Detta är WRNU's filmklubb för v14 2023 – #533 sedan starten.
Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.
Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.
Krank brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:
Jag tänker se minst en film i veckan.
Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio eller streaming, och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.
Kranks betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom han främst ser till att se film han redan vet att han gillar eller har god anledning att tro att han kommer att tycka om.
* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:
Förra veckan såg jag Frozen II (2019) men ville inte skriva recensionen förrän jag sett dokumentären Into the Unknown: Making frozen 2. Nästan direkt efter mega-succén som var Frozen så började fans efterfråga en uppföljare men Disney sade så sent som 2014 att man inte skulle påtvinga fram en film, då fanns risken att den blev urvattnad och inte höll samma standard from Frozen. Istället gjorde man lite shorts (Frozen Fever och senare även Olaf's frozen adventure) och det var när man gjorde dessa shorts (som gjordes av samma team som gjorde filmen Frozen) som man, enligt utsago, insåg hur mycket man började sakna karaktärerna.
Jennifer Lee, som var co-director till den första filmen, har vid det här laget blivit chief creative officer på Disney (vilket i praktiken betyder att hon har ett finger med i pajen alla animerade filmer som görs i bolaget. Utöver det är hon fortfarande regissör och var liksom Chris Buck regissör för Frozen II. De samarbetade under det tidigaste stadiet genom att Lee började föra en journal som om hon vore Elsa och gav sedan Buck det skrivna materialet, vilket han sedan lät göra sketcher av. Vid det här laget var de två mycket bekväma med att jobba med varandra och hade också blivit vänner vid sidan av arbetet.
I princip alla som jobbat med Frozen kom tillbaka för att jobba med Frozen II, från de stora röstskådespelarna till folk som animerat den första filmen. Från Disneys håll underströk man gång på gång att endast arbeta på denna film om den lyckas nå upp till samma nivå den första filmen vars legacy man är mycket, mycket måna om. Det har funnits kritik riktat mot Disney att det skulle vara en cash-grab som man snabbt ville fixa ihop för att fortsätta mjölka Frozen, men det är snarare tvärtom. Lee och Buck var de som drev att få lov att sätta igång projektet.
En del av Elsas journal, skriven av Jennifer Lee i ett försök att komma åt Elsas psyke än djupare.
Ganska så tidigt i processen var låg tankarna i linje med att de som växt upp med Frozen nu var fem år äldre. Sjuåringen har blivit tolv och man ville att filmen skulle mognas med åskådarna. De första utkasten följde därför en story som var mörkare och mer ödesmättad. Ta en titt på den första teaser trailern som släpptes så inser man att tonen är mycket annorlunda jämfört med samtida Disney-trailers.
I trailern ser man en hel del klipp som inte finns med i filmen, och det beror på att vid det här laget så är i princip 0% av filmen färdiganimerad, trots att filmen ska släppas bara tio månader senare. Det bästa man har är rigging (i princip skelett-dockor) men ingen detaljerad animering eller specialeffekter.
När man kom längre fram i projektet så lät man test-screena hela filmen i en biograf i San Diego med en testpublik som inte visste att de skulle se Frozen II. Stora delar av filmen är vid det här laget fortfarande inte ens nära färdiganimerade, utan de som ser filmen får se stillbilder, storyboard sketches, halv-animerade rigs (men får iallafall tillgång till musik och röstskådespel, som till största del redan är inspelat). Vid denna visning fick man feedback att medan vuxna gillade filmen, så tyckte barnen i publiken att den var för förvirrande. Man klippte några sånger helt, använde sig mer av Olaf och strök flera scener helt. Den lilla eldsalamandern hade utnämts som en favoritkaraktär bland de barn som tittat på filmen och man bestämde sig för att inkludera fler scener med eldsalamandern.
Extremt liten spoiler nedan som exempel på saker som fick göras om
Olaf dör men återuppväcks senare i filmen. Hans återuppväckningsscen hade arbetats på av ett dussin animatörer och storyboard artists i runt två månader - och scenen klipptes bort helt. Den måste svida rätt rejält.
Såhär såg de flesta delar av filmen ut för de som såg den i San Diego. Med det i åtanke kan man förstå att det var förvirrande för de minsta!
Eftersom man fick skriva om en hel del saker med stor tidspress på sig, precis som under första filmen, så finns det en hel del grejer som skrevs men som aldrig användes. I den slutgiltiga filmen så är Kristoffs stora grej att han vill gifta sig med Anna men inte lyckats bygga upp modet att fråga henne rakt på sak och att det blir lite missförstånd. I tidigare utkast var hans konflikt snarare att han ogillade livet i palatset - han älskar Anna men tar på sig en slags mask för att vara 'någon annan' i hennes närhet där han låtsas att han tycker om finkläder, stora baler och liknande trots att han egentligen föredrar att leva ett enklare liv.
Här är ett sångnummer på temat med en otroligt charmig kärlekssång, Get this right.
På samma tema finns här även en alternativ sång istället för Some things never change, Home som följer Annas vardagsliv i Arendelle och hennes relation till staden/riket.
It's not creepy coz I know her!
Många omskrivningar till trots så gäller det att se till att scheman hålls och att filmen släpps när den utlovats. Arbetsmetoderna på Disneys animeringsstudio har crunch på en annan nivå och i sluttampen av projektet så arbetar folk, från högsta chefen till animatörerna, lätt runt 12-14 timmar om dagen, sex dagar i veckan.
Blev där god avkastning? Minst sagt. Filmen drog in än mer pengar än den första och man avslöjade bara för några månader sedan att man kommer göra en tredje film. Med det sagt mottogs filmen mer svalt av kritiker och även om det finns fans som älskar filmen fanns det också de som kritiserat den skarpt. Dess rotten tomatoes score ligger en bra bit under vad man förväntar sig av en Disney-hit, 77/92.
