WRNU:s filmklubb 2022 v50

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v50 2022 – #517 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
5) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

 

[Khan]

Häromdagen såg jag Pitch Perfect 3

Ööööööh... Den här spårade ut åt ett håll jag inte alls var beredd på.

Det börjar på temat "vad vill jag med mitt liv", där flera i gänget harvar på i jobb de inte vill ha, har misslyckats med att läsa vidare, eller till och med har sagt upp sig. Så när det är dags för återträff är det inte direkt svårt att hoppa på en turné för att återuppleva the glory days. Rimligt. Men när allt börjar ganska jordnära och vettigt slutar det som någon sorts James Bond-film. Med en acapella-kör i huvudrollen. Jahapp.

Många bra nummer, många bra gästskådisar. Bättre humor än i tvåan, och typ ingen rasisthumor även om det är en del misogynihumor kvar. Musiken är klart bättre än i tvåan dessutom.

6/10, ingen rekommendation, men inte arg att jag sett den.

 

[Henke]

Häromdagen såg jag Pitch Perfect 3

Tycker första filmen var riktigt bra, men andra filmen stängde jag av efter 10 minuter... hade aldrig vågat mig på 3:an

 

[Henke]

Idag har jag sett två filmer som iaf har lite inslag av juletid.

Livet på landet (aka: Funny Farm) från 1988
Komedi med Chevy Chase som försöker uppfylla sin dröm genom att flytta med sin fru från storstan ut på landet. Det här minns jag som en rätt rolig film när jag såg den någon gång på 90-talet, men nu kändes den daterad och slätstruken.

Ombytta Roller (aka: Trading Places) från 1983
Till skillnad från föregående film har den här filmen definitivt åldrats bättre. Historien om den högfärdige börsmäklaren Louis Winthorpe III (Dan Akroyd) som via en vadslagning förlorar allt till fördel för den snabbsnackade bluffmakaren Billy Ray Valentine (Eddie Murphy) är ungefär lika sevärd idag som när den kom.
Favorticitat: "Karate men bruise on the inside, they don't show their weaknesses. - But you don't know that because you're a big Barry White looking motherfucker."

 

[DeBracy]

Jag har sett The Ballad of Buster Scruggs (2018), lite som en uppföljning på Old Henry som jag såg vecka 42.

Det är Tim Blake Nelson som rider in som sjungande cowboy i filmens första del – den enda del jag hade något grepp om. Och sen blir allt helt annorlunda. Hoppsan.

Jag vet inte riktigt riktigt vad jag tycker. Det är enorm välgjort, men kanske är delarna bättre än helheten (för att citera ett äldre filmklubbsinlägg om filmen).

Tror jag drar till med en krankisk trea i betyg.

 

[Skarpskytten]

Jag har sett Disneys senaste, En annorlunda värld (2022). Den ligger helt rätt i tiden, eftersom den i grund och botten handlar om energisäkerhet och hur skört ett system som bygger på att en viss given form av energi alltid ska vara billig och lätt tillgänglig är. Men oavsett, så att det finns den här upptäckaren och han vill upptäcka saker och det skär sig med sonen, och sonen blir bonde och vill bonda saker, och det skär sig med hans son ... Ja, det är en väldigt klyschig far-son-relation-film, fast i tre generationer! Men att den här berättelsen har berättats en miljard gånger kan man strunta i, för den görs helt okej, och resten av berättelsen är fartfylld, kul, och visuellt helt fantastisk! Tempot är bra, karaktärerna bra, och humorn är ganska kul. Inte en av Disneys klassiker, men klart sevärd. Det förvånar väl ingen, men förargar kanske någon, att karaktärerna har olika hudfärg och olika sexualiteter, och ett de finns något slags respekt-för-naturens-gränser-tema i den här filmen.

 

[Skarpskytten]

Jag har sett Netflix attentat mot julen och filmkonsten Scrooge: A Christmas Carol (2022). Ja, det är den berättelsen, den viktorianska moralkakan, lika subtil som en dansk skalle, som animerad musikal! Vad kan gå fel? Allt! Träigt animierade personer, gräslig estetik (de tre jul-andarna och deras världar är bisarra, grälla, som om hela animationsgänget gick på LSD under inspelningen), sångerna menlösa, och (men?) moralkakan präktig. Se den inte.

