WRNU:s filmklubb 2022 v38

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v38 2022 – #506 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
5) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

 

[Khan]

I helgen såg jag Den Gröna Milen.

Bra jäkla film alltså. Frank Darabont vet hur han ska göra film på temat lågmäld värdighet och människovärde. En av fåtalet ruskigt bra Stephen King-filmer. Inte så mycket skräck som vansinnesbra karaktärsdrama. Lite som Nyckeln till Frihet.

Rekommenderas.

 

[Khan]

Jag såg också en rejäl klassiker. Ghost in the Shell.

Fantastiskt världsbygge med underbar version av cyberpunk. Lagom blandning mellan slickt och elegant med skitigt och slitet. Lite härligt anakronistiskt med telefonkiosker och sånt dessutom. Det märks att det var här de lade krutet, och budgeten räckte inte riktigt till alla scener. Den berömda hisscenen är lika fnissigt billig som när jag såg den här i gymnasiet.

Bra story, med sådär härligt existentiella tankegångar. Vem är du? Var går gränsen mellan dig och någon annan? Hur mycket kan man plocka bort av dig innan du blir någon annan? Om någon hackat din hjärna, utan att du vet om det, är du fortfarande dig själv då?

Bra jäkla film. Rekommenderas fortfarande.

 

[Franz]

Den berömda hisscenen är lika fnissigt billig som när jag såg den här i gymnasiet.

Oj vad har jag missat??? Är en av mina favvofilmer men har helt förträngt en billig hisscen

 

[Khan]

Oj vad har jag missat??? Är en av mina favvofilmer men har helt förträngt en billig hisscen

Ganska tidigt är det två pers som står i en hiss med ryggen mot kameran och inte rör sig ett smack, trots att de pratar massor. Det enda som rör sig är utsikten de åker förbi. Ser ohyggligt billigt ut.

 

[DeBracy]

Jag har sett Monster Hunter (2020). Så jävla meh. Klen krankisk trea.

 

[Lukas]

Jag har sett Despicable Me (2010), eftersom minions synns överallt.
Jag har fått för mig att jag skulle hata den här filmen, men över 10 år av att se minoner överallt har gjort att jag kännde att det var dags att ge den en chans.

De första tio minuterna verkar de bygga upp en genuint intressant tematik för en barnfilm, om skillnaden mellan superskurk ondska och verklig ondska. Sedan slänger de ut det genom fönstret och ersätter det med det generiska temat om hur familj är trevligt.

Den här filmen är inte mer än okej, den är en animerad film som känns byggd av en standard mall, inget sticker ut, utan det är bara en vanlig jävla film.
Går att se men inget jag kommer vilja se om.

(förstår dock inte varför minions blev så populära av den här dock, de liksom mest bara var där i filmen och lämnade inget större intryck på mig)

 

[krank]

Jag har sett The Terminator (1984) på bio. Det verkar vara typ 9 år sen sist.

Cinemateket hade visning, och jag bjöd med en kollega. Mycket lyckat! Inte för att det rent tekniskt gick perfekt – tvärtom. men om det jag ville se var en kristallklar remastrad bluray-hidef-utgåva utan skavanker, kanska något slags director's cut, så hade jag kunnat görs det hemma. Nu gick jag på Cinemateket, och det betyder att de visar vad som verkar vara ett original-print, alltså riktiga filmrullar från 1984 eller när nu filmen hade premiär i sverige. Med detta följer ganska ordentliga mängder filmbrus, här och var nästan ohörbart ljud, och flera gånger problem med skärpan. Precis i början tror jag också de hade på fel lins eller något, för bilden var liksom widescreen-utdragen. Så vi såg när de typ fipplade, såg silhuetten av en hand som tog loss en grej och satte dit en annan… Det var ofantligt charmigt alltihop. Väldigt liksom "autentiskt" och analogt.

Jag gillar verkligen den här filmen. Visst finns det effekter som inte åldrats så väl, men… Jisses, vilken tidskapsel. Den här filmen 80-talar som få filmer 80-talat. Sarah Connors rumskamrat är något slags hyperrealistiskt 80-talsdestillat, med pudelfrisyr, tights och walkman som hon lyssnar på medan hon har sex med sin lite skumme men i grunden schysste pojkvän. Men det genomsyrar hela filmen – modet, frisyrerna, att alla röker inomhus, att ingen har en mobiltelefon, att man trycker på fysiska knappat på VCR:en och på telefonsvararmaskinen (som är jättestor). Och musiken! MUSIKEN! Filmens egna soundtrack är ju mestadels helt ljuvliga synthslingor, som sätter en svårslagen stämning. Sedan kompletteras det med poppig 80-talsmusik dessutom.

Jag är rätt sugen på att se T2 ganska snart. Kanske blir det redan i morgon – jag har den ju här hemma på blu-ray. Eller så väntar jag; jag har just beställt hem versionen som är 3D-ifierad; den har jag ju inte sett förut. Finge jag välja fritt skulle jag såklart se även denna på bio, men det alternativet finns ju tyvärr inte. Men jag vill hur som helst se hur framför allt Sarah Connor förändras mellan första och andra filmen; hon genomgår ju en rätt fet förändring.