Så till själva filmen då...
Den populära salamandern.
Filmen följer samma karaktärer som i första filmen och introducerar några nya sådana. Arendelle står hotat av av konstiga magiska krafter, såsom jordbävningar och starka vindar och gänget måste resa till den förtrollade skogen för att ta reda på var denna magi kommer från och vad de kan göra för att stoppa den. Samtidigt har Elsa börjar höra en mystisk röst som kallar på henne som ingen annan verkar kunna höra. Ett tema för hela storyn är förändring/transformering och det gäller särskilt Elsa, Anna och världen som sådan.
Minns ni hur jag sa att vattnet i Moana var vansinnigt snyggt? Det är det fortfarande, men vatten och is i Frozen II når helt nya nivåer. Jag har svårt att föreställa mig hur man ens kan göra vatten som ser bättre ut. Överhuvudtaget är filmen otroligt vacker och man jobbar hela tiden med färger och symbolik. Ett vackert exempel är efter en emotionellt tung scen med Anna där hela världen är mörk och hon går genom en metaforisk pånyttfödelse så dränks höstlandskapet hon kliver in i med de färger som hon själv bär på kroppen (och har med sitt rödoreange hår).
Musiken är, såklart, också vansinnigt bra och även om Into the Unknown och Show yourself obviously är deras två show-stoppers - deras Let it go - så vill jag prata lite om en annan sång - The next right thing.
Spoiler varning att klicka på låten, eftersom den sker i slutet av filmen efter ett Anna går genom ett trauma.
Do the next right thing är, som alla andra låtarna, skrivna av Robert-Lopez paret, men man fick specifika instruktioner att använda sig av frasen "The next right thing". Detta efter samtal med Kristen Bell (Annas röstskådespelare) som pratade om sin depression och trauman och hur hon hanterade det - genom att fokusera på att göra nästa sak. Man hör Kristen Bell gråta under segment av framförandet, och det är inte skådespel, får man se i dokumentären om skapandet av Frozen. Hon återbesöker plågsamma platser under sitt framförande. Chris Buck hade också tillägg att göra om trauma efter att en av hans söner dog i en bilolycka ungefär samtidigt som den första filmen släpptes. Hans son har faktiskt en honorary character i Frozen 2, en karaktär vid namn Ryder som liksom hans son är en positiv och driven person som älskar musik.
Jag vill prata ännu mer om låten, men kommer göra det under en spoiler.
TW: Trauma, självmord
När jag såg filmen för första gången på biografen i Lund 2019 så hade jag relativt nyligen tagit mig ur min egen depression och ångest som naglat sig fast i mitt liv under en lång period. Jag var trasig, skyllde det på mig själv (jag var lat och dum, jag fick utmattningsdepression för att jag var svag, etc) och plågades av mörka tankar och föreställningar. När jag hörde denna sång för första gången mådde jag bra igen, hade jobb, var gift och umgås med vänner och familj igen. Men sången är framförd så genuint och så smärtsamt att sången träffade mig rätt i själen.
Nu såg jag om filmen, fyra år senare, och saker har hänt i mitt liv. En familjemedlem till mig som jag hade en nära relation till tog sitt liv för två år sedan. Hon blev inte gammal, knappt mer än ett barn och när det hände gick jag i tusen bitar. Jag kunde inte sova, knappt äta och gick på autopilot vart jag än rörde mig. När jag såg någon som hade hennes frisyr och bar liknande kläder på tåget så bröt jag ihop och gick in på tågtoaletten och grät under pendlingen hem från jobbet. Jag var så nära att gå in i väggen igen men jag fokuserade på det som jag lärt mig - att endast göra nästa sak.
Gå upp på morgonen? Check.
Ät en knäckemacka? Check.
Duscha? Check.
Klä på dig? Check.
Inga längre planer, inga långsiktiga mål. Här och nu och gör det som måste göras.
Att höra en Disney-låt vars text börjar såhär öppnade allting i mitt hjärta igen.
I've seen dark before
But not like this
This is cold
This is empty
This is numb
The life I knew is over
The lights are out
Hello, darkness
I'm ready to succumb
Det är ett fantastiskt framförande och trots sitt nattsvartsmörka öppnande så slutar sången på en hoppfull ton, utan att för den delen bli glättig.
So I'll walk through this night
Stumbling blindly toward the light
And do the next right thing
And with the dawn, what comes then
When it's clear that everything will never be the same again?
Then I'll make the choice
To hear that voice
And do the next right thing
Låten respekterar trauma för att människorna som skriver och framför låten har genomlidit trauma. Det här är den låt som berört mig mest av något musikaliskt framförande, Disney eller ej.
Filmen har några mindre svagheter - jag tycker tex. inte jättemycket om att Kristoff tar en så reducerad roll (även om hans pay-off i slutet är fantastiskt bra) och även om Olaf ofta är rolig så är han inte riktigt lika rolig som i första filmen. Med det sagt så är de starka delarna av filmen (i princip allting annat) så otroligt välgjort.
Frozen II får 5/5. Jag är extremt taggad på Frozen 3, som förhoppningsvis går genom samma skaparprocess hos Disney som Frozen II och inte tryckts ut bara för att Strange world fick så usel respons.
Jag ska ärligt säga att jag såg den här hong kong-actionfilmen enbart på grund av fightscen. Donnie Yen har en delad huvudroll i en polisstyrka som specialiserat sig på att sätta dit en maffiaboss (legendaren Sammo Hung). I sin iver att göra det suddas gränserna ut mellan polis och brottsling. Det här var inte tänkt att vara en actionfilm från början men när Donnie Yen kom in i bilden förändrade de manuset och Yen fick ansvaret för att skapa två actionscener. Jag tror faktiskt att det skadade filmen. Känns också som om den gått igenom en massiv klippning. Det är scener som knappt förklaras, scener där någon klipps in som förklarar vad som varför scenen händer, det är "brittisk" klippning med montage som jag funderar på mer är ett resultat att få ned filmens längd (förvisso bara 93 minuter).
