WRNU:s filmklubb 2023 v25

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v25 2023 – #544 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1. Jag tänker se minst en film i veckan (även om jag inte lovar något just de här veckan).
2. Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio eller streaming, och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3. När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4. Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
5. Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

 

[krank]

Jag inledde veckan med att se The Flash (2023).

Jag är extremt van vid att vara den som har en avvikande åsikt, men… jag är absolut inte van vid att vara den som är neggig. OK, den har inte liksom fantastiska recensioner men nog har det funnits hyfsat tongivande personer som beskrivit den som typ "bästa filmen någonsin"?

Inte nog med att det inte är den bästa filmen någonsin, jag ser den nog som den sämsta DCEU-filmen. Ja, det betyder att jag tycker mindre om den här än jag tycker om första Suicide Squad, som jag ju ändå tycker är rätt kul.

Nå. Ezra Millers The Flash är ju redan i grunden den sämsta och mest pinsamma Flash:en. Ja, jag är fullt medveten om att de saker jag stör mig på och tycker är genompisamma också är sådant som kan autismkodas. Jag tycker ju att de är pinsamma för att det är saker jag känner igen och tycker illa om hos mig själv och mitt eget beteende.

Filmen försöker vara rolig. Det är den ofta nte, det blir bara pajjigt. Mest, tror jag, för att filmens vanliga episka score fortsätter som om det fåniga slapsticktramset som händer… inte händer. Det blir pinsamt och töntigt och det hindrar att jag knyter an till karaktärerna.

För det är också ett problem. Jag känner ingenting för den övergripande plotten och jag känner ingenting för karaktärerna. Jag blir aldrig intresserad, aldrig berörd. Eller OK, det finns ett par enstaka scener med Barrys mamma som för all del är lite fina, men mestadels finns det liksom inget att greppa tag i riktigt.

Det ÄR ganska kul med lite callbacks och cameos och återvändande DC-karaktärer. Det är ganska kul att återse Keaton och original-batmobilen och sådär. Även om manuset inte riktigt vet hur man ska kunna skapa någon anknytning där heller – Keaton-Batman får visserligen n liten arc, men den fleshas aldrig ut och får aldrig några stakes eller gravitas – den känns bara oförtjänt, som att vi liksom bara förväntas förstå att det här är en Gammal Neddekad Hjälte™ som övertygas att ta på sig dräkten En Sista Gång™. När han dör ryckte jag bara på axlarna – inte bara för att det sker två gånger, utan för att ingenting skapat några emotionella stakes.

Den bästa cameon öht är helt klart Nicholas Cage-Superman som slåss mot en jättespindel. Det hade jag INTE väntat mig.

Men okej, det här är en spektakelfilm. Har man bara nog med spektakel så kan det (för mig) väga upp både veka karaktärer, dassig humor och ointressant övergripande plott. Och visst, det är spektakel – men det är så inåhelvete pissfult allting. Herregud, någon borde ha dragit i handbromsen tidigt i projektet och sagt att "nej, teknologin är nte fär ännu, vi kan inte göra saker på film-snyggt-nivå med den här budgeten och den här tiden". Framför allt är varenda digidouble – alltså, varenda CGI:ad människa – verkligen verkligen PS4-nivå av dålig och ful. Det finns PS3-spel som är snyggare. Och vet ni vad som är problemed med det? De använder digidoubles precis hela jämrans tiden. Även i scener där de har tillgång till den riktiga skådisen. TV-serien The Flash har haft snyggare CGI än det här. Det är verkligen extremt pisamt och förstör exakt varenda specialeffekts-scen.

Och de verkar inte fatta det själv. Jag menar, om vi nu inte har tillgång till Michael Shannon men ändå vill ha med Zod – recasta honom då. Ha inte med en grisful digidouble…

Och nu läser jag att de faktiskt hade skådespelaren. Att han repriserade sin roll – men varför ser han då ut som en pinsamt fult animerad digidouble hela tiden? Det här är helt obegripligt.

Näst bästa cameo är när Batman i slutänden visar sig ha bliriv George Clooney. Perfekt!

