Eftersom jag nästan är klar med Disney-renässansfilmerna så kändes det helt naturligt att ge sig på
The hunchback of Notre Dame (1996). Filmen står ut bland Disneys animerade klassiker, och det är av flera olika anledningar. Den givna anledningen som de flesta nog kommer att tänka på är att filmen är tidvis mörk, grym och ganska så rå för att vara en tecknad barnfilm. Många animerade filmer arbetar med teman som krig, men få gör det på nivån om folkmord och sexuella övergrepp, och än färre gör med det dykningar in i skurkens psyke.
Men det finns fler anledningar - av de filmer jag recenserat än så länge är det denna film som känns absolut mest som om den dragits rakt ut ur broadway. Filmen är givetvis en musikal, men utöver klassiska sångnummer så kan karaktärer, i mitten på en vanlig konversation, sjunga ett par repliker, innan konversationen återgår till sitt normala tonläge.
Filmen började utvecklas 1993 när Trousdale och Kirk (som båda två låg bakom Beauty and the beast) kontaktades medan de var i mitten på ett annat projekt av Katzenberg. Han förklarade att de skulle släppa allting och lägga hela sitt fokus på på The Hunchback of Notre Dame istället. Sagt och gjort, man skickade iväg ett team till Paris som fick utforska bland annat den rejäla katedralen. I tre dagar vandrade man runt, antecknade, ritade och fick tillgång till miljöer och platser som vanligtvis inte är tillgängliga för besökare.
Det märks i filmen, katedralens miljöer är helt fantastiskt vackra och har tecknats med stor passion för detaljer.
Det är som vanligt dock inte helt lätt att ta gamla historier och Disney-fiera dom, speciellt inte en som har ett så mörkt lyster som The Hunchback of Notre Dame har. Man valde också att lägga ett större fokus på Quasimodo självt än vad som gäller i novellen. En annan mycket viktig ändring var man gjorde var Frollo, som i boken är en kyrkans man men här istället blir en domare. Man var nämligen orolig för hur anti-kristetet det skulle kunna tolkas. Frollos inspiration generellt är ganska så galen (på ett intressant, bra sätt) - man valde Amon Goeth från Schindler's List. I filmen så suktade han efter sin judiska tjänsteflicka trots att han ville utrota hennes folk. Så ja, inte precis som andra Disney-skurkar heller.
Filmens starka kristna tema går inte att undvika - och inte bara för att skådeplatsen för handlingen är till stor del i en katedral. Den handlar också om hur tro används och tolkas. Frollo använder sin tro som en ursäkt för att rationalisera sin avsky mot en folkgrupp medan Esmeraldas tro presenteras som mer rätt och god (hennes sång God bless the outcasts är helt fantastisk, både i framförande och i det visuella). Det blev lite kontroverser kring det när filmen släpptes, dels av somliga grupper som tyckte att filmen var alltför mörk och uppmanade till bojkott, medan det fanns andra kristna samfund som uppmuntrande sina medlemmar att gå och se filmen - den första Disney-filmen som hade en stark emfas på hjältarnas kristna tro.
Animeringen var också en utmaning, då man kände att man ville ha med stora folkmassor i ett flertal scener, men inte ville att de skulle stå stilla som annars är så vanligt i 2D-animering. Man kom ihåg att man använt sig av datorteknologi för ett par mäktiga scener i The Lion King och bestämde sig snart för att experimentera.
Så till själva filmen då...
Quasimodo klättrar vigt runt på katedralen.
Filmen följer Quasimodo, och hans adoptivfar Frollo. Frollo är en mycket grym man som mördade Quasimodos mor men överväldigad av tillfälliga skuldkänslor låter han adoptera Quasimodo, som han behandlar på ett nedlåtande vis. Frollo är besatt av att utrota
the gypsies tills han en dag blir besatt av en kvinna, Esmeralda, som han både vill ha ihjäl och ta som älskarinna. Quasimodo lär känna Esmeralda och hjälper henne, medan stadens nya vaktkapten, Phoebus, börjar vända sig mot sin chef, Frollo. Lägg till en gullig get, lite talande statyer och en hel del sånger så har du en Disney-film, men den har en mycket udda ton, och det ligger dels i det visuella, men mycket i Frollos karaktär.
Som ovan nämt så är Frollo inte en särskilt trevlig figur. Han vill utföra folkmord, dränka barn i brunnar, tortera folk och så vidare. Allt det där är
egentligen sånt som skurkar i tecknade filmer gör med jämna mellanrum. Vad som gör Frollo mycket annorlunda är att han
begär en annan karaktär till den grad att han beter sig på vis som får Jabba the Hutt att verka riktigt charmig. Att han dessutom dras av existentiell ångest över det hela dubblar på situationen. Hans skurklåt,
Hellfire, är i min mening den bästa skurksången någonsin - period.
Allting i detta framförande är outstanding. Texten, instrumenten, framförandet, färgerna. Det går bannemig inte att göra det bättre. Det är också intressant att Frollos skurksång utmålar honom som ganksa så patetisk - de flesta skurksånger handlar om deras onda plan och hur de kommer lyckas, alternativt hur mycket de älskar sig själva och hur fantastiska de är. Det är sällan en skurksång är fylld med så mycket ångest.
Filmens motsatser till Frollo, särskilt Quasimodo och Esmeralda, är några av de
godaste (läs, reko människor) som Disney har skapat, vilket behövs iom. den annars så mörka tonen. Quasimodo är en genuint vänlig och godhjärtad individ, trots sin grymma uppväxt och Esmeraldas "prinsesssång" handlar om hur hon vill att andra människor ska få det bättre (snarare än att hennes liv är tråkigt, att hon vill hitta sann kärlek etc.)
--------------------------------------------------------------------
Är filmen bra då? Filmen lider av absurd dissonans i sitt tonläge. Den går från scener där Frollo luktar på Esmeraldas hår och sen försöker gaslighta henne att det är hon som på något vis föreställer sig saker för att hon är en syndig kvinna, till att ha en staty med bred New York accent som spelar poker med duvor. Filmens svagare delar är definitivt när den försöker sig på slapstick och humor. I mina ögon överkompenserar filmen i sina försök att vara mer barnvänlig genom humorn.
Med det sagt så är filmen ändå en
4/5 för mig. De delar som är bra är otroligt bra.
Filmen skapade dock splittring i hemmet, där min man tycker att filmen förtjänar 3/5 då han ansåg att Quaisomodo och Esmeralda borde blivit ihop istället för Phoebus. You can't win them all!