Det finns någonting bra här inne i filmen, med broderskap, familjeband och om ideal är vad som definierar en som person, vad som då händer om idealet suddas ut i sin jakt på målet. Det kommer dock knappt fram. Istället är det väldigt blodig action som serveras med allt det andra som meningslös backdrop - knappt sevärd färdsträcka mellan actionscenerna. Se fightingscenen ifråga på Youtube - en fightingscen där Yen och Wu Jing sparrade på riktigt utan mycket snack innan. Det är dock inte tillräckligt för att göra en film, så i princip funkar den mest att softa till.
1. 1917: förvånansvärt bra, otroligt coolt filmad där hela filmen är i princip en enda tagning. Hög wow-faktor. 4/5
2. The unbearable weight of massive talent. Denna förvånade mig, trodde inte jag skulle gilla den så mkt som jag faktiskt gjorde. Det var ngt med realismen blandat med det lökiga och helt surrealistiska som gjorde den omotståndbar. 4/5
3. Out of the furnace. Deppig och mörkt drama. Amerikans rostbälte-feelbad. Tänk winters bone men sämre. Bra skådespeleri (många tunga skådisar!) men i övrigt rätt meningslös. 2/5
Jag har sett The emperor's new groove (2000), den första filmen som som följde Disneyrenässansens slut där man började prova på att göra filmer med lite annorlunda tema (mindre musik, mindre romans, mindre ekonomisk framgång).
Konceptet med en film som The emperor's new groove drog igång redan 6 år tidigare, samtidigt som The Lion King släpptes. Roger Allers satt ned med Disney-jätten Schumacher som förklarade att Disney ville utforska för-columbianska sydamerika och erbjöd Allers att jobba med Inca, Maya eller Aztekerna. Allers valde Inca, då han tyckte det skulle vara mest visuellt intressant att utforska och för att han var nyfiken på deras skapelsemyter.
Eftersom Allers precis fixat ihop mega-hitten The Lion King åt studion så gav man honom fria händer att skriva och göra vad han ville, och i korta drag skapade han en slags The Prince and the Pauper-pitch, kallad The Sun King, som skulle följa en självupptagen prins som hittar en bondpojke som ser ut precis som honom själv och byter plats med honom i syfte att dra iväg och ha roligt. Samtidigt planerar den elaka häxan Yzma att trolla bort solen, då hon skyller sina ålderskrämpor på solen (i mörkret kan solen inte ge henne rynkor, så hon kommer förbli evigt ung). När hon får reda på att prinsen och bondpojken bytt plats förtrollar hon prinsen till en llama och hotar den förklädde prinsen att avslöja honom om han inte lyder henne.
Sätt in en dubbel romans (fake-prinsen blir kär i prinsens trolovade, llama-prinsen blir kär i en llamaherde) och äventyrande tillsammans med arketypisk Disney-musikal och ni har hela filmen framför er.
Så vad hände egentligen?
Projektet ansågs överambitiöst. Man hade redan fått in en rätt så stor voice-cast och animationen, som skulle fokusera på stora miljöer misstänktes bli väldigt dyr. Plotten ansågs också aningen för komplicerad med väldigt många olika moving parts. Efter att The Hunchback of Notre Dame och Pocahontas inte dragit in tillräckligt mycket stålar enligt studion så drog man åt tumskruvarna. Saker och ting tog dessutom längre än planerat och Disney hade stora, dyrbara markering deals med bland annat Coca cola och McDonalds som man var påväg att missa på grund av risk för försenaringar. Schumacher lär ha stormat in på Allers kontor och skällt ut honom: "Your movie is this close to being shut down!"
Man bytte ut folk och skapade en situation där två stycken filmteam fick jobba seperat på att pitcha sin version av filmen, och medan Allers fortsatte ungefär på samma spår så föreslog nytillskottet Mark Dindal att släppa nästan allting och fokusera om filmen till en version i mindre skala och med fokus på en slags road-trip komedi.
Sagt och gjort, Schumacher gillade Dindals idé mer. Allers accepterade beslutet 'with grace', men ville inte jobba vidare med projektet och lämnade det helt. Detta var upprörande för Disney-big-wigsen som ansåg att Allers namn hade varit en avgörande dragningskraft för filmen och gav Dindal två veckor att rädda projektet annars skulle det läggas ned helt (det hade då kostat runt 30 miljoner dollar och var mindre än två år från sitt intended release-datum).
Man skrev snabbt om filmen och rusade genom animeringen, men var ändå tvungen att senarelägga filmen till december 2000.
Som lite kul trivia var Sting sedan länge en del av projektet och satte sådan press på Disney att man ändrade slutet. I slutet ska Kuzco i Dindal's manus bygga sin nöjespark på en läraliggande kulle efter att han lät hugga ned regnskogen där. "I wrote them a letter and said, 'You do this, I'm resigning because this is exactly the opposite of what I stand for. I've spent 20 years trying to defend the rights of indigenous people and you're just marching over them to build a theme park. I will not be party to this.'" I filmen låter Kuzco istället bygga en ödmjuk hydda i samma by som Pacha bor i.
Medan filmen lyckades dra in tillräckligt mycket stålar för att betala av kostnaden för produktionen och lite till så blev filmen ändock underwhelming i Disneys ögon.
Så till själva filmen då...
Kejsaren presenterar planen för sin nya sommarstuga.
Filmen handlar om kejsaren Kuzco och är extremt löst baserad på kejsarens nya kläder. En narcisstisk kejsare blir förvandlad till en llama av en bitter rådgivare vid hovet. Llamakejsaren hamnar hos en bonde på landsbygden som lovar att föra hem honom igen så att han kan åter bli en människa. Filmen är en buddy road-trip film med stor emfas på komedi, mest av alla animerade Disney-långfilmer jag sett än så länge skulle jag säga.
