Eftersom jag tydligen eventuellt ska se om Across the Spider-Verse till veckan så tänkte jag at det var dags att se om ettan. Så nu har jag gjort det – jag har sett
Spider-Man: Into the Spider-Verse.
Det här är, tror jag, tredje eller fjärde gången jag ser filmen. Egentligen behöver man inte säga mer än jag gjorde i
min första recension. Det här är ett mästerverk på exakt alla sätt. Estetik, pacing, story etc. Ska man bara se en spindelmannenfilm, så är det den här man ska se. Jag har svårt att säga huruvida tvåan är bättre eller sämre – delvis för att tvåan funkar så himla bra just pga ettan. De är en helhet, och de är båda fucking amazeballs.
(Ska man bara se en animerad film, eller bara en superhjältefilm, så är Into the Spider-verse rätt bra alternativ där också. Hade det inte varit för tvåan så hade man kunnat kalla den "unik". Och när den kom var den ju det – oprövad, oväntad.)
Nå, jag försökte hålla utkik efter planteringar inför tvåan. Och vet ni vad? Jag tänkte inte ens på att
spindel 42 glitchade innan jag såg tvåan. Såhär i efterhand så känns det självklart, och det betyder att jag borde ha räknat ut vad den grejer betyder innan tvåan ens kom. Men det gjorde jag inte. Och det är OK; jag gillar aha-upplevelser.
Jag vet inte om jag missat eller glömt efter-eftertexterna-grejen tidigare, men den var såklart också en extremt tydlig plantering om att ja, de hade tänkt sig en uppföljare och de hade åtminstone delar av den färdigtänkt.
Det jag saknade framför allt, tror jag, var
The Spot. Jag försökte verkligen hålla utkik efter honom; han sade ju rätt specifika grejer i tvåan så det borde ha gått att hitta honom… Men jag vet inte. Kanske om man pausar på precis rätt ställe. Det hade hur som helst varit en väldigt nice grej.
Nå, det här är fortfarande en helt fantastisk film, och den håller jäkligt bra för flera omtittningar. Även om den faktiskt har ett par pinsamma scener som jag hade extremt svårt för den här gången…
BETYG: 5/5 såklart. Jeez.