WRNU:s filmklubb 2022 v44

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v44 2022 – #512 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
5) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

 

[nano]

Jag har sett nya Hellraiser.

Det är en reboot typ? Kompetent gjord. Mer i standardskräckfilmsformatet än de första fyra filmernas experimentlusta, de etablerar tidigt "reglerna" och sedan ska det tröskas rätt länge innan huvudpersonerna kopplar dem också, så det blir lite tamt. Cenobiterna är tillbaka, men de är rätt trista här, mest små kosmetiska ändringar. I övrigt är de lama imitationer av originalen, det hade varit roligare med helt nya koncept, fast såna är ju rebooters begränsningar. En positiv sak var dock att de utvecklade pusselboxen så att den har olika konfigurationer med olika betydelser. Det var lite coolt, jag har inkorporerat det i min interna kanon.

Betyg: Äpple, fast inte särskilt.

 

[Gurgeh]

Jag såg På västfronten intet nytt på Netflix. Visserligen gjorde jag det i lördags, men nu när den här tråden dök upp orkar jag inte leta reda på den från förra veckan.

Det är alltså en film som bygger på en gammal tysk bok om hur idiotiskt det är med krig, speciellt skyttegravskriget på västfronten under första världskriget då hundratusentals soldater dog för att erövra ett par meter, och hur lite krigets verklighet påminner om de unga nyrekryterade soldaternas fantasier.

Den var väldigt bra, väldigt intensiv, väldigt vacker och väldigt deprimerande.

 

[Dr_Dängrot]

Eftersom det var halloween igår så körde jag på min återkommande halloween tradition att se på skräckfilm.

Jag såg en gammal klassiker , Richard Donners omen ifrån 1976 .

Jag tror knappast handlingen i omen behöver någon vidare förklaring då alla som inte levt under en sten känner till omen.


Betyg 3,5 pumpor av 5 möjliga . omen är en klassiker

 

[Mundo]

Jag såg också På Västfronten intet nytt, en rulle som alldeles nyss blev tillgänglig på Netflix. Den är baserad på en bok med samma namn och har filmatiserats förut. Det är en mycket intensiv film berättad från tyskarnas perspektiv och den har många fantastiska scener i sig. Musiken är också on point, 110% fruktan. Mina två favoritscener är när han får sin uniform samt fransmännens motattack. Fy fan vad bra scener det är.

Det här är en mycket bra krigsfilm, men en ganska usel adaption. Den är egentligen så långt från sitt källmaterial att hade du kallat filmen för "Eleventh hour" och bytt namn på karaktärerna så hade de flesta som såg den inte dragit någon tanke alls till Erich Remarques bok. Jag tycker det är en bra film, men saknar en hel del saker från boken...

Spoilers för boken nedan (och indirekt filmen, eftersom saker obviously är annorlunda i filmen)

Spoiler

1. Han går på permis och hans lärare försöker förklara för honom vad de ska göra för att vinna kriget, trots att han inte har en aning vad han pratar om, för han har aldrig varit vid fronten. Hans pappa ställer dumma frågor om kriget och Paul inser att han tappat all connection med världen som han växte upp i. Han har förändrats till en sådan grad att han är rädd att han aldrig kommer vara reformerad nog att leva ett vanligt och civilt liv igen.
2. Han går med i kriget relativt tidigt, inte så sent som 1917. Patriotiska rekryteringstal hade förmodligen inte funkat så bra på tyska ungdomen 1917, många civila var väl medvetna om vilket helvete kriget var från brev och vittnesmål från fronten. För att inte tala om att svältkatastrofen nådde sin kulmen då, när tyska staten provade på att sätta dagsransoner på runt 1000 kalorier per person, vilket ledde till vansinniga mängder döda från olika svältrelaterade sjukdomar.
3. Boken hanterar hur monotom vardagen är i skyttegraven. Folk står som zombies och stirrar ut över smutsiga lerfält och blandar dödsångest med att ha tråkigt tills allting blir ett grått hav av ingenting. Det hanteras inte i filmen.
4. När huvudkaraktären dör i boken så görs det på en lugn och tyst dag. Krigsrapporten om dagen skriver "På västfronten intet nytt", för hans död är så menlös i deras ögon att han har slutat vara en människa. Att någon dör vid ett frontavsnitt är inte värt att rapportera. I filmatiseringen dör han i ett anfall kommenderat av en general i ett försök att rädda tyska arméns ära, några sekunder innan kriget slutar. Det är verkligen inte på västfrontet intet nytt, det är kriget är äntligen över.