Den bryter gärna fourth wall och bryr sig inte om storytelling eller drama så länge man kan få ut ett bra skämt i utbyte. Komedin och filmen bärs inte av animering, action eller musiken (trots att Sting var med på ett hörn) utan allting fungerar så utmärkt som det gör just för att man lutar sig hårt på komedin. Kuzco är perfekt som själviskt rövhål och filmens roligaste delar är absolut de där Kuzco är sitt värsta jag, alternativt när det fokuserar på Yzma och hennes hantlangare Kronk.
Övriga aspekter av filmen är "helt okey", men animeringen är av enklare slag än tidigare filmer och det märks att Disney börjar tappa sitt a-game vad gäller produktionsvärde, något som håller sig kvar under resten av det tidigá 2000-talet i filmer såsom Lilo & Stitch och Brother Bear.
Med det sagt så är filmen vansinnigt rolig och The emperor's new groove lyckas mycket väl med vad den vill åstakomma.
The Emperor's groove får därför 4/5 och förblir en av Disneys roligaste filmer to date (möjligtvis den roligaste).
Jag har givetvis sett på mer Disney - jag har sett Robin Hood (1973). Det här är en film som har en väldigt lång historia i Disney, då de första planerna för filmen kom att gro av Walt själv medan han jobbade på Snövit. Den första tanken var inte att faktiskt följa Robin Hood, utan istället skulle den animerade filmen baseras på Reynard the fox - en karaktär som återkom i medeltida sagor och historieberättande med antropomorfiska djur. Ofta hade dessa sagor ett stänk av satir och parodi av andra, mer seriösa verk och särskilt de som hade teman såsom romantik och nobelt, ridderligt beteende. Reynard är därför något av en skojare och lurifax, men inte nödvändigtvis en ondskefull skurk.
Walt ansåg dock, efter att ha pillat lite med konceptet, att det inte var lämpligt för barn.
"I see swell possibilities in 'Reynard', but is it smart to make it? We have such a terrific kid audience ... parents and kids together. That's the trouble – too sophisticated. We'll take a nosedive doing it with animals."
Efter att ha gett upp på filmen som ett fristående koncept så övervägde Disney att ha med animerade scener i Treasure Island (1950), där John Silver berättar lärdomsrika sagor för Jim Hawkins, men det ströks. En annan idé var att använda Reynard som en skurk i en musikal baserad på Chantecler, men det projektet lade man också ned.
Det var först efter man jobbade med Aristocrats som man började leka med tanken på en film med antropomorfiska djur igen. Idéen bollades runt tills Wolfgang Reitherman fick tassarna på projektet. Om man tycker att Robin Hood liknar räven i Fox and the hound så beror det förmodligen på att det var samma sinne bakom båda filmer. Ken Anderson blev ombedd att fixa concept art för miljöer och karaktärer och en tidig tanke han hade var att förlägga en slags Robin Hood saga i djupa, rurala södern och tyckte om stilen så mycket i Song of the South att han ville mer eller mindre kopiera den. Disney execs var minst sagt försiktiga med tanke på den politiskt beklämmande skapelsen.
Tidigt koncept art av Ken Anderson.
Friar Tuck av densamme.
Reitherman, sin vana trogen, tog stor kreativ kontroll över projektet. Förslag från Ken att ha ett 'band of merry men' förvägrades, Reitherman ville göra det mer till en 'buddy-film' än ha en massa olika medlemmar i Robins gäng. Han ändrade också om designen radikalt till en mer typisk Disney-stil. Det sägs att Ken Anderson blev så besviken att han grät när han såg att alla sina designer mer eller mindre kastas bort.
Eftersom man laggade efter i arbetet med att göra filmen blev filmen försenad och animatörerna, för att spara tid, såg sig tvungna att återanvända animationer från Snövit, Aristocats och The jungle book.
Det här är också den första filmen som Disney släppte som Walt Disney själv inte hade att göra med överhuvudtaget (om man bortser från Reynard- the fox-grejerna) - när produktionen väl drog igång så hade han nyligen gått bort.
Filmen mottogs svalt av kritiker (legenden Gene Siskel skrev bland annat att filmen bestod av "80 minutes of pratfalls and nincompoop dialog," och gav den 1.5 stjärnor av 4. Den drog inte lite pengar, men det var inga jättesummor precis.
Så till själva filmen då...
Alla som respekterar svenska jultraditioner vet att Prins John sover väldigt oroligt.
Varje jul får vi se ett sönderklippt segment av Robin Hood och vore det inte för det så skulle jag inte ha sett något av den här filmen sen jag var typ sex år gammal. Filmen följer Robin Hood, en lekfull och charmig figur som använder sig av tricks och spratt för att lura den elake prins John. Prins John har stulit kronan från sin noble broder och styr nu landet med en järnhand och utkräver enorma mängder skatter från det fattiga folket. Givetvis stjäl Robin från de rika och ger till de fattiga. Där är också med en Maiden Marion, Robins kärleksintresse och en hel del action.
Jag förväntade mig en billigt animerad film med ganska så dålig story-struktur, ett segt intro och ett klimax som jag sett ungefär 35+ gånger minst. Vad jag inte förväntade mig var fantastiska röstskådespelarinsatser (oj vad bra sheriffen är!) samt att filmen skulle vara så rolig. Eller snarare, förtydligande, hur väldigt roliga skurkarna är. Prins John och sir Hiss fungerar väldigt väl tillsammans och prins John har den där fantastiska kombinationen av att vara grym, uppblåst och självisk men samtidigt närmast helt inkompetent och feg.
Den får mig att inse hur mycket jag saknar de klassiska, roliga Disney-skurkarna i de nyare Disney-filmerna.
