Jag har
inte sett färdigt på Disney. Jag hade tydligen inte ens sett färdigt på Don Bluth, för häromdagen blev det
Titan A.E. (2000). Det var, som omnämnts tidigare, Don Bluths sista (senaste?) långfilm. Mannen är alltså 85 år gammal, chansen att han imorgon skulle berätta för oss att en ny långfilm är påväg är rätt liten. Det var hans andra film för Fox Animation - den första var Anastasia som blev en stor succe och drog in tre gånger så mycket pengar som investerades för att skapa filmen (50 miljoner dollar budget, 143 miljoner dollar drog den in).
Fox animation var dock i en jobbig situation, man hade nämligen fått den dumma idéen att göra sin egna animeringsstudio
precis när Disney-renässansen var i högvarv. Visserligen var deras första film en framgång (Anastacia), men man hade inte budgeten att hålla liv i studion. Redan innan Titan A.E. släpptes så började det knaka i fogarna ordentligt, och produktionen blev lidande. Av 380 anställda animatörer sparkades 300 stycken (!) och flera delar av filmen fick animeras av utomstående animeringsbolag, bland andra POVDE group, Reality Check Studios och Blue Skye Studios som alla animerade olika segment och scener. Det här lyckades inte hålla nere budgeten precis, och filmen var en sådan ekonomisk bomb att att den enligt Meledandri, som var handledaren för hela projektet, gick back ungefär
100 miljoner dollar. Det är alltså runt 20 miljoner dollar mer än hela Lilo & Stitchs budget.
Fox Animation lades formellt ned tio dagar efter filmen släpptes. När Fox gav sig på animering i framtiden igen så blev det exklusivt 3D animerade filmer där de såg stor ekonomisk framgång med bland annat Ice age-filmerna. En annan sak som gjorde att filmens budget drog iväg var helt utanför Don Bluths händer - man hade skrivit manus (bland annat Joss Wheedon hade pillat på det) och hade planer för att göra det till en live-action film. Men där satt filmen fast i något slags jäsande stadie och tillsist hade budgeten skenat iväg till 30 miljoner spenderade utan att ha något mer än ett finputsat manus. Man visste inte riktigt vad man skulle göra med manuset och vände sig tillsist till animeringsstudion (som redan hade det tufft) med införståelsen att ta det här manuset, gör filmen, annars måste animeringsstudion läggas ned. Don Bluth hade aldrig jobbat med sci-fi förut, men var villig att försöka.
Resultatet blev en film som blev noterbart mörkare i ton än tidigare barnfilmer - närmast ligger kanske The Secret Of Nimh, men det här var Don Bluths första (och enda) animerade långfilm som fick en PG-rating.
Så till filmen då...
Cale och Akima reparerar ett fordon och käkar macka tillsammans.
Över tusen år in i framtiden så invaderas jorden av en alien-armada då människor precis utvecklat en ny, superavancerad teknologi (The Titan-project) och aliensna fruktar vad människor kan bli om de börjar använda den. Aliensna totalt tillintetgör vår planet och endast ett fåtal koloniskepp lyckas fly ut i rymden. Filmens huvudkaraktär, Cale, är endast litet barn och hans pappa är tänkt att kommendera skeppet med denna hemliga teknologi på. Filmen hoppar sedan fram tio år och vi lär oss att människor har blivit utsatta drifters som lever i "floating junk colonies" och generellt inte behandlas särskilt bra av andra aliens.
En dag på sitt skitiga, farliga arbete så dyker det upp några andra människor och säger att de med hjälp av Cale kan hitta Titanen och med hjälp av den rädda mänskligheten. Efter lite övertalan och action-scener och följer Cale med den färgstarka gruppen äventyrare på en rymdresa för att hitta Titanen. Cale är väldigt mycket en motvillig hjälte arketyp vilket inte är min favorit precis, men Akima och Captain Korso är mycket starka karaktärer. Resten av aliensna är okey, men aningen för one-note för att riktigt bli sina egna intressanta karaktärer på samma nivå som de tre människorna är.
Filmen är riktigt, jävla snygg så fort saker och ting är 2D animerat.
Don Bluth älskar som vanligt avancerat kamera-arbete.
Även bakgrunderna, när de är hand-drawn (vilket de ofta är), är mycket detaljrika och fyllda av små detaljer som ger karaktär till scenerna. En gammal hangar är smutsig, med ett paint-jobb som halvt om halvt täcker över den gamla färgen, något har spillts på golvet och naglat sig fast där, sprickor, revor och hemma-lösningar för att få det att funka osv. Det är inte Star Trek-sci fi, det här är smutsig, få det att funka på något vis-sci fi.
Sen kommer det 3D-animerade och oh-boy har det inte åldrats väl. Det är (ofta) inte lika hemskt som att se Sid från den första Toy Story filmen, men CGI används uteslutande för den fientliga alien-rasen och det ser ut som något väldigt gammalt datorspel.
I'm blue Da ba dee da ba di...
-----------------------------------------------
Är det här en bra film? Mina nostalgia-goggles satt på rätt hårt för den här filmen. Jag var mycket fascinerad som ungdom över att västerländsk animering kunde ge mig något som var vuxnare i ton än övriga Disney, med våld och blod och postapokalyps. Där komedi satt i baksätet för action-scener och world-building. Nu när jag ser om den? Somliga saker har åldrats bra, somliga relationer, somliga action-scener (shoot-outen i kantinan är mycket cool) och mycket av det 2D animerade ser bra ut. Musiken har också en hel del nostalgia-bangers. Men de svagare delarna, som att det är lite för mycket action, att 3Dn inte riktigt fungerar... Filmen sitter på runt 50% på rotten tomatoes, vilket jag tycker att typiska skräpfilmer gör, men det är lite orättvist.
Det här är inte skräpfilm. Det här är en flopp.
Titan A.E. får
3/5. Om ni vill ha lite nostalgia-vibbar från tidigt 2000/sent 90,
så klicka här.