Ska jag säga något dåligt om den här filmen så är det att romansen är helt sjukt dåligt gjort och ganska creepy. På 80-talet kanske det flög att vara ett superstalker-creep för att få tjejer i säng – åtminstone på film – men det har inte riktigt åldrats med nån större värdighet.

Det är också… inte alltid helt välskådespelat kanske, och överdubbningen är ofta ganska, öh, svajjig. Och jag tror inte bara det handlade om Cinematekets autentiska, analoga tekniktrassel.

Jag noterar också att vi får se två separata mansrumpor och faktiskt också en rätt rejäl Arnoldpenis svänga och dingla, vilket känns som att det balanserar det ändå relativt lilla vi får se av Linda Hamiltons tuttar under sexscenen. Det här tycker jag kommande Terminatorfilmer inte riktigt tar tillvara på. T2 kanske har snygga effekter, men får man se Arnolds snopp? I think not! Det är med andra ord helt tydligt vilken av de här två filmerna som faktiskt är den bästa.

BETYG: 4+/5

EDIT: Och den här filmen påminde mig också om hur synd det är att det nya licensierade Terminatorspelet är så dåligt. Åtminstone baserat på quickstarten, och inget i DTRPG-recensionerna av det spelets grundbok har fått mig att ändra uppfattning.

 

[Lukas]

Jag har sett Scooby-Doo on Zombie Island (1998)

Jag har som vuxen upptäckt att scooby-doo filmerna/serierna ofta är rätt dåliga. Även filmer jag gillade som barn har inte hållit ihop som vuxen.
SÅ jag har fastnat i någon fundering på om scooby-doo någonsin varit riktigt bra.
Många personer har sagt att den här filmen är en av de bästa scooby filmerna, så jag valde att se den.

Den här filmen är faktiskt bra. Överaskande bra, och med en spellängd på 73minuter är det svårt att inte rekomendera den.

 

[DeBracy]

Jag har sett Monster Hunter (2020). Så jävla meh. Klen krankisk trea.

Vid närmare eftertanke revideras betyget till en tvåa.

Annars kan jag inte på något rimligt vis ge Lou (2022) en krankisk trea. Ville gärna att det skulle vara en fyra, men jag tyckte inte helheten tog sig dit riktigt. Handlar i alla fall om en tuff tant som måste ta itu med lite skit typ samtidigt som det kommer en rejäl storm.

 

[krank]

Så det fick bli direktörs-katten av Terminator II den här gången också; jag hade inte tålamod att vänta på leverans av 3D-versionen.

Även den här såg jag senast 2013, och jag kan nog ställa upp på allt som står där. Detta är fortfarande en sjujäkla film alltså.

Precis som i fallet Alien/Aliens är det också helt olik genrer – Terminator är ju mer ett slags askräck-actionfilm medan detta är en röjjig blockbuster. Det kanske förklarar avsaknad av Arnoldpenis. I och för sig får vi lite Robert Patrick-snopp som hastighast – alltid något.

Nå, när nu väsentligheterna är avklarade… Jag gillar väldigt mycket här, och även om manuset är rätt styltigt på sina håll och en del av dialogleveransen inte helt up to snuff så tycker jag alla storytrådar funkar. Jag gillar sublotten med att Skynet inte vill att dess terminatorer ska hålla på och tänka själva och lära sig för mycket, men att den är 800:an visar tecken på nyfikenhet redan innan de joxar med dess chip. Det gör terminatorerna mer lika andra ickemänskliga människor på film, till exempel Blade Runners replikanter. Jag gillar att alla karaktärer får vara både hårda och sårbara – Sarah Connor är tuff men också väldigt skör, John kan steppa upp när det gäller men är ändå i grunden bara en unge, etc. Jag gillar att filmen subvertar alla förväntningar om onda vetenskapsmän – Miles Dyson är inte ond; när han ser vad hans mekande leder till så vänder han på en femöring.

Med 2022s mått mätt är kanske inte just de här tidsresarfilmen sådär jätte-klurig, men jag minns när jag först såg den – min hjärna var spräng i månader efteråt.

Borde jag se om T3? Kanske inte. Jag får fundera lite.

BETYG: 5/5

 

[DeBracy]

Jag har sett I used to be famous (2022). Ed Skrein spelar Vince, känd som Vinnie D under åren som pojkbandsstjärna. 20 år senare är han arbetslös, och försöker få ihop en spelning med sina syntar och ett par halvdana låtskisser. Möter av en slump Stevie, en autistisk grabb som vill spela trummor, och chans till ljuv musik uppstår.

Även om det på flera sätt är en väldigt snäll film så finns det en lite strävare yta som väl lite följer av att det är en brittisk produktion. Det ger filmen lite verklighetsförankring, och feelgood-bitarna träffar nog lite extra bra just därför.

