WRNU:s filmklubb 2022 v3

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v3 2022 – #471 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
5) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

 

[Rickard]

Casablanca
1942

Andra världskriget. I en zon med flyktingar, en smältdegel av nationaliteter och motiv; vad som skulle vara en mellanlandning har förvandlat Casablanca till en hållpunkt som håller alla kvar. Här befinner sig Rick som noga dansar runt alla, noga med att inte bränna sig, när en dam kliver in i hans bar; anledningen till varför hans hjärta bränts bort.

Jag har alltid tyckt att The Long Kiss Goodnight är the movie of oneliners, men det är frågan om denna film inte är det. Nästan synd att jag redan hört många av dem redan, men det fanns en hel del till att hämta. Bitvis är dialogen bristande i hur krystad den är. Ingrid Bergman och Humphrey Bogart var av samma åsikt, men de gjorde sitt bästa att täcka över den. Bogart tycker jag var lite väl gumshoe för en roll som denna, men han säljer den väl med sitt ansiktsspel.

Bakgrunden med Casablanca är helt fantastisk med alla som försöker lura alla - hade gärna spelat i en sådan. Får också ge ett tack till censuren som jag tyckte bara gjorde filmen bättre, både i relationerna mellan huvudfigurerna men också vissa repliker. Eftersom filmen producerades under efterkrigstiden fanns det begränsade resurser. Flygplanen var exempelvis utklippta pappfigurer och bara en enda scen fick byggas. Detta döljs enormt bra i filmen. Det här är en riktigt bra film som är skön på ett gäng punkter och det enda som sänker betyget något är bitar av dialogen.

BETYG: 4,5/5

 

[Mundo]

Nu såg jag Dangal och efter att ha sett filmen Wikipedia surfade jag lite. Det är konstigt att den inte är mer känd (i mina kretsar). Det är världens mest inkomstbringande sportfilm som gjorts. Idiotpopulär i Indien (obviously) men har också streamats 400 MILJONER gånger i Kina.

Kan det finnas en bättre recension än detta faktum? Tack till Rickard!

Och vilken musik!

"The roar of a single lion is worth more than the bleat of a thousand sheep! DANGAL DANGAL!"

Är den 100% historiskt korrekt? Nä. Är den någorlunda historiskt korrekt? Ja. Det är tillräckligt.

Jag skiter i brottning, men den här filmen fick mig att sitta och spänna käken när Geeta brottas.

Fem av fem.

 

[Khan]

Häromdagen såg jag Beatles-musikalen Across the Universe.

JÄKLAR! Det här var en resa. Beatles samlade katalog (30+ låtar) har byggts om till en musikal med en originalstory som utspelar sig på sextiotalet, främst i New York. Jag har nog inte sett en musikalfilm som så mycket känns som en musikal på scen sedan... banne mig Jesus Christ Superstar. Samtidigt använder den filmmediet på fantastiska sätt, med kameraåkningar och övergångar, effekter och förvridningar av ljussättning. Men i centrum står alltid fruktansvärt feta dansnummer och symboliska lösningar istället för bokstavliga. Tex. rycker en av huvudrollerna in i armén mitt under brinnande vietnamkrig, vilket skildras som ett mardrömslikt dansnummer där han till slut marscherar över ett Vietnam i miniatyr med Frihetsgudinnan på axeln. Hur ballt som helst.

Allt handlar om att fånga känslan av sextiotalet, snarare än att berätta en klockren historia, och det lyckas de med nästan full ut. Miljöerna är vansinnigt vackra, musiken är riktigt bra omarbetad för att matcha stämningen (Let it Be som gospel är makalös). Tyvärr håller det inte hela vägen in i mål. Den segar lite i mitten, och ett nummer (med Eddie Izzard, för övrigt) borde nog strukits helt för pacingens skull. Slutet är också lite väl stressat, och tredje akten har typ tre låtar, när både akt ett och akt två har c:a femtioelva var. Lite för många trådar försvinner utan att man får reda på hur det går. Men på det stora hela är det ett bra slut, även om man gärna hade haft mer.

Känslan är hela tiden scenmusikal, och tänker man på filmen som en sån, med det spektakelfokus det blir då, är det lättare att tycka om den. Och det gör jag. Galet bra film.