Robin Hood får 3/5. Det här är ingen toppenfilm, men skurkarna är tillräckligt roliga för att den inte ska anses vara direkt dålig.
Filmen är mest en del scener som i sin korthet rent individuellt är sköna, men funkar inte tillsammans i en film.
Minns böcker med kassettband jag hade, däribland Robin Hood, och den funkade bättre än filmen då mediet lämpar sig (enligt mina minnen från när jag var 7-10) för fragmentariskt berättande.
Filmen är mest en del scener som i sin korthet rent individuellt är sköna, men funkar inte tillsammans i en film.
Minns böcker med kassettband jag hade, däribland Robin Hood, och den funkade bättre än filmen då mediet lämpar sig (enligt mina minnen från när jag var 7-10) för fragmentariskt berättande.
Jag har givetvis sett på mer Disney - jag har sett Robin Hood (1973). Det här är en film som har en väldigt lång historia i Disney, då de första planerna för filmen kom att gro av Walt själv medan han jobbade på Snövit. Den första tanken var inte att faktiskt följa Robin Hood, utan istället skulle den animerade filmen baseras på Reynard the fox - en karaktär som återkom i medeltida sagor och historieberättande med antropomorfiska djur. Ofta hade dessa sagor ett stänk av satir och parodi av andra, mer seriösa verk och särskilt de som hade teman såsom romantik och nobelt, ridderligt beteende. Reynard är därför något av en skojare och lurifax, men inte nödvändigtvis en ondskefull skurk.
Walt ansåg dock, efter att ha pillat lite med konceptet, att det inte var lämpligt för barn.
"I see swell possibilities in 'Reynard', but is it smart to make it? We have such a terrific kid audience ... parents and kids together. That's the trouble – too sophisticated. We'll take a nosedive doing it with animals."
Efter att ha gett upp på filmen som ett fristående koncept så övervägde Disney att ha med animerade scener i Treasure Island (1950), där John Silver berättar lärdomsrika sagor för Jim Hawkins, men det ströks. En annan idé var att använda Reynard som en skurk i en musikal baserad på Chantecler, men det projektet lade man också ned.
Det var först efter man jobbade med Aristocrats som man började leka med tanken på en film med antropomorfiska djur igen. Idéen bollades runt tills Wolfgang Reitherman fick tassarna på projektet. Om man tycker att Robin Hood liknar räven i Fox and the hound så beror det förmodligen på att det var samma sinne bakom båda filmer. Ken Anderson blev ombedd att fixa concept art för miljöer och karaktärer och en tidig tanke han hade var att förlägga en slags Robin Hood saga i djupa, rurala södern och tyckte om stilen så mycket i Song of the South att han ville mer eller mindre kopiera den. Disney execs var minst sagt försiktiga med tanke på den politiskt beklämmande skapelsen.
Tidigt koncept art av Ken Anderson.
Friar Tuck av densamme.
Reitherman, sin vana trogen, tog stor kreativ kontroll över projektet. Förslag från Ken att ha ett 'band of merry men' förvägrades, Reitherman ville göra det mer till en 'buddy-film' än ha en massa olika medlemmar i Robins gäng. Han ändrade också om designen radikalt till en mer typisk Disney-stil. Det sägs att Ken Anderson blev så besviken att han grät när han såg att alla sina designer mer eller mindre kastas bort.
Eftersom man laggade efter i arbetet med att göra filmen blev filmen försenad och animatörerna, för att spara tid, såg sig tvungna att återanvända animationer från Snövit, Aristocats och The jungle book.
Det här är också den första filmen som Disney släppte som Walt Disney själv inte hade att göra med överhuvudtaget (om man bortser från Reynard- the fox-grejerna) - när produktionen väl drog igång så hade han nyligen gått bort.
Filmen mottogs svalt av kritiker (legenden Gene Siskel skrev bland annat att filmen bestod av "80 minutes of pratfalls and nincompoop dialog," och gav den 1.5 stjärnor av 4. Den drog inte lite pengar, men det var inga jättesummor precis.
Så till själva filmen då...
Alla som respekterar svenska jultraditioner vet att Prins John sover väldigt oroligt.
Varje jul får vi se ett sönderklippt segment av Robin Hood och vore det inte för det så skulle jag inte ha sett något av den här filmen sen jag var typ sex år gammal. Filmen följer Robin Hood, en lekfull och charmig figur som använder sig av tricks och spratt för att lura den elake prins John. Prins John har stulit kronan från sin noble broder och styr nu landet med en järnhand och utkräver enorma mängder skatter från det fattiga folket. Givetvis stjäl Robin från de rika och ger till de fattiga. Där är också med en Maiden Marion, Robins kärleksintresse och en hel del action.
Jag förväntade mig en billigt animerad film med ganska så dålig story-struktur, ett segt intro och ett klimax som jag sett ungefär 35+ gånger minst. Vad jag inte förväntade mig var fantastiska röstskådespelarinsatser (oj vad bra sheriffen är!) samt att filmen skulle vara så rolig. Eller snarare, förtydligande, hur väldigt roliga skurkarna är. Prins John och sir Hiss fungerar väldigt väl tillsammans och prins John har den där fantastiska kombinationen av att vara grym, uppblåst och självisk men samtidigt närmast helt inkompetent och feg.
Den får mig att inse hur mycket jag saknar de klassiska, roliga Disney-skurkarna i de nyare Disney-filmerna.
Robin Hood får 3/5. Det här är ingen toppenfilm, men skurkarna är tillräckligt roliga för att den inte ska anses vara direkt dålig.
Detta var min absoluta favorit när jag var liten! Såg den tre gånger om dagen! Är rätt säker på att det är denna film som fick upp mitt intresse för medeltiden och riddare.
Jag var och såg The Super Mario Bros. Movie. Ja, punkten ska vara där, tydligen.