Annars är flera av de andra JL-medlemmarna med också, med små cameos – som kä'nns helt poänglösa och tröttsamma och rätt dåligt skrivna.


När jag klev ut från salongen tänker jag att jag skulle sätta en 3− på den här filmen, men nu känner jag att det är för generöst.

BETYG: 2+/5

 

[Rickard]

Den bästa cameo öht är helt klart Nicholas Cage-Superman som slåss mot en jättespindel. Det hade jag INTE väntat mig.

Jag antar att du känner till den här historien. Jag direktlänkar till det relevanta, men båda klippen är väldigt sevärda i sina helheter på grund av Kevin Smiths förmåga att berätta historier:

Spoiler: Kevin Smith

 

[krank]

Jag antar att du känner till den här historien. Jag direktlänkar till det relevanta, men båda klippen är väldigt sevärda i sina helheter på grund av Kevin Smiths förmåga att berätta historier:

Ja, jag har sett båda klippen (och, tror jag, ett par andra tillfällen då Smith pratat om samma grej) och är helt fascinerad. Det var just därför det var så kul att se att de lade in just den grejen. Framför allt spindeln.

 

[Bolongo]

Skall se den på onsdag, så jag avhåller mig från att klicka på spoiler-bitarna än så länge. Men Rickard, om du postar ett klipp som handlar om Superman Lives så avslöjar ju det direkt vilken cameo det måste vara...

IAF, det jag egentligen ville kommentera var att jag inte sett en enda översvallande recension av The Flash. De har i princip alla varit "den var väl OK" följt av en axelryckning.

 

[krank]

Här är ett par saker jag tänkt på och som störde mig i The Flash och som jag måste skriva ner för att slippa tänka på mer:

Spoiler

1) Hur i hela häcklefjäll vet Keatonman hur tidsresor funkar? Ingår det i "världens bästa detektiv"-paketet att han bara kan liksom räkna ut det? Har det hänt förut? Har han träffat tidsresenärer? Jag är helt med på att allt inte måste förklaras i en film, men det här hade jag hemskt gärna sett en förklaring på.

2) Det här med när Supergirl lyfter upp Barry i åskstormen. Räknar hon ut med en blick vad de håller på med? Tjuvlyssnade hon innan? Hur i hela friden kommer det sig att hon får för sig att det skulle funka? Varför funkar det? Det är bara verkligen stendumt.

Framför allt tvåan gav mig här känslan av typ taffligt ihopknuten samberättar-rollspelsplot. Det var så jävla convenient och poänglöst; i princip ingen buildup – bara en dum fix ide Barry hade och som behövde funka för att resten av plotten skulle kunna hända.

 

[Rickard]

Mad God
2021

Phil Tippett är inte ett namn som är på mångas läppar, men om jag säger schack-scenen i Star Wars, ED-209 i RoboCop, insektsmonstren i Starship Troopers och drakarna i Willow och Dragonslayer så tror jag att alla här inne vet vad jag talar om. Det här är ett projekt som varit i arbete under trettio år och resultatet är en ordlös gore-fest satt i en väldigt dystropisk framtid där liv endast finns till för att tjäna det fascistiska samhällets större syfte. Jag får vibbar av Metropolis, av 1984, av Brazil och jag kan se en tydliga homage till 2001. Det finns även bitvis Warhammer-estetik. Allting ackompanjerat med ljud som får dig att må illa.

Stop motion-filmen på sina 82 minuter är mer en antologi som binds samman av en kringresande utforskare. Man får inga förklaringar, utan berättarformen är mer en slice of life, likt kishotenketsu-berättarstuket. Du förväntas sitta tillbakalutad och ta in av äcklet som spelas upp framför dina ögon. Jag har svårt att sätta betyg på detta. Det känns som om filmen funkar om du vill slökolla på något, det är definitivt inte någonting man kan softa till men den är skön på ett par punkter. Jag är glad att ha fått upplevt filmen men jag kommer aldrig se den igen.

BETYG: 2 eller 4 av 5

 

[Bolongo]

Så har jag också sett den nya Blixten.