 

[afUttermark]

Jag såg precis den norska filmen Troll och blev positivt överraskad. Mina förväntningar på fantasi har varit låga ända sen jag slaviskt börjat följa willow-serien. Det är också nåt med norska som är lite mysigt och lämpar sig bra i actionfilmer. Inte lika bra som danskan som är magisk. Handlingen är typ troll gör entré, folk är skeptiska, sen hur dödar man ett troll?!? 4 kottar av fem

 

[Quadrante]

Filmen troll skulle med fördel kunna benämnas som Jurrasic Troll, ser man den som det och tittar efter alla refererade scener, så får man mest ut av den.

 

[Henke]

Jag har sett Netflix attentat mot julen och filmkonsten Scrooge: A Christmas Carol (2022). Ja, det är den berättelsen, den viktorianska moralkakan, lika subtil som en dansk skalle, som animerad musikal! Vad kan gå fel? Allt! Träigt animierade personer, gräslig estetik (de tre jul-andarna och deras världar är bisarra, grälla, som om hela animationsgänget gick på LSD under inspelningen), sångerna menlösa, och (men?) moralkakan präktig. Se den inte.

Det här är en berättelse som gjorts om gång på gång.. på gång. Ett axplock av versioner jag själv sett..

"Scrooge" från 1951: Det här är nog inte första versionen på film, men för mig är det ändå den jag ser som originalet. Har man tålamodet med filmens ålder så inser man nog att det här också är den bästa versionen.

Disney´s "Mickey's Christmas Carol" från 1983: Berättelsen i Disney´s tappning. Såg den igen för några år sedan och den är verkligen en produkt av det gammaldags tecknade Disney-filmerna, men kanske just därför är den också gammaldags vacker.

"Scrooged" från 1988 (med bl.a. Bill Murray, Karen Allen, John Forsythe och Robert Mitchum): Skrikig och lite hysterisk "nutids"-variant av berättelsen. Den här filmen fick usla recensioner, men det är nog ändå en av de varianter jag gillar mest. Sannolikt mer utifrån nostalgi än att den är välspelad.

"The Muppet Christmas Carol" från 1992 (med bl.a. Michael Caine): Mupparna gör historien mer komisk och ur den vinkeln är filmen bra, men jag vill ju helst att filmen skall vara tung och mörk i sitt tema.

Disney´s "A Christmas Carol" från 2009 (med röster från bl.a. Jim Carrey, Gary Oldman och Colin Firth): Halvhjärtat animerad version som jag inte tror jag ens såg klart.

FX´s "A Christmas Carol" från 2019 (med bl.a. Guy Pearce, Andy Serkis och Stephen Graham): Äntligen en mörk gotisk version, tänkte jag när jag först såg trailern, men tyvärr visade den sig i slutändan mest vara trög, märklig.... och inte speciellt bra.

 

[Skarpskytten]

Det här är en berättelse som gjorts om gång på gång.. på gång. Ett axplock av versioner jag själv sett..

"Scrooge" från 1951: Det här är nog inte första versionen på film, men för mig är det ändå den jag ser som originalet. Har man tålamodet med filmens ålder så inser man nog att det här också är den bästa versionen.

Disney´s "Mickey's Christmas Carol" från 1983: Berättelsen i Disney´s tappning. Såg den igen för några år sedan och den är verkligen en produkt av det gammaldags tecknade Disney-filmerna, men kanske just därför är den också gammaldags vacker.

"Scrooged" från 1988 (med bl.a. Bill Murray, Karen Allen, John Forsythe och Robert Mitchum): Skrikig och lite hysterisk "nutids"-variant av berättelsen. Den här filmen fick usla recensioner, men det är nog ändå en av de varianter jag gillar mest. Sannolikt mer utifrån nostalgi än att den är välspelad.

"The Muppet Christmas Carol" från 1992 (med bl.a. Michael Caine): Mupparna gör historien mer komisk och ur den vinkeln är filmen bra, men jag vill ju helst att filmen skall vara tung och mörk i sitt tema.

Disney´s "A Christmas Carol" från 2009 (med röster från bl.a. Jim Carrey, Gary Oldman och Colin Firth): Halvhjärtat animerad version som jag inte tror jag ens såg klart.

FX´s "A Christmas Carol" från 2019 (med bl.a. Guy Pearce, Andy Serkis och Stephen Graham): Äntligen en mörk gotisk version, tänkte jag när jag först såg trailern, men tyvärr visade den sig i slutändan mest vara trög, märklig.... och inte speciellt bra.

Och detta är alltså inte alla versioner. Berättelsen är typ 180 år gammal, och de sista årtiondenas förändringar av normer och förställningar har väl inte direkt gått dess väg. Jag tycker det är dags för mänskligheten att gå vidare vidare och lägga sitt fokus på berättelser som är lite mer relevanta idag. Varför inte en om klimatkris och jul i en cirkulär ekonomi?