Min egentliga plan var att idag snabbt kolla igenom den gamla Super Mario Bros-filmen, den från 1993, och recensera den istället. Kul, va? Men ni får föreställa er det iställer för jag hann inte.
Hur som helst, Dennis Hopper är riktigt skön som King Koopa…
…
Okej. Det här är exakt den filmen man tror att det är. 90 minuter av relativt oavbruten matinéaction som till nära 100% består av tv-spelsreferenser. Och alla referenser är till Mariospel. Storyn är ganska intetsägande, precis som i spelen. Om det här inte är exakt vad man vill ha förstår jag inte vad man ens gör i biosalongen. Vad skulle det här annars vara, liksom?
Vi har redan haft ett fullständigt katastrofalt tågvrak i form av en grimdark-version med anmatroniska dinosauriehuvuden, och det här är liksom det säkraste kortet Nintendo överhuvudtaget kunde spela. Hellre tråkigt och förutsägbart än att det riskerar att krascha och brinna som 1993. Inte för att det här är tråkigt egentligen. Kreativt tråkigt kanske; det tas ju verkligen noll risker och filmen har noll nya intressanta takes på gamla karaktärer*. Men som film har man inte tråkigt när man ser den.
* med kanske ett undantag, se längre ner.
Nå, jag tänker inte slösa tid med att förklara storyn. Det enda som kunnat vara mer förutsägbart än den här storyn är om det faktiskt var prinsessan som blev kidnappad.
Röstskådisarna gör ett generellt dugligt jobb. Jag bryr mig c:a 0% om Marios accent och har ärligt talat lite svårt att sympatisera med vuxna män som är arga över att de inte använder exakt samma röstskådis med exakt samma accent som i nån gammal dassig reklam-tvserie. Jag tycker att Jack Black är kul som Bowser. Att höra Donkey Kong skratta som bara Seth Rogen gör är typ det enda som gör att jag känner någonting alls inför den karaktären (jag tillhör de som aldrig var sådär superimpade ens av Donkey Kong Country när det begav sig). Att ha Anya Taylor-Joy som Peach funkar, även om jag aldrig för ett ögonblick tänkte på att det var hon. Det kändes mest som en ganska anonym kvinnoröst, om jag ska vara ärlig. Just att det var hon tillförde inte så mycket.
Den absolut bästa karaktären i hela filmen var den återkommande Lumalee, som jag fick googla efteråt för att ta reda på vad det var gör en grej. Den är det närmaste filmen kommer vuxenhumor och något slags ny take på karaktär. Lumalee är en av de varelser Koopa fångat i sitt fängelse, och har blivit vansinnig. Den har en oerhört söt och bubblig röst, och säger saker som "The only hope is the sweet release of death" och "More meat for the grinder". Lumalees scener är den enda del av filmen jag känner att jag vill se om idag. Jag vill köpa T-shirts med Lumalee, en med vart och ett av dess repliker. Jag kan inte välja vilken som är bäst!
Jag kommer också nästan helt garanterat att köpa någon form av Lumalee-plushie eller plastleksak att ha som prydnad, för jag är så otroligt lättmanipulerad. Skulle de sälja en liten söt Lumalee av mjuk plast och som man kunde trycka på för att den skulle slumpa repliker så skulle jag troligen köpa den direkt.
På tal om att köpa saker direkt. Det finns såklart flera scener i filmen där Mario hoppar runt i typiska Mariobanor. Flera ganska svåra och utmanande. En del i 3D. Som av en ren slump är det samtidigt rea på Mario Maker 2 och Super Mario 3D World till Switchen. Det är liksom en så uppenbart cynisk grej att jag liksom inte ens kan bli sur. Ja, det här är en film som är reklam för Super Mariospelen. Det är som att bli arg över att Transformersfilmerna gör reklam för Transformersleksaker. Det är ju hela syftet.
För trettio år sedan släpptes den första datorspelsbaserade filmen, Super Mario Bros (1993). Sedan dess har kombinationen av film + datorspel närmast varit en dystopi. Uwe Boll var ett kändisnamn för oss som var tonåringar runt 2000, men inte för att man fick bra grejer av honom. Ofta var de plågade av minimal budget och minimal passion från skaparna. Alexander Witt fixade inte ihop Resident Evil: Apocalypse för han älskar Resident Evil och för att han trodde att Milla Jovovic är en fantastisk skådis, man gjorde det för man trodde man kunde tjäna så mycket pengar som möjligt med så lite investering som möjligt. Ingen passion, inga visioner, bara quick buck på fans som likväl kände sig manade att konsumera.
Men så hände något.
Det började komma TV-spels filmer som inte var usla. Det var inte toppenfilmer, men de var helt okey. Tomb Raider från 2018 är helt okey. Detective Pikachu från 2019? Helt okey. För att inte prata om på TV-serie-sidan. Castlevania är grymt och the Last of us likaså. Och Arcane? Herregud, kan vara den bästa animerade serien som någonsin gjorts. Filmskapare visade världen att det behöver inte vara själlös cashgrab bara för att man arbetar med ett TV-spel.
Och idag har jag sett ännu en TV-spels film som är välskriven och genomtänkt, roligt och spännande. Folket bakom filmen är passionerade och drivna att inte bara underhålla folk som konsumerat spelet, utan förstår grundpelarna i vad som gör en film bra.
Givetvis pratar jag om Tetris (2023).
Vad trodde ni jag pratade om?
Filmen följer den riktiga historien (nja... vi kan väl säga är inspirerad löst av...) om Henk Rogers, en entreprenör som får nys om Tetris och blir övertygad om att det här är the next big thing. Problemet är att rättigheterna för Tetris återfinns i Sovjetunionen, och han måste försöka resa dit (i tävlan med Mirrorsoft, en tungviktare inom spelindustrin vid tidpunkten) och försöka övertyga ryssarna om att sälja honom rättigheterna. Där är en hel del färgstärka karaktärer (skurkarna, av familjen Maxwell, är för övrigt relaterade till Ghislane Maxwell, fint att se att rövhåleri kan gå i familjen).