Jag håller i stort sett med allt som föregående talare sagt. I synnerhet de två poängerna i kranks sista inlägg tänkte jag faktiskt på medan de hände. Kanske inte så mycket hur Kara visste planen i nummer 2, det har redan etablerats att hon har lite svårt att inte höra allt som sägs i världen, men allting annat.

Kanske har jag en lite avvikande åsikt om just rollgestaltningen. Vad Ezra Miller än har för trassel i sitt privatliv, är skådespelarinsatsen här solid. Att sedan manuset gör denna Barry Allen till en flane är en annan femma...

En sak som inte nämnts men som anmärktes på i en annan recension jag sett är att man kan jämföra med andra tidsresefilmer.

Spoiler

Man kan då se att det slutliga budskapet i den här filmen är diametralt motsatt det som de flesta andra har nu för tiden. I Marvels filmer (eller Sonys animerade) exempelvis, är ändring av gamla misstag något bra - bara man gör det subtilt nog. Ödet behöver inte vara skrivet i sten, säger de. Fan, till och med Tillbaka till framtiden som namedroppas hårt i denna film slutar ju med allt blir bättre för att Marty ändrat i det förflutna. Men i DC-multiversat har Time Variance Authority rätt, och avvikelser från den rätta vägen leder till katastrof.
När jag tänker efter en stund blir jag faktiskt fundersam kring vilken filosofi jag själv mest håller med om.

Filmen har en bunt underhållande stunder, men håller som helhet inte riktigt ihop.
Kanske var det oundvikligt med tanke på dess tillkomsthistoria. Det är väl ingen spoiler, utan allom känt, att den ursprungligen var tänkt som en brygga mellan Snyderverse och en ny version av DCEU? Poängen var att medelst en variant på Flashpoint-historien kan man skriva om verkligheten till en ny status quo där man kan behålla de bitar som publiken gillat och förkasta de som inte landat så väl. Det är som en kris på oändliga världar, om man så vill... Men vad fyller den för funktion nu? Tänker Gunn behålla trådar från den i sin nya färdplan? Om inte, tjänar den mest som en något märklig avslutning på en bisarr serie filmer. Och kanske inte ens det, eftersom Vattenmannen 2 fortfarande är på väg...

 

[krank]

Poängen var att medelst en variant på Flashpoint-historien kan man skriva om verkligheten till en ny status quo där man kan behålla de bitar som publiken gillat och förkasta de som inte landat så väl. Det är som en kris på oändliga världar, om man så vill... Men vad fyller den för funktion nu? Tänker Gunn behålla trådar från den i sin nya färdplan?

Jag satt och funderade på det, och blev lite förvånad på slutet – jäklar vad jag skulle bli förvånad om George Clooney blir Batman i nya Gunnverse… Men ja, jag tänkte absolut att det fanns en chans att man skulle få se nån av Gunns nya castings eller så i den här filmen.

 

[Rickard]

Mästerkatten 2
2022 (org. titel: Puss in Boots: The Last Wish)

Det var 11 år sedan den första (mediokra) spin-offen på Shrek släpptes och det märks. Antonio Banderas har åldrats ... och det hörs. Fast det gör ingenting för mästerkatten själv har numera gråa hår och förlorat ett gäng liv på vägen. Body count i filmen är 23 och 8-9 av dem är katten själv som stryker med. Hans liv som kringstrykare har tagit honom hårt, men han njuter av att vara legendaren - något han gärna påminner sig själv, andra och publiken om hela tiden.

11 år sedan och tekniken har utvecklats. Jag tror att vi är inne i en ny fas av animering för fy i helvete vad snygg filmen är (se fight-klippet nedan, men bara den). Den har tagit klar inspiration från Into the Spiderverse i det att de vågar ta ut svängarna. Actionscenerna utspelas i 12 frames per second, vilket gör att filmen känns ännu mer som en serie och de har tagit klar inspiration från anime-actionscener i kameravinklar och ... bara ren actionframställning. Lite tråkigt att det nästan bara är fightingscenerna som tar ut svängarna rejält. Filmen har fem personligheter som alla har sina personliga story arcs, vilket är överraskande att de lyckas så väl att få en att bry sig om dem. Det är en smart film på det sättet. Det är också en väldigt sago-aktig film. Fast det är också klara skräckmoment i filmen som jag tror yngre barn kan ha svårt med.