TLDR
Fet rekommendation, en av de bättre musikaler jag sett. 4/5, kommer definitivt se om den någon gång.

 

[Mundo]

Jag har sett Matrix: Resurrections.

Den borde ha varit Matrix: Stay dead.

Efter över tjugo års avancemang vad det gäller kameror, CGI, stunts och fighting-inspiration lyckas man göra en film som har tråkigare action än originalfilmen från 1999.

Kan jag få lov att vara ärlig om en sak? Matrix hade inte bra story. Matrix hade bra action och ett coolt koncept och det var därför alla blev kära i filmen.

Om man nu släpper en ny film kan man inte ha mög-story igen och dessutom har tråkiga action-sekvenser. De första 45 minuterna av filmen är faktiskt bra, men sen blir allting Matrix skräp igen där någon måste förklara allting som händer i scenen med technobabble samtidigt som hela storyn bara handlar om att

Spoiler

rädda Trinity.

Andra mer intressanta idéer läggs på hyllan snabbt. Skurken är kul iallafall. Keanu Reeves bevisar än en gång att ska han skådespela mer än 'stoisk våldsgörare med skägg' så går det inte. När hela hans värld faller samman i filmen och han ska skådespela ett sammanbrott blir det direkt smärtsamt att titta på.

Sista tanke innan betyget: När Matrix kom ut 1999 fanns det inget coolare än svart trenchcoat och solglasögon inomhus. Nu, över tjugo år senare, så har varenda nörd i landet tagit ett foto på sig själv i sin mammas trädgård med trenchcoat, solbrillor och en katana. Det finns ingen töntigare look. Det hjälper såklart inte filmen det heller.

1.5 av 5. Se John Wick istället.

 

[Jocke]

Jag har alltid tyckt att The Long Kiss Goodnight är the movie of oneliners...

För mig har The Last Boyscout den platsen.

 

[Khan]

För mig har The Last Boyscout den platsen.

Nä, The Princess Bride, väl?

 

[Jocke]

Nä, The Princess Bride, väl?

 

[Franz]

För mig har The Last Boyscout den platsen.

Oh, den måste jag se om! En gammal barndomsfavorit som tycks ha hamnat i glömska. Minns att jag tyckte det var så tufft när han slog ihjäl en skurk som han frågade om en cigg

 

[Henke]

Häromdagen såg jag Beatles-musikalen Across the Universe.
Fet rekommendation, en av de bättre musikaler jag sett. 4/5, kommer definitivt se om den någon gång.

Håller med. Har lyssnat på det soundtracket från och till sen jag såg den när den släpptes.

 

[Henke]

Nä, The Princess Bride, väl?

Jag skulle säga att Sällskapsresan är min vandrande citatmaskin.

 

[Poromaa]

Mario Puzo’s The Godfather, Coda: The Death of Michael Corleone

Först som sist: det räcker gott och väl att skriva ut ovanstående titel en gång i livet. Med detta sagt har jag sett Francis Ford Coppolas milt ompaketerade version av Gudfadern del III. Även om denna film knappast räknas till regissörens stora stunder har hans upprepade petande i äldre verk som Apocalypse Now erbjudit intressanta perspektiv (om inte nödvändigtvis definitiva versioner) och då den nu ännu några dagar finns tillgänglig på SVT Play tog jag tillfället i akt att återse den.

Filmen tar sin början när den åldrande Michael Corleone något tjugotal år efter händelserna i Gudfadern del II försöker göra familjenamnet respektabelt genom laglig verksamhet och förmodade välgörenhetsstiftelser. Han tvingas dock inse att det är svårt att lösgöra sig från den kriminella världen, samtidigt som en grådaskig affärsuppgörelse med företrädare från Vatikanbanken snart visar att förment legitima intressen kan vara nog så förrädiska. Tillkortakommanden som familjefar har också resulterat i ansträngda förhållanden till sina barn. Michael vill till varje pris hålla dessa undan sitt kriminella förflutna, samtidigt som hans strävan obönhörligen tycks bekräfta systern Connie och den hetlevrade brorsonen Vincents krassare syn på namnet Corleones öde.