Jag ger filmen 4/5, skulle säga att den lätt hamnar i topp 5 bland krigsrullar.

 

[Svarte Faraonen]

Jag såg Häxan från 1922. En sorts historisk föreläsning i stumfilmsformat försedd med ymniga helvetes- och tortyrskildringar, på sin tid chockerande och ansedd som en epokgörande inspiration i den tidiga skräckgenren. Idag? Inte vidare läskig, särskilt eftersom själva berättelsen om masshysteri och förföljelser blandas upp med docerande textrutor och det klassiska greppet "peka ut detaljer med en blyertspenna". I slutet dras paralleller mellan häxjakt och den med filmen samtida behandlingen av "hysterikor" på ett sätt som dock känns lite tvehågset i var det ställer sig. Överlag får den väl sägas vara mer av filmhistoriskt intresse än något annat för den moderne tittaren.

 

[Rickard]

Jag såg Häxan från 1922.

Var såg du den någonstans? Står på min "att se"-lista. I värsta fall får jag väl hyra den.

 

[Svarte Faraonen]

Var såg du den någonstans? Står på min "att se"-lista. I värsta fall får jag väl hyra den.

Såg den här.

 

[Bolongo]

Såg Crimes of the Future, nästan ensam. Vi var 4 personer i salongen.

Det är faktiskt det första jag sett från David Cronenberg sedan A History of Violence. Den var väldigt bra, så det är inte därför jag haft ett uppehåll. Jag har bara inte fångats av ämnena för filmerna han gjort efter den. Men nu är han tillbaks i body horror. Cronenberg gonna Cronenberg, oh yeah!

Och de delarna är extremt välgjorda. De praktiska effekterna är lika effektiva och äckliga som någonsin. Tyvärr ser resten av filmen väldigt billig ut. Jag menar inte att grejer ser fejk ut eller så, men till exempel utspelar sig allt i hus som är extremt slitna, för att inte säga förfallna, och det måste ha varit en besparing för budgeten. Ursäkten är att det är en dystopisk framtid där folk slutat bry sig, men det blir ändå tjatigt när varenda interiör är till förvillelse lik den föregående.

Sedan kan man heller inte komma ifrån att temat är nästan exakt samma som i Videodrome, vilket gör en jämförelse oundviklig, och det är inte till den nya filmens fördel. Delvis har det med miljön att göra - den gamla filmen utspelar sig i nutid (d.v.s. 70-talet) och det enda nya elementet som införs är konspirationen som huvudpersonen blir inblandad i, så vi upptäcker allt med honom i realtid. I den nya filmen finns också en konspiration att avtäcka, men först måste det nya status quo som råder i framtiden etableras, och det betyder exposition. Inte den värsta jag hört, men definitivt inte dialog som känns naturlig för karaktärerna i fråga. Den andra skillnaden är att Videodrome har massor av action, medan CotF har noll av den varan. Det är en mycket mer filosofiskt lagd film, som nästan i klartext förklarar vad den handlar om.

Ifall någon undrar så är filmernas tema...

Spoiler

hur vår teknologiska miljö förändrar oss människor. Metaforen är att i verkligheten transformeras vi bara mentalt, men i filmerna skildras det som fysiska mutationer. Ja, och så är det något lallande om konstnärligt skapande också, men det vill ju i princip alla filmskapare försöka säga något om, så jag lägger knappt märke till sådant längre.

Men med det sagt finns det ändå något fascinerande här. Trots det dåsiga tempot, det tillgjorda skådespeleriet och den styltiga dialogen fann jag ändå själva idéerna intressanta att reflektera över. Och det finns faktiskt några mysterier som lämnas oförklarade, såsom...

Spoiler

Vad fanken var bädd-teknikernas deal?

Eller...

Spoiler

När kom Kristen Stewart åt att tatuera pojkens organ? Jag menar inte hur hon lyckades dölja ingreppet - Viggo har uppenbarligen blivit uppskuren mängder av gånger men har inga gamla ärr, så vi måste anta att de har teknologi som fixar sånt. Jag menar, när hade hon över huvud taget tillgång till kroppen?

Så på det hela taget är jag nöjd att jag sett den.

 

[Bifur]

Jag har också sett På västfronten intet nytt. Läs recensionen @Mundo skrev ovan, håller med om allt.

 

[Bolongo]

Såg Crimes of the Future

En sak till som är värd att kommentera: den svenska textningen var... märklig. Det var som om den var gjord av en AI, eller någon som egentligen inte kunde svenska. Några exempel: "show" blev i textningen "sho", "idea" blev "id". Och det var konsekvent, inte något enstaka misstag. Andra saker översattes till faktiska svenska ord, men inte riktigt rätt ord.

 

[luddwig]

Jag har sett Eternals som är en väldigt snygg film. Många detaljer i designen av föremål och varelser fick mig att tänka på det likaledes väldigt snygga rollspelet Numenera. Innehållsmässigt var Eternals dock inte mycket att hurra över. Karaktärerna var tämligen platta och handlingen förutsägbar. Långt ifrån toppen av Marvel-filmerna. Betyg 3 av 5 på den krankiska skalan.

 

[DeBracy]

Jag tittar på West of Hell (2019), en skräckvästern som hade varit imponerande som gymnasieprojekt.

Typ... 2 på den krankiska skalan, pga lärorik som exempel på hur man inte ska göra?

 

[krank]

Jag har sett Nope.

Den var… inte vad jag förväntade mig. Inte för att jag riktigt visste vad jag skulle förvänta mig, då jag bara sett brottstycken från nån enstaka trailer.

Den första timmen var jag nära att stänga av. Mest, tror jag, för att huvudpersonerna var så okarismatiska och… alltså, deras livsöden skulle vara intressanta att läsa om, men som levande personer att titta på så var de helt enkelt tråkiga. Jag behövde inte se en timme av en deprimerad snubbe som inte tar sig nån vart efter att hans duktiga hästtämjarfarsa dött. Han var för low energy för att jag riktigt skulle bry mig.

Tack och lov tar filmen fart sen, ganska ordentligt. Det blir bisarrt och skrämmande om vartanat, och filmen liksom lever upp och blir betydligt mer angelägen. Intressanta designval och snyggt kameraarbete gör sitt, också. Casten stärktes också upp av Michael Wincott, vilket behövdes.

Nå, jag vet inte riktigt vad jag ska sätta för betyg här. Men det får bli en lite tveksam rekommendation. Jag är glad att jag inte lade biopengar eller biograftid på den, men nu såhär efteråt är jag glad att jag såg den. Och jag kan nog trots allt tänka mig att folk borde se den, åtminstone om man gillar… tja, lite märklig film.

BETYG: 4−/5

EDIT: Det är också najs att jag nu läser att regissören var inspirerad av Neon Genesis Evangelion. Jag fångade såklart den uppenbara Akira-homagen, men jag borde såklart ha känt igen designspråket för utomjordingens "final form" också.

 

[Dr_Dängrot]

Jag har sett Juoppohullun päiväkirja ifrån 2012 som bygger på boken dilledagboken en finsk fyllbults berättelser av Juha Vuorinen.

Man får i filmen följa den finska suputen Juha och hans fylleäventyr ibland solo och ibland ihop med sin alkiskompis Kristian och den nazistiske syntharen Mikael .

Betyg 2/5 filmen var inte så rolig som jag hade förväntat

 

[krank]

Jag har sett Enola Holmes 2 på Netflix. Jag upplevde visst motstånd från systemet – trots att det är en film som nyligen hade premiär, och trots att Netflix rimligen har data på att jag tittade på hela ettan, så fanns den ingenstans på förstasidan och i appen fick jag skriva in orimligt många bokstäver innan den fattade vad jag var ute efter.

Hur som helst. Det här är i princip more-of-the-same. Fokus ligger rätt mycket på kvinnofrågor, och filmen utspelar sig i ett alternativt england där rasism inte existerar och svarta och vita och så vidare människor har lika rättighter och finns representerade på i princip alla samhällsnivåer. När den svarta sekreteraren blir hunsad och bortsedd från är det för att hon är kvinna, inte svart. Att klasskillnaderna är stora och fattiga har det fruktansvärt skymtar förbi, men det är liksom inte ett problem-problem riktigt. Det här är… tja. Man får köpa det, helt enkelt. Jag störde mig lite på ensidigheten och hade hellre sett mer intersektionalitet, men okej.

Nu när jag tänker efter… Det finns svarta poliskonstaplar och läkare som ingen tänker på att de är svarta, så i filmens värld verkar det inte finnas så mycket rasism – men tittar man bland filmens aktiva aktörer så hittar man ju i princip bara vita förutom Moriarty. Filmens inställning till det här med rasism och rasistiska strukturer är med andra ord lite… märklig. Om de nu tänker visa ett england fritt från rasism, varför är inte Thewksbury svart? Eller är det helt enkelt så, att "aktiva huvudpersoner" är filmmotsvarigheten till adeln, där vi ju inte heller ser speciellt många svarta – så ickerasismen gäller helt enkelt för alla utanför "adeln"? Jaja, lite märkligt blir det iaf. Just eftersom det inte adresseras alls.

Den här filmen lider lite av att ha mer och aktivare Sherlock och av att göra mer en grej av kärleksintresset. Enola hamnar mer i storebrors skugga. Det här är mindre en film om kvinnors självständighet och styrka, och mer om att man nog faktiskt behöver allierade trots allt.

Jag tyckte om filmens Moriarty. Faktum är att det nog är min favorit-Moriarty hittills. Även om jag verkligen hade önskat att de, som sagt, inte låtsats som att hon utöver att vara kvinna också bör ha fått utstå en hel del förtryck som svart. Lite bortslösad potential.

Nu låter jag väldigt negativ. Det här är en trevlig film. Lite mer fartfylld än jag vill ha mina Holmesberättelser, men njutbar på egna premisser, snygg och inte utan väldigt välfungerande scener. Värd sina två timmars tidsinvestering.

BETYG: 4/5

 

[DeBracy]

Jag har sett Prey (2022). Det var en helt hygglig rulle med en del snygga bitar (tänker främst på action-koreografi då).

Tre mångsidiga handyxor av fem på den krankiska skalan.

 

[DeBracy]

Jag har sett Barbarian (2022). Efter samråd med flickvännen får den betyg 4 på den krankiska skalan och rekommenderas till den som vill kika på en ny skräckis.

 

[luddwig]

Jag har sett Thor: Love and Thunder. Jag tycker att tidigare Thor-filmer placerat sig bland de svagare Marvel-filmerna. Thor är liksom inte så intressant varken personlighets- eller kraftmässigt, och intrigen i filmerna har heller inte imponerat. Däremot har konceptet rymdvikingar potential och miljöerna har ofta varit både snygga och spännande. Thor: Love and Thunder är mer av samma men utan Tom Hiddleston som Loke. Istället får vi Christian Bale som gudahataren Gorr. Han är också det bästa med den här filmen. Övriga karaktärer känns alltför tunna. Det märks särskilt väl med Tessa Thompson som är lysande i Westworld men här har exakt ingenting att jobba med i rollen som Valkyrie. Handlingen är också närmast obefintlig. Inget som engagerar. Inga intressanta vändningar. Däremot är filmen fylld av humor, eller åtminstone försök till humor. Det mesta är nämligen inte särskilt roligt i mitt tycke utan mest bara pinsamt eller störande. Långt ifrån hur humorn passar in i till exempel Guardians of the Galaxy eller Ant-Man. Undantaget i Thor: Love and Thunder är Korg som lyckas vara rolig på precis rätt nivå för mig. I övrigt är det kul att höra Guns 'n Roses och Dio i soundtracket men det räddar inte filmen. Betyg 2+ av 5 på den krankiska skalan.