarande är jäkla coolt.

Det här är en film huvudsakligen om hur kompetenta vuxna gör sitt bästa för att lösa ett knivigt problem de ställs inför.

Den har också överlag åldrats bättre än Hackers. Dels för att teknologin mestadels känns helt rimlig (med viss dramatisk frihet vad gäller filmens mcguffin då), dels för att den inte försöker vara så edgy – Hackers' kantighet och attityd framstår ju mest som lite töntig nu, medan Sneakers kanske kan framstå som lite mossigt allvarlig men ändå fullt rimlig. Mer tidlös, om man så vill =)

Det som Sneakers gör sämre än Hackers är kvinnoporträtten. Jag var på väg att skriva "kvinnoporträttet", men det är faktiskt en kvinna med talroll till med i slutet. Men Liz är väldigt, väldigt passiv. Och den enda kompetens hon tillför är den väldigt typiskt kvinnokodade sociala. Männen är manliga ingenjörs- och agentmän, Liz är gruppens mamma och huvudpersonens kärleksintresse och den som får catfisha Ned "The Head" Ryerson. Eventuellt försökte Hackers lite för hårt istället, och gjorde Angelina Jolie till väldigt mycket tomboy (men ändå givetvis sexig). Men om man nu bara ska ha en kvinna med i gänget av huvudpersoner (vilket båda filmerna har) så föredrar jag nog ändå en som faktiskt är en i gänget och kan hacka med de andra.

På tal om likheter mellan filmerna så tycker jag att skurken här är ett mycket bättre exempel på likvärdig motståndare. I Hackers försökte ju skurken sälja in ett falskt "vi", men det klingar mycket falskare där.

Nå, den här filmen tyckte jag om. Den håller, och är överlag ett jäkla solitt hantverk – snyggt kameraarbete, snygg klippning, bra skådisprestationer, kul story.

BETYG: 4+

Tack för välskrivna recensioner. Vore kul om du såg Nätet med Sandra Bullock sen.

 

[krank]

Tack för välskrivna recensioner. Vore kul om du såg Nätet med Sandra Bullock sen.

Redan gjort =)

 

[Skarpskytten]

Jag har sett Hejdukar. Uppstigningen av Gru (2022). Filmen fortsätter ungefär där Minions slutade; Gru är elva år och vill gå med i en skurkliga. När de dissar honom för hans ålder stjäl han deras McGuffin och så är jakten igång. Snyggt animerat, fartfyllt, men på det stora hela rätt trött och förvånansvärt få skratt. Jag gillade Minions, och de tre filmerna om Gru är okej, men detta är klart sämre än den första och når knappt upp till de senare. Den långa trailern har allt bra i filmen …

 

[Nero]

Redan gjort =)

Kul! Den verkade nästan bra. Vore som du skriver intressant med en remake, inte för att den första var nån stor hit direkt.

 

[DeBracy]

Jag har sett Errementari (2017), enligt Wikipedia en "internationally co-produced Basque-language period fantasy dark comedy horror film". Jag erbjuder den alternativa beskrivningen "en film på baskiska med lite sagokänsla".

Gillade man Pans labyrint och är sugen på nåt som drar lite åt det hållet kan man med fördel kika på den här filmen om bland annat en unga flickan och en smed som sägs vara galen, sägs fånga ungar, och sägs ha mördat sin hustru. Tror jag drar till med en kranisk fyra rakt av trots att det tog ett tag innan den riktigt fångade mig.