 

[Rickard]

Berättelsen är typ 180 år gammal, och de sista årtiondenas förändringar av normer och förställningar har väl inte direkt gått dess väg.

Jag förstår inte. Filmen handlar om att inte vara girig och spendera tid med eftertanke om sina medmänniskor (om jag minns rätt). Hur har det budskapet åldrats dåligt?

 

[krank]

Det enda jag har att invända mot berättelsen är nog möjligen att den framställer personlig välgörenhet som en lösning på fattigdom, där jag väl snarare ser skattsedeln och ett väl utbyggt socialt skyddsnät som den önskvärda lösningen. Men jag har inga problem att acceptera berättelsen ändå; dess handling är ju inom ett fruktansvärt orimligt system och ingen av karaktärerna har makten att ändra på det, direkt.

 

[Quadrante]

Finns några teman som tål att upprepas (oavsett medium) men en hel del berättande skulle må bra av att inte vara så nostalgiskt. (Mitt egna inkluderat)

 

[Skarpskytten]

Jag förstår inte. Filmen handlar om att inte vara girig och spendera tid med eftertanke om sina medmänniskor (om jag minns rätt). Hur har det budskapet åldrats dåligt?

Nej, jag kanske är för hård. Det kanske är kläderna, det viktorianska, som skaver här. Det är en värld som är väldigt långt från vår, jmf med vad Krank skriver ovan.

Fast jag tycker väl ändå att den där berättelsen är rätt gjord? Att den kräver lite finess, en twist, något mer, för att moralkakan inte ska fastna i halsen, och för att omvändelsen från bitter girigbuk till glädjespridare ska funka. (Hade gärna sett en film där en girig oljemagnat omvärderar sitt liv i ljuset av klimatkrisen).

 

[Skarpskytten]

Sen är jag ju programmatisk anti hela idén med att ”lösningen är att de rika blir snälla” (liksom jag är anti idén lösningen är att vänta tills ett gäng godhjärtade personer med stort våldskapital dyker upp och räddar oss). Lösningen är att avskaffa de rika. Så jag hade gillat en Scroogefilm där Marx är julanden, och lösningen är att expropriera Scrooges bank och dela upp hans tillgångar enligt devisen ”av var och efter förmåga, till var och en efter behov”. Men den filmen kommer Netflix inte göra …

 

[krank]

Jag minns inte längre hur det kommer sig att The Empty Man hamnade på min lista över filmer att se, men det är iaf en skräckig rulle på dryga två timmar, som å ena sidan slösar ganska lite tid med att komma igång – dt blir läbbigt ganska snbbt – men å andra sidan verkligen inte har bråttom. Det är en film som tar sin tid, kan man säga. Inte nödvändigtvis på ett dåligt sätt – jag tyckte att det var en trevlig film och gillade att den inte hastade. Men man ska nog inte se den och förvänta sig konstant action.

Jag läser mig till att den testscreenade dåligt, och att en kortare version (90 minuter) screenade ännu sämre.

Hur som helst, först är det några 20-somethings som är med om något läbbigt i berg, sedan efter titelkortet så handlar filmen om en expolis som äger vapenbutik, och som hjälper en kompis att undersöka hennes dotters försvinnande. På dotterns spegel har hon skrivit "the empty man made me do it".

Plotten känns ganska Kult/CoC:ig på ett bra sätt, framför allt i början när huvudpersonen åker runt och, tja, utreder. Senare blir det mer fokus på annat, men så är det ju med många äventyr också – när utredningen övergår i skräckdelen blir det mindre kontroll för spelarna, så att säga.

Plotten som sådan är lite kul och… inte alltför förutsägbar, tror jag? Jag såg visserligen plot twisten komma, men inte liksom jättetidigt. Men då har jag ett par årtionden av erfarenhet av "huvudpersonen är inte den/det man tror den är"-stories också. Filmen jobbar mycket med plantering och upprepning, och är man van vid såna tekniker finns det en hel del kul att märka tidigt. Det är definitivt en film där man som betraktare kan fundera ut saker och räkna ut dem innan huvudpersonen gör det.

Jag gillar kopplingen till den lovecraftska mytvärlden, även om den inte är uttalad. För visst är det väl Nyarlathotep som behöver The Empty Man som vessel? Den kosmiska skräckvibben är också nice överlag.

På det hela taget en trevlig film som jag är glad att jag sett. Rekommenderas om man gillar Kult/CoC:ig skräck som tar tid på sig.

