WRNU:s filmklubb 2022 v39

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v39 2022 – #507 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
5) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

 

[Henke]

Jag har precis avslutat dramamysteriet Seules les bêtes från 2019 och är baserad på boken med samma namn.



Filmen handlar om en kvinna som är försvunnen efter en snöstorm och hennes bil hittas övergiven på en landsväg. Försvinnandet länkas sedan ihop av ett antal osympatiska karaktärer som alla har en direkt eller indirekt roll i försvinnandet, vilket tar berättelsen vidare i tämligen oförutsägbar riktning.
Själva greppet för berättandet, med flera tidsmässigt och linjärt parallella berättelser från olika vinklar, är inte på något sätt nytt, men jag tycker ändå helheten, vändningarna och hur man knyter ihop säcken gör filmen klart sevärd.

 

[Rickard]

Entergalactic
2022

Rapparen Kid Cudi gör en animerad film - pojke möter flicka, pojke förlorar flicka, pojke vinner åter flicka. Första halvan av filmen är rätt intetsägande men sedan fick den mig att sitta och fundera över hur jag skulle reagera om jag hamnade i situationen som huvudkaraktären. En film som får en att fundera är väl bra. Animeringen är rätt lik Into the Spiderverse utan homagen till serietidningen. Istället bjuds vi på visualiseringar av sinnesstämningar och dagdrömmeri, vilket är rätt snyggt. Jag vet dock inte om det var min iPad som laggade men karaktärerna rör sig ibland likt stop motion, vilket mest gav intrycket av att det laggade. En helt OK film att softa till, om du är villig för lite animerad sex och folk som röker på som en vardagsgrej.

BETYG: 3/5

 

[krank]

Jag har sett om Fight Club. Nä, jag vet att jag sett den förr. 2014 och 2015. Det struntar jag i; jag är småkrasslig och såg en av mina favorit-youtubers Ashleighs reaktionsvideo i veckan så nu bryter jag mot mina egna regler. Jag hinner nog inte se någon ny film den här veckan.

Det är fortfarande en makalöst bra film. Tight, välskådespelad och välskriven.

Den här gången tänkte jag mycket på vilken människo- och samhällssyn filmen visar upp. Människorna här är konstiga. De är alla weird fuckers, med idiosynkratiska vanor och märkliga egenheter. När man skrapat på ytan på kontorsslaven hittar man en rik bredd av erfarenheter. Alla har hemligheter. De här är en i grunden sympatisk och rimlig bild, tycker jag. Vi är alla weird fuckers. Det finns inga normies egentligen, de är bara lite bättre på att dölja sina perversioner och egenheter.

Jag tycker också att det är tydligt att det är något fel på samhället, att något skaver. Det kapitalistiska konsumtionssamhället är ytligt och fullt av förväntningar som är svåra – eller omöjliga – att leva upp till. Framför allt är förväntningarna svåra att kombinera med att vi är weird fuckers. De behov vi har som människor av närhet och betydelsefullhet och tillhörighet och meningsfullhet tillgodoses inte, utan vi får typ… stuff, istället. Det här är inte ett samhälle byggt för människor. I den mån vi "tillhör" något är det ett företags konstruerade identitetsbyggen. Det här kanske upplevdes som mer relevant kring 2000, men det är inte irrelevant idag. Snarare byggs identitet nästan ännu mer idag kring kommersiella produkter, känns det som.

Spoiler

Och det är ju det här Tyler utnyttjar, som en parasit. Mäns känsla av instängdhet i systemet, bristen på meningsfullhet och tillhörighet. Och även om våld inte är en egentlig lösning på de egentliga orsakerna till frustrationen så funkar det som tillfälligt substitut – när man är frustrerad är det skönt med lite våld. Att låta kroppen bearbeta det upplevda hotet, även om hotet egentligen är existentiellt.

Han sätter fingret på vad det är som skapar frustrationen, men han erbjuder inga egentliga lösningar. Bara omedelbar behovstillfredsställelse. Och så ger han en möjlighet till meningsfullhet och tillhörighet. "Här får du vara med, här är du meningsfull, här behövs du".

Hans "homework assignments" ger ingen egentlig samhällspåverkan. De är som illegala youtube-pranks. De känns bra för att de bryter mot sociala normer och man upplever samhället i stort som begränsande. Men det finns inget konsekvenstänkande bortom det. Samma sak gäller Project Mayhems aktiviteter. Även slutet av filmen – det leder ju inte till att hela det ekonomiska systemet försvinner och alla får det bättre. På sin höjd kan det leda till att några företag kraschar och man får börja bygga om på nytt. Hur många skadas, dödas, blir utfattiga? Det är svårt att överblicka alla egentlige konsekvenser, men de är å andra sidan inte poängen. Poängen är inte att göra världen bättre, utan att leva ut sina trotsiga känslor.

Det finns fortfarande väldigt mycket som Tyler Durden säger som jag bär med mig i vardagen. Jag är definitivt en person som vill att allt ska vara perfekt, som ställer höga krav på mig själv att alltid "göra rätt" och som får ångest när saker blir fel. Då kan det vara bra att höra en inre Tyler Durden säga "let the chips fall where they may", eller "stop trying to control everything and just let go".


Slutligen har filmens tydliga antikonsumerism- meddelande alltid varit lite hycklande. Här har vi en storfilm med berömd regissör och miljonärer till skådespelare som moraliserar över hur dåligt det är med dyra bilar, typ. Men författaren är död, och det är så himla snyggt gjort allting. Jag brukar också upptäcka nya saker ibland, när jag ser den här filmen – små finurliga detaljer. Jag tror inte att jag tidigare sett att det bland "FÜRNI"-möblerna i början finns möbler vid namn SKYTEVAPEN och FETLOSSE. Snyggt.

Det är också på något sätt väldigt roligt att den här filmen nu finns på Disney+. Betyder det att Marla Singer är en disneyprinsessa? Eller bara att den här filmens samhällskritik anses helt ofarlig…


BETYG: 5/5. Den här filmen har varit viktig för mig i över 20 år nu och det kommer den nog fortsätta vara.

 

[Khan]

Häromdagen såg jag American Splendor

Den här är skum.

Filmen bygger på Harvey Pekars lysande undergroundserie med samma namn, men har här överförts till en nivå meta till. En udda blandning av drama, dokumentär och dramadokumentär. En fascinerande historia om en fascinerande filur. Rekommenderas.

 

[Gamiel]

See how they run (2022)

Såg den på bio med tre kompisar, vi gillade alla den. Gillar du klassiska mysmordsmysterium o har inga problem med att det görs med glimten i ögat o en del humor så rekommenderar jag den här.

 

[Franz]

Häromdagen såg jag American Splendor

Den här är skum.

Filmen bygger på Harvey Pekars lysande undergroundserie med samma namn, men har här överförts till en nivå meta till. En udda blandning av drama, dokumentär och dramadokumentär. En fascinerande historia om en fascinerande filur. Rekommenderas.

Den här filmen har en speciell nostalgisk plats i mitt hjärta. Av någon anledning brukade jag nämligen visa den som en första dejt när jag var typ 22 år