Gissningsvis åskådliggörs till stor del det dåliga rykte Gudfadern del III dras med då filmen mäts mot sina föregångare. Att den nya titeln presenterar den som en epilog snarare än en direkt uppföljare kan då förstås ses som en bekväm eftertanke. The Death of Michael Corleone var dock från början Coppolas föreslagna titel på den senkomna förlängningen av berättelsen, som han tidigare hävdat fördes till sitt slut av de båda första filmerna. Regissörens långdragna finansiella bekymmer möjliggjorde dock slutligen produktionen av en tredje film, kantad av tidspress, bristande budget och icke-återvändande respektive med kort varsel avhoppade skådespelare. Ett mindre inspirerat slutresultat verkar under omständigheterna inte orimligt.

Även frånsett jämförelser med de tidigare filmerna har också Gudfadern del III sina bekymmer. För att vara menad som en epilog får filmen sägas gapa efter mycket. Åtskilliga roller och sidohandlingar tycks främst ämnade att spegla tidigare händelser i berättelsen om familjen Corleone, utan att i slutänden uppnå större tyngd. Det mer centrala, invecklade berättarspåret kring Vatikanbanken berör fantasifullt verkliga händelser kring institutionen och den kortvarige påven Johannes Paulus I, men tycks aldrig riktigt få fotfäste och avhandlas upprepat genom att intrigerna återberättas av tredje person. Vid sidan av Michael Corleone framstår därtill de flesta rollerna som skissartade, där inte minst Connie ter sig förbisedd medan Vincents utveckling får ses som tämligen brådstörtad. Det stundom summariska intrycket skaver än mer då speltiden knappast flyger förbi.

I mitt tycke är dock Gudfadern del III bättre än vad som ofta görs gällande. Även om man stundom får en känsla av att ha sett liknande förr urvattnar inte ekon från de tidigare filmerna ett flertal minnesvärda, färgstarka sekvenser. Ensemblen har av naturliga skäl tunnats ut betänkligt sedan den första filmen men Al Pacino övertygar fortsatt i huvudrollen, väl uppbackad av Eli Wallach, Diane Keaton, Andy Garcia och Talia Shire. Sofia Coppola har å andra sidan ansatts hårt för sin prestation som Michaels dotter, men även om hon sedermera tveklöst gjort större avtryck som regissör har jag svårt att se hennes insats i den tämligen begränsade rollen som särdeles förödande. Filmen piggas också upp av infall som en säregen, siciliansk lönnmördare och den redan utmärkta finalen har vässats ytterligare av en precis, oförlåtande finputsning. Jag hade inte filmen i färskt minne nog att orda kring andra ändringar i den nya versionen, men förväntningar om en betydelsefullt annorlunda upplevelse leder sannolikt till besvikelse.

Att nu kalla Gudfadern del III en epilog ter sig rimligt, såväl berättarmässigt som filmhistoriskt. Som sådan är det också svårt att värdera filmen. Utan bekantskap med föregångarna går mycket av filmens förtjänster förlorade, samtidigt som åtskilliga anhängare av de tidigare filmerna tycks se den som en skymf. För historien om Michael Corleone är den tredje delen knappast nödvändig, vilket jag dock förmodar skulle kunna sägas även om Gudfadern del II. Hinner den åldrande Coppola med ytterligare revisioner framöver är jag öppen för att se filmen igen.

 

[Lukas]

Jag skulle säga att Sällskapsresan är min vandrande citatmaskin.

Back to the future är det för mig.

 

[Jocke]

Oh, den måste jag se om! En gammal barndomsfavorit som tycks ha hamnat i glömska. Minns att jag tyckte det var så tufft när han slog ihjäl en skurk som han frågade om en cigg

 

[Franz]

Jag har sett The last duel. Helvete vilken bra film! Bra och hemsk! Tar upp hederskultur och toxisk maskulinitet på ett ypperligt sätt! Påminner i sin struktur om Kurosawas Rashomon, vilket är ett format jag verkligen älskar! Jag tycker att Ridley Scott med något enstaka undantag mestadels gjort skräp sen typ 90-talet så detta var verkligen en positiv överraskning! Rekommenderas varmt!!!

 

[krank]

Jag gick på bio och såg The Matrix: Resurrections igen. Denna gång med annat sällskap, i bättre biosalong, och jag gjorde bättre val vad gäller intag av dryck innan och under filmen.