BETYG: 4/5

Edit: Ett exempel på halvsubtil grej jag noterade, eller möjligen bara hittade på: i filmen finns det en del lek med vad tankar är och sådär. Tjejen som försvunnit heter Amanda Quail. Vid ett tillfälle skrivs hennes namn ut som "Quail. A". Så typ… qualia?

Om det är medvetet så är det smart. Om inte så är det ett rätt märkligt sammanträffande =)

 

[Franz]

Jag håller naturligtvis med om att just den marknadsekonomiska delen av En Julsaga inte håller idag (när det berättas att han blev ”as good a master” skaver rejält) men det är ju samma med de flesta sagor som innehåller exempelvis kloka envåldshärskare till kungar. Som saga för barn tycker jag ändå att historien är föredömlig, framförallt om man jämför med riktigt dåliga barnsagor som Pinoccio och Kalle och chokladfabriken.

I både de andra historierna jag nämnde händer fruktansvärda fysiska saker med barn som beter sig illa. De förvandlas till åsnor, drunknar i choklad etc. Det handlar alltså om att skrämma barn till att bli lydiga vilket jag tycker är hemskt.

En julsaga skiljer sig från detta då straffet som Scrooge råkar ut för när han beter sig illa är att folk inte tycker om honom och inte vill kännas vid honom. Jag tycker att detta är en utmärkt pedagogisk konservs som funkar att lära barn. Det som händer Scrooge är ju dessutom inte verkligt, utan mer som drömmar, vilket gör att det läskiga blir lite mer uthärdligt.

Så, tänkte bara jag skulle ge ett litet försvar till min favorithistoria om julen
(De två bästa versionerna av En julsaga är för övrigt versionen 1938 och versionen från 1984)

 

[Mundo]

Jag har sett Netflix attentat mot julen och filmkonsten Scrooge: A Christmas Carol (2022). Ja, det är den berättelsen, den viktorianska moralkakan, lika subtil som en dansk skalle, som animerad musikal! Vad kan gå fel? Allt! Träigt animierade personer, gräslig estetik (de tre jul-andarna och deras världar är bisarra, grälla, som om hela animationsgänget gick på LSD under inspelningen), sångerna menlösa, och (men?) moralkakan präktig. Se den inte.

Jag har bara sett trailern, såg inte ut som något jag kommer gillar, men tyckte a ghost of christmas past hade en väldigt kul design!

 

[Henke]

Under veckan som gått har jag sett ...

Chicagoexpressen (Silver Streak) från 1976 med bl.a. Gene Wilder, Jill Clayburgh och Richard Pryor.
Den här filmen har jag sett många gånger och även om historien i sig inte är något märkvärdigt och att dialogen inte är något minnesvärt så pyr den av 70-tals action-komedi-nostalgi på ett sätt som gör den väldigt sevärd.

We Own the Night från 2007 med bl.a. Joaquin Phoenix, Mark Wahlberg, Eva Mendes och Robert Duvall.
Drama om nattklubbschefen Bobby Green som kommer från en polisfamilj och hamnar i svår konflikt när polisen tar i med hårdhandskarna mot stadens knarklangare. Bra berättelse och godkänd dialog.

White Light/Black Rain: The Destruction of Hiroshima and Nagasaki från 2007
Dokumentär som kretsar kring fakta och intervjuer med överlevare från Hiroshima och Nagasaki. En stark film med ett tungt budskap som borde få både en och annan kärnvapenmakt att stanna upp och tänka innan man hotar motståndare med kärnvapen.

Du levande (You, the Living) från 2007
Jag förstår egentligen inte varför jag ens skulle ge mig på den här filmen. Jag har försökt se Roy Anderssons filmer tidigare och har vid varje tillfälle landat i att jag inte tycker om dem. Nu gjorde jag ännu ett försök och landade i samma känsla. Det finns inget i de här filmerna jag gillar. De långa bitvis närmast orörliga tagningarna påminner mig närmast om Rainer Werner Fassbinders Angst essen Seele auf, men med skillnaden att där finns en berättelse och ett bildspråk som säger mer än dialogen.

Young@Heart från 2007
Här har vi en dokumentär som träffade mig rätt i hjärtat. Filmen följer seniorkören Young@Heart som turnérar med sina tolkningar av kända låtar och trots att döden är ständigt närvarande (då flera av körens medlemmar är gamla och allvarligt sjuka) så är glädjen i gemenskapen, kärleken till musiken och engagemanget så stort att man nästan tror att de är odödliga.