Jag har sett Sagan om björnarna som erövrade Sicilien (2019). Fransk-italiensk tecknad saga baserad på en italiensk barnbok från 1945. Floppade ekonomiskt, men har 100% på Rotten Tomatoes. Vackert animerad, landskap och bebyggelse har en siciliansk vibe. Äventyr och humor, natur mot civilisation.
Filmen har en ramhandling där ett par underhållare, en man och en flicka, tar sin tillflykt till en grotta, som visar sig vara hem för en stor björn. Fyllda av rädsla börjar de två distrahera björnen genom att uppföra sagan i filmens titel. De berättar och sjunger, och visar upp scener målade på en rulle.
Sagan de berättar handlar om björnkungen Leonzio, och om hur hans son försvinner, och hur det faller sig att han och de andra björnarna störtar den onde hertigen och tar makten på Sicilien. Sonen hittas, så klart, och människor och björnar lever i harmoni. De levde lyckliga i alla sina dagar.
Men då börjar björnen prata! Och han berättar om vad som hände sen. Det blir en mörkare berättelse om hur makt och civilisation korrumperar. Men slutet är så klart lyckligt, och sista scenen lämnar det upp till tittarna att gissa berättarbjörnens identitet.
Jag gillar den här filmen. Den har en egen visuell stil. Den träffar rätt i sagostämningen, saker förklaras inte, självklart kan björnar prata, och det bara är så att det finns ett värdshus som drivs av ett troll som kan förvandla sig till en jättelik katt. Samtidigt tycker jag inte att den når riktigt hela vägen. Karaktärerna är kanske lite för bleka, handlingen lite för platt.
Jag ger den 4/6. En svag krankisk fyra. Tror att den är som gjord för barn mellan sex och nio eller så.
Jag har sett Dungeons and Dragons: Honor Among Thieves (2023). Ni vet vad det här är för en film, så jag kastar mig över vad jag tycker om den.
Den är snygg, den är rolig, den är fartfylld, den har bra karaktärer, vass dialog, häftiga scener, en snygg twist eller kanske snarare två på slutet, den dramatiska kurvan följer schemat, och spelas lite lagom på känslosträngarna. Castingen är 100 av 100.
Den har inte en påklistrad kärlekshistoria.
Den lyckas med bedriften att ha med en massa fluff och referenser till FR, samtidigt som den inte kräver några som helst förkunskaper för att vara begripligt.
En del saker i filmen funkar som i reglerna, men de tar sig också rätt stora friheter med hur saker funkar för att få berättelsen att gå ihop. Eller för att skämta.
Sättet de presenterar huvudpersonernas bakgrund är briljant.
Det enda jag inte riktigt gillar är scenerna i Nedom-mörkret och striden mot den överviktiga
draken
. Det var lite för löjligt och lite för mycket plattformsspel för mig.
Är det stor filmkonst? Nej. Säger den något om Det mänskliga tillståndet, gör den Viktiga politiska poänger? Nej, självklart inte. Samtidigt känner jag så här: jag har svårt att se hur en film om något så löjligt och flufftungt som DnD skulle kunna vara så där mycket bättre.
Betyg, matchat mot alla filmer i alla genrer: 5 av 6.
Betyg, inom genren DnD-fantasy: 98/100.
Jag har sett Snow White and the seven dwarfs (1937). Det är inte bara Walt Disneys första animerade långfilm - det är den första animerade långfilmen någonsin.
Disney hade redan rönt viss framgång med Mickey Mouse och deras serie av kortfilmer kallade för Silly Symphonies, men man misstänkte att det fanns mycket större pengar i långfilmsindustrin. I långfilmens medium fanns det också möjligheter att berätta mer avancerade historier, med mer komplexa karaktärer, än vad som är möjligt i en fem minuter lång kortfilm.
Den första filmen som övervägdes var Alice in Wonderland, men eftersom en live-action variant av filmen skulle släppas ungefär samtidigt så lade man den idén på hyllan. Tillsist landade man på Snövit inspirerad av en stumfilm från 1916 som Disney personligen hade sett, och blivit berörd av, som tonåring. Han var lite hemlighetsfull mot sina anställda, och beskrev filmen snarare som en utecklad variant av Silly Symphony-temat, men 1934 avslöjade han för sina medarbetare att det var tänkt att bli en långfilm.
Nyheten mottogs inte med odelat jubel. Han bråkade med sin fru och sin bror, som båda tyckte att det var ett överambitiöst projekt. Hollywood generellt var negativt inställa och var hånfulla mot Walt, som fick belåna sitt hus för att ha råd med produktionen av filmen då pengarna tog slut. Investerarna stod inte precis på kö för ett så experimentiellt projekt som en animerad långfilm!
Trots detta tog pengarna tillsist slut när filmen drog över budget ännu en gång, och Walt bjöd in Joseph Rosenberg från Bank of America, specialist på att erbjuda lån till filmskapare. De lät honom se ett ihopklipp av vad man hade lyckats animera färdigt. Joseph satt helt tyst genom hela visning och Walt blev märkbärt nervös. När filmen var över lär han ha sagt "Walt, that thing is going to make a hatful of money” och godkände lånet omedelbart.
Originalplotten för filmen var spretigare än vad vi tillsist fick. En grundtanke var att låta filmen bestå av en serie komediska mordförsök (!) på Snow white av den elaka drottningen, där dessa alltid lyckas förhindras i sista stund med hjälp av dvärgarna. Andra idéer var att drottningen skulle kidnappa prinsen och originaldesignen för både prins och drottning var med mycket större komisk betoning (som låg i tiden för dåtidens kortfilmer) jämfört med vad vi fick. Särskilt prinsen var mer av en clown, närmre en av dvärgarna i sin design och sitt handlande.
Tidig concept art for den ondskefulla drottningen.
Walt Disney var starkt för detta koncept, och erbjöd fem dollar (runt 100 dollar idag) till varje medarbetare som kom på ett visual gag. När man ser filmen är det uppenbart hur mycket av detta som är kvar. Nästa varje scen med en dvärg har ett visual gag av något slag. Ju längre man kom med konceptet, ju mer insåg han dock att han inte enbart ville göra en komedifilm med en lustig romantisk twist. Han ville göra något som kunde greppa och hålla publiken, och som lät animerad långfilm vara lika respekterad som live-action långfilm.
Sagt och gjort han bestämde att prinsenssan Snövit, prinsen och den ondskefulla drottningen inte skulle vara där som komiker längre, utan överlät det till dvärgarna och djuren. Drottningens nya design (regal, stately, beautiful!) var hans egen skapelse. De flesta designer i filmen är dock om inte direkt skapade av så iallafall godkända av Albert Hurter, som var ett stort namn i Disney innan han dog på fyrtiotalet. Animeringsteknikerna som användes var delvis sådant som man vara vana vid i branschen, och delvis sådant som var helt nytt - särskilt arbetsmetoderna. Man började hålla specialklasser inom företaget för animatörerna (många kom från serietecknarbranschen, och de få som hade en formell utbildning inom animering fick ta på sig att träna de som saknade sådan).
Exempel på sådan specialistkunskap hade Helen Ogger, som var den enda som förstod tekniken för att ge Snövit sin ikoniska rodnad på kinderna. Processen för att göra det var extremt tidkrävande och även man om man använde samma system i senare filmer (också då av Ogger) så lät man aldrig en huvudkaraktär göra det igen. När Ogger lämnade företaget 1941 så fanns det ingen med samma kunskap i företaget och man använde sig aldrig av tekniken igen.
Så till själva filmen då...
Aaah, julafton. Notera Snövits rodnad.
Snövit är en film som, liksom många av de äldsta Disney-filmerna, jag inte sett sedan jag var mycket ung och utöver julafton-segmentet så är mina minnen av filmen mycket lösa. Jag mindes inte ens tex. att öppningsscenen hade med prinsen, jag hade för mig att han bara dök upp i slutscenen and that's that.
Filmen följer Snövit, den snyggaste/vackraste/(hur översätter man fairest egentligen?!) flickan i hela landet. Hennes styvmoder, den elaka drottningen är själv mycket vacker och är givetvis mycket svartsjuk på sin styvdotter. Så svartsjuk att hon låter anlita en man för att mörda sin styvdotter, men mannen klarar inte av att utföra dådet och låter Snövit löpa. Snövit gömmer sig i en stuga med några dvärgar, men den onda drottningen hittar henne och förgiftar henne med ett äpple.
Nu lät det kanske som att om hela filmens plott kan förklaras i två meningar så är där inte jättemycket plott i filmen, and that's just what it is. Resten av filmen är non-stop filler med fokus antingen på dvärgarna eller alla små söta djur. Filmens speltid på strax under en och en halvtimme har ungefär 10-15 minuter plot, och resten är underhållning för de minsta i formen av knasiga ljudeffekter, snubblande dvärgar, musik och gulliga djur som städar och diskar.
Snövit har lite mer personlighet än jag förväntade mig faktiskt, men jag har mycket svårt att säga att jag var underhålld av den här filmen. Med det sagt är det svårt att överskatta hur viktig denna film var inte bara för Walt Disney, utan för animering som ett medium. Filmen, som var mycket dyr för sin tid, drog in tokmycket pengar (det blev den mest framgångsrika ljudfilmen någonsin när den släpptes).
Jag säger inte att vi inte hade haft animerad långfilm idag om det inte vore för Snövit, men om filmen floppat, eller om filmen tagit en annan form (säg som en typisk 30-tals animerad kortfilm fast längre, med 110% skämt och gulle-fjanterier) så hade den animerade långfilmsindustrin sett mycket annorlunda ut idag.
Som historiskt material är Snövit enastående och otroligt intressant. Som animerad långfilm för mig som konsument anno 2023 så är det mest långtråkigt och ointressant. Snövit får 2/5, för det känns elakt att ge filmen 1/5 på grund av dess historia.
Betar av ännu en klassiker och denna gång i regi av Ridley Scott. Filmen inspirerade Tori Amos att skriva Me and a Gun baserad på hennes egen erfarenhet av vad de två kvinnorna i huvudrollerna gått igenom. Det är en roadmovie men handlar om övergrepp och att kunna ta kontrollen över sitt liv och få ha valet att gå ut med both guns blazing, precis som Bonnie and Clyde. Dialogen i filmen är stundtals klumpig och ändrar ibland helt karaktär, mycket för att Susan Sarandon ändrade vissa scener.
Från någon som har sett The Long Kiss Goodnight så känns det konstigt att Geena Davis spelar den timida medan Sarandon är den kaxiga, men jag måste säga att Susan levererar stort. Davis var länge tänkt att spela någon av rollerna och det var många som var tilltalade: Meryl Streep, Goldie Hawn, Michelle Pfeiffer och Cher. Callie Khouri hade Holly Hunter och Frances McDormand i tankarna när hon skrev manuset och jag skulle nog säga att alla hade passat riktigt bra i rollerna. Den här filmen är en klar Oscar-vinnare om det inte varför för att När lammen tystnar hade kommit ut samma år. Musiken är annorlunda i sin country-genre men riktigt bra och jag skulle säga att filmen i sin helhet funkar att softa till.
This site uses cookies to help personalise content, tailor your experience and to keep you logged in if you register.
By continuing to use this site, you are consenting to our use of cookies.