Jag tycker nog ungefär lika som förra gången. Jag tyckte om den den här gången också, med andra ord. En onödig uppföljare, men ganska välgjord.

Det sämsta med filmen är tyvärr actionsekvenserna. De är verkligen riktigt dåliga jämfört med originalet. Eller okej, de flesta av dem är dugliga, men den på tåget är verkligen… helt omöjlig att hänga med i. Rörigt klippt, märkliga val av framerate-byten och överlag väldigt tveksam koreografi. Eller ja, koreografin hade kanske funkat om resten gjort det, men nu blir det bara kaos, på ett dåligt sätt.

Det är också rätt märkligt hur de lyckas få bullet time-scenen där Neil Patrick Harris ska jäklas med Keanu Reeves att bli så ful. Deras lek med framerates… it does not work.

Men det jag gillar med den här filmen är inte actionsekvenserna eller specialeffekterna, utan storyn. Jag är ju helt enkelt otroligt svag för referenser och blinkningar, och den här filmen blinkar så mycket att man tror att den fått något i ögat. Om man vill vara snäll, vilket jag vill, så skulle jag nästan snarare beskriva det som ekon, eller spegelbilder, mot originalet. Det är mycket typ… kompositioner, enskilda klipp, som återanvänds – men med nya sammanhang, nya skådespelare. Och det funkar för mig. Jag vet inte varför men det funkar. Kanske är det bara min hjärna som dopamin-rushar när den känner igen saker; "HE SAID THE THING" och så vidare.

Sedan gillar jag också den ganska långa sekvensen i början när vi får följa programmerar-Thomas Anderson. Jag gillar att de inte bara spolar förbi, utan faktiskt låter den pågå så länge att man nästan börjar misstänka att den världsbild den målar upp stämmer. Att det här är den verkligen verkliga verkligheten och att originaltrilogins handling kanske faktiskt bara var en serie TV-spel.

Jag gillar också att filmen den här gången är extra tydlig för de trögfattade längst bak i salongen som missat de politiska budskapen i originalfilmerna.

BETYG: 4/5

 

[Dr_Dängrot]

The last duel.

Jag hade nog förväntat mig något annat och fick en film som tar upp toxisk maskulinitet , hederskultur och förledigade mansnormer satt mot en backdrop med riddare.

Detta sagt så hade jag inget emot det utan det var nog mer att jag hade förväntat mig något annat .

Filmen var dock riktigt bra det enda jag hade svårt att komma över var dom EXTREMT fula frisyrerna och Skäggen samt Carrouges jawline . Hans jawline ihop med frisyren fick honom att se ut som en människoapa

Betyg 4/5 helt klart sevärd film.

 

[Rickard]

Robin Hood
1973

Disneys tolkning av Robin Hood, visade den mest för frugan för alla repliker från julafton. Jag såg den dock på engelska denna gång och jag störde mig något enormt på rösterna, där Allan i Dalen sjöng i country-stil och alla, förutom Robin Hood och prins Charles, hade en stark södern-accent. Något jag kan sakna idag är teckningsstilen, där man verkligen kan se penn-dragen varje karaktär när de animeras. Jag brukar starkt ogilla musikaler eftersom de bara återberättar vad vi precis sett, och därav sucka när alla musiknummer kommer i Disney-filmer, men många av låtarna drev faktiskt handlingen framåt. Det är mycket lägre tempo i filmen än vad vi är vana vid idag, vilket jag båda kan uppskatta (lugnet) och inte uppskatta (uttråkad).

Jag tycker det är en helt OK film, men svenska röstskådisarna är överlägsna de engelska och därför sänker jag betyget ett steg. Jag minns att, ens när jag var tonåring, och såg filmen så var den sisådär. De bästa bitarna få vi faktiskt se på julen.

BETYG: 2/5

 

[DeBracy]

Kikade på Escape from New York häromdagen. Faktiskt osäker på om sett den förut, men jag tror inte jag har det. Ändå kändes det bekant på något vis, som att man insupit den via andra filmer på något vis.

Det var en hygglig rulle, typ en krankisk 3:a.

 

[Gurgeh]

Robin Hood och prins Charles