Jag ger den fyra syntarpeggion av fem på den krankiska skalan.

 

[Ymir]

Jag har sett Fall, som visade sig vara en riktigt, riktigt bra "one-location thriller", en obskyr subgenre jag är besatt av sedan många år tillbaka.

Den handlar om två adrenalinjunkie-tjejer som klättrar upp på en obscent hög, nedlagd tv-mast. Mer än så behöver inte sägas om plotten. Den är extremt snyggt filmad på ett sätt som ger en konstant höjdskräck på nivån att man knappt står ut, och manuset är stabilt. Det bryter ingen ny mark, men tickar alla viktiga survival-film-boxar, och karaktärerna är välspelade och har en intressant dynamik. Av alla one-location thrillers är detta nog den bästa sedan "Frozen" och "Buried" (som båda kom 2010). Loved it.

Also, postern är najs:

 

[God45]

Jag har sett Despicable Me (2010), eftersom minions synns överallt.
Jag har fått för mig att jag skulle hata den här filmen, men över 10 år av att se minoner överallt har gjort att jag kännde att det var dags att ge den en chans.

De första tio minuterna verkar de bygga upp en genuint intressant tematik för en barnfilm, om skillnaden mellan superskurk ondska och verklig ondska. Sedan slänger de ut det genom fönstret och ersätter det med det generiska temat om hur familj är trevligt.

Den här filmen är inte mer än okej, den är en animerad film som känns byggd av en standard mall, inget sticker ut, utan det är bara en vanlig jävla film.
Går att se men inget jag kommer vilja se om.

(förstår dock inte varför minions blev så populära av den här dock, de liksom mest bara var där i filmen och lämnade inget större intryck på mig)

Kul trivia: Minionsen var inte med i manuset från början! De var en helt separat grej där de försökte ta fram den mest säljbara maskottkaraktären möjlig, de bara lade in dem i första bästa film de gjorde. Det är därför minionsen aldrig gör något som påverkar handlingen i första filmen. De bara är där för random skämt.

 

[Lukas]

Kul trivia: Minionsen var inte med i manuset från början! De var en helt separat grej där de försökte ta fram den mest säljbara maskottkaraktären möjlig, de bara lade in dem i första bästa film de gjorde. Det är därför minionsen aldrig gör något som påverkar handlingen i första filmen. De bara är där för random skämt.

Det förklarar rätt mycket.

 

[SaaJeflaLess]

Så det fick bli direktörs-katten av Terminator II den här gången också; jag hade inte tålamod att vänta på leverans av 3D-versionen.

Även den här såg jag senast 2013, och jag kan nog ställa upp på allt som står där. Detta är fortfarande en sjujäkla film alltså.

Precis som i fallet Alien/Aliens är det också helt olik genrer – Terminator är ju mer ett slags askräck-actionfilm medan detta är en röjjig blockbuster. Det kanske förklarar avsaknad av Arnoldpenis. I och för sig får vi lite Robert Patrick-snopp som hastighast – alltid något.

Nå, när nu väsentligheterna är avklarade… Jag gillar väldigt mycket här, och även om manuset är rätt styltigt på sina håll och en del av dialogleveransen inte helt up to snuff så tycker jag alla storytrådar funkar. Jag gillar sublotten med att Skynet inte vill att dess terminatorer ska hålla på och tänka själva och lära sig för mycket, men att den är 800:an visar tecken på nyfikenhet redan innan de joxar med dess chip. Det gör terminatorerna mer lika andra ickemänskliga människor på film, till exempel Blade Runners replikanter. Jag gillar att alla karaktärer får vara både hårda och sårbara – Sarah Connor är tuff men också väldigt skör, John kan steppa upp när det gäller men är ändå i grunden bara en unge, etc. Jag gillar att filmen subvertar alla förväntningar om onda vetenskapsmän – Miles Dyson är inte ond; när han ser vad hans mekande leder till så vänder han på en femöring.

Med 2022s mått mätt är kanske inte just de här tidsresarfilmen sådär jätte-klurig, men jag minns när jag först såg den – min hjärna var spräng i månader efteråt.

Borde jag se om T3? Kanske inte. Jag får fundera lite.

BETYG: 5/5

var det versionen som hade samma slut som bioversionen eller en annan?

T2 är kul på det viset iom att det finns 3 versioner. Vanliga, director’s (som även var den som kom på laserdisc när det begav sig) och en tredje som länge bara fanns på en amerikansk dvdutgåva.

 

[krank]

var det versionen som hade samma slut som bioversionen eller en annan?

Utifrån vad jag kan avläsa här så är det helt enkelt den riktiga, vanliga special edition jag sett. "Ultimate cut":en håller jag mig nog borta från även framledes.

---

Jag undrar vad som hände med min länk till 2013-v37-filmklubbstråden? Varför leder den till en helt annan tråd?

Jag att länka till den igen.