Även den engelska titeln i sig är genomtänkt. Vi får följa fem livsöden, deras mål och förändring och vi får se hur döden följer kattens spår. Slutet lyfter verkligen filmen för mig från den trea jag först tänkt så jag kan definitivt säga att filmen är rejält skön på vissa punkter.

BETYG: 4/5

 

[krank]

(Jag kan inte låta bli att bli lite politisk

Spoiler

VIll man gå och vara sån, och det vill jag ju, så kan man ju se "ödet" eller tidslinjen som en metafor för samhället. För systemet, om man så vill. Status quo – det sätt saker och ting just nu hakar i varandra.

Och då finns det ju lite olika sätt att se på drastiska, eller för den delen små, förändringar av systemet.

Man kan se dem som att de alltid leder till kaos. Vi lever i den bästa av världar, även om det finns dåliga saker så kan man inte göra något åt dem eftersom alltihop kan falla ihop som ett korthus. Den tunna fernissan av civilisation ovanpå barbariet, den tunna knivsegg som tidslinjerna balanserat på för att hålla ihop. Gör man en förändring riskerar man allt. Och det kommer dessutom ändå inte att gå.

Man kan se dem som att de är begränsande för individens egna uttryck, och även om en förändringg också leder till kaos och dåliga saker så är det värt det om man genom den kan slå sig fri från sina bojor. Den individuella frigörelsen ligger i centrum, och det största felet med systemet är att det begränsar människor, låser in dem i roller och strukturer som de inte valt.

Något jag inte vet om jag sett ännu i de här filmerna är det strukturella persperktivet, där den nuvarande ordningen är orättfärdig och att vissa helt enkelt tjänar mer på den – och på att den upprätthålls. Kanske behöver man göra förändringar – inte för att en enskild individ ska kunna göra sitt personliga uppror mot systemet, utan för att stora grupper av människor ska befrias från strukturellt förtryck.

Eller om man så vill – vi har sett konservativ syn på tidsförändringar, vi har sett liberal/individualistisk – jag undrar ifall det finns en socialistisk syn någonstans…

 

[Gamiel]

Guardians of the Galaxy 3 (fuskar här eftersom jag såg den för några veckor sedan men mins inte vilken så jag skriver här)
Den här filen anser jag är den sämsta i trilogin, och även om jag var underhållen så har den en massa minus av att den är för uppenbart manipulerande när det gäller ex. valet av designer. Alldeles för många av karaktärernas val känns som de bara gjordes så man kunde ha roliga/sceniska scener (ex. Star Lords avsaknad av mask). Adam Trollkaren kunde lika gärna byts ut mot någon helt annan med tanke på vad han tillförde.

Krankisk 3/5

 

[Gamiel]

La Chute de la Maison Usher (1928)
Fransk stumfilms filmatisering av Poes Huset Ushers undergång. Intressant med en tidig film som man kan klassa som gotisk, Ushers hus är här ett slott, med stora salar och korridorer, och inte lika uppenbart förfallet so i ex. Corman tolkningen. Den här känns rätt så trogen originalet med vår huvudperson(?) varande en vän till Roderick Usher som kommer på besök, vi har några bybor som han frågar om vägen i början som reagerar som Usher vore Dracula när han nämner dem, och det kan vara grejer som är nya som jag missar eftersom jag inte kan franska. Roderick är i den här versionen väldigt besatt vid sitt målande, vilket är något jag även har sett i Richard Corben serietidningsversion, även om den gör det på ett annat sätt.

Är nog alldeles för långsam och teatral för de som inte är vana vid stumfilm.

Ska du göra något gotiskt är den här nog intressant. @Sinisa_ kanske kan finna bönderna i börja intressant för Krickedalens folk, den har även en del scener som kan vara inspirerande.

 

[Lukas]

Phil Tippett är inte ett namn som är på mångas läppar

Jag trodde alla hade koll på Phil Tippett efter att det här meamet gick runt

 

[DeBracy]

Jag har sett Morbius (2022).

Tre svaga Buffy-vampyrfejjor av fem på den krankiska skalan.

 

[Khan]

 

[Feuflux]

Jag har sett The Batman från 2022.

Hade någon sagt att Colin Farrell var med i filmen så hade jag väl gissat att han spelade någon av alla poliser som syntes i skymundan eller nåt, men så var det inte alltså.

Det här visade sig vara en svår film att skriva spontanrecension om vilket betyder att den var tänkvärd för mig, och det är ju alltid trevligt när det händer antar jag. Batman var THE shit när jag var typ 6-7 år (dvs vi hamnar 1987-1988) och såg den gamla 60-tals-serien med Adam West på SVT. Biff! Pow! Lösa alla gåtor! Men mest Biff och Pow!

Sen kom Tim Burton med två filmer (1989 och 1992, gissar att jag såg båda första halvan av 90-talet). Det var ju Batman så klart jag var ett fan, och Tim Burtons estetik är ju awesome (på ett sätt som jag nog uppskattar mer nu än då) men det var inte så wow som det skulle kunna varit (inte 7-års-wow alltså).

Sen fick Chris O'Donnell spela Robin i två filmer som funkar att slötitta på men som var över direkt när de var över.

Sen kom Christian Bale med en trilogi där jag måste se om mittenfilmen någon gång för den minns jag som jättebra. Batman Begins var sämre vid omtittning en vid första tittningen, och maffia-gubbarna var mycket sämre än de var i Gotham-tv-serien (som jag bara sett första säsongen av förvisso). Dark Knight Rises kändes inte som en Batman-film utan som en action-film där de stoppat in Batman.

Alla DC-mashups med Stålmannen och vänner har jag låtit bli att se utan att kunna motivera det ordentligt. Samma som att jag stått över nästan alla Marvel kanske, det känns lite för mycket bara på något vis?
___

Så det blev lite backstory här. Det jag försöker säga är att jag hade:
1) höga förväntningar. Den HÄR gången kanske det blir skitbra?
2) låga förväntningar. Det brukar ju aldrig bli som den potential jag lyckas måla upp för mig själv.
___

Det är ett riktigt bra intro. Tunnelbanescenen med musiken, berättelserösten, lagom mängd våld gör en finfin etablering. Vi behöver inte backa till när Bruce var barn, tack. Det sköter tv-serien Gotham.

Det är detektivande på en nivå jag inte kan minnas från de tidigare filmerna (och ärligt talat minns jag inte tv-serien bra nog för att komma med något påstående om hur mycket detektivande det faktiskt var, men skulle gissa att det snarare var alla andra som var tröga än Läderlappen som var smart). Jag hade nog velat ha lite högre tempo kanske? Hade det gått att kapa en halvtimme eller nåt?

Var hissen bästa fightscenen? Minns ni att Batman Forever (eller så minns jag fel och det var någon annan) hade en sådan? Den här var typ 400% bättre än den oavsett vad.

Jag fick lite känslan att filmen här hintade att de rika och korrupta får vad de förtjänar? Det är väl ett moraliskt test filmskaparen placerar framför oss för att vi ska fundera på skillnaden mellan att Batman tar lagen i egna händer och att skurken gör det? Det är inte riktigt det jag vill ha ut av min Batman, men det funkar väl hyfs. Vi får ju en fin (eller nåt) avslutning på hur långt hämnd räcker iaf. Vem är The Vengeance och vem vill vara det? Den här varianten av Riddler är den minst comic-iga Batman-skurken jag kan komma på. Där Burton hade extravagant-skurkar och Nolan hade åååååh-så-mörkt-allt-är-skurkar får vi nu råttor som äter ansikten. Det är inte gladunderhållning det här. Nolan ville ju ha det mörkt men det var ändå så over-the-top att inget obehag infann sig.

Det jag vill ha av min Batman är (tror jag):
* En människa utan övernaturligheter (typ) som lyder fysikens lagar tar sig an skurkarna med en sammanbiten min för att ingen annan klarar av det.
* Skurkarna ÄR skurkar. Poliserna klarar inte av att sätta dit dem (eller är mutade till att låta bli) så Batman måste rädda oss från dem.
* Minimala instick av klassamhälle-analys tack. Då läser jag hellre en oecd-rapport. Sätter jag på en Batman-film är underhållning viktigare. Att rika människor gillar att roffa åt sig är uppenbart och trist nog i verkligheten som det är. Selinas uppgivenhet är bra grejer. Det här är skit och kommer fortsätta vara skit. Nu fortsätter vi. Bruces optimism med. På något vis ska jag fixa saker. Inte något utdraget.
* Action med gadgets.
* Att Batman vinner.

Jag blev typ opepp på en uppföljare av fängelsescenen i slutet. Det kan inte ha varit tanken.

Okej, det här är bra gjort. Robert och Zoe gör vad de ska. Hur Batman rör sig bland poliserna är toppen (lagom mycket vigilante). Vettigaste Gotham-bilden av alla filmerna. Inte någon känsla av magi och tindrande ögon dock. Risk att det är jag som i vanlig ordning är sur för att det är så sjukt ovanligt att få en wow-känsla av något som känns som att det borde kunna gett mig det.

Svag 4 av 5. Så får vi se om jag står för något av det här när jag läser om mitt inlägg någon annan dag.

 

[Hellzon]

Jag har sett Venom: Let there be Carnage.

För det första: Sonys filmer blir inte alltid bra, men jag respekterar Sonys val att göra B-rullar med Spindelmannens skurkar. Jag blev glad på riktigt när det började ploppa upp trailers för Kraven.

För det andra var det nån smart som sa att i värsta fall kommer den här filmen att ha Hardy och Harrelson* som tuggar rekvisita. Och så är det ju.

Nåväl, Woody Harrelson är Carnage, som är röd. Det gör Venom skitskraj, men framförallt går det nu att se skillnad på Venom och Carnage i slagsmålen. I ettan var Riot mörkt silverfärgad vilket ledde till att en svart-silvrig röra slogs med sig själv.

Eddie Brock och Venom är osams igen, löste de inte det här i första filmen? En stor del av filmen handlar om deras gräl, helt skilt från Carnage-plotten. Kul ändå att det etableras att Venom har fotografiskt minne och är riktigt smart - kanske huvudsakligen för att det även ska gälla Carnage.

Duglig film, men ändå bara en stark trea.

*) Jag har för ovana att blanda ihop Woody Harrelson och Jeff Daniels. Jag tyckte länge att han hade imponerande bredd** som var med i både Natural Born Killers och Dum och Dummare.

**) Det är Harrelson i Kingpin, så han har ju humorkapacitet.

 

[Lukas]

Igår såg jag 12 angry men (1957)

Filmen handlar om 12 men som är Juryn i en mordrättegång.

Den här filmen är en klassiker och det av goda grunder. En bra film som fortfarande är relevant. Kan rekomendera.

Filmen är verkligen typ motsatsen till en blockbuster, hela filmen är 12 män som sitter i ett rum och pratar med varandra. Ingen action.
Extra värd att se om man känner sig trött på superhjältefilmer och vill se något helt annat.

 

[Rickard]

Borg
2017

Borg då. Hetlevrad, talangfull, målmedveten, hungrig, vinnarskalle. Borg nu. Kall, stark, OCD, ansvarstyngd, mästare. McEnroe nu. Hetlevrad, talangfull, målmedveten, hungrig, vinnarskalle. Jag föddes det år då de två möttes på Wimbledon. I rollerna ser vi Shia Labouf, en oigenkännelig Tuva Novotny, Stellan Skarsgård och en (för mig) okänd Sverrir Gudnason med en kuslig likhet med Björn Borg själv. I rollen som den yngre Borg ser vi Björns egen son. Filmen tar en med genom en resa, både yttre som inre, medan den kretsar kring den legendariska finalen som utspelades. Där två slumrande vulkaner möts.

Förstagångsregissören Janus Metz gör ett väldigt bra jobb med att bibehålla en ton genom filmen, ackompanjerat av Gudnasons och Laboufs skådespeleri. Jag gillar inte svensk film och har egentligen inget intresse av tennis men när jag nu såg den på SVTPlay griper filmen tag i mig mer än vad jag vill erkänna. Den är riktigt skön på ett gäng punkter.

BETYG